Skärpning

Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!

Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!

Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.

Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:

* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv

Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:

Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.

Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.

Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!

Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)

När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.

Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!

Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.

Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.

1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.

Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!

Bloggar med Nylander

Hm, aktiviteten på den här bloggen har inte varit allt för hög den senaste tiden - tyvärr. För den som uppskattar lite mer fart och liberalism så drar dock jag och Johanna Nylander igång en ny blogg på maktkamp24.se - alldeles här. Det är ett besked som mottagits med glädje såväl bland bloggar som på Twitter. Gå in och spana! Än så länge finns presentation av mig, Johanna och naturligtvis Tant Rand.

Nätet är kärlek!

Josh efterlyser visst, efter att en rad kändisar klagat på det s.k. näthatet, bloggposter om lite nätkärlek istället. Egentligen säger han det väl bäst själv - "[d]et finns väl ingen som tycker att kommunikation är dåligt" - men vafan, det tyvärr verkar ju en mängd människor inte ha förstått det. Min egen mor tycker fortfarande att det är liiite onödigt att skiva ut sitt efternamn på Internet, exempelvis. Någon kan ju råka få reda på vem jag är.

Under gymnasiet brukade jag säga att jag levde 80 - 90 % av mitt sociala liv på internet. Idag skulle jag nog säga att det inte går att dela upp på det viset - Internet är också IRL.

Men ska man ändå skärskåda det, så har jag Internet att tacka för mycket. LG2S lärde mig självdistans och innehåller en mängd apcoola människor som jag aldrig skulle fått förmånen att lära känna om det inte vore för nätet. Helgon.net gav mig möjligheten att hålla kontakt med mina vänner, lära känna nya och jag är dessutom ganska säker på att min pojkvän aldrig blivit min pojkvän om det inte vore för just det communityt. Den här bloggen vet jag inte ens hur jag ska kunna göra rättvisa. Det är skitsamma att vissa av kommentatorerna är idioter, den har nämligen inte bara gett mig mitt eget utrymme och en politisk plattform, den har också gett mig kontakter som jag högaktar inte bara ur ett politiskt perspektiv.

För att sammanfatta: I mina ögon är det skit samma att det ligger ute en debattartikel på Newsmill där författaren frågar vad min pojkvän skulle tycka om jag sålde sex (och som jag fortfarande inte fått in någon replik på.. Nåja, jag får väl ta den här på bloggen istället). Det positiva - ja, kalla det gärna för nätkärlek - jag fått i utbyte uppväger allt sådant med råge. Har man inställningen att ingenting någonsin får vara det minsta obekvämt kan man ju aldrig gå i högklackat, än mindre ha en relation med andra människor.

Abstinensbesvär

Damn, att blogga är en riktigt förlösande känsla. Efter midsommarfirande, konfirmation, sju timmars bilresa, sex timmars sömn, första-dagen-på-jobbet till klockan arton, lite middag och en massa krångel med Internet har jag i alla fall bloggat av mig på den där andra bloggen om hur feminismen blivit sin egen motsats.

Nu, nu mår jag toppen.

Det kommer...

Ja, jag vet att det har varit väldigt tyst här ett tag. Det kommer att bloggas lite mer framöver, men just nu är det, eh, mycket annat. Ta och läs lite på den andra bloggen, där jag skriver ett långt (och antagligen rätt förvirrat) inlägg om det här med censur.

En kanske något oerfaren expert tipsar

Det var för någon dag sedan ett jäkla rabalder över att riksdagsmännens bloggar fick få kommentarer. Tack och lov finns någon som rycker ut till undsättning. Jajemän, Jessica Ritzén, som promotats som Fattigbloggaren av Sveriges största kvällstidning, kommer med räddande tips. Förvånande nog ingår inte kvällstidningsgrejen bland tipsen. Inte heller att jobba professionellt med att blogga. Däremot måste de visst börja skriva om något intressant - där ingår visst inte åsikter, men väl vad de tror på. Eh. Bra där.

Jag menar, visst kommer Ritzén med en del bra tips - exempelvis skippa partiprogrammet och var personlig - men att lansera henne som en succébloggare bara sådär, det är nog faktiskt lite väl magstarkt. Kom igen när du får en lika otroligt välbesökt blogg utan draghjälp, Ritzén.

So, show me the money!

DN har tydligen granskat FRA-motståndet. Man har kommit fram till att bland dem som gick med i det spontana motståndet fanns Piratpartiet och diverse PR-strateger. Detta är nu kanske inte så mycket till nyhet - om det inte vore för vinklingen; den spontana ilskan var betald.

Det var den nu inte. Vi är rätt många som engagerat oss i det här alldeles gratis. Det var heller inte media som började tala om bloggbävning.

Jaha, stoppaFRAlagen.nu hade en sponsor till helsidan i DN. Jag hade ingen sponsor när jag satte upp deras lappar i Funäsdalen - ni förstår, DN har inte så stort genomslag där. Jag fick heller inte betalt när jag stack hål på argumentet om att det hela måste lagregleras - trots att det lånades av både stoppaFRAlagen.nu och HAX. Och det är detta som artikelförfattarna Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg verkar ha missat; det är självklart att bloggare nätverkade och träffade varandra, både AFK och över nätet. Det var själva motorn bakom FRA-motståndet - och är det fortfarande.

Jag fick alltså inte betalt för mitt motstånd. Jag skiter också fullständigt i om ett par PR-konsulter fick det - det är nämligen en helvetes skillnad mellan att få betalt för att ha åsikter och att få betalt för att man har åsikter.

Blir bloggreglering verklighet?

Via HAX (jag menar, som om gammelmedia skulle nappa...) får jag reda på att EU troligen kommer att försöka reglera bloggarna. Det är uppenbarligen så att "their proliferation implies a need to establish (...) the right to reply" - alltså vill man införa replikrätt på bloggar, något som inte ens finns vad det gäller tidningar.

Extra intressant är följande stycke, som kommer ur den "förklarande texten":
"The report acknowledges the spreading use for a nominal fee of user-generated content by the commercial publications and the privacy and competition issues this generates. It recommends compensating non-professionals commensurately to the commercial value they generate and using ethical codes to protect the privacy of citizens and public figures."

Nu är min engelska inte helt upp to date, men det låter lite som om de tänker ta ut någon form av avgift för att man bloggar - och sedan kompensera de som inte bloggar professionelt i förhållande till vilket värde de producerar. Dessutom ska man använda någon typ av etisk kod för att skydda medborgare och offentliga personer.
Det känns inte helt långsökt att börja misstänka att ett intresse finns för dels en typ av självlegitimering finns - alltså att man vill ta in pengar och sedan portionera tillbaka dem för att helt enkelt sysselsätta någon myndighet - och att få bort så kallade "oseriösa" bloggare från internet - sådana som Mikko anser skräpar ner.
Och vad är det här för något om att skydda offentliga personer? De anses väl vanligen vara mindre skyddsvärda än vanliga privatpersoner? Vill man verkligen värna den personliga integriteten så ska man tvärt om låta bloggarna vara ifred, så att eventuellt baktalade personer själva kan nå ut med sanningen.

Kanske får man helt enkelt låta bli att blogga och bli en frekvent uppdaterad hemsida istället. Undrans hur rekvisiten för att klassas som blogg egentligen kommer att se ut, och vilka fler det kommer att drabba...

Om det nu kommer att behöva drabba någon. Det måste väl finnas någon mer än Fjellner som är emot?

Uttrycket "att få en stämpel i pannan" tar sig nya höjder

Seriöst. Det sitter en kvinna i europaparlamentet som vill kvalitetsstämpla och reglera bloggar. Hur kunde detta hända?

Marianne Mikko, som hon heter, verkar tro att bloggar är någon typ av spam som poppar upp lite hur som helst. Bara den typen av okunskap borde diskvalificera henne i frågor som rör internet. Herre jisses, har hon någonsin surfat? Bloggar söker man upp aktivt, man läser dem aktivt och man kan i de flesta fall delta aktivt själv via kommertarer och länkningar. Vad spelar det för roll om hon inte tror på "envägskommunikation"? Det är fortfarande ett aktivt uppsökande. Dessutom förolämpar hon människors förmåga till kritiskt tänkande; vaddå risk för spridning av "felinformation"? Hon behöver i sådant fall lyfta blicken från bloggarna och börja kika på de otaliga konspirationsteoretiska hemsidor som finns - om inte annat kanske hon får sig ett gott skratt.

Jag tror inte att detta har en seriös chans att gå igenom. Bloggarna är här för att stanna. Faktiskt skulle jag vilja påminna om ett par ord av Jan Stenbeck (som jag råkade höra citeras i P1, om jag inte missminner mig): Något i stil med att politiken går före mycket - men tekniken går före politiken.

Vad skulle exempelvis denna "kvalitetsstämpel" innebära? "Godkänd av Eu-parlamentet" - nej, då avstår jag hellre från att blogga. Vem bestämmer vad som är kvalitet? Yttrandefriheten gäller alla, alltid, oavsett deras språkliga förmågor, deras åsikter (i alla fall nästan) och deras syfte (också i alla fall nästan). Ska bloggar som Mikko inte gillar inte få publiceras? Måste man anställa en massa översättare för att kunna ge underlag till stämplarna? Vem står för kostnaden?

Nej, snälla lilla parlamentet, skicka iväg det här initiativbetänkandet och låt det aldrig komma tillbaka.


På tal om annat så har jag fortfarande inte internet hemma. Leverantör är Bahnhof, och de är förlåtna allt bara de vägrar lämna ut min trafik till staten.



För övrigt anser jag att FRA-lagen ska förstöras.

Det är inte slutet, det är bara början

Så var året till ända. Det har, för mig i alla fall, varit ett rätt trevligt år. Men jag ska inte börja svamla nostalgiskt, jag tänkte faktiskt, precis som min bloggkollega Martin, snacka lite framtid.

Till att börja med ska jag gå rakt emot honom och säga att jag ska gå upp fem kilo. Helst i rena muskler också.

Vidare tänker jag vara stolt. "Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten" skrev Mattias Svensson, men jag tänker inte bli någon ung moderat. Mitt avantgarde är CUF, och det vore då själva fan om det inte ska gå att göra oss lite mer liberala. Jag tänker i alla fall ta fighten för alla människors rätt att göra vad de vill med sin kropp, jag kommer att fortsätta attackera wannabe-feminist-vänstern, jag kommer fortsätta irritera mig på vänsterlogiken, jag kommer att stå upp för frihet på alla sätt jag kan. Saken är enkel. Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad är väl egentligen ett kristet talesätt, men sällan kommer det till sin spets så som inom liberalismen; jag vill inte bli tvingad - därför kommer jag inte att tvinga någon.

Vidare hoppas jag få njuta av många bra blogginlägg det kommande året. För det är sannerligen bra att det finns folk där ute som håller koll på tok som makthavarna hittar på, som håller ögonen öppna för innovativa miljöidéer, som pedagogiskt förklarar hur kapitalism uppstår, som står upp för yttrandefrihet, som avslöjar lögnare, som alltid står för friheten, undantagslöst, och är beredda att argumentera för det, som vågar och som tar strid mot konspirationsteorier beväpnade med sanningen.

Tack för ett underbart år, alla ni där ute. Kampen går vidare!