Centerpartiets framtid

Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.

Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.

Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.

Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.

Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.

Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)

Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.