Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.
Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.
Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.
Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.
Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.
tisdag, maj 03, 2011
fredag, april 22, 2011
Korkat tiggeriförbud
Ja, ni får förlåta - jag vet att det här var gårdagens stora snackis, men jag har visst gått och blivit lite bloggovan, så jag tänker behandla ämnet idag istället.
Sala förbjuder offentligt tiggeri.
Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.
Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.
Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.
Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.
Sala förbjuder offentligt tiggeri.
Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.
Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.
Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.
Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.
onsdag, april 13, 2011
Jag kandiderar till förbundsordförande
Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
fredag, februari 04, 2011
Sexköpslagen på tapeten igen
Frågan om sexköpslagen har börjat komma upp på tapeten igen. Regeringen har skickat ett förslag om höjt staff på remiss till lagrådet - något som jag kommenterat i en krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning. Det är helt enkelt inte en bra idé, och det vore faktiskt pinsamt att basera lagstiftning på en så dålig utredning.
Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?
Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.
Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?
Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.
Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.
Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?
Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.
Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?
Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.
Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.
torsdag, januari 06, 2011
En gemensam framtid?
Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
tisdag, januari 04, 2011
Har Kalle Olsson verkligen koll?
Förra veckan var den stora nyheten att tonårstjejer överanvänder värktabletter. Det är en tråkig nyhet, eftersom den sänder signaler om att många tonårstjejer mår oerhört dåligt och har väldigt lite koll på när värktabletter ska användas. I förlängningen kan det leda till exempelvis leverskador och kronisk huvudvärk.
Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.
(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)
Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.
Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.
För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.
Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?
Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.
(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)
Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.
Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.
För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.
Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?
söndag, januari 02, 2011
Fett fel
Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.
Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)
Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.
Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.
Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.
Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)
Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.
Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.
Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.
lördag, januari 01, 2011
Gott nytt år!
Förra gången det begav sig skrev jag en sammanfattning av det gångna decenniet, och innan man vet ordet av så är det nyår igen. Egentligen skulle jag skrivit det här igår istället, men jag var upptagen med att titta på en herrans massa film tillsammans med min kära vän Viola. Antagligen ganska passande, eftersom jag ägnade mina första timmar 2010 åt att titta på Inglourious Basterds.
Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.
Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)
Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.
För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.
Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!
Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.
Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)
Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.
För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.
Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!
tisdag, december 28, 2010
Centerpartiets framtid
Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.
Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.
Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.
Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.
Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.
Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.
Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.
Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.
Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.
Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
torsdag, december 16, 2010
Elias lämnar
Det ska fan till innan man vaknar ur bloggkoman.
Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.
Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.
Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.
Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.
Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.
Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.
Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.
Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.
Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.
Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.
måndag, november 22, 2010
Vi måste ha på fötterna när vi pratar om pensionerna
Jag ber om ursäkt om det här börjar bli tröttsamt, men jag har nog snöat lite på det här med pensionerna. Det är ett oerhört intressant ämne, kanske framförallt eftersom det råder rätt många missförstånd kring det.
En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.
Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.
Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.
Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.
Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.
En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.
Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.
Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.
Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.
Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.
torsdag, november 18, 2010
Vi måste våga prata om pensionerna
Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.
När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?
Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.
Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.
Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.
Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.
När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?
Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.
Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.
Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.
Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.
torsdag, november 11, 2010
Datalagringsdirektivet - lagrådsremissen
Så har regeringen, eh, äntligen släppt lagrådsremissen till införandet av det fruktade datalagringsdirektivet. Jag har enbart skummat vissa delar än så länge, men kan ändå inte låta bli att uppröras. (Och jag började alltså skriva detta i torsdags. Skiten förstör min blogglust.)
"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.
Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.
Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.
Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.
"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.
Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.
Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.
Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.
måndag, november 08, 2010
Skärpning
Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!
Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!
Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.
Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:
* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv
Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:
Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.
Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!
Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)
När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.
Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!
Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.
Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.
1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.
Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!
Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!
Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.
Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:
* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv
Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:
Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.
Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!
Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)
När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.
Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!
Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.
Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.
1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.
Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!
måndag, oktober 11, 2010
Enade vi stå, splittrade vi falla
Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
söndag, oktober 10, 2010
En valanalys
Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
lördag, september 18, 2010
Om sjukförsäkringen
Det här är ett svårt inlägg att skriva. Sjukförsäkringssystemet är - med all rätt - en känslig fråga. Den är praktiskt taget omöjlig att diskutera utan att ta upp enskilda fall, och ett sådant som - åter med all rätt - fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna är detta. Där berättas det om hur en kvinna, trots att hon absolut inte befinner sig i ett arbetsfört tillstånd, fått besked via telefon om att hon inte längre ska få pengar från sjukförsäkringen - trots att inget beslut är fattat, ska det senare visa sig. Det här är en tragisk historia, och inget annat. Så här ska det inte gå till. (Och ni som gör osmakliga antydningar om kvinnans dotters partitillhörighet - vänligen upphör genast med denna vidriga verksamhet.)
Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.
Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.
Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.
Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.
Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.
Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.
Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.
Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.
fredag, september 17, 2010
Ett hedrande omnämnande
Det börjar dyka upp lite röstförklaringar i bloggosfären nu. Att Johan Ingerö väljer en ung kristdemokrat lär väl knappast förvåna någon. Mattias Svenssons val gör mer ont i hjärtat men Fredrik Westerlund tycker jag gör ett väl övervägt och bra val.
Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.
Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.
måndag, augusti 30, 2010
Jurister kan också vara galna
Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.
Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).
Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.
Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.
Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).
Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.
Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.
lördag, augusti 28, 2010
Recenserad
Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
söndag, augusti 22, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Fildelning, integritet och valet
Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.
Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.
Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.
Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.
tisdag, augusti 17, 2010
Skriver på andra ställen
Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
lördag, augusti 07, 2010
Centerpartiets valfrågor
Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
fredag, juli 23, 2010
Framtidens informationspolitik?
Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
torsdag, juli 22, 2010
Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering
Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
måndag, juli 19, 2010
Hemsida!
För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D
Tack till lillebror som fixat! :D
söndag, juli 11, 2010
Littorinaffären
Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
onsdag, juli 07, 2010
tisdag, juli 06, 2010
SKR, sexköp och synen på sexsäljare
I morse var jag på ett seminarium om jämställdhet och sexhandel arrangerat av SKR. Det var - ja, intressant är nog ett bra ord, samt en smula rörigt. Rapporten som släptes - Prostitution - Ett fritt valt yrke? - har jag inte helt hunnit läsa, men jag noterade att man under seminariet lyfte fram att man verkligen pratat med sexarbetare. I redogörelsen över vilka man intervjuat finns trettio personer (tre bortsållade) återfinns fyra aktiva (tre svenska och en tysk) och tre före detta (en svensk och två tyska) sexarbetare. Samtidigt har man pratat med sju representanter från prostitutionsenheterna i Sverige. Det är inte min idé om att lyssna på sexsäljare, speciellt inte som man så gott som inledde med att påstå att det inte går att diskutera sexköpslagen med aktiva sexsäljare, eftersom de säger fel saker.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
fredag, juli 02, 2010
Sexköpslagsutredningen
Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
torsdag, juli 01, 2010
Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!
Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
tisdag, juni 29, 2010
OB och helger
Idag skriver Almegas VD, Jonas Milton, på Aftonbladets debattsida om det enkla faktum att människor är olika. Även som vuxna har vi olika dygnsrytm och olika tider på dygnet passar bättre eller sämre att jobba på. OB-tilläggets nuvarande utformning är, precis som han skriver, föråldrat.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
torsdag, juni 10, 2010
Men för fan, Ask!
Ibland blir man faktiskt rätt så jävla less. Nu var det ju inte ens tre månader sedan vår justitieminister, Beatrice Ask, senast var ute och bevisade sin oduglighet som justitieminister. Nu är hon i farten igen.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
tisdag, juni 08, 2010
Vissa är mer jämlika än andra
Alltså förlåt, nu är jag väl allra sist på bollen, men jag kan inte få den här intervjun med Lars Ohly ur skallen.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
