fredag, juli 23, 2010

Framtidens informationspolitik?

Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.

Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.

För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.

Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.

För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.

För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.

För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.

torsdag, juli 22, 2010

Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län

måndag, juli 19, 2010

Hemsida!

För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D

söndag, juli 11, 2010

Littorinaffären

Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.

Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.

Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.

Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.

Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.

Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?

onsdag, juli 07, 2010

Apropå negative campaigning



Alltså, det är lugnt, henne kan ni behålla.

tisdag, juli 06, 2010

SKR, sexköp och synen på sexsäljare

I morse var jag på ett seminarium om jämställdhet och sexhandel arrangerat av SKR. Det var - ja, intressant är nog ett bra ord, samt en smula rörigt. Rapporten som släptes - Prostitution - Ett fritt valt yrke? - har jag inte helt hunnit läsa, men jag noterade att man under seminariet lyfte fram att man verkligen pratat med sexarbetare. I redogörelsen över vilka man intervjuat finns trettio personer (tre bortsållade) återfinns fyra aktiva (tre svenska och en tysk) och tre före detta (en svensk och två tyska) sexarbetare. Samtidigt har man pratat med sju representanter från prostitutionsenheterna i Sverige. Det är inte min idé om att lyssna på sexsäljare, speciellt inte som man så gott som inledde med att påstå att det inte går att diskutera sexköpslagen med aktiva sexsäljare, eftersom de säger fel saker.

Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.

Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.

Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.

Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.

Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?

Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.

Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.

Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.

Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.

fredag, juli 02, 2010

Sexköpslagsutredningen

Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.

Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.

Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.

Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.

Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.

Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.

Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.

Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.

DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.

torsdag, juli 01, 2010

Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!

Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".

Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.

Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.

Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.