Det är den tiden på året igen. Tiden
när PJ the Defiler släpper en film som gör anspråk på att handla
om Bilbo Baggins och hans äventyr i The Hobbit.
Därför är det också dags för ett långt, bittert och vredgat
blogginlägg om allt som är fel med den så kallade adaptionen.
Eftersom jag har som ambition att peka ut allt som är fel med den
här filmen, och typ allt är fel, så blir det några tecken så att
säga. Antagligen fler än vad som kommer författas på bloggen under resten av året, men vi får väl se. Gillar man inte gnäll så är man hemskt välkommen att skita i att läsa det här, för jag tar mig rätten att vara upprörd. Jag har trots allt betalat för det.
Vi
lämnade Bilbo och dvärgarna på the Carrock när förra filmen
slutade - inte för att det nu ges någon signifikans i den följande
filmen. Istället börjar den här filmen med ett väldigt konstigt möte mellan Gandalf och
Thorin i Bree, där det blir tydligt att PJ the Defiler har en helt
annan plot än boken, och sen är vi uppe på någon kulle med
hobbiten och spanar på orcherna när de blir bortskrämda av en
björn med en getingmidja, och sedan flyr hela sällskapet genom en
skog. I dagsljus. Tätt förföljda av orcherna, som tydligen inte
alls har några problem med solen i det här verket. Sällskapet når
i alla fall Beorns hus, dit de blir jagade av honom själv i
björnhamn och slutligen lyckas inse att just det, ska man öppna
dörrar är det ju bra om det inte ligger en regel för precis i
ögonhöjd. De lyckas nätt och jämt stänga Beorn ute och låser in
sig i hans hus.
Det
här är nu en mycket tråkig försämring av händelseförloppet så
som det sker i boken - istället för att exempelvis få en
förklaring till varför det hänger kor och getter inomhus så
vaknar Bilbo bara upp nästa morgon och får se en underlig varelse
med hockeyfrilla och matchande ögonbryn som inte alls lever upp till
beskrivningen av Beorn i boken - stor och stark, med gigantiska armar
och ett långt svart skägg. Persbrandts gestaltning ser snarare ut
att ha torktumlare än tvättbräda och har sannerligen inte lika
nära till skratt som bokens karaktär. Den ser mer ut som en
förskrämd hare med ståpäls - eller möjligtvis Grinchen fast med
gråbrunt hår istället för grönt - än en man med förmågan att
förvandla sig till en björn.
Nåja,
eftersom vi helt och hållet tvingas avstå biten där Gandalf på
ett klyftigt sätt lyckas få alla inbjudna får vi också avstå
biten där Beorn drar iväg, skaffar rätt på en orch och en varg
och tvingar ur dem information, trots att det enkelt hade kunnat bli
bra film av det. Istället får vi stå ut med någon historia om att
Beorn varit slav hos orcherna och att han hatar dvärgar med orcher
ännu mer. Han lånar ut ett gäng ponnyer åt dem och skickar dem
till den norra skogsvägen. Där upptäcker Gandalf ett öga ritat på
en gammal staty (pppfffffft!!!) och bestämmer sig plötsligt för
att dra. Inte ett ord om att det aldrig var tanken att han skulle
hänga med hela vägen, nej nej, och hela grejen med att hitta en
fjortonde man till sällskapet för att slippa otur går om intet. I
alla fall, i PJ the Defilers värld är det först nu som han fattar
att Sauron är tillbaka - trots att han vetat det länge och till och
med försökt övertala The White Council om att de ska storma Dol
Guldur men blivit motsagd av Saruman som i hemlighet redan fött en
önskan om att själv hitta ringen och bli härskare över hela
Middle Earth. Alltså förlåt PJ, men det är inte som att det inte
finns material att hämta och använda sig av på ett snyggt och
spännande sätt. Det är ditt eget jävla val att göra om grejer så
att de blir dåliga och jag har så svårt att förstå varför.
Hur
som, dvärgarna och Bilbo ger sig in i Mirkwood medan Gandalf drar
till något okänt berg och undersöker gravar/fängelser som
ringvålnaderna tydligen blivit instängda i någon gång. Kul grej,
Tolkien måste ha missat det helt, men det gör nog inte så mycket
för de är självklart inte kvar där utan fritagna. Radagast dyker
också upp och tycker att det är ett väldigt konstigt ställe att
mötas på, varefter de två drar till Dol Guldur, där den brune
trollkarlen uppenbarligen drabbas av någon sorts amnesi och säger
att stället ser fullständigt övergivet ut - för det var ju inte
alls så att det var han som berättade för Gandalf att det var
någon som höll till där och tog med ett svärd som dök upp ur
tomma intet. Sen skickar Gandalf iväg Radagast till Galadriel och
går in för att upptäcka vem som gömmer sig där trots att han
borde veta redan.
Åter
till dvärgarna och Bilbo. De vandrar i skogen som verkar ha någon
sorts hallucinogen effekt på dem och tappar självklart bort stigen
helt utan hjälp av några alviska lyktor och svår hunger. Bilbo
kommer själv på att han borde klättra upp i ett träd och se om
han kan hitta riktningen och gör också så, helt utan att dvärgarna
märker det. Där uppe lyckas man inte bara med konststycket att ha
fel färg på fjärilarna, man låtsas också att Bilbo faktiskt ser
hela vägen till berget och inte alls bara skog åt alla håll. Han
kommer dock ner och upptäcker att dvärgarna är bortförda av
otäcka, enorma spindlar - som väl får sägas vara helt okej gjorda
- och tvingas slåss lite mot dem för att rädda sina följeslagare.
Här märker man dock att det enda som verkligen glänste i förra
filmen, sångerna, helt är bortprioriterade nu. Varken "Attercop"
eller "Tomnoddy" dyker upp och Bilbo dödar inte
tillnärmelsevis lika många spindlar som han gör i boken - och
dessutom dyker alverna upp mitt i allt och tillfångatar allihopa.
Samtidigt. Ja, det är väl bara logiskt eftersom de helt skippade
bitarna där gänget försöker tigga mat vid deras fester, så vi
får leva med det - men det hela gör ju också att det blir lite
mindre logiskt av Thranduil att fängsla dem allihopa.
Det är
i och med dvärgarnas tillfångatagande som den absolut värsta
ändringen i filmen tar fart. Kära läsare: Möt Tauriel. Inte nog
med att det är ett otroligt fantasilöst namn på en skogsalv,
skådespelerskan som gestaltar henne gör det väldigt fjompigt. (Men
alltså, såg ni när hon "sprang", eller?!) Legolas är
kär i Tauriel, men Tauriel börjar prata med och intressera sig för
Kili efter att han flörtat lite med henne.
Ja, ni
läste rätt. En dvärg som flörtar med en alv. Oh ja. De har ett
fint samtal och ljus och stjärnor och om att Kili tydligen lovat att
komma tillbaka till sin mamma och allt.
Thorin,
å andra sidan, får förmånen att förhandla lite med alvkungen
Thranduil om dvärgarnas frihet. Alverna verkar visst veta allt om
deras uppdrag (som tydligen inte alls är att återta berget, utan
att hitta den där jäkla Arkenstone så att Thorin på något
magiskt sätt få rätt att härska över alla dvärgar i hela
världen) och Thranduil säger - efter att han har förklarat att
dvärgarna får skylla sig själva för att draken kom, det var
tydligen helt och hållet Thror och hans girighets fel - att han
gärna släpper dem vidare om de bara går med på att skänka honom
de delar av skatten som rimligen måste anses tillhöra honom.
Thorins svar? Tja, han invänder i alla fall inte att det inte alls
finns någon del av skatten som rimligtvis tillhör Thranduil, vilket
är fallet, nejdå. Han ba' typ "åhnejdu, jag litar minsann
inte på alver!" eftersom hans folk tydligen kom och tiggde hos
skogsalverna när de blev utan hem. Jo tjena.
Och du
Thorin. Allvarligt. Det är Thranduil som behöver oroa sig över att
inte lita på dig. Du förstår, det är liksom hans om måste börja
med att uppfylla sin del av dealen. Ni kan ju knappast ge honom något
av skatten medan ni sitter i fängelsehålorna, eller hur? Nä, men
just det. Om du litar på honom eller inte är fullständigt jävla
ointressant. Det värsta som kan hända om du tar dealen är att ni
inte blir utsläppta. Det enda som händer om du inte tar dealen är
att ni inte blir utsläppta. Hur kan det vara fel att chansa? Det
hade liksom inte varit ett problem om du hänvisade till att hela
skatten var din, men att du inte litar på alver? KOM IGEN!!!
Förresten
har Thranduil tydligen både varit med och slagits mot de stora
drakarna i norr - trots att sindaralverna inte gick i strid
tillsammans med någon av Noldoralverna som var de som faktiskt stred
mot drakarna i de strider som stod mot Morgoth. Dessutom har han en
jäkligt bra foundation.
Hur
som helst, Thorin blir nerskickad till fängelsehålorna igen och
Bilbo tvingas hjälpa dem att fly. Istället för att packa in dem i
tunnor och bli utslängda i strömmen av alverna så hoppar de alla
in i öppna tunnor och skickas iväg av Bilbo som öppnar golvluckan
med någon sorts spak - dels för att PJ the Defiler antagligen inte
vet ett skit om att åka i tunnor på vattnet, och dels för att det
strax är dags för lite meningslös, ologisk actionscen som går att
copypastea till ett dyrt videospel baserat på filmen sen.
Nåja,
vi ska väl ta det från början. Tydligen har alverna en vattenport
lite längre nedströms, vilken de självklart stänger så fort de
får se tretton dvärgar och en hobbit komma farande emot dem.
Alvvakterna blir dock omedelbart överfallna av orcher, som, you
guessed it, fortfarande inte har några som helst problem med
solljus. Det blir lite fight, dvärgarna hugger så gott de kan från
sina tunnor och skickar upp Kili för att öppna dörrarna med, åter
igen, en sorts spak. Han blir dock skjuten i låret av en pil och
säckar ihop alldeles under spaken.
Förlåt.
Jag förstår att det gör jätteont att få en pil i låret.
Verkligen. Det är inget jag skulle vilja utsättas för själv. Men
Kili är en jäkla dvärg av Durins ätt. De är tuffare än vi
människor, de är för fasiken skapta för att stå emot Morgoth,
som Sauron bara var en tjänare åt i tidigare åldrar, de kan ta en
jäkla pil i låret utan att ramla omkull! (Ja, även om det skulle
vara en "morgulpil", vilket ju inte riktigt existerar i
Tolkiens värld va, men men.)
Jaja,
alverna med Tauriel i spetsen har nu äntligen hajjat att det är ett
jäkla band av orcher på deras marker och börjar slakta lite, medan
Kili äntligen lyckas ta sig upp och dra i spaken varefter han hoppar
ner i en tunna igen och dvärgarna och Bilbo flyter vidare. Legolas,
som är en fjompig stilroll i den här filmen, skuttar mellan
tunnorna och tar ihjäl lite orcher, och dvärgarna gör vad de kan
för att hjälpa till. Vid ett tillfälle slungas Bomburs tunna upp
på marken och rullar ihjäl några orcher innan den stannar, Bombur
sparkar ut botten och blir någon slags fightande tunna med ben.
Värdigt. Mycket värdigt. Hela scenen lider dock något av den
överväldigande mängden fiender i förhållande till dem man håller
på. Inte en enda orch lyckas ha ihjäl en dvärg. Det är rätt
fascinerande, och gör det hela lite (mycket) svårare att tro på.
Slutligen
flyter i alla fall dvärgarna bort utom räckhåll för orcherna och
Legolas och Tauriel tar med en orch levande tillbaka till Thranduil.
Där blir orchen förhörd, och berättar för dem att Kili blivit
skjuten med en "morgulpil" och därför snart kommer dö.
Tauriel blir väldigt upprörd för att någon velat skada hennes
lilla flirt och närapå dödar orchen, varpå Thranduil skickar iväg
henne för att samla sig lite så som anstår en alv. Han fortsätter
ställa frågor och får ur orchen att det som gömmer sig i Dol
Guldur är något jättefarligt som ska skaffa sig ett ännu
jättefarligare vapen, också skiljer han orchens hals från hans
huvud, trots att han lovat att befria honom om han kom med mer
information. Legolas blir upprörd över att farsan inte håller sitt
löfte, farsan förklarar att alla gränser ska stängas och skickar
iväg sin son med meddelandet till den stora porten. Där får vår
alvprins veta att Tauriel gett sig iväg och han följer självklart
efter.
Under
tiden har dvärgarna och Bilbo tagit sig i land på någon sorts
klippor - eftersom träsken som omger floden på väg ut mot sjön
tydligen är bortrationaliserade - där de binder om Kilis ben samt
blir överfallna av Bard. Han är nämligen inte alls kapten i vakten
av Esgaroth i den här historien, nej nej, han är någon sorts
smugglare. Tydligen behöver gänget ta sig in i staden osedda också,
och den maffiga entrén som Thorin egentligen gör i Sjöstad blir
helt omintetgjord. Tack, PJ, för jag hade ju inte alls sett fram
emot att få se honom skjuta upp dörrarna till festsalen och utropa
"I am Thorin son of Thrain son of Thror king under the
mountain!", inte alls. Nej, istället smugglas de in i tunnorna,
täckta av fisk (!!!) och är nära att bli avslöjade vid gränsen
för att härskarens högra hand är där och inte vill att man ska
föra in mat till staden där folk tydligen svälter. Jajemän, the
Defiler har förvandlat Esgaroth till ett eländigt, förtryckt
samhälle styrt av en maktgalen härskare istället för den sista
(och tämligen välmående) handelsutposten i norr. Allt är smutsigt
och grått och Bard står under bevakning för att han är någon
sorts bråkmakare. Därför tvingas dvärgarna och Bilbo ta sig upp i
hans hus via - åh, det här är bra - toaletten som leder rakt ut i
vattnet. Underbart. Jätteroligt. Totalt jävla ovärdigt. Avgå.
De
tjafsar lite om att vapnen de får av Bard inte är vad de betalat
för och börjar göra upp planer på att bryta sig in stadens
vapenhus där alla riktiga vapen tydligen hålls inlåsta av
härskaren och här någonstans börjar det gå upp för Bard vem
Thorin faktiskt är. Han säger åt sin son (som väl får sägas
vara ett ok tillägg tillsammans med de två döttrarna även om det
ska blir spännande att se hur de tar sig från Sjöstad innan draken
förgör det) att inte låta dvärgarna gå någonstans och springer
iväg för att kolla på ett tygstycke i en handelsbod som tydligen
bevisar att Thorin är son till Thrain som är son till Thror. Bard
börjar då viska fram en gammal vers som är någon sorts profetia
om att kungen under berget ska återkomma och taga sin plats på
tronen - men istället för att låta versen sluta som den ska ("All
sorrows fail and sadness/At the Mountain-king's return") så
förvandlar PJ the Defiler den till en förutsägelse om att "all
shall end in sadness" och att allt ska brinna. Mmm. Jättefint,
regissörjävel, ska du ge dig på lyriken i boken också? Känner du
verkligen att du inte gjort bort dig tillräckligt än?
Jaja,
Bard rusar tillbaka för att hindra dvärgarna från att ta sig till
berget (och förlåt, men man börjar ju undra lite hur han tänkte
från början när han gick med på att ta med ett gäng på tretton
dvärgar och en hobbit till stan och dessutom lova att skaffa dem
vapen - vad trodde han att de skulle göra, liksom, även om han inte
trodde att de skulle till Ensamma Berget? Harpunera fisk?) men de har
självklart redan börjat bryta sig in i vapenboden. Där blir de
tillfångatagna av vakten och förda inför härskaren (som på grund
av försöket att sno just vapen frågar om de är "enemies of
the state" - bra jobbat där, vapenlobbyn!) för att förklara
sig. När det står klart vem Thorin är och att Bard är väldigt
emot att de går till berget blir härskaren plötsligt väldigt
vänligt inställda till dvärgarna.
Här
kan det också vara passande att påpeka att Bard, precis som i
boken, är av Girions ätt. Vad som blir lite konstigt däremot är
att det tydligen är på grund av Girion som draken lever, för han
lyckades inte döda den. Never mind att ingen annan lyckades heller,
allt är Girions fel. Dock lyckades han visst skjuta loss ett av
drakens fjäll - so we all can see where this is going. Hej då
trasten och grejerna. Dessutom är det tydligen bara svarta pilar som
kan döda draken, och de flesta gick åt då för länge sedan - utom
en. Gissa vem som har den..?
Dvärgarna
och Bilbo bjuds i alla fall på en storslagen dryckesfest och ska ge
sig iväg nästa morgon. Vid avresan blir det igen lite (mycket) fel.
Dels tvingar Thorin Kili att stanna kvar för att han har ont i
benet, Bofur blir kvar för att han försovit sig, Fili
(som plötsligt får veta att han ska bli kung efter Thorin, trots
att han är yngre än Kili - alltså vafaaaaan) stannar av lojalitet
till sin brorsa och Dori (eller någon annan vithårig dvärg, jag
minns ärligt talat inte och jag tänker inte se om den här
skitfilmen igen) stannar för att hjälpa till. De tvingas återvända
till Bard med den sjuke Kili, eftersom ingen annan vill hjälpa dem,
tydligen. De sjunger sånger om att dvärgarna ska bringa rikedom och
grejer till trakten, men de vill inte hjälpa en av de sjuka.
Ooookeeej...
De
övriga tar sig i alla fall till berget och börjar leta efter den
hemliga ingången. Bilbo får jättemycket beröm när han hittar en
fullt synligt och tämligen gigantisk uthuggen trappa i statyn av
Thror som tydligen är uthuggen i berget. Well spotted, verkligen. De
hittar bergväggen där dörren garanterat finns och börjar hugga
lite i den, vilket självklart går åt helvete. Solen på Durins dag
(som de tydligen kan beräkna, who knew) sjunker allt lägre tills
den helt försvinner. Dvärgarna blir jätteledsna och börjar gå
därifrån. Bilbo vill inte ge upp utan muttrar om det som runorna
sa, och vips dyker en trast upp och knackar med en snigel varefter
månljuset avslöjar nyckethålet och allt är bra igen. Det här med
månen visar dock åter igen att PJ the Defiler antingen inte läst
Silmarillion eller helt enkelt saknar respekt för den - det sista
ljuset av Durins dag kan nämligen inte komma från månen, eftersom
den i Tolkiens värld inte, jag repeterar, inte reflekterar solens
ljus utan lyser av sig själv. Nåja. Vi går vidare, för det gör
de i filmen. Nu är stunden kommen för Bilbo att ta sig ner till
draken. Han får (bokenlig) sällskap en bit på vägen av Balin, men
skickas inte ner för att spana utan för att hitta the Arkenstone.
Det är tydligen därför han är med. Han går ner, klättrar
omkring lite på guldhögen och lyckas självklart väcka draken. De
snackar lite och Bilbo får syn på både fjället som Girion sköt
bort och the Arkenstone. Bilbo flyr från Smaug och man får inte se
vad som händer med ädelstenen så uppenbarligen hann han plocka på
sig den i sista sekunden. På väg upp blir han stoppad av Thorin som
gett sig av efter honom och blir utfrågad om stenen men svarar
undvikande - så jäkla smooth av PJ the Defiler det här alltså. Då
kommer Smaug och alla dvärgarna springer omkring som dårar - inte
tillbaka till sin gång utan runt omkring i berget. Jättesmart,
grabbar, jättesmart. Lycka till att smita från den där
eldsprutaren.
Under
tiden nere i Sjöstad är Kilis tillstånd kritiskt samtidigt som
orcherna har hunnit till stan. Bofur ger sig iväg till svinstian för
att leta efter athelas (som Aragorn använder mot Frodos sår efter
ringvålnaderna i LotR) för tydligen matar man grisarna med det i
Sjöstad. Bard och hans son ger sig av för att försöka ta sig med
den svarta pilen till någon slags dubbelbåge på ett hustak, men
Bard hinner bara gömma pilen innan han blir jagad och fångad av
härskaren och hans män som fått syn på honom. Det väcker en del
frågor. Eftersom det påpekas väldigt tidigt att härskaren och
hans män vet var Bard bor - varför gick de inte bara dit om de nu
ville arrestera honom? Mer exakt vad är det han har hunnit göra nu
som han inte gjort förut? Hur ska han hinna till den där
dubbelbågen med pilen innan draken kommer?
Nåja,
det kanske var lika bra att han inte var kvar hemma, för där
trillar ett gäng orcher ner genom taket och börjar försöka döda
dvärgarna - något de sorgerligen misslyckas med, delvis tack vare
att Tauriel och Legolas dyker upp. Medan Legolas sticker iväg för
att jaga bort de sista orcherna och börja blöda lite näsblod efter
att ha misslyckats med att döda Bolg så väljer Tauriel att trots
uppmaning inte följa efter honom utan att istället heala Kili på
ett sätt som ser ut som en scen ur True Blood snarare än The
Hobbit. (Ja, alltså, hon trycker gräset som Bofur hämtat mot hans
ben och blir självlysande, börjar stöna och jucka lite fram och
tillbaka. I shit you not.) Kili blir helad och börjar mumla saker om
Tauriel halvt utslagen - om att hon vandrar hos stjärnorna och om
hon hade kunnat älska honom.
Ja.
Ungefär
där fick jag hindra min impuls att resa mig och lämna biosalongen
och börja grina.
Shit
goes on uppe hos de andra dvärgarna och Bilbo i alla fall. Draken
jagar dem och pajar några pelare som ändå ser ut att vara viktiga
för hållfastheten - men vi märkte ju redan i förra filmen att PJ
the Defiler inte direkt verkar bry sig om sådana saker så länge
det ser coolt ut. Dvärgarna lyckas i alla fall lura Smaug att elda
igång deras gamla guldsmältor och kastar lite smällare på honom
innan de försöker dränka honom i guld genom att öppna formen till
den gigantiska guldstaty som Thror tydligen var på gång att bygga
åt sig själv innan draken kom. Det funkar självklart ganska
dåligt, och Smaug ger sig av mot Ergaroth för att döda typ alla -
och där tar det slut. Ja, någonstans mitt i allt detta har också
Gandalf gått och blivit tillfångatagen av Sauron, förstås, men
det är ingen överraskning.
Det
här är ingen bra film. Visst, jag uppskattar de rejäla
underarmarna som framförallt Thorin och Dwalin visar upp, och draken
är helt acceptabel (bortsett då från att han är fjällig på
undersidan). Hell, jag kan till och med uppskatta Thranduils
rollprestation. Det jag har problem med är 1) att filmen inte
handlar ett dugg om Bilbo, 2) att actionscenerna är för otrobara
och uppenbart med för att sälja ett häftigt videospel samt 3) att
PJ the Defiler skapar en helt annan historia. Att skicka Thorin &
Co efter the Arkenstone och inte efter sitt kungariken och sin skatt
är lite som om Frodo i filmerna inte alls hade varit på väg till
Mordor för att kasta Ringen i Mount Doom utan för att dricka te med
sin faster. Det förändrar hela historien. Det är oerhört, oerhört
arrogant att tro att man kan skapa en bättre story än den som
Tolkien gjorde i den här boken. Faktum är att det nog kan vara den
bästa boken jag någonsin läst, alla kategorier. Den är perfekt på
så många sätt - den lättsamma tonen, sina många äventyr, sitt
main quest, de olika karaktärerna som dyker upp, Bilbos utveckling
och twisten på slutet. Peter Jackson är mitt uppe i att förstöra
allt det. För det har jag svårt att förlåta honom.