Leo har svarat på mitt inlägg rörande förtalslagstiftningen. Eftersom jag (fortfarande) inte håller med honom svarar jag här (igen).
Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.
Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.
Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?
Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.
Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.
lördag, december 31, 2011
Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt
Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
Etiketter:
CUF,
förtal,
internt,
tryckfrihet
måndag, december 19, 2011
Problemet med arbetsmarknaden
MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
Etiketter:
arbetsmarknaden,
företagande,
LAS,
utbildningspolitik
tisdag, december 13, 2011
FRA igen
Som politiker får man ofta frågan om vilka som är ens hjärtefrågor, vad man brinner lite extra för. Men vad är det egentligen? Klart det finns frågor man tycker är viktigare, men ofta finns det ju en idé om ett samhälle som samtliga politiska förändringar man vill se genomföras kommer att leda fram till.
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
onsdag, november 09, 2011
Kort uppdatering
Idag har Centerkvinnornas ordförande och förbundssekreterare, Centerstudenters generalsekreterare, vår generalsekreterare och jag käkat lunch på näringsdepartementet.
Magnus Andersson, bilden (min föregångare som CUF-ordförande), berättade lite om Annies framtidsresa och vi diskuterade hur syskonorganisationerna ska kunna vara med och se till att näringsministern får träffa andra än bara medelålders män som kanske är den typen som, eh, är lite överrepresenterade när det vankas möten.
torsdag, november 03, 2011
Debatterar och grejer
Ni får förlåta den dåliga uppdateringstakten. Jag suger. Och skriver uppsats. Tydligen alldeles nödvändigt för att man ska få sin juristexamen så småningom.
Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)
Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.
Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.
Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)
Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.
Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.
Etiketter:
debatt,
media,
saker jag gör,
sexköpslagen,
ungdomsarbetslöshet
torsdag, oktober 06, 2011
Känns det igen?
Socialdemokraterna har slutligen presenterat sin budgetmotion. Turerna kring den föranledde mig att skriva den här krönikan, men det färdiga resultatet är ju inte helt trevligt det heller. Inte minst är ju de höjda arbetgivaravgifterna för unga tråkigt, och man undrar ju lite hur man tänkt sig finansiera det.
Men det är klart, att unga ska få jobb, det har inte under min politiskt aktiva tid varit en prioriterad fråga för sossarna. På det viset känner jag utan tvekan igen Socialdemokraterna.
Men det är klart, att unga ska få jobb, det har inte under min politiskt aktiva tid varit en prioriterad fråga för sossarna. På det viset känner jag utan tvekan igen Socialdemokraterna.
Etiketter:
skuggbudget,
sossarna,
ungdomsarbetslöshet
onsdag, oktober 05, 2011
Maud har inte grinat på jobbet, Birro!
I måndags hände typ tre saker: Det avslöjades att Marcus Birro kandiderade till KD-ledarposten, att han drog tillbaka sin kandidatur och fick sparken från TV4 som tilltänkt programledare för Kvällsöppet.
Idag har Birro skrivit en krönika om det hela, i vilken jag tycker att han har lite av ett felgrepp.
Det är inte så att jag inte håller med honom om att man är lustigt fobiska för åsikter inom tyckarjournalistiken - alla ha faktiskt åsikter, det är ju i grund och botten bättre att känna till dem och göra en egen bedömning utifrån det. Och även om det var fruktansvärt naivt att tro att man kan vara partiledarkandidat och programledare samtidigt så måste faktiskt TV4 känt till Birros sympatier sedan innan. Nåja, vi kan väl avskriva den röran som konstigt agerande från alla parter.
Vad som däremot gör mig lite upprörd, ärligt talat, är de här meningarna: "Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna."
Man behöver inte tycka att Maud Olofsson har varit världens bästa partiledare, men hon har faktiskt gjort helt andra saker än att sitta och grina på kammaren.
Hon har drivit igenom en historisk energiöverenskommelse som i praktiken ser ut att betyda döden för kärnkraften i Sverige - trots att hon fick mottaga mycket skit för den innan det stod klart. Hon har minskat regelkrånglet. Hon har motstått en oerhörd press under finanskrisen och låtit bli att köpa en bilfabrik - trots all negativ spinn som följt av det. Hon har för tusan skapat den allians som har regeringsmakten idag, hon drev Centerpartiet genom de två framgångsvalen 2002 och 2006. Hon skapade ett maktskifte och har bidragit till början av ett värderingsskifte. För att ta några exempel.
Efter det är det kanske inte konstigt om man fäller en tår när man slutligen avgår som partiledare efter 10 år. Det om något visar väl att politiken inte är känslokall, utan något som engagerar människor djupt. Djupt engagerade människor, som kämpat länge för att nå en tung position (partiledare) och som inte ger upp bara för att det blåser snålt ibland, är väl värda att gråta lite offentligt - till skillnad, kanske, från de som bara ger upp.
Idag har Birro skrivit en krönika om det hela, i vilken jag tycker att han har lite av ett felgrepp.
Det är inte så att jag inte håller med honom om att man är lustigt fobiska för åsikter inom tyckarjournalistiken - alla ha faktiskt åsikter, det är ju i grund och botten bättre att känna till dem och göra en egen bedömning utifrån det. Och även om det var fruktansvärt naivt att tro att man kan vara partiledarkandidat och programledare samtidigt så måste faktiskt TV4 känt till Birros sympatier sedan innan. Nåja, vi kan väl avskriva den röran som konstigt agerande från alla parter.
Vad som däremot gör mig lite upprörd, ärligt talat, är de här meningarna: "Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna."
Man behöver inte tycka att Maud Olofsson har varit världens bästa partiledare, men hon har faktiskt gjort helt andra saker än att sitta och grina på kammaren.
Hon har drivit igenom en historisk energiöverenskommelse som i praktiken ser ut att betyda döden för kärnkraften i Sverige - trots att hon fick mottaga mycket skit för den innan det stod klart. Hon har minskat regelkrånglet. Hon har motstått en oerhörd press under finanskrisen och låtit bli att köpa en bilfabrik - trots all negativ spinn som följt av det. Hon har för tusan skapat den allians som har regeringsmakten idag, hon drev Centerpartiet genom de två framgångsvalen 2002 och 2006. Hon skapade ett maktskifte och har bidragit till början av ett värderingsskifte. För att ta några exempel.
Efter det är det kanske inte konstigt om man fäller en tår när man slutligen avgår som partiledare efter 10 år. Det om något visar väl att politiken inte är känslokall, utan något som engagerar människor djupt. Djupt engagerade människor, som kämpat länge för att nå en tung position (partiledare) och som inte ger upp bara för att det blåser snålt ibland, är väl värda att gråta lite offentligt - till skillnad, kanske, från de som bara ger upp.
Etiketter:
centerpartiet,
hårt arbete,
Marcus Birro,
Maud,
regeringen
fredag, september 30, 2011
Nu kör vi
Jag är medveten om att det inte bloggas så jättemycket här just nu. Det ska det göras, jag måste bara få lite rätsida på hur jag prioriterar min tid. (Just nu har jag precis börjat prioritera att träna. Vi får se om jag klarar av det...)
Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.
Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.
Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.
Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)
Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.
Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.
(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)
Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.
Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.
Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.
Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)
Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.
Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.
(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)
Etiketter:
Annie Lööf,
centerpartiet,
CUF,
framtid,
förnyelse
torsdag, juli 21, 2011
Partiledarbyte - vad behövs för C?
Det är mycket Centerpartiet i media just nu - kanske inte så konstigt givet att vi står inför ett partiledarbyte.
Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.
Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.
Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.
Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.
Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.
Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.
Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.
Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.
torsdag, juli 07, 2011
Almedalsdebatt
Under veckan hittills har jag hunnit debattera ungas löner, framtidens klimat, framtidens politik, bostadsfrågor, Alliansens framtid, ungas mobilitet, utrikespolitik och innovationspolitik live i Almedalen. Allt är dock, som kanske märks, inte direkt överfört till Internet.
Så här på Centerpartiets dag har jag dock två debattartiklar ute i ämnen där partiet behöver byta inriktning:
Om vikten av att inte införa obligatorisk a-kassa på Politikerbloggen och om surrogatmödraskap på SVT Debatt.
Så här på Centerpartiets dag har jag dock två debattartiklar ute i ämnen där partiet behöver byta inriktning:
Om vikten av att inte införa obligatorisk a-kassa på Politikerbloggen och om surrogatmödraskap på SVT Debatt.
måndag, juni 20, 2011
Vi drar till landet
Då och då hör man hånfulla kommentarer om att landsbygden är dödsdömd, att alla bara flyttar därifrån och att det saknas en framtid utanför storstäderna. Personligen är jag dels övertygad om motsatsen, och dels själv förbaskat sugen på att själv bo på landet i framtiden. (Som student är man mer hänvisad till städer.)
Idag noterar ÖPs ledarsida att jag inte är ensam. 70 % av alla kvinnor mellan 15 och 29 år kan tänkta sig att flytta till landet. Egentligen är det inte konstigt.
Där jag är uppvuxen har jag fått frisk luft, närhet till naturen, ett nära samhälle och mycket kärlek. Vem vill inte ge sina egna barn det? Det har också alltid funnits möjligheter att ha egna djur och att, tja, bara vara för sig själv en stund på ett helt annat sätt än i en stad. Det är något jag längtar tillbaka till.
För att landsbygden ska gå att bo på måste det dock finnas arbete - och där står vi, i och med teknikutvecklingen, inför en av de största möjligheter vi någonsin haft. Plötsligt går det mesta att sköta utan att man är bunden till en geografisk plats - och är man det, går det snabbare att ta sig dit. För landsbygdens del är det världens chans. Folk som vill bo där kan faktiskt flytta dit.
Fortfarande riskerar dock marginalerna att bli mindre för den som lever på landet. Och det är viktigt att minnas att det inte bara gäller i procentenheter, utan framförallt i absoluta tal. Hög moms och höga arbetsgivaravgifter gör det mindre attraktivt att starta företag i hela landet, men kanske framförallt på landsbygden där företagande redan kan vara förknippat med extra kostnader.
Ett bättre företagsklimat är därför helt avgörande för att alla dessa unga ska kunna förverkliga sin önskan om att bo på landet. Det är löjligt att tro att företag på landet skulle ha andra intressen än företag på Stureplan (vilket jag försökte förklara i P4 Extra Söndag nu i helgen, ca 13:50 in i klippet från den 19 juni). De möter samma utmaningar, men landsbygdsföretagen möter dem i starkare form. Ett levande land kräver också en levande landsbygd. Låt inte staten lägga hinder i vägen för detta.
Idag noterar ÖPs ledarsida att jag inte är ensam. 70 % av alla kvinnor mellan 15 och 29 år kan tänkta sig att flytta till landet. Egentligen är det inte konstigt.
Där jag är uppvuxen har jag fått frisk luft, närhet till naturen, ett nära samhälle och mycket kärlek. Vem vill inte ge sina egna barn det? Det har också alltid funnits möjligheter att ha egna djur och att, tja, bara vara för sig själv en stund på ett helt annat sätt än i en stad. Det är något jag längtar tillbaka till.
För att landsbygden ska gå att bo på måste det dock finnas arbete - och där står vi, i och med teknikutvecklingen, inför en av de största möjligheter vi någonsin haft. Plötsligt går det mesta att sköta utan att man är bunden till en geografisk plats - och är man det, går det snabbare att ta sig dit. För landsbygdens del är det världens chans. Folk som vill bo där kan faktiskt flytta dit.
Fortfarande riskerar dock marginalerna att bli mindre för den som lever på landet. Och det är viktigt att minnas att det inte bara gäller i procentenheter, utan framförallt i absoluta tal. Hög moms och höga arbetsgivaravgifter gör det mindre attraktivt att starta företag i hela landet, men kanske framförallt på landsbygden där företagande redan kan vara förknippat med extra kostnader.
Ett bättre företagsklimat är därför helt avgörande för att alla dessa unga ska kunna förverkliga sin önskan om att bo på landet. Det är löjligt att tro att företag på landet skulle ha andra intressen än företag på Stureplan (vilket jag försökte förklara i P4 Extra Söndag nu i helgen, ca 13:50 in i klippet från den 19 juni). De möter samma utmaningar, men landsbygdsföretagen möter dem i starkare form. Ett levande land kräver också en levande landsbygd. Låt inte staten lägga hinder i vägen för detta.
torsdag, maj 26, 2011
Vämjeliga värnskatt!
En av mina favoritbloggare, Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism, utmanar idag ett gäng sossebloggare på debatt om värnskatten. Själv undrar jag om han inte borde ha utmanat ett gäng moderatbloggare istället, men det kan vi återkomma till.
I grund och botten argumenterar Johan utifrån att värnskatten främst drabbar dem som arbetar och arbetar bra och mycket. Vill man få en bättre ekonomi genom att jobba istället för att ärva någon gammal faster är värnskatten helt enkelt ett stort hinder som staten sätter upp.
Peter Högberg har svarat med att han inte tycker att privatekonomi är en avgörande drivkraft för personlig utveckling. Det kan man ju tycka. Alla har verkligen inte målet att tjäna en stor hög pengar, många prioriterar mycket fritid, bostad i avskilt läge eller roande men inte så lönsamma arbetsuppgifter istället. Det är självklart okej - men innebär det att man måste straffskatta dem som prioriterar pengar?
Tja, Högbergs argument är att de pengar värnskatten inbringar istället möjliggör mångas personliga utveckling. Givet att det mesta pekar på att värnskatten faktiskt inte gör statskassan större är det självklart ett svagt argument. Om en slopad värnskatt inbringar mer är en kvarvarande borde ju Högberg utifrån sin egen argumentation faktiskt vara för ett slopande.
Det som irriterar mig är dock kanske främst hur lättvindigt ekonomiska drivkrafter avfärdas. Det är liksom inte tillräckligt fint på något sätt. Högberg skriver:
"Jag kan vara med på att steg ett och två i jobbskatteavdraget var ok som skattesänkning. Men frågan är om det drev undersköterskan att utvecklas i arbetet och sträva vidare mot karriären. Jag tror inte det var fallet utan att det är andra drivkrafter."
Jag skulle vilja svara som Hayek gör i den här videon: Jobs are a means, not the ends in themselves, people work to live better, to put food on the shelves. Pengar är ett mått på värden vi producerar, som vi kan byta mot andra värden. Undersköterskan kanske sätter ett värde på att kunna köpa ett par, tre extra chipspåsar till fredagsmyset med sina barn, kanske på att kunna åka på en lite längre semester, köpa goda lådviner, gå en helgkurs i aurafotografering eller bara ha ett sparande som fungerar som buffert om kylskåpet skulle paja. När man höjer skatterna förhindrar man undersköterskan från att kunna skaffa sig detta genom eget arbete. Var finns det goda i det? Var finns det goda i att hindra andra som vill höja sin livskvalitet genom att dra in lite mer cash?
Sanningen är ju att om man vill ha saker som inte kan köpas för pengar, som står utanför marknaden, då finns det ändå inte så mycket som staten kan göra. Den har nämligen bara två verktyg: Lagstiftningen och budgeten.
Jag säger inte att skatter hindrar personlig utveckling, faktum är att de inte ens alltid hindrar människor från att göra karriär. Däremot hindrar de människor från att skörda de fulla frukterna av sitt arbete, och mer än någon annan gör värnskatten detta, samtidigt som den inte gör någon annans liv lättare. Varför i hela friden ska vi då ha kvar den?
Och, tja, ärligt, det är nog något som Anders Borg behöver svara på också. Någon större skillnad mellan S och M verkar nämligen inte finnas i den här frågan. Borg hänvisar till "stabilitet i statsfinanserna", men om värnskatten inte bidrar till det då? Varför i hela friden ska den då vara kvar?
I grund och botten argumenterar Johan utifrån att värnskatten främst drabbar dem som arbetar och arbetar bra och mycket. Vill man få en bättre ekonomi genom att jobba istället för att ärva någon gammal faster är värnskatten helt enkelt ett stort hinder som staten sätter upp.
Peter Högberg har svarat med att han inte tycker att privatekonomi är en avgörande drivkraft för personlig utveckling. Det kan man ju tycka. Alla har verkligen inte målet att tjäna en stor hög pengar, många prioriterar mycket fritid, bostad i avskilt läge eller roande men inte så lönsamma arbetsuppgifter istället. Det är självklart okej - men innebär det att man måste straffskatta dem som prioriterar pengar?
Tja, Högbergs argument är att de pengar värnskatten inbringar istället möjliggör mångas personliga utveckling. Givet att det mesta pekar på att värnskatten faktiskt inte gör statskassan större är det självklart ett svagt argument. Om en slopad värnskatt inbringar mer är en kvarvarande borde ju Högberg utifrån sin egen argumentation faktiskt vara för ett slopande.
Det som irriterar mig är dock kanske främst hur lättvindigt ekonomiska drivkrafter avfärdas. Det är liksom inte tillräckligt fint på något sätt. Högberg skriver:
"Jag kan vara med på att steg ett och två i jobbskatteavdraget var ok som skattesänkning. Men frågan är om det drev undersköterskan att utvecklas i arbetet och sträva vidare mot karriären. Jag tror inte det var fallet utan att det är andra drivkrafter."
Jag skulle vilja svara som Hayek gör i den här videon: Jobs are a means, not the ends in themselves, people work to live better, to put food on the shelves. Pengar är ett mått på värden vi producerar, som vi kan byta mot andra värden. Undersköterskan kanske sätter ett värde på att kunna köpa ett par, tre extra chipspåsar till fredagsmyset med sina barn, kanske på att kunna åka på en lite längre semester, köpa goda lådviner, gå en helgkurs i aurafotografering eller bara ha ett sparande som fungerar som buffert om kylskåpet skulle paja. När man höjer skatterna förhindrar man undersköterskan från att kunna skaffa sig detta genom eget arbete. Var finns det goda i det? Var finns det goda i att hindra andra som vill höja sin livskvalitet genom att dra in lite mer cash?
Sanningen är ju att om man vill ha saker som inte kan köpas för pengar, som står utanför marknaden, då finns det ändå inte så mycket som staten kan göra. Den har nämligen bara två verktyg: Lagstiftningen och budgeten.
Jag säger inte att skatter hindrar personlig utveckling, faktum är att de inte ens alltid hindrar människor från att göra karriär. Däremot hindrar de människor från att skörda de fulla frukterna av sitt arbete, och mer än någon annan gör värnskatten detta, samtidigt som den inte gör någon annans liv lättare. Varför i hela friden ska vi då ha kvar den?
Och, tja, ärligt, det är nog något som Anders Borg behöver svara på också. Någon större skillnad mellan S och M verkar nämligen inte finnas i den här frågan. Borg hänvisar till "stabilitet i statsfinanserna", men om värnskatten inte bidrar till det då? Varför i hela friden ska den då vara kvar?
måndag, maj 09, 2011
Vi kan väl nöja oss med att försvara det goda?
Idag skriver DN:s ledarsida om vikten av att försvara EU. De antyder att kritiken mot unionen är populistisk och ogrundad, och att unionen är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Typ.
På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.
På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.
Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.
På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.
På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.
Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.
tisdag, maj 03, 2011
Få medlemmar är ett problem
Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.
Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.
Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.
Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.
Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.
Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.
Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.
Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.
Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.
fredag, april 22, 2011
Korkat tiggeriförbud
Ja, ni får förlåta - jag vet att det här var gårdagens stora snackis, men jag har visst gått och blivit lite bloggovan, så jag tänker behandla ämnet idag istället.
Sala förbjuder offentligt tiggeri.
Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.
Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.
Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.
Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.
Sala förbjuder offentligt tiggeri.
Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.
Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.
Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.
Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.
Etiketter:
idioti,
människohandel,
sala,
tiggeriförbud
onsdag, april 13, 2011
Jag kandiderar till förbundsordförande
Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
fredag, februari 04, 2011
Sexköpslagen på tapeten igen
Frågan om sexköpslagen har börjat komma upp på tapeten igen. Regeringen har skickat ett förslag om höjt staff på remiss till lagrådet - något som jag kommenterat i en krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning. Det är helt enkelt inte en bra idé, och det vore faktiskt pinsamt att basera lagstiftning på en så dålig utredning.
Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?
Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.
Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?
Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.
Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.
Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?
Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.
Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?
Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.
Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.
torsdag, januari 06, 2011
En gemensam framtid?
Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
tisdag, januari 04, 2011
Har Kalle Olsson verkligen koll?
Förra veckan var den stora nyheten att tonårstjejer överanvänder värktabletter. Det är en tråkig nyhet, eftersom den sänder signaler om att många tonårstjejer mår oerhört dåligt och har väldigt lite koll på när värktabletter ska användas. I förlängningen kan det leda till exempelvis leverskador och kronisk huvudvärk.
Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.
(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)
Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.
Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.
För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.
Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?
Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.
(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)
Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.
Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.
För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.
Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?
söndag, januari 02, 2011
Fett fel
Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.
Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)
Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.
Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.
Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.
Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)
Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.
Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.
Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.
Etiketter:
fetthysteri,
hälsodebatten,
sjukvård,
skattefinansiering
lördag, januari 01, 2011
Gott nytt år!
Förra gången det begav sig skrev jag en sammanfattning av det gångna decenniet, och innan man vet ordet av så är det nyår igen. Egentligen skulle jag skrivit det här igår istället, men jag var upptagen med att titta på en herrans massa film tillsammans med min kära vän Viola. Antagligen ganska passande, eftersom jag ägnade mina första timmar 2010 åt att titta på Inglourious Basterds.
Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.
Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)
Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.
För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.
Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!
Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.
Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)
Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.
För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.
Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)