Därför har jag, istället för att göra något vettigt, skrivit typ 17 400 tecken om den där filmen som kom nu i december som handlar om den första boken. Jag kunde ha gjort mycket annat med min tid, men vissa saker måste man skriva. Ni behöver verkligen inte läsa, men nedan följer i alla fall mina tankar om filmen. Jag tror att jag fått med nästan alla fel. Om jag gjort några själv har jag dock inte orkat titta efter.
Bloggen återgår strax till ordinarie (frånvarande) program.
-~-~-~-~-~-~-
Vid det här laget lär ni väl
någorlunda många av er ha sett den i alla fall. Jag tar därför
chansen att skriva något om filmen och hoppas att ingen ropar om
"spoilers" - vilket, tråkigt nog kan förekomma trots att
det är en bok som filmatiserats.
Jag har definierat två stora problem,
ur vilka de flesta andra små problem tycks springa. Det första är
att det går att filma snyggt i 3D nu för tiden. Det gör att
regissören, Han Som Inte Får Nämnas Vid Namn, gör vissa, eh,
ändrigar för att det ser snyggt ut i formatet. Alltså, jag säger
inte att det inte är snyggt med fall och strider i vad som verkar
vara Fullständigt ihåliga berg, för det är faktiskt ganska coolt.
Men, och det här måste påpekas, att det är snyggt gör inte att
det är rätt. Fan heller.
Det andra felet är att regissören
inte verkar tro att originalberättelsen håller för att
filmatiseras som den är. Det är som om han tror att den inte räcker
till, som om den anses vara lite för futtig och oepisk. Tror man det
har man inte fattat The Hobbit. Den är inte The Lord of the Rings.
Den är en barnsaga, och den ska respekteras som detta.
Vi kan hur som helst härleda typ allt
som är fel med filmen till dessa två grundproblem. Det första som
händer är ju att vi kastas in i Erebor - som för övrigt inte
omnämns som Erebor EN ENDA JÄVLA GÅNG I BOKEN - och dess fall. Det
antyds lite övertydligt att Thrór skulle ha blivit sjukligt girig
och därför liksom lockat draken till berget. Solklar kausalitet.
Verkligen. Eller förtal, kanske. (Och hörrni, vad i hela friden har
de gjort med the Arkenstone? Har den simmiga tentakler helt
plötsligt?)
Hur som. Draken kommer. Vad gör
dvärgarna? Ja, tydligen dör de inte allihop i alla fall. Nej, de
vandrar obehindrat ut ur the front gate, och Thórin är en av dem.
Idiotin här är ju gränslös. Dels fuckar det med den röda tråden
- det är ju lite meningen att Thór och Thráin ska ha flytt genom
lönndörren, det är så den kommer in i historien - och dels är
det lite ologiskt att Smaug bara låter dvärgarna kila iväg. Han är
en drake. Drakar äter dvärgar. Så många de bara kan få tag på.
(Hur undkom Thórin, undrar kanske den opåläste? Jo, han var inte
hemma utan tvingades beskåda hur draken intog berget på håll. Och
Thranduil hängde inte på en älg någon kilometer bort med en hel
alvhär när det hände. Nej. The front gate är helle inte "shut"
eller "sealed" som man säger i filmen, men den är ju en
jävligt dum väg att ta om man inte vill vandra rakt in i gapet på
Smaug.)
Att vi alls börjar vår resa i Erebor
är dock, ska vi säga, mindre begåvat rent berättartekniskt. The
Hobbit börjar i Fylke. Den börjar med att beskriva Bilbos håla,
och den gör det med bravur. Den ger känslan av att man befinner sig
hemma själv, fast med en eldstad och en sprakande brasa i
vardagsrummet och ett kulligt, grönt landskap utanför fönstret och
fullt med goda grannar och god mat. Den får en att känna sig trygg,
helt enkelt. Regissören verkar emellertid ha missat värdet av det.
Han verkar inte tro att det håller. Att det skulle hålla publiken
kvar i biostolarna. Han verkar tro att de behöver känslan av att
det är någon sorts episk saga vi kastas in i. Det gör regissören
till lite av en idiot, lite som folk som tycker att inledningen av
LotR är "tråkig". Det finns ingen mening med att slåss,
att ha spaceade krigsscener och svindyra effekter om man inte vet vad
man slåss för. Regissören låter faktiskt Bilbo själv säga hur
viktigt det är med ett hem, och att han vill hjälpa dvärgarna att
ta tillbaka sina, men han klarar inte av att visa. Trots att det är
film som är mediumet. Man storknar.
Jag är också lite irriterad över hur
Bilbo beter sig när Frodo kommer in medan han sitter och skriver.
Man får ju gärna vara lite hemlighetsfull, men rent ut sagt sur?
Och detta med att Frodo säger att andra har börjat prata om att
Bilbo är lite konstig? De har väl för i hela friden sagt det från
dagen han kom hem!
I alla fall. Berättelsen hamnar
äntligen där den borde börjat, hos Bilbo som sitter och blåser
rökringar ut över Fylkes kullar medan Gandalf kommer vandrande.
Dialogen mellan dem är ändå helt okej, men jag tycker att det är
tråkigt att inte Bilbo tillåts bjuda in på te kommande dag i
filmen. Det hade kunnat göras så himla bra på film, den biten när
han upptäcker att han glömt bort det, och det hade också varit en
bättre förklaring till att han alls släppte in främmande dvärgar
i sitt hem.
Låt oss förresten stanna som
hastigast vid dvärgarna. Det finns nämligen lite att diskutera där.
Jag kan inte hitta någon förklaring till att de inte har huvor som
i boken (nej, den där saken Bofur har på huvudet räknas bannemej
INTE) men jag gissar att avsaknaden av skägg har att göra med det
andra stora problemet i filmen - nämligen att regissören inte tror
att någon är intresserad av att följa ett gäng långskäggade
gamla dvärgar på deras resa. (For the record: Det är vi. Det är
därför boken är så jävla populär, pucko!) Nej, här ska hottas
upp lite. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar långhåriga män
med breda bringor - problemet här är att den yngste i sällskapen
faktiskt är 77 år gammal. Det är hela 171 år sedan Smaug tog över
the Lonely Mountain, och Thórin själv har uppnått den
aktningsvärda åldern195. De här grabbarna ska ha mer än ett par
centimeter på hakan. Gimli är mer än femtio år yngre än så när
han dyker upp i Rivendell med sitt rejäla skägg i LotR-filmerna,
för tusan. Är lite enhetlighet för mycket att begära?
Det är också konstigt att regissören
envisas med att låta Thórin komma långt efter de andra eftesom han
varit på något sorts möte i Ered Luin. Med representanter från
alla andra dvärgstammar. Mmm. Seriöst. Regissören har alltså
precis placerat Daín i de absolut västligaste bergen i hela Midgård
för ett kort möte, medan hans hem ligger typ så långt österut
som Tolkien ritade sina kartor? Hur tänkte regissören skicka
tillbaka honom till the Iron Hills innan det är dags för
slutstriden? Jag ser ett gigantiskt plot hole komma flygande här,
faktiskt.
Hela grejen stinker av regissörens
försök att göra sagan till ett epos i stil med LotR. Det räcker
liksom inte med några dvärgar som vill återerövra sitt hem, nej,
det ska till någon sort stordvärgisk sammankomst och andra krafter
(pft!) som tytt en massa tecken. Jag blir galen.
Nästa enerverande sak är grejen med
Gandalf, nyckeln och kartan. Alla (som är vettiga nog att ha läst
boken) vet ju att han fick dem när han träffade på Thráin i the
Necromancers hålor i Dol Guldur, och att Thórin, när han hör att
hans far dött för dennes hand, säger att de ju dräpt Azog som
dödade Thrór - nu är det dags att hämnas på the Necromancer.
Gandalf förklarar då att det är fullständigt lönlöst, då ingen
av dvärgarna kommer i närheten av att rå på honom - de borde
koncentrera sig på Smaug.
Här får vi då alltså två mycket
tråkiga avsteg från historien serverade, bägge härledbara till
det andra stora problemet. Azog görs till någon sorts nemesis som
förföljer dem, trots att han varit död i 142 år när historien
tar sin början och hans son Bolg härskar över orcherna, och the
Necromancer är ännu okänd för the White Council - trots att hans
närvaro funnits i Mirkwood sen typ 1700 år. (No kidding.)
Fullständigt jävla onödigt.
Historien förvrängs också rörande
hur det kommer sig att Bilbo faktiskt slår följe med dvärgarna - i
filmen vägrar han natten igenom men vaknar nästa morgon och har
ändrat sig. Det är åter mycket tråkigt, och är en ändring som
görs på bekostnad av Bilbos karaktärsutveckling. Istället för
att visa hur han blir allt mer nyfiken på dvärgarnas uppdrag, och
istället för att låta honom anta en snusförnuftig ton och fråga
efter "out of pocket expences ect." så blir det en sorts
övertalningssekvens. Och visst är det kul att Gandalf får chansen
att tala om Bullroarer Took, men det väger liksom inte upp.
Sen kan jag köpa med mesta fram till
dess att Balin nödvändigtvis ska återge slaget vid Morias portar.
Här tror jag det är lika delar 3D:ns och bristande tro på att
berättelsen duger som den är som står bakom - men det är totalt
onödigt. Dessutom är det här någonstans som man vill börja spy
på titeln "dwarf prince". Lägg ner. Den används aldrig i
boken den heller.
När det kommer till mötet med trollen
tycker jag åter igen att det är så vansinnigt onödigt att ändra
i historien. Till att börja med framställs Thórin som en större
idiot än vad han är när han vägrar ta vägen till Rivendell.
Dessutom är det ärligt talat liiiite konstigt att trollen lyckas
sno hästarna - när resten av flocken lugnt står kvar, alldeles
tysta som om inget hänt. Inte den lugnaste ponny i världen skulle
göra något annat än att skria högt och försöka slita sig så
länge trollen befann sig inom ett par kilometer. Det blir också
väldigt löjligt i striden med trollen. I boken fångas dvärgarna
in en och en när de kommer krypande fram - för tretton dvärgar mot
tre troll är ju liksom ett uppenbart överläge. Vilket, ja, också
syns på filmen. Trollen får lov att hugga tag i Bilbo och hota att
slita armar och ben av dem om inte dvärgarna slutar slåss, varpå
dvärgarna gör som trollen säger och läggs i säckar. Jag är åter
mycket osäker på om man vinner så mycket på slagsmålsscenen att
det är värt att missa vad som faktiskt hände. Inte ens bråket om
tillagningsmetoderna lyckas man få rätt. Herre jösses.
När de klarat sig ur knipan och hittat
trollens håla så träffar de på Radagast som kommit för att
snacka lite med Gandalf. Oh, vi gick inte igenom honom förr va? Nä.
Dåså. Radagast, en av Istari, en av medlemmarna i the White
Counsil, är förvandlad till en haschtomte. Helt seriöst. Han döper
igelkottar till Sebastian och har ett fågelbo i håret. Till hans
stuga kommer spindlarna som egentligen borde hålla till i norra
Mirkwood och ha gjort så mycket länge. Det antyds istället att de
är skickade från Dol Guldur vilket självklart är trams. Radagast
kör också en släde dragen av harar. Jajemän. Inte för att det är
snö, eller det minsta jävla värdigt. Men han kör en släde dragen
av harar. Med den lockar han också bort de vargar och orcher (som
uppenbarligen har noll problem med solljus helt plötsligt) som dyker
upp väster om Rivendell och jagar dvärgarna, hobbiten och
trollkarlen. Sen återkommer han inte i den här filmen. Å andra
sidan förklaras inte direkt hur han tog sig från Mirkwood över
Misty Mountains heller, så det var väl så bra med det.
Kompaniet flyr i alla fall undan
orcherna (som slaktas ganska duktigt av ett gäng alver) och tar sig
till Rivendell. Här lyckas regissören framställa alver som
vegetarianer (eh?) och istället för att de firar midsommar
tillsammans och får hjälp av Elrond med hur de bör fortsätta sin
resa så blir det något sorts försök att stoppa det hela. Eftersom
det tydligen sätter större saker i rörelse. Håhåjaja. Försöken
att övertala Saruman att göra något åt the Necromancer hade väl
varit någorlunda korrekta om de återgivit en konversation som ägde
rum för några hundra år sedan, men så är nu inte fallet. Vid
tiden för the Hobbit hade the White Council redan bestämt sig för
att driva ut the Necromancer, och det är det som är Gandalfs
viktiga ärenden i söder.
Hur som. Elrond tyder månrunorna och
dvärgarna och Bilbo smiter iväg (EH?!) mot Misty Mountains. Som
uppenbarligen ligger på samma sida om Rivendell som de kom ifrån.
Jösses, jag hade ändå förväntat mig att man skulle kolla sånt
innan man släppte filmen, men jaja. De tar sig upp i bergen och
hamnar mitt i en fight mellan tre stycken Stone Giants. Jag tycker
att det är helt okej att jättarna är byggda av delar av berget,
men jag har mycket svårt för att det åter igen ska bli en sådan
där "spännande" scen, där det slungas lite fram och
tillbaka. 3D-grejen igen, antar jag. Thórin beter sig också som en
bitch när han räddat Bilbo från att falla ner (hej hej inte med i
boken!) och som en konsekvens därav försöker Bilbo smita tillbaka
till Rivendell när sällskapet väl hittat grottan och somnat.
Onödig känslomässig scen äger rum, och sällskapet faller ner
genom golvet. Åter igen vansinnigt frustrerande ändringar - och det
är tämligen frustrerande att Gandalf inte är med. Men men, det är
väl ingenting mot hur regissören valt att porträttera Misty
Mountains insida.
Ni vet fysikens lagar? Glöm dem. De
här bergen är plötslig ihåliga. Och Bilbo tappas bort redan från
början, faller uppskattningsvis några mil rakt ner i det ihåliga
berget och följer efter Gollum, som släpar iväg en halvdöd orch,
till en sjö.
Orch och orch förresten. Regissören
verkar inte riktigt ha läst på, utan gör skillnad på vättar
(goblins) och orcher. Självklart på samma gång som han inte gör
det. Bilbos svärd lyser nämligen - och blinkar till och dör ut som
ett lysrör (!!!) när orchen dräps av Gollum. Dock är det väl
värt att notera att varken Orcrist eller Glamdring inte lyser det
minsta. Trots att de är gjorda i Gondolin de med, och självklart
uppges göra det i boken. (Det är till och med en viktig detalj
alldeles mot slutet, men vi tar väl det när den tredje filmen är
klar...)
Hur som. Medan Bilbo håller på med
sina gåtor (helt klart godkänd sekvens, även om jag gärna sett
att man utvecklade Gollums karaktär lite och visade hans minnen vid
äggåtan, exempelvis) så har dvärgarna släpats inför Stororchen
och blir lite lagom retade. Här är ett annat "kul"
exempel på när regissören missat en grej. Stororchen känner
nämligen igen Thórin och rabblan hela "Thórin, son of Thráin,
son of Thrór, king under the Mountain!" och tillägger sen att
Thórin ju inte har något berg varför han blir en "nobody".
Visst, det hade varit ett kul skämt - om det inte var för att "king
under the Mountain" syftade på Thrór och inte på Thórin.
Jävla amatörer.
Nåja, istället för att de tar sig
för den någorlunda trovärdiga flykten från underjorden som
återges i boken så skuttar de fram och tillbaka på hängbroar,
puttar orcher ut för stup och dräper Stororchen först efter att de
flytt från hans, eh, tronsal. Lyckligtvis hamnar de så småningom
på den enda hållbara konstruktionen i hela grottan, faller/glider
neråt medelst denna och kilar kvickt och smidigt ut genom en
grottingång som självklart inte är bevakad. Bilbo har här hunnit
ikapp, ser hur de rusar förbi, låter bli att döda Gollum och kan
också han ta sig ut helt i säkerhet. Ja. Just det.
Så till själva crescendot: De rusar
ner för sluttningarna, upptäcker att ulvar och orcher är dem hack
i häl (den gode Azog bor ju nämligen på någon sorts bergstopp och
kan därför ta sig dit på nolltid...) och klättrar upp i ett gäng
tallar. Som står vid en klippbrant. Hrm. Gandalf träffar så på
sin flygande lilla insekt och instruerar denne att genast hämta
örnarna, medan Thórin bestämmer sig för att det är dags att ta
kampen mot Azog givet att deras tall håller på att störta ni i
avgrunden. Yolo, liksom. Han blir emellertid omedelbart nedslagen och
svimmar, medan Bilbo kommer till hans undsättning och vräker omkull
orchen som är på väg att sära hals från huvud. Eftersom vi
övergav fysikens lagar för ett bra tag sen antar jag att det inte
finns någon mening med att återuppta dem nu.
Örnarna kommer i alla fall och flyger
dem direkt till Carrock. Där återuppväcks den avsvimmade Thórin,
som först verkar vara ute efter att skapa jäfligt dålig stämmning
men sen visar sig erkänna att han haft fel och berättar att han är
överlycklig över att Bilbo följde med. Fint moment, men det hade
ju varit fullständigt onödigt om man inte konstant framställt
Thórin som en bitch. Nåja. En trast flyger så raka vägen över
Anduin och Mirkwood till Lonely Mountain där det sätter sig och
knackar lite snigel, vilket väcker Smaug som verkar ha somnat under
sitt inte allt för imponerande snyggt gjorda täcke av guldmynt. Så
är plågan äntligen över.
Jag ska villigt erkänna att jag är
ett hard core Tolkien-fan. Nu över jul läste jag om The
Silmarillion på engelska eftersom jag tyckte att det var lämplig,
liksom. The Hobbit är en bok som är mig så kär att det knappt
finns ord för det. Antagligen är det därför som jag är lite
extra känslig för filmatiseringen, men jag tycker faktiskt att de
två grundproblemen är reella problem. Vid filmatiseringen av LotR
återuppväcktes i alla fall inga gamla antagonister från de döda.
Regissören insåg att storyn höll. Jag önskar så att han hade
vågat lita på den här storyn också, inte minst för att den ändå
görs med vissa helt fantastiska skådespelare. Gandalf, Bilbo,
Galadriel, Elrond och Saruman porträtteras utmärkt, inte bara mätt
till insats och karaktärsframställning utan också utseendemässigt.
De sånger som sjungs är också förvånansvärt bra, om än inte
lika många som i boken. Jag är djupt imponerad över att disksången
blev så bra som den blev. Tyvärr förspills det goda när man
(regissören) tar sig för stora friheter med materialet och verkar
inneha någon arrogant föreställning om att han skulle kunna
berätta historien bättre än Tolkien själv. Och så har vi det
svekliga 3D-formatet, som gör det lite väl lockande att ändra
miljöer så att de ser så coola ut som möjligt på den stora
skärmen.
Det som stör allra mest är att det
här hade kunnat göras bra. Det hade gått att väva filmen så att
tidsaspekterna blev korrekta, det hade gått mer än utmärkt att
skippa Azog, det hade gått att ta med the White Counsils utdrivande
av the Necromancer ur Mirkwood och göra det snyggt. Men regissören
väljer att inte göra det. Han väljer att efterlikna LotR-filmerna
och frångå fundamenten i the Hobbit. Det gör mig väldigt, väldigt
besviken.