Framtidens informationspolitik?

Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.

Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.

För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.

Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.

För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.

För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.

För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.

Förläng inte fanskapet

Ingen lär väl ha missat att inspelningsrättigheterna för musik riskerar att förlängas. Att ordföranden för den svenska föreningen för upphovsrätt diggar det kommer kanske inte som en överraskning - för det är vad han är. Proffesuren i civilrätt blir i sammanhanget rätt obetydlig.

Tack och lov finns det andra jurister som har en lite vettigare inställning. Marianne Levin må ha skrivit den mest notbehövande immaterialrättsboken någonsin, men man kan inte argumetera mot henne när hon påpekar att det här inte kommer att gynna några stackars fattiga musiker, utan de stora bolagen.

Om upphovsrätt

Eftersom det är på tapeten tänkte jag ta och titta lite närmare på det här med upphovsrätt - igen.

Björn från Bloggen Bent skriver på Centeruppropet om hur upphovsrätt hänger ihop med naturrätten, och kallar det för "right of mind". För att vara helt rättvis vill han korta den till en sisådär tio år, vilket är betydligt bättre än den nuvarande lagstiftningen, men jag måste ändå tyvärr säga att han har fel.

Upphovsrätt är inte en del av naturrätten. Den är en inskränkning av den.

Sist jag skrev om saken påpekade en kommentator att pengar minsann också kan vara immateriella - menar jag att man inte kan äga dem? Precis tvärt om. Vi kan ta ett exempel.
Föreställ dig att du på julafton får ett presentkort på H&M av din mamma. Överlycklig tågar du iväg till affären, med henne i släptåg, och plockar på dig varor som uppgår till den angivna summan och tar dig till kassan, där kassörskan registrerar alla varor. Därefter räcker du över ditt presentkort. Kassörskan ler och frågar:
- Vill du betala med det?
Du nickar ivrigt.
- Nej nej, stop! säger plötsligt din mor. Jag äger pengarna på det där kortet!
- Va? svarar du, en smula förvirrad.
- Ja, men lilla vän, det förstår du väl, att du visserligen äger det fysiska kortet, men pengarna på det kommer ju från mig, de äger jag fortfarande. De är immateriella.

OK, ni kanske har trevliga mammor, men situationen är direkt överförbar på en CD-skiva. Du köper skivan av artisten och måste därefter ha rätt att göra vad fan du vill med den - även kopiera den till dina vänner, fiender och vilka helst du önskar - därför att du äger den.

Jaha, vad ska artister leva på då? brukar många mena. Till att börja med; det är inte mitt ansvar att ge folk jobb. Föreställ er att man stiftar en lag som gör att folk har rätt till pengar när de visslar - bortsett från oljudet, skulle ni tycka att det är en bra lag? Skulle ni vilja ta bort den? Jaha, vad ska visslarna leva på då?
Vidare så finns det en lösning. Den går ut på att upphovsmannen inte säljer saker, utan hyr ut. Så länge upphovsmannen själv har kvar äganderätten gör det utmärkt att i nyttjanderättsuppgörelsen uppställa vilkor där nyttjanderättsinnehavaren förbinder sig att inte kopiera eller sprida vidare.

Right of mind, för övrigt, torde innebära att man har rätt att behålla sina idéer; ingen kan tvinga dig att berätta vad du tänker.

Någon borde få sparken för det här

Människan på bilden ovanför heter Beatrice Ask. Hon är Sveriges justitieminister och har just gett civila större befogenheter än polisen. Hon tycker att det är "Internet som har ställt till det för en del skaparverksamhet", och säger samtidigt "jag är verkligen teknikvänlig". Hon tycker inte att IPRED är ett sätt för upphovsrättsinnehavare att gena förbi polisen. Hon tror att lagen ska göra att "det går att ta betalt för kreativa tjänster via nätet". Hon har dessutom fått för sig att tingsrätterna är rustade för detta. Hon vill kränka integriteten alldeles på eget bevåg. Ja, hon ljuger i sin egen proposition. Hon tror dessutom att hon har kompromissat sig ur frågan.

Människan på bilden ovanför heter Fredrik Reinfeldt. Han är Sveriges statsminister och ytterst ansvarig för den politik som regeringen för. Han är också den som gav Beatrice Ask jobbet. Han är en usel strateg. Han lär sig inte av gamla misstag. Han kör över såväl sitt eget parti som regeringspartnern Centerpartiet.

Människan på bilden ovanför är Magnus G Graner. Han är Beatrice Asks statssekreterare och har bl.a. lagstiftning på immaterialrättsområdet på sitt ansvarsområde. Han har tidigare arbetat för Advokatfirman Lindahl, som gärna hjälper immaterialrättsinnehavare. Han har också arbetat för Johnsson & Johnson Advokatbyrå, som inte verkar finnas på Internet.


Människan på bilden ovanför heter Mona Sahlin. Hon är partiledare för det största oppositionspartiet och har hållit käften processen igenom.

Väl rutet

Efter den här artikeln på DN Debatt ilsknade Magnus till och förklarar att det faktiskt inte är konsumenters fel att exempelvis skivbranschen inte hängt med i utvecklingen.

"Men vi måste ju också kunna tjäna pengar!" utbrister man förtvivlat. Svaret är naturligtvis att ja, varsågoda, men ni får själva hitta former för det. Det är nämligen ohederligt att först säga att man säljer något och sedan hävda att man fortfarande äger det.
Ni får göra om det till nyttjanderätter, grabbar, svårare än så är det inte.

Rättighetsbegreppet

Mark Klamberg fortsätter naturligtvis debatten med en rätt väntad motfråga: Vad är en rättighet, egentligen?

Svaret är att allt som kan kategoriseras som en rättighet måste vara förenligt med den grundläggande rätten; rätten till frihet. Detta innebär att ingen har rätt att tvinga någon till något. För att veta om något är en rättighet måste man alltså fråga; innebär detta att någon tvingas? Rätten till liv innebär att ingen får ta livet av dig - inte att du har rätt att alltid, i alla situationer överleva. Äganderätten innebär att ingen får tvinga dig att lämna ifrån dig din egendom - inte att du har rätt att ha något att äga. Yttrandefriheten innebär att ingen har rätt att tvinga dig till tystnad - inte att du har rätt att ha något att säga.
Något som också måste noteras är att tvång endast är något som skapas av människor. Det är alltså tvång när någon håller en gevärspipa mot ditt huvud, men inte när gravitationen drar dig i backen när du hoppar från ett höghus.

I fråga om immaterialrätt måste man alltså fråga sig; utsätts upphovsmännen för tvång när du exempelvis kopierar deras skiva? Svaret är nej; de har nämligen avhänt sig äganderätten till det specifika exemplaret av skivan. (Under förutsättning att ingen bryter sig in i deras bostad och faktiskt stjäl skivan, eller så.) Det du äger har du rätt till och rätt att göra som du vill med.
Detta är också varför jag tog upp nyttjanderätt i min förra post. Om upphovsmannen endast hyr ut skivan har han ju kvar sin äganderätt och kan helt legitimt förbjuda kopiering.

Att som Klamberg hävda att rättigheter är något skapat av människan, och att "vi själva avgör vad som är en rättighet" kan möjligen, som han tror, göra synen på politik mer intressant - men framförallt är det ett farligt synsätt. Det skulle nämligen göra det helt legitimt att avskaffa yttrandefriheten om vi bara hade en majoritet för avskaffandet.
Som Johan Norberg uttrycker det i sin bok Fullständiga Rättigheter: Rättigheter är alternativet till idén att
makt är rätt. Det är något jag trodde att varje liberal höll med om.

En legitim upphovsrätt?

Mark Klamberg försöker idag dra igång en debatt om upphovsrätt och fildelning. Han frågar sig om det är legitimt att fildela, eller om man som upphovsrättskritiker istället borde bojkotta skyddad media och på så sätt tvinga dem att helt enkelt tillåta spridning.
För att besvara den frågan tror jag att man måste gå lite djupare och fråga sig om upphovsrätten i sig är legitim.

Upphovsrätten bygger på antagandet att en upphovsman kan äga något immateriellt. Det är naturligt att den som målar en tavla också äger den rent materiellt; frågan är snarare om tanken på tavlan kan ägas, trots att man ur juridisk synvinkel alltid hävdar att det bara är patenträtten som innebär att man kan äga en idé.
Sett ur ett rättighetsperspektiv är upphovsrätten en konstruerad rättighet. Äganderätten skyddar något faktiskt, medan upphovsrätten skyddar något oberoende av materia. Den är helt enkelt inte naturrättslig.

Om man som jag anser att det är naturrättigheterna som staten ska skydda är alltså upphovsrätten illegitim. Att staten ändå skyddar den är alltså inte heller legitimt.

Men, kommer man antagligen att fråga, hur ska upphovsmän då kunna tjäna pengar på det de gör? Uppriktigt talat, inte mitt problem. Men förslagsvis kan man ju distribuera sina verk som nyttjanderätter istället för äganderätter, och där förbehålla sig spridningsrätten, om man nu tror att det kommer att gå att tjäna några pengar på det viset.