Fett fel

Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.

Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)

Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.

Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.

Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.

Hägglund borde haft en lätt match mot Ohly

En av nackdelarna med att göra Gomorron Sverige till en del av sin morgonrutin är att man allt för ofta börjar skrika åt TV:n. När Lars Ohly kläcker ur sig saker som att "min problembeskrivning, den är den, det är ett stort problem om vi har en vård som kommer dem till del som har råd att betala, men inte andra".

Nu har vi ju inte en vård i Sverige. Det hela handlar om att Ohly är arg för att barnsjukhuset Martina kommer att startas. Varför? Ja, helt enkelt verkar det handla om att man drar nollsummespeteorin så långt att man vill vägra barn vård. Så här säger Ohly: "Det är ett oerhört resursslöseri här, läkare och sjuksköterskor ska arbeta för att tillgodose de rikas behov av vård, barn till rika föräldrar ska kunna komma till barnsjukhuset Martina med kanske bara infektioner, så använder man läkarkunskaperna, sköterskekunskaperna, till fel saker, när det samtidigt finns vårdköer och behov bland den stora befolkningen som är mycket värre, som handlar om kanske riktiga sjukdomar som verkligen behöver behandlas av läkare."
Alltså, för det första, i Ohlys värld finns ett fixt antal läkare som ska fördelas över befolkningen, och människor som "bara" har infektioner ska hålla sig på mattan. Hur Hägglund kan slarva bort den här debatten är för mig obegripligt, men han babblar på om att Ohly vill förbjuda hit och dit, vilket känns en smula underordnat.

Vad Hägglund borde ha sagt är istället att det naturligtvis är tråkigt att några inte upplever den offentliga vården som tillräcklig, men, hallå, vill de betala dubbelt för vården, kliva ur köerna till de offentliga vårdinrättningarna och lägga in sina ungar på Martina så var så god; det tjänar vi alla på. De som inte har råd kommer ju snabbare fram till läkaren eftersom inte dessa rika snorvalpar står före i kön, och inga resurser försvinner från den offentliga sjukvården. Bara en riktigt ond människa skulle förvägra alla barn bättre vård för att kunna upprätthålla en felaktig nollsummespelsteori.

Jag har skrivit om den typen av moral förr.

Jämtlands läns landsting agerar oansvarigt

Nu har det tagit hus i helvete. Landstinget har kommit med en utredning i vilken man i princip föreslår att hälsocentralen i Sveg ska förstärkas och hälsocentralerna i Funäsdalen och Hede endast blir "komplement" - "och
bemannas med fasta distriktsskötersketjänster, undersköterskor och receptionister. Övriga
kompetenser, till exempel läkare, finns tillgängliga efter behov."

Där kan man snacka onödig omorganisation. Både Funäsdalen och Hede har nämligen behov av att ha läkare tillgängliga.

I Funäsdalsområdet finns visserligen endast ca 2 000 fast boende. I rapporten är det dessa man verkar ha räknat på. Man missade i och med det en liten detalj; vi mer än tiodubblar vår befolkningsmängd under säsongen. Över 20 000 bäddar finns i Funäsdalsområdet, och tro mig, de fylls. Vad gör dessa människor? Jo, ägnar sig åt högrisksysselsättningar som att åka skidor. Att placera ambulanserna i Sveg, 15 mil bort, när folk bryter benen i Funäs är inte bara idioti, det är rent människoförakt!

Att landstinget sedan skickade ut oinsatta politiker gör inte saken bättre. Jisses vad jag tycker synd om dem! De kan inte för ett ögonblick ha anat vilken utskällning de skulle åka på. Nej, jag skulle vilja se Robert Uitto eller Harriet Jorderud komma ut och svara på folks frågor.

Då kanske de också kunde förklara varför de är så måna om att spara pengar vad det gäller hälsocentralerna men villigt skyfflar våra skattekronor i det bottenlösa hål som sjukhuset utgör. Där kanske man snarare ska titta på alternativ till effektivisering och omorganisation.

Ägarfrågan kommer ju av kvalitetsbehovet!

På dagens DN Debatt skriver Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann att moderaterna haft fel fokus i vårdfrågor. De hävdar att partiet riktiat in sig för mycket på ägandefrågan och för lite på kvalitetsbehovet. Det hela är mest ett populistiskt utspel för dem som inte förstår hur saker och ting hänger ihop. Ägarfrågan dyker nämligen bara upp efter att man konstaterat att kvalitén brister. När det visar sig att landstingen inte ger den bästa sjukvården så frågar man sig vad som kan göra åt det, och att öppna upp marknaden även för andra aktörer är en del i lösningen. Själva poängen med privatdriven sjukvård (fortfarande skattefinansierad måste man nog påpeka, eftersom att folk i allmänhet inte verkar ha fattat det) är ju att aktörer skulle få börja konkurrera om arbetskraften, vilket skulle driva upp lönerna för de sjukvårdsanställda. Dessutom skulle man behöva konkurrera om patienterna, vilket skulle leda till kvalitetsförbättringar.

Jag tror egentligen att det är bra att utreda sin sjukvårdspolitik, och jag tror att moderaternas tre fokusområden (hur kvaliteten kan förbättras, hur vårdsektorn kan bli attraktivare som arbetsgivare och hur vi löser problemet med åldersstrukturen) är rätt utplockade, men att säga att man byter fokus är ett spel för gallerierna. Löser man de två första frågorna blir den tredje också löst, och lösningen på de två första är bland annat ägandefrågan.

Det här om något är väl solidaritet!

DN, TV 4-nyheterna och SR rapporterar idag om ett nytt barnsjukhus som öppnas i Stockholm. Vissa blir inte glada. Det hävdas att man vill värna de offentliga sjukhusen - folk som har råd med privat vård till sina barn ska tydligen sluta betala skatt. Det blir naturligtvis snack om A- och B-lag.

Själv tycker jag det är jättebra att det startas privata alternativ. Det handlar inte om att man underminerar den offentliga vården - det handlar om att vara solidarisk. När man anser sig ha råd att själv betala sitt barns sjukvård så avstår man från det man har rätt till i offentlighetens regi och låter de pengarna och den tiden gå till någon som faktiskt inte har råd. Köerna blir kortare, resurserna blir kvar längre. Det är en win-win situation.

Istället för att fatta det dyker det upp konspirationsteorier om att högern börjar montera ner den allmänna välfärden. Jo, tjena. Det hela handlar om en missunnsam inställning; kan inte jag så ska inte du kunna heller. Då blir det plötsligt bättre att alla får dålig vård än att alla får bra och några köper sig bättre.