Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.
Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.
Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.
Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.
Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.
Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
tisdag, december 28, 2010
torsdag, december 16, 2010
Elias lämnar
Det ska fan till innan man vaknar ur bloggkoman.
Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.
Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.
Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.
Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.
Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.
Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.
Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.
Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.
Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.
Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.
Etiketter:
CUF,
hot,
oacceptabelt beteende,
trakasserier
måndag, november 22, 2010
Vi måste ha på fötterna när vi pratar om pensionerna
Jag ber om ursäkt om det här börjar bli tröttsamt, men jag har nog snöat lite på det här med pensionerna. Det är ett oerhört intressant ämne, kanske framförallt eftersom det råder rätt många missförstånd kring det.
En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.
Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.
Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.
Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.
Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.
En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.
Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.
Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.
Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.
Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.
Etiketter:
idioti,
missuppfattningar,
pensioner,
populism
torsdag, november 18, 2010
Vi måste våga prata om pensionerna
Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.
När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?
Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.
Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.
Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.
Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.
När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?
Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.
Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.
Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.
Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.
torsdag, november 11, 2010
Datalagringsdirektivet - lagrådsremissen
Så har regeringen, eh, äntligen släppt lagrådsremissen till införandet av det fruktade datalagringsdirektivet. Jag har enbart skummat vissa delar än så länge, men kan ändå inte låta bli att uppröras. (Och jag började alltså skriva detta i torsdags. Skiten förstör min blogglust.)
"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.
Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.
Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.
Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.
"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.
Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.
Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.
Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.
Etiketter:
datalagringsdirektivet,
galenskap,
personlig integritet,
regeringen
måndag, november 08, 2010
Skärpning
Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!
Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!
Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.
Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:
* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv
Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:
Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.
Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!
Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)
När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.
Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!
Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.
Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.
1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.
Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!
Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!
Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.
Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:
* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv
Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:
Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.
Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!
Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)
När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.
Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!
Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.
Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.
1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.
Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!
Etiketter:
beautiful blogger award,
bloggning,
skärpning
måndag, oktober 11, 2010
Enade vi stå, splittrade vi falla
Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
söndag, oktober 10, 2010
En valanalys
Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
lördag, september 18, 2010
Om sjukförsäkringen
Det här är ett svårt inlägg att skriva. Sjukförsäkringssystemet är - med all rätt - en känslig fråga. Den är praktiskt taget omöjlig att diskutera utan att ta upp enskilda fall, och ett sådant som - åter med all rätt - fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna är detta. Där berättas det om hur en kvinna, trots att hon absolut inte befinner sig i ett arbetsfört tillstånd, fått besked via telefon om att hon inte längre ska få pengar från sjukförsäkringen - trots att inget beslut är fattat, ska det senare visa sig. Det här är en tragisk historia, och inget annat. Så här ska det inte gå till. (Och ni som gör osmakliga antydningar om kvinnans dotters partitillhörighet - vänligen upphör genast med denna vidriga verksamhet.)
Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.
Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.
Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.
Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.
Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.
Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.
Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.
Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.
Etiketter:
försäkringskassan,
sjukförsäkringen
fredag, september 17, 2010
Ett hedrande omnämnande
Det börjar dyka upp lite röstförklaringar i bloggosfären nu. Att Johan Ingerö väljer en ung kristdemokrat lär väl knappast förvåna någon. Mattias Svenssons val gör mer ont i hjärtat men Fredrik Westerlund tycker jag gör ett väl övervägt och bra val.
Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.
Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.
måndag, augusti 30, 2010
Jurister kan också vara galna
Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.
Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).
Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.
Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.
Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).
Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.
Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.
lördag, augusti 28, 2010
Recenserad
Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
söndag, augusti 22, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Fildelning, integritet och valet
Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.
Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.
Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.
Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.
Etiketter:
centerpartiet,
Maud,
media,
personlig integritet
tisdag, augusti 17, 2010
Skriver på andra ställen
Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
lördag, augusti 07, 2010
Centerpartiets valfrågor
Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
Etiketter:
centerpartiet,
personlig integritet,
valet 2010
fredag, juli 23, 2010
Framtidens informationspolitik?
Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
Etiketter:
framtid,
informationsfrihet,
personlig integritet,
upphovsrätt,
yttrandefrihet
torsdag, juli 22, 2010
Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering
Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
måndag, juli 19, 2010
Hemsida!
För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D
Tack till lillebror som fixat! :D
söndag, juli 11, 2010
Littorinaffären
Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
Etiketter:
almedalen,
dubbelmoral,
juridik,
Littorin,
sexköpslagen
onsdag, juli 07, 2010
Apropå negative campaigning
Alltså, det är lugnt, henne kan ni behålla.
Etiketter:
centerpartiet,
hyckleri,
negative campaigning,
SSU
tisdag, juli 06, 2010
SKR, sexköp och synen på sexsäljare
I morse var jag på ett seminarium om jämställdhet och sexhandel arrangerat av SKR. Det var - ja, intressant är nog ett bra ord, samt en smula rörigt. Rapporten som släptes - Prostitution - Ett fritt valt yrke? - har jag inte helt hunnit läsa, men jag noterade att man under seminariet lyfte fram att man verkligen pratat med sexarbetare. I redogörelsen över vilka man intervjuat finns trettio personer (tre bortsållade) återfinns fyra aktiva (tre svenska och en tysk) och tre före detta (en svensk och två tyska) sexarbetare. Samtidigt har man pratat med sju representanter från prostitutionsenheterna i Sverige. Det är inte min idé om att lyssna på sexsäljare, speciellt inte som man så gott som inledde med att påstå att det inte går att diskutera sexköpslagen med aktiva sexsäljare, eftersom de säger fel saker.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
Etiketter:
almedalen,
debatt,
idioti,
omyndigförklarande,
onyanserad verklighetsbild,
sexköpslagen
fredag, juli 02, 2010
Sexköpslagsutredningen
Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
Etiketter:
idioti,
sexköpslagen,
sexualpolitik
torsdag, juli 01, 2010
Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!
Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
Etiketter:
arbetsmarknaden,
CUF,
ungdomsarbetslöshet
tisdag, juni 29, 2010
OB och helger
Idag skriver Almegas VD, Jonas Milton, på Aftonbladets debattsida om det enkla faktum att människor är olika. Även som vuxna har vi olika dygnsrytm och olika tider på dygnet passar bättre eller sämre att jobba på. OB-tilläggets nuvarande utformning är, precis som han skriver, föråldrat.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
torsdag, juni 10, 2010
Men för fan, Ask!
Ibland blir man faktiskt rätt så jävla less. Nu var det ju inte ens tre månader sedan vår justitieminister, Beatrice Ask, senast var ute och bevisade sin oduglighet som justitieminister. Nu är hon i farten igen.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
tisdag, juni 08, 2010
Vissa är mer jämlika än andra
Alltså förlåt, nu är jag väl allra sist på bollen, men jag kan inte få den här intervjun med Lars Ohly ur skallen.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
Etiketter:
galenskap,
inkonsekvens,
Ohly,
problembeskrivning,
socialism
söndag, maj 30, 2010
Tack och länkkärlek
Busy days just nu. Valrörelsen rullar och jag har tenta på tisdag (gulp - i övermorgon!) varför jag inte varit särskilt aktiv här. Bot och bättring lovas!
Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:
Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…
För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.
Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:
För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.
Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.
Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!
Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:
Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…
För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.
Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:
För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.
Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.
Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!
torsdag, maj 20, 2010
Kvinnan som sitt kön
Ibland blir man så där heligt förbannad. Mig händer det oftast när något idiotiskt sägs om kvinnlig sexualitet. Idag öppnade jag Google Reader och hittade ett inlägg hos Sakine Madon med en bild från Stoppa Langningen. Texten lyder så här:
"Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen."
Det är vidrigt skrivet. Det säger rätt ut att en kvinnas oskuld är något som av någon outgrundlig anledning är viktig att skydda. Som om det vore något fel med kvinnan annars, som om sex skulle förstöra henne.
Men det stora problemet är inte den här affischen. Det stora problemet är att majoriteten bara upptäcker det vidriga budskapet när det är så tydligt uttryckt.
När någon - som ofta kallar sig för feminist - upprörs över det "kvinnoförnedrande" i reklam o. dyl. som innehåller bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som tycks vilja ha sex with no strings attached, däremot, då är det svårare att se att det som uttrycks är precis samma sak. Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex. Detsamma syns ofta under ytan på sexköpsdebatten, där det blir tydligt att kvinnor och sex är en kombination som upprör, där en kvinna som har sex mot betalning måste vara traumatiserad eller tvingad.
Jag säger inte att alla kvinnor alltid vill ha sex. Jag säger bara att det är fel och vidrigt att betrakta kvinnan som något som kan förstöras av sex, hur frivilligt det än är. Jag skulle vilja sluta förväntas bli upprörd när jag ser en annan naken kvinna på en reklampelare. Jag skulle vilja sluta bli betraktad som ett kön.
Och jag skulle vilja att radikalfeministerna funderar en vända till nästa gång de upptäcker att de är överens med KD.
"Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen."
Det är vidrigt skrivet. Det säger rätt ut att en kvinnas oskuld är något som av någon outgrundlig anledning är viktig att skydda. Som om det vore något fel med kvinnan annars, som om sex skulle förstöra henne.
Men det stora problemet är inte den här affischen. Det stora problemet är att majoriteten bara upptäcker det vidriga budskapet när det är så tydligt uttryckt.
När någon - som ofta kallar sig för feminist - upprörs över det "kvinnoförnedrande" i reklam o. dyl. som innehåller bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som tycks vilja ha sex with no strings attached, däremot, då är det svårare att se att det som uttrycks är precis samma sak. Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex. Detsamma syns ofta under ytan på sexköpsdebatten, där det blir tydligt att kvinnor och sex är en kombination som upprör, där en kvinna som har sex mot betalning måste vara traumatiserad eller tvingad.
Jag säger inte att alla kvinnor alltid vill ha sex. Jag säger bara att det är fel och vidrigt att betrakta kvinnan som något som kan förstöras av sex, hur frivilligt det än är. Jag skulle vilja sluta förväntas bli upprörd när jag ser en annan naken kvinna på en reklampelare. Jag skulle vilja sluta bli betraktad som ett kön.
Och jag skulle vilja att radikalfeministerna funderar en vända till nästa gång de upptäcker att de är överens med KD.
Etiketter:
feminism,
sexism,
sexköpslagen,
sexualmoral,
sexualpolitik
onsdag, maj 19, 2010
Elias äger
När jag var 14 hade jag inte ens börjat tycka saker i organiserad form. Därför är det sjukt imponerande att läsa Elias Giertz debattartikel på Aftonbladet idag. Damn, liksom.
Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.
CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?
Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!
Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.
CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?
Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!
Etiketter:
arbetsmarknaden,
CUF,
elias giertz,
Mona Sahlin,
sossarna,
ungdomsarbetslöshet
måndag, maj 17, 2010
Låt oss snacka facket då
CUF:s kampanj har väckt en hel del irritation. Bra så. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, det är inte vårt uppdrag att stryka medhårs och vara mediokra.
Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.
För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.
Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.
För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.
Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?
Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.
För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.
Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.
För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.
Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?
Etiketter:
arbetsmarknaden,
facken,
ungdomsarbetslöshet
fredag, maj 14, 2010
Arbetsmarknaden är ett jävla skämt!
Vi i CUF släpper idag vår kampanj mot ungdomsarbetslöshet, den tröga arbetsmarknaden, sega fack som ogillar ungdomar och jantelagen.
Vi tycker att den strukturella diskrimineringen av ungdomar måste avskaffas. Vi vet att LAS är till för Lars, 58, men inte ger något skydd åt den som står utanför arbetsmarknaden - tvärt om håller den folk utanför. Trygghet är inte att jobba på samma ställe hela livet, utan att kunna hitta ett nytt jobb om det behövs.
Eftersom arbetsmarknaden är ett jävla skämt kände vi oss tvungna att starta en cirkus. Där kan du gå in och ladda upp ditt eget video-CV och förhoppningsvis få ett jobb!
Annars kan du också kontakta närmsta CUF:are, skaffa en grön näsa och delta i den gröna folkrörelsen. Jante go home!
Bloggar: Magnus Andersson, Rebecka Lindström, Annie Johansson, Alexander Woodhouse, Isak Engqvist, Johan Pettersson och så en blogg utan humor.
Etiketter:
arbetsmarknaden,
CUF,
grön näsa,
kampanj,
LAS,
ungdomsarbetslöshet
fredag, maj 07, 2010
What the fack?
Alltså, jag har absolut inget principiellt emot att folk sluter sig samman i olika frivilliga konstellationer - det är inte alls där skon klämmer. Det är tvärt om en grundläggande rättighet som ska tillkomma alla medborgare.
Men det finns en annan grundläggande rättighet också, och den kallas yttrandefriheten. Den ämnar jag begagna mig av i detta inlägg.
Till att börja med - fackförbundet Unionen. Eeh. De har alltså dragit igång en kampanj i jakt på Sveriges tråkigaste jobb där de menar att det är moralisk förkastligt att städa på McDonalds, att alla snabbköpskunder är dumma i huvudet och att de som jobbar i skolrestauranter är ouppskattade. Japp. Man ser ner på vanliga jäfla jobb. Härligt.
Sen har vi Byggnads. De bygger om sitt förbundskontor. Eller, nej, klart de inte gör. De hyr in baltisk arbetskraft utan kollektivavtal för att göra det i dålig arbetsmiljö och på orimligt kort tid.
Personligen har jag inget emot att folk jobbar utan kollektivavtal. Men när man skrikit "GO HOME!" åt utländska arbetare som kommer hit och ändå har det, då känns det som om man ska vara lite försiktigare med vilka anställningsformer ens underentreprenörer håller sig med. Just sayin.
Bloggar: Magnus Andersson, Magnus Andersson igen, Albin Ring Broman.
Men det finns en annan grundläggande rättighet också, och den kallas yttrandefriheten. Den ämnar jag begagna mig av i detta inlägg.
Till att börja med - fackförbundet Unionen. Eeh. De har alltså dragit igång en kampanj i jakt på Sveriges tråkigaste jobb där de menar att det är moralisk förkastligt att städa på McDonalds, att alla snabbköpskunder är dumma i huvudet och att de som jobbar i skolrestauranter är ouppskattade. Japp. Man ser ner på vanliga jäfla jobb. Härligt.
Sen har vi Byggnads. De bygger om sitt förbundskontor. Eller, nej, klart de inte gör. De hyr in baltisk arbetskraft utan kollektivavtal för att göra det i dålig arbetsmiljö och på orimligt kort tid.
Personligen har jag inget emot att folk jobbar utan kollektivavtal. Men när man skrikit "GO HOME!" åt utländska arbetare som kommer hit och ändå har det, då känns det som om man ska vara lite försiktigare med vilka anställningsformer ens underentreprenörer håller sig med. Just sayin.
Bloggar: Magnus Andersson, Magnus Andersson igen, Albin Ring Broman.
Etiketter:
byggnads,
facken,
kasta sten i glashus,
smutskastning,
unionen
Ekonomisk harakiri
Fadern min har rätt mycket att säga om politik. Titt som tätt, och senast till frukosten, blir han upprörd och lyckas prata tillräckligt för att fylla ett helt blogginlägg. Men han bloggar inte. Tyvärr. Istället får han denna gång lov att göra ett gästspel här. Alltså, gästinlägg av Peter Wagenius:
Gångna veckan åkte först min fru sedan jag ner till Uppsala med buss och tåg. I går torsdag åkte min dotter hem till Funäsdalsfjällen och kommer att åka ner igen på söndag. Trevligt!
Min biljett kostade drygt 1200 kronor. Var och en av oss åkte var gång med taxianslutning från Sveg de sista femton (15) milen. Taxin kostade var gång 2500 kronor – en räkning som hamnar på landstingsskatten.
Tåget var halvfullt, i bussarna trängdes cirka fem personer från Ljusdal och i taxin var vi ensamma eller som jag, hade sällskap av två personer halva vägen.
Så här ser det ofta ut på landsbygden. Vi blir färre.
I detta läge vill de rödgröna satsa 120 (000 000 000) miljarder på snabbtåg mellan Sveriges småstäder.
Hur ska det hjälpa landsbygden? Hur ska det hjälpa folket i Sveriges småstäder (inget annat finns)? För vad finns kvar till realistiska satsningar?
Ska vi satsa på snabbtåg eller miljövänliga bränslen?
Gångna veckan åkte först min fru sedan jag ner till Uppsala med buss och tåg. I går torsdag åkte min dotter hem till Funäsdalsfjällen och kommer att åka ner igen på söndag. Trevligt!
Min biljett kostade drygt 1200 kronor. Var och en av oss åkte var gång med taxianslutning från Sveg de sista femton (15) milen. Taxin kostade var gång 2500 kronor – en räkning som hamnar på landstingsskatten.
Tåget var halvfullt, i bussarna trängdes cirka fem personer från Ljusdal och i taxin var vi ensamma eller som jag, hade sällskap av två personer halva vägen.
Så här ser det ofta ut på landsbygden. Vi blir färre.
I detta läge vill de rödgröna satsa 120 (000 000 000) miljarder på snabbtåg mellan Sveriges småstäder.
Hur ska det hjälpa landsbygden? Hur ska det hjälpa folket i Sveriges småstäder (inget annat finns)? För vad finns kvar till realistiska satsningar?
Ska vi satsa på snabbtåg eller miljövänliga bränslen?
Etiketter:
gästinlägg,
infrastruktur,
landsbygdspolitik,
pappa
torsdag, april 29, 2010
Bloggar med Nylander
Hm, aktiviteten på den här bloggen har inte varit allt för hög den senaste tiden - tyvärr. För den som uppskattar lite mer fart och liberalism så drar dock jag och Johanna Nylander igång en ny blogg på maktkamp24.se - alldeles här. Det är ett besked som mottagits med glädje såväl bland bloggar som på Twitter. Gå in och spana! Än så länge finns presentation av mig, Johanna och naturligtvis Tant Rand.
Etiketter:
Ayn Rand,
bloggning,
jag,
Johanna Nylander,
maktkamp24,
nyheter24
onsdag, april 21, 2010
Sexköpslagen måste skrotas!
I morse medverkade jag och LUFs ordförande Adam Cwejman i programmet Efter Tio i TV4. Ämnet var, inte helt otippat när jag är i farten, sexköpslagen. Anledningen till att det kom upp är att Greta Garbo släppt boken Att sälja sex. (Finns att köpa här och här.)
Hon berättar, både i boken och i det ovan länkade klippet, om sin vardag som sexsäljare och sin syn på sexköpslagen. Det är svårt att förstå hur enormt det är att hon sitter i studion. Det vimlar inte direkt av sexsäljare som sätter sig i TV och berättar om sig själva, med alla de risker som det innebär att bli igenkänd. All stigmatisering, risk att bli vräkt, reaktioner från familj, vänner, bekanta och de som bara råkat zappa förbi.
Varifrån Nyamko Sabuni fått sin statistik om människohandel ifrån vet jag inte. Klart står att den något mindre omfattning den fått i Sverige beror på att vi är ett (till befolkningen) litet land som ligger rätt vid sidan av. Det hade ju också varit intressant om jämställdhetsministern noterade att förekomsten av hallickar har sedan lagens införande ökat enligt socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007, vilket alltså också tyder på en ökad ström av traffickingoffer.
Synnerligen pinsamt blev det när hon inte ville göra skillnad på de som frivilligt säljer sex och de som tvingas därtill. Att vara för sexköpslagen för att förhindra trafficking, det är faktiskt som att vilja förbjuda all sex för att förhindra våldtäkter. Ohederligt och ineffektivt. Dessutom är det en vidrig devalvering av begreppet våldtäkt - jag skulle vilja se den som kan se ett traffickingoffer i ansiktet och säga att du, det du råkat ut för är inte värre än om du frivilligt sålt sex.
Sen är jag ingen sexköpare själv, men jag skulle faktiskt bli mycket förvånad om alla som köpt sex av någon som frivilligt sålt det lika gärna skulle kunna våldta ett traffickingoffer. Hade jag varit sexköpare hade jag känt mig enormt förolämpad.
Vi måste våga se sexköpslagen för vad den är. En moralistisk lag som försämrar sexsäljarnas situation och försvårar upptäckten av trafficking.
Hon berättar, både i boken och i det ovan länkade klippet, om sin vardag som sexsäljare och sin syn på sexköpslagen. Det är svårt att förstå hur enormt det är att hon sitter i studion. Det vimlar inte direkt av sexsäljare som sätter sig i TV och berättar om sig själva, med alla de risker som det innebär att bli igenkänd. All stigmatisering, risk att bli vräkt, reaktioner från familj, vänner, bekanta och de som bara råkat zappa förbi.
Varifrån Nyamko Sabuni fått sin statistik om människohandel ifrån vet jag inte. Klart står att den något mindre omfattning den fått i Sverige beror på att vi är ett (till befolkningen) litet land som ligger rätt vid sidan av. Det hade ju också varit intressant om jämställdhetsministern noterade att förekomsten av hallickar har sedan lagens införande ökat enligt socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007, vilket alltså också tyder på en ökad ström av traffickingoffer.
Synnerligen pinsamt blev det när hon inte ville göra skillnad på de som frivilligt säljer sex och de som tvingas därtill. Att vara för sexköpslagen för att förhindra trafficking, det är faktiskt som att vilja förbjuda all sex för att förhindra våldtäkter. Ohederligt och ineffektivt. Dessutom är det en vidrig devalvering av begreppet våldtäkt - jag skulle vilja se den som kan se ett traffickingoffer i ansiktet och säga att du, det du råkat ut för är inte värre än om du frivilligt sålt sex.
Sen är jag ingen sexköpare själv, men jag skulle faktiskt bli mycket förvånad om alla som köpt sex av någon som frivilligt sålt det lika gärna skulle kunna våldta ett traffickingoffer. Hade jag varit sexköpare hade jag känt mig enormt förolämpad.
Vi måste våga se sexköpslagen för vad den är. En moralistisk lag som försämrar sexsäljarnas situation och försvårar upptäckten av trafficking.
Etiketter:
Greta Garbo,
mod,
moralism,
sexköpslagen
tisdag, april 20, 2010
CUF driver på om ungdomsarbetslösheten
Idag har Magnus Andersson både skrivit en debattartikel och debatterat mot Ida Gabrielsson på Aftonbladet om ungdomsarbetslösheten.
CUF har tydliga förslag. Slopa LAS, öka kontakterna mellan skola och näringsliv genom exempelvis mer praktik, driv inte upp ingångslönerna, behåll arbetsgivaravgiftssänkningen för unga.
Ung Vänster tycker att alla ska ha rätt till ett fast jobb efter gymnasiet.
Med andra ord, det finns ett ungdomsförbund som sysslar med verkligheten, och ett ungdomsförbund som på allvar tror att jobb kan vara en rättighet.
It's your choice.
Fler bloggar: Johan Pettersson, Simon Palme, Per Ankersjö, Rickard Nordin, Alexander Woodhouse.
CUF har tydliga förslag. Slopa LAS, öka kontakterna mellan skola och näringsliv genom exempelvis mer praktik, driv inte upp ingångslönerna, behåll arbetsgivaravgiftssänkningen för unga.
Ung Vänster tycker att alla ska ha rätt till ett fast jobb efter gymnasiet.
Med andra ord, det finns ett ungdomsförbund som sysslar med verkligheten, och ett ungdomsförbund som på allvar tror att jobb kan vara en rättighet.
It's your choice.
Fler bloggar: Johan Pettersson, Simon Palme, Per Ankersjö, Rickard Nordin, Alexander Woodhouse.
Etiketter:
CUF,
debatt,
ung vänster,
ungdomsarbetslöshet
söndag, april 18, 2010
Är Centerpartiet det enda som fattat?
Per Gudmundson rapporterar idag från Moderaternas kommunriksdagar och berättar att de helt missar företagande.
För att knyta an till det jag skrev i onsdags om att Moderaterna har en oförtjänt företagarprofil. De har faktiskt inte fattat. De saknar en grundläggande förståelse för att småföretagen är de som bygger Sverige, att småföretagen är de som kommer att ge jobben i framtiden.
Det är oerhört, oerhört viktigt att det åtminstone finns ett parti i regeringen som har den här insikten. På vänstersidan finns inga, så långt står allt klart. Hos Alliansen verkar bara Centerpartiet finnas.
Det måste bli lönsammare att driva företag. Om vi kanske accepterar att tjänstesektorn är den där det rimligen kommer att skapas flest arbeten i framtiden, då måste vi förstå att det är ohållbart dels att ha en så pass hög moms som vi har, dels att det är så riskfyllt och dyrt att anställa, och dels att försöka pressa ut så mycket skattepengar ur dem som möjligt. Industriproduktion kan man flytta utomlands - det är inte riktigt lika lätt med hårfrisörskor.
För att M någon gång ska fatta behövs C som påminner och driver på. Då kan man inte slentrianrösta på Moderaterna. Då får man bannemej lägga sin röst på dem som faktiskt jobbar för rätt saker.
För att knyta an till det jag skrev i onsdags om att Moderaterna har en oförtjänt företagarprofil. De har faktiskt inte fattat. De saknar en grundläggande förståelse för att småföretagen är de som bygger Sverige, att småföretagen är de som kommer att ge jobben i framtiden.
Det är oerhört, oerhört viktigt att det åtminstone finns ett parti i regeringen som har den här insikten. På vänstersidan finns inga, så långt står allt klart. Hos Alliansen verkar bara Centerpartiet finnas.
Det måste bli lönsammare att driva företag. Om vi kanske accepterar att tjänstesektorn är den där det rimligen kommer att skapas flest arbeten i framtiden, då måste vi förstå att det är ohållbart dels att ha en så pass hög moms som vi har, dels att det är så riskfyllt och dyrt att anställa, och dels att försöka pressa ut så mycket skattepengar ur dem som möjligt. Industriproduktion kan man flytta utomlands - det är inte riktigt lika lätt med hårfrisörskor.
För att M någon gång ska fatta behövs C som påminner och driver på. Då kan man inte slentrianrösta på Moderaterna. Då får man bannemej lägga sin röst på dem som faktiskt jobbar för rätt saker.
Etiketter:
centerpartiet,
företagande,
jobb,
moderaterna
lördag, april 17, 2010
Utmaning: Varför Centerpartiet för Cattis?
Cattis/Urban Cat på bloggen ProjektPåRiktigt utmanar ett helt gäng partipolitiska bloggare, däribland mig, att övertyga henne om varför hon ska rösta på just mitt parti. Hon berättar i länken om sin situation och undrar vilket parti som är bäst för henne.
En beskrivning i en blogg kan sällan helt ersätta ett samtal om en situation, och jag kan aldrig garantera varesig att jag uppfattat henne rätt eller att allt jag säger kommer att genomföras efter valet. Det måste man ha ödmjukhet inför - men jag vill ändå göra ett försök.
Cattis beskriver att hennes situation just nu består i att hon är sjuk, slussas runt mellan olika utredningar, saknar en diagnos, väntar i vårdköer och känner att hon inte bidrar särskilt mycket till samhället. Hon känner att hon hamnat utanför systemet.
Politisk pajkastning är förbjuden, men jag vill ändå säga att något positivt är att hon över huvud taget står i någon vårdkö och utreds - inte bara är sjukskriven. Det tar fortfarande tid i det svenska sjukvårdssystemet, men väntetiden har blivit kortare.
På det stora hela tror jag det handlar om vilket fokus man vill ha. Sjuka kommer folk alltid att bli, oavsett om de får ersättning för det eller inte. Det viktiga är om systemet ska nöja sig med att någon är sjukskriven och låta den vara det, eller arbeta för att personen ska komma tillbaka. Eftersom Cattis uttrycker en stark vilja att faktiskt kunna arbeta igen, om än inte heltid, så så pass mycket som hon klarar av, så tror jag att det bästa vore en röst på ett Alliansparti. Det är Alliansen gemensamt som sett till att man nu utreder sjukas situation för att hela tiden se vilka steg som går att ta tillbaka mot arbetsmarknaden.
Så varför då Centerpartiet, och inte något annat Alliansparti? (Tokmoderaten bloggar ju också bra om det.)
Dels därför att jag tror att Centerpartiets politik kring arbetsmarknaden kommer att göra det oerhört mycket lättare för Cattis att faktiskt få ett jobb den dagen hon är frisk nog att ta ett. Det handlar om att en arbetsgivare måste våga anställa, och man måste ha förståelse för att alla inte gör det idag när den arbetssökande har en sjukdomshistorik med utbrändhet.
Centerpartiet vill också underlätta för småföretagare, så att fler vågar ta steget att anställa. Kanske finns någon där ute som skulle behöva Cattis på 75 %, men som inte vågar anställa, eller som inte har råd att anställa. Vi tror att småföretagare ger fler människor möjligheten att få jobb där de trivs och behövs. På en stor industri är du utbytbar, men i ett litet företag är det du som räknas. Det är ett sådant jobb jag hoppas att Cattis ska kunna hitta den dagen hon kan ta ett. Ett jobb där hon finns nära sin arbetsgivare, ett jobb där hon trivs och där hon uppskattas för att hon är den hon är.
Det tror jag någonstans är ett bra recept, inte bara för Cattis, utan för samhället i stort. Om man själv tycker det, då får man lov att rösta på Centerpartiet.
En beskrivning i en blogg kan sällan helt ersätta ett samtal om en situation, och jag kan aldrig garantera varesig att jag uppfattat henne rätt eller att allt jag säger kommer att genomföras efter valet. Det måste man ha ödmjukhet inför - men jag vill ändå göra ett försök.
Cattis beskriver att hennes situation just nu består i att hon är sjuk, slussas runt mellan olika utredningar, saknar en diagnos, väntar i vårdköer och känner att hon inte bidrar särskilt mycket till samhället. Hon känner att hon hamnat utanför systemet.
Politisk pajkastning är förbjuden, men jag vill ändå säga att något positivt är att hon över huvud taget står i någon vårdkö och utreds - inte bara är sjukskriven. Det tar fortfarande tid i det svenska sjukvårdssystemet, men väntetiden har blivit kortare.
På det stora hela tror jag det handlar om vilket fokus man vill ha. Sjuka kommer folk alltid att bli, oavsett om de får ersättning för det eller inte. Det viktiga är om systemet ska nöja sig med att någon är sjukskriven och låta den vara det, eller arbeta för att personen ska komma tillbaka. Eftersom Cattis uttrycker en stark vilja att faktiskt kunna arbeta igen, om än inte heltid, så så pass mycket som hon klarar av, så tror jag att det bästa vore en röst på ett Alliansparti. Det är Alliansen gemensamt som sett till att man nu utreder sjukas situation för att hela tiden se vilka steg som går att ta tillbaka mot arbetsmarknaden.
Så varför då Centerpartiet, och inte något annat Alliansparti? (Tokmoderaten bloggar ju också bra om det.)
Dels därför att jag tror att Centerpartiets politik kring arbetsmarknaden kommer att göra det oerhört mycket lättare för Cattis att faktiskt få ett jobb den dagen hon är frisk nog att ta ett. Det handlar om att en arbetsgivare måste våga anställa, och man måste ha förståelse för att alla inte gör det idag när den arbetssökande har en sjukdomshistorik med utbrändhet.
Centerpartiet vill också underlätta för småföretagare, så att fler vågar ta steget att anställa. Kanske finns någon där ute som skulle behöva Cattis på 75 %, men som inte vågar anställa, eller som inte har råd att anställa. Vi tror att småföretagare ger fler människor möjligheten att få jobb där de trivs och behövs. På en stor industri är du utbytbar, men i ett litet företag är det du som räknas. Det är ett sådant jobb jag hoppas att Cattis ska kunna hitta den dagen hon kan ta ett. Ett jobb där hon finns nära sin arbetsgivare, ett jobb där hon trivs och där hon uppskattas för att hon är den hon är.
Det tror jag någonstans är ett bra recept, inte bara för Cattis, utan för samhället i stort. Om man själv tycker det, då får man lov att rösta på Centerpartiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)