Få medlemmar är ett problem

Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.

Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.

Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.

Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.

Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.

Remember, remember

"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." - Winston Churchill

Visst stämmer det. Demokrati ensamt är ingen garanti för någonting annat än att den som samlar en majoritet kan göra som den önskar. Demokrati ensamt är inget annat än majoritetens diktatur. Demokrati måste kompletteras med andra rättigheter än rösträtt för att vara acceptabelt.

Rättigheter så som rätten till sin egen kropp - för att förtryck alltid är förtryck, oavsett vilka och hur många som står bakom.

Rättigheter så som yttrandefrihet - för att det är lika illa när en majoritet tvingar en minoritet att hålla käften som tvärt om.

Rättigheter så som äganderätt - för att stöld inte kan rättfärdigas med att man är flera mot en.

Rättigheter så som rätten till personlig integritet - för att en stats våldsmonopol alltid måste balanseras, oavsett om den är en demokrati eller diktatur.

I grund och botten handlar det om att förtryck alltid är förtryck, oavsett landets styrelseskick. En majoritetens diktatur är lika avskyvärd som någon annan. Sveriges demokrati är på det viset inte särskilt bra kompletterad. Vi har förvisso ett gäng fina rättigheter uppradade i Regeringsformens andra kapitel, men de kommer med en slasktratt i den tolfte paragrafen och får alla inskränkas "för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Någon juridisk prövning av detta sker så gott som aldrig, då domstolar bara får underlåta att tillämpa lagar om de "uppenbart" strider mot grundlagen - och det rekvisitet är oerhört starkt. Den svenska staten har faktiskt rätt goda möjligheter att förtrycka sina medborgare - något som inte bara syns på lönebeskedet, utan också illustrerades mycket tydligt den här dagen för ett år sedan. Den 18 juni 2008.

För ett år sedan antogs den omstridda FRA-lagen, eller Lex Orwell som den också kallas. Den innebär, i korthet, att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar landsgränserna - vilket så gott som all elektronisk kommunikation inom Sverige gör.
Idag är därför en sorgens dag. Den markerar starten på kriget mot integriteten.

Tack och lov markerar den också starten på motståndet. Tack och lov har den här dagen väckt ett ursinne av sällan skådat slag hos befolkningen, ett ursinne som makthavarna omöjligen kan ignorera nu när det faktiskt tagit plats i Europaparlamentet.

Det är dock långt kvar innan kriget är vunnet. Alla de som värnar integriteten måste vara beredda att kämpa för den - för fler och fler slag är att vänta. Var och en har en förbannad skyldighet att göra precis allt den kan för att vi inte ska förlora.

Remember, remember
the 18th of June
Democracy died
that afternoon
- Okänd

Rothstein: "Yttrandefrihet är inte viktigt för demokratin"

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har nu varit inblandad i en längre, hrm, ordväxling med bloggosfären. Han har bland annat liknat den vid en kloakbrunn och kritiserat den för att vara oförskämd, rasistisk och sexistisk.

Jag kan gå med på att det finns både oförskämda, rasistiska och sexistiska bloggare. Det är liksom bara konstaterande av fakta, inte en kritik i sig. Naturligtvis är det tråkigt att Rothstein igorerar alla andra bloggar - jag har då över sextio i min rrs-läsare som inte stämmer med något av de där adjektiven - men låt gå.

Det jag tycker är upprörande är följade uttalande som återfinns i SvD:

Och tvärtom vad bloggvurmare ofta argumenterar med, gynnar bloggvärlden enligt Rothstein inte demokratin.

– Det pekar i motsatt riktning. Möjligheten att vara anonym gör att folk skriver vad som helst. Det handlar om påhopp som publicister på dagstidningarnas insändarsidor aldrig hade släppt fram, säger Bo Rothstein.

(...)

- Förhoppningen med bloggarna var att det skulle främja demokratin, men det finns inget demokrativärde i att yttra sig på ett sätt som är skadligt för någon annan. Att de är många som gör det, gör det inte bättre.

Med Noam Chomskys ord, Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls, i minnet, kan vi alltså konstatera att Rothstein inte finner yttrandefriheten särskilt viktig för demokratin. Att människor vågar skriva vad de tycker - det är ett hot mot demokratin i denne professors ögon.

Då Rothstein varit vänlig nog att konstatera fakta kring bloggosfären tänkte jag ta och konstatera ett faktum kring Rothsteins resonemang; det är fullständigt vidrigt.

Läs också Blogge, Mina Moderata Karameller och the Real Mymlan.

Vad är ett folkstyre utan rättigheter?

För en tid sedan bytte jag ut texten under titeln på min blogg. Det främsta skälet var att Martin, den liberala misantropen, har ett helt underbart statement under sin, och jag ville, om jag än inte kan göra anspråk på att mitt skulle hålla lika hög klass, presentera mitt eget valspråk, eller hur man nu ska uttrycka det.

"Jag har aldrig förstått varför det skulle vara mer demokratiskt att alla är allas slavar än att ingen är någons slav."

Dagens artikel på DN Debatt har genererat många kommentarer. Från det liberala hållet kommer glädjerop, medan vänstern hävdar att detta förslag skulle minska demokratin.

Jag tycker att det är en intressant argumentation. Esbati skriver att förslaget skulle "begränsa folkstyrets räckvidd och djup" och på Ung Vänsters blogg skriver Pelaseyed att det hela "skulle urholka demokratin".

Vad är då demokrati?

Ung Vänster gör ett seriöst försök och slår upp ordet i nationalencyklopedin. Där står enligt uppgift följande:

"demokrati (grekiska d\mokrati´a 'folkvälde', av demo- och efterleden -krati´a '-välde', av krate´a 'härska') har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre."

Så långt allt väl. Folket ska ha makten. Men vad ska de ha makten över? Jag skulle säga att det är vid denna fråga som liberaler skiljer sig från socialister. Medan liberalen erkänner var och ens rätt till sig själv så anser socialismen att varje enskild människa ska kunna tvingas till vad som helst, så länge det finns en folkmajoritet för det. Med demokrati menar de majoritetens rätt att göra vad den vill med minoriteten - demokrati är inte någon garant för att den kommer att behandlas väl. Staten över medborgaren. Liberalen å andra sidan ser den enskilda människan som en okränkbar individ som inte får förtryckas, och att demokrati är meningslöst om inte varje medborgare är fri. Frihet garanteras genom rättigheter. Människovärde garanteras genom rättigheter!

Vänstersidan gör anspråk på att äga medborgarna. Ung Vänster deklarerar att alla människor har rätt till "arbete, utbildning och bostad" - men glömmer nämna att det är sociala rättigheter, vilket innebär att någon måste tillgodose dem med aktivt handlande. Tvång att handla på ett annat sätt än man önskar är själva motsatsen till en rättighet. För att tillgodose de sociala rättigheterna måste staten tvinga människor att arbeta åt dem. Är detta demokratiskt? Hur kan det vara demokratiskt? Är inte poängen med demokrati att människor inte ska bli förtryckta av staten?

Jag har aldrig förstått varför det skulle vara mer demokratiskt att alla är allas slavar än att ingen är någons slav.

Om någon kan ta sig tid att förklara det jag inte förstår så finns kommentatorsfunktionen tillgänglig.

För övrigt är det förslag som presenteras mycket, mycket bra, om man bortser från det här med skilda valdagar. Jag skulle vilja uttrycka mitt starka bifall till Johan Petterssons syn på saken; "Troligen gör den varken till eller från för intresset. Däremot blir det dyrare och svårare att mobilisera, särskilt för små partier." Johan på Peace, Love and Capitalism-bloggen hävdar att skilda valdagar skulle öka demokratins "kvalitet" - men om väljare skiter i ett val så får de vackert skylla sig själva. Inte heller det Johan Ingerö framför, att man på kommun- och landstingsnivå "sluppit diskutera välfärdsfrågorna på allvar - eftersom valen till landsting och kommuner alltid överskuggas av riksdagsvalet" är ett legitimt argument; väljarna får i regel vad de kräver. Vi kan inte hålla på och mixtra med valdagara bara för att vi tycker att de röstar fel.

Slutligen, i alla fall, ett underbart förslag, och ännu underbarare om det blir verklighet. Vad var det nu man skulle säga? Ah, just ja, VIVA LA REVOLUCIÓN!!