Free the people

Min käre far, som är en sådan där verklig liberal av sorten som sossar länge förnekat kan existera bland dem som föds, växer upp och lever på landet, brukar säga att högskattesystemet vi har i Sverige är ett gisslantagande av befolkningen. Genom de höga skatterna blir det i princip omöjligt att som vanlig svensson skapa sig en ekonomisk buffert av betydelse, och den stora majoriteten medborgare blir hänvisade till staten när något går snett i livet. Det skapar en oerhört stor sårbarhet - en försenad utbetalning av a-kassan eller ett kraschat kylskåp kan leda till långvariga ekonomiska problem.

Därför är det oerhört glädjande att se Annie Lööfs debattartikel i Aftonbladet idag, där hon argumenterar för en sparandelinje. För visst är det så att vi har en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige, samtidigt som den som vill ha sparade pengar på banken gör klokt i att födas i en familj där mycket finns att ärva.

Trygghetssystemen i Sverige har inneburit att vi gått från ett tillstånd där individen fått sätta sin tillit till familj och vänner vid svåra tider till ett annat där staten gjort var och en oberoende av sin omgivning och beroende av det offentliga istället. Majoriteten av de politiska partierna verkar fortfarande tycka att det är oproblematiskt, men så är självklart inte fallet. I praktiken blir det istället som pappa påpekar: Staten tar våra pengar och ger dem bara tillbaka om vi gör som de säger - om ens då.

Så - för att frige det svenska folket, för att skapa större egenmakt och mindre beroende, inför grundavdraget för kapitalinkomster på en gång!

Sen kan man inte heller förneka att det faktum att inte bara Sverige, utan stora dela av världen haft ett gynnande av lånande och konsumerande i alla lägen istället för ett gynnande av sparande kanske har haft en viss betydelse för det världsekonomiska läge vi befinner oss i. Just sayin'.

(För den som vill fördjupa sig lite mer i betydelsen av att ha ett eget kapital kan jag också rekommendera Maria Rankkas Timbropodcast från 2006. Den tar dessutom upp en hel del annat intressant.)

Departementshuggsexa

Igår kväll började ett nyårslöfte från två av MUF:s förbundsstyrelseledamöter cirkulera på Facebook. Det enormt komiska i att de vill ta över utbildningsdepartementet med löften om "färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare" har LUF:s ordförande Adam Cwejman redan förtjänstfullt påpekat.(Men det känns ju bra att de lovar "mycket valfrihet" i skolan, istället för en begränsad sådan som deras Skolungdom argumenterat för tidigare.) Men har vi nu allmän huggsexa om departementen kan man väl lika gärna passa på att fråga sig om det finns något som Moderaterna borde lämna ifrån sig.

Här blir det nämligen ännu lustigare. De två MUF:arna berättar att det här med jobben för unga är oerhört prioriterat. De kräver "av regeringen att sänka trösklar, upprätta rättvisare villkor och större flexibilitet". Fint. Men hur har deras M-märkta arbetsmarknadsministrar lyckats tackla frågan hittills?

I ärlighetens namn inget vidare. Partiet vill inte ens förändra LAS, och talar konsekvent om att värna "den svenska modellen". Hur mycket MUF än ropar om större flexibilitet verkar de inte få med sig partiet på samma spår. That is, om nu MUF vill göra några förändringar av arbetsrätten själva. Deras avsnitt om jobb på hemsidan nämner nämligen alls något om regleringen av arbetsmarknaden.

Så kom igen, grabbar. Vad sägs om att ni kräver att någon från ett parti som fattar varifrån jobben kommer (företag, fyi), och hur man faktiskt gör det mer attraktivt att skapa fler jobb och anställa fler unga får ta över arbetsmarknadsdepartementet? Ert parti har ju faktiskt konsekvent stoppat sådana åtgärder hittills.

Jo, stäng dörren!

I lördags skrev bl.a. Centerkvinnornas ordförande Gunilla Hjelm på DN Debatt om 10 åtgärder som inte är kvotering som ändå kan leda till fler kvinnor i bolagsstyrelserna. (Jag kan ju personligen tänka mig att punkterna 8 och 10 skulle kunna vara behjälpliga för jämställdhet i allmänhet, men tydligen är det bolagsstyrelserna som är det viktiga i den här världen.)

Debattaren får nu kritik av tre centerpartistiska partistyrelseledamöter. Majoriteten av deras text går ut på att den de kritiserar "en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln" - för "jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade". Det går ju ganska lätt att avfärda. Poängen med att göra det lättare med att vara företagare inom exempelvis hälso- och sjukvården är ju inte att man vill göra den mer kvinnodominerad (hur skulle dessa åtgärder ens kunna leda till något sådant?), utan att de som jobbar i dessa sektorer, vilka ofta råkar vara kvinnor, också ska ha möjligheten att tjäna pengar på det de är bra på, precis som folk inom tillverkningsindustrin gör. Någon föraktfull inställning har jag inte lyckats identifiera, däremot möjligen insikt om hur verkligheten ser ut.

Det intressanta är dock slutklämmen (som också får bli rubrik till artikel, jajemän) - "det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd [kvotering] och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen".

Smaka på det. Vi ska inte sluta driva ett förslag för då kan någon annan driva det, och, underförstått, plocka poäng på det.

Nu råkar dock kvotering vara ett urbota dumt förslag. Det handlar om att systematiskt ta hänsyn till kön för att göra kön irrelevant. Det är dessutom fascinerande med all denna fokus på just börsbolagsstyrelser. Är det verkligen där den stora jämställdhetsfighten tas? Är det den minimala samhällsarenan som verkligen måste vara 50/50? Nej, knappast. Det vore oerhört mycket mer intressant om jämställdhetsdebatten kunde fokusera på möjligheterna att bygga sig själv en trygg ekonomi, hur utbildningsväsendet måste reformeras för att bättre passa individen och göra att alla kan nå sin fulla potential och vad man kan göra som människa, i civilsamhället, för att skapa större jämställdhet. För mig som liberal är poängen med jämställdhet att irrelevanta parametrar som kön inte ska läggas till grund för min förmåga att exempelvis räkna matte eller skriva debattartiklar. Hur når vi dit? Ja, i alla fall aldrig genom att göra könet avgörande.

Annie markera också tydligt kring Centerpartiets åsikt i frågan. Ingen kvotering tack. (Hur skulle vi förresten hantera det faktum att partiets VU är kraftigt kvinnodominerat om vi skulle vara för kvotering? Jag vill inte tänka tanken...)

Rättsosäker privatisering

SvD kör idag en artikel om hur privata bolag ensamma tillåts bevissäkra i fildelningsmål. Anledningen till att de kan göra det är att de fick mer extensiva befogenheter än polisen har när Ipred-lagen trädde i kraft.

Vad som är skrämmande med det hela är just det som Peter Westberg, professor i processrätt vid Lunds universitet, säger i artikeln:

– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med?

Det kanske inte framgår så tydligt i alla polisfilmer, men en åklagare har faktiskt som uppgift att beakta både det som talar för och det som talar emot att någon är skyldig till brott. Att rakt av köpa en målsägandes bevisning utan någon ytterligare utredning i frågan är ju, tja, kanske inte helt klockrent ur den synpunkten.

Därtill är Ipred-lagen inte heller helt klockren ur integritetssynpunkt.

Kan vi snälla göra oss av med denna rättsosäkra privatisering av rättsväsendet?

Är det här Vänsterpartiets framtid?

Två vänsterpartistiska partiledarkandidater, som bägge är för ett delat partiledarskap, skriver idag på DN debatt om vad de vill att Vänsterpartiet ska driva. Eftersom det är en ganska lång artikel som Sjöstedt och Andersson skrivit tänker jag inte bemöta allt. Jag orkar inte skriva så långt (eftersom det ofta tar mer utrymme att bemöta något än att bara plädera för) och ni orkar antagligen inte läsa. Därför tänkte jag att vi bara skulle kika lite snabbt på ett av förslagen: Att sänka den lagstadgade maximigränsen för ordinarie arbetstid från 40 till 37 timmar i första hand, och sedan till 35.

Det finns ju ett gäng invändningar att föra mot duons argumentation. Till att börja med kan man ju fråga sig om det verkligen är sådär jättesmart att börja leka med incitament till lägre produktion i en värld där skuldkrisen flåsar oss i nacken. Visst - Sverige har klarat sig väldigt bra, och vi har definitivt ökat produktiviteten sedan 1973, men betyder det att vi ska lägga ner det nu? Vad behöver vi egentligen, mer eller mindre värdeskapande och tillväxt? Personligen lutar jag åt mer. Tillväxt har (för att plocka bara några exempel) gjort att vi inte längre dör av förkylningar, att en mobil inte längre är stor som en portfölj och kostar tjugofem tusen kronor (observera att detta inte är en metafor, utan att det var läget på typ nittiotalet), att allt fler kan äta sig mätta och att vi faktiskt kan kommunicera med människor på helt andra kontinenter utan att det behöver dröja tre månader för meddelandet att komma fram.

De anmäler också svepande att förslaget "har en rad fördelar för den enskilde och för familjerna". Jaså? Som lägre lön och sämre ekonomisk utveckling i landet?

Ska man vara helt ärlig, va, så är ju inte problemet med svensk arbetsmarknad att vi inte har en lagstadgad maximigräns för ordinarie arbetstid på 35 timmar. Problemet är att lagstiftningen generellt sett är oerhört statisk och oflexibel.

Det är klart att man kan se fördelar med kortare arbetstid. Mer fritid, exempelvis. Men i grund och botten borde faktiskt individen själv få avgöra vad som är optimal arbetstid. Vissa kanske har världens underbaraste jobb och gärna arbetar i princip dygnet runt, medan andra har tunga arbeten som åtminstone inte borde utföras 40 timmar i veckan annat än under korta perioder. Är det då ens lämpligt att flytta frågan om maxtid från arbetsmarknadens parter till staten? Jag är faktiskt inte så säker på det.

Nej, det är klart att det inte är förbjudet att anställa någon för att jobba mer än 40 timmar per vecka - men eftersom allt utöver det räknas som övertid blir det definitivt dyrare än annars. Den övre gränsen har också blivit en sorts effektiv mall för alla att passa in i. 40 timmar är inte max, det är standard. Alla som in passar ryker tämligen snabbt. I ett mer flexibelt system (vilket kräver fler förändringar) hade fler standarder funnits, färre hade slagits ut och fler hade haft möjligheten att försörja sig själva. Idag har vi istället ett fyrkantigt, stelt system som ställer stora grupper långt utanför arbetsmarknaden.

Sjödstedt och Andersson; arbetsmarknaden behöver inte fler klåfingriga politiker. Den behöver bli omdanad för att passa ett modernt, flexibelt samhälle. Vår samhällsekonomi behöver inte färre arbetade timmar. Den behöver fler bidrag till utvecklingen.

Problem med att människor sliter ut sig på jobbet, fastnar i arbeten de inte trivs eller inte ens tar sig in bemöts bäst genom flexibilitiet, inte fortsatt stagnation.

FRA-lagen är fel i grunden

Dagens bästa krönika stod Emanuel Karlsten för i DN. Temat? Hur Internet används för att befria folket från förtryck i diktaturer - och hur Internet utsätts för allt mer kontroll i redan demokratiska stater.

I Sverige har vi en FRA-lag som gör att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar gränsen - vilket den absoluta majoriteten av all trafik gör, även om den är inhemsk. I och med den senaste uppgörelsen är det inte längre bara är regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten som ska få beställa uppgifter från FRA. Säpo och Rikskrim ska läggas till listan.

Det förtjänar kritik. Det går emot den grundläggande uppgörelsen som gjordes 2008. Men jag vill höja ett varningens finger.

Det är nämligen inte så att FRA-lagen är acceptabel ens utan att Säpo och Rikskrim har tillgång. Problemet ligger i grund och botten i att vi har en massavlyssning av det svenska folket - man skulle kunna säga att samtliga medborgare betraktas som misstänkta. Konstant.

Ja, det är väl naturligt att den aktuella debatten fokuserar på den aktuella förändringen, men låt oss inte glömma att det är lagen i grunden det är fel på när vi kritiserar den nya uppgörelsen. Riv upp, gör om, gör rätt är fortfarande i allra högsta grad relevant.

(Läs också Mary som bedriver opposition i frågan inom Moderaterna.)

Tobaksförbud?

Det utbröt någon slags "citera Hanna"-trend på fejjan idag. Grunden tycks ligga i att Aftonbladet plockat upp att Axfood kräver lagstiftning mot tobaksexponering i mataffärer.

Personligen tycker jag att det är lite obehagligt. Man gör inget själva, utan kräver att just politikerna ska göra något. Det är liksom nånannanism på en medveten nivå.

Nåja, citatet som florerat, och som i högsta grad är relevant kommer från min och Johannas gamla maktkampblogg och ser ut så här:

Det är en mänsklig rättighet att få ta riktigt korkade beslut. Det går inte att förbjuda idioti med mindre än att man förbjuder själva livet.

Något är bakvänt när vanligt folk inte anses kunna fatta ett eget beslut i frågan om de ska röka eller inte, men definitivt är förmögen att rösta på folk som ska besluta om det istället.

(Om det är lite pinsamt att upptäcka ett grammatiskt fel i det hela nu? Eh, ja. Sorry för det.)

---

Uppdatering: Här finns debattartikeln som ligger till grund för det hela. Inte världens roligaste läsning.

Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt II

Leo har svarat på mitt inlägg rörande förtalslagstiftningen. Eftersom jag (fortfarande) inte håller med honom svarar jag här (igen).

Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.

Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.

Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?

Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.

Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.

Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt

Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.

Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).

Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."

Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.

Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.

En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.

Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.

Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.

När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.

Problemet med arbetsmarknaden

MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.

Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.

Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)

Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.

Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.

MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.

FRA igen

Som politiker får man ofta frågan om vilka som är ens hjärtefrågor, vad man brinner lite extra för. Men vad är det egentligen? Klart det finns frågor man tycker är viktigare, men ofta finns det ju en idé om ett samhälle som samtliga politiska förändringar man vill se genomföras kommer att leda fram till.

Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.

Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?

Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.

Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.

Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.



Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?

Kort uppdatering

Idag har Centerkvinnornas ordförande och förbundssekreterare, Centerstudenters generalsekreterare, vår generalsekreterare och jag käkat lunch på näringsdepartementet.

Magnus Andersson, bilden (min föregångare som CUF-ordförande), berättade lite om Annies framtidsresa och vi diskuterade hur syskonorganisationerna ska kunna vara med och se till att näringsministern får träffa andra än bara medelålders män som kanske är den typen som, eh, är lite överrepresenterade när det vankas möten.

Debatterar och grejer

Ni får förlåta den dåliga uppdateringstakten. Jag suger. Och skriver uppsats. Tydligen alldeles nödvändigt för att man ska få sin juristexamen så småningom.

Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)



Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.

Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.

Känns det igen?

Socialdemokraterna har slutligen presenterat sin budgetmotion. Turerna kring den föranledde mig att skriva den här krönikan, men det färdiga resultatet är ju inte helt trevligt det heller. Inte minst är ju de höjda arbetgivaravgifterna för unga tråkigt, och man undrar ju lite hur man tänkt sig finansiera det.

Men det är klart, att unga ska få jobb, det har inte under min politiskt aktiva tid varit en prioriterad fråga för sossarna. På det viset känner jag utan tvekan igen Socialdemokraterna.

Maud har inte grinat på jobbet, Birro!

I måndags hände typ tre saker: Det avslöjades att Marcus Birro kandiderade till KD-ledarposten, att han drog tillbaka sin kandidatur och fick sparken från TV4 som tilltänkt programledare för Kvällsöppet.

Idag har Birro skrivit en krönika om det hela, i vilken jag tycker att han har lite av ett felgrepp.

Det är inte så att jag inte håller med honom om att man är lustigt fobiska för åsikter inom tyckarjournalistiken - alla ha faktiskt åsikter, det är ju i grund och botten bättre att känna till dem och göra en egen bedömning utifrån det. Och även om det var fruktansvärt naivt att tro att man kan vara partiledarkandidat och programledare samtidigt så måste faktiskt TV4 känt till Birros sympatier sedan innan. Nåja, vi kan väl avskriva den röran som konstigt agerande från alla parter.

Vad som däremot gör mig lite upprörd, ärligt talat, är de här meningarna: "Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna."

Man behöver inte tycka att Maud Olofsson har varit världens bästa partiledare, men hon har faktiskt gjort helt andra saker än att sitta och grina på kammaren.

Hon har drivit igenom en historisk energiöverenskommelse som i praktiken ser ut att betyda döden för kärnkraften i Sverige - trots att hon fick mottaga mycket skit för den innan det stod klart. Hon har minskat regelkrånglet. Hon har motstått en oerhörd press under finanskrisen och låtit bli att köpa en bilfabrik - trots all negativ spinn som följt av det. Hon har för tusan skapat den allians som har regeringsmakten idag, hon drev Centerpartiet genom de två framgångsvalen 2002 och 2006. Hon skapade ett maktskifte och har bidragit till början av ett värderingsskifte. För att ta några exempel.

Efter det är det kanske inte konstigt om man fäller en tår när man slutligen avgår som partiledare efter 10 år. Det om något visar väl att politiken inte är känslokall, utan något som engagerar människor djupt. Djupt engagerade människor, som kämpat länge för att nå en tung position (partiledare) och som inte ger upp bara för att det blåser snålt ibland, är väl värda att gråta lite offentligt - till skillnad, kanske, från de som bara ger upp.

Nu kör vi

Jag är medveten om att det inte bloggas så jättemycket här just nu. Det ska det göras, jag måste bara få lite rätsida på hur jag prioriterar min tid. (Just nu har jag precis börjat prioritera att träna. Vi får se om jag klarar av det...)

Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.

Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.

Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.

Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)

Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.

Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.

(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)

Partiledarbyte - vad behövs för C?

Det är mycket Centerpartiet i media just nu - kanske inte så konstigt givet att vi står inför ett partiledarbyte.

Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.

Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.

Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.

Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.

Almedalsdebatt

Under veckan hittills har jag hunnit debattera ungas löner, framtidens klimat, framtidens politik, bostadsfrågor, Alliansens framtid, ungas mobilitet, utrikespolitik och innovationspolitik live i Almedalen. Allt är dock, som kanske märks, inte direkt överfört till Internet.

Så här på Centerpartiets dag har jag dock två debattartiklar ute i ämnen där partiet behöver byta inriktning:

Om vikten av att inte införa obligatorisk a-kassa på Politikerbloggen och om surrogatmödraskap på SVT Debatt.

Vi drar till landet

Då och då hör man hånfulla kommentarer om att landsbygden är dödsdömd, att alla bara flyttar därifrån och att det saknas en framtid utanför storstäderna. Personligen är jag dels övertygad om motsatsen, och dels själv förbaskat sugen på att själv bo på landet i framtiden. (Som student är man mer hänvisad till städer.)

Idag noterar ÖPs ledarsida att jag inte är ensam. 70 % av alla kvinnor mellan 15 och 29 år kan tänkta sig att flytta till landet. Egentligen är det inte konstigt.

Där jag är uppvuxen har jag fått frisk luft, närhet till naturen, ett nära samhälle och mycket kärlek. Vem vill inte ge sina egna barn det? Det har också alltid funnits möjligheter att ha egna djur och att, tja, bara vara för sig själv en stund på ett helt annat sätt än i en stad. Det är något jag längtar tillbaka till.

För att landsbygden ska gå att bo på måste det dock finnas arbete - och där står vi, i och med teknikutvecklingen, inför en av de största möjligheter vi någonsin haft. Plötsligt går det mesta att sköta utan att man är bunden till en geografisk plats - och är man det, går det snabbare att ta sig dit. För landsbygdens del är det världens chans. Folk som vill bo där kan faktiskt flytta dit.

Fortfarande riskerar dock marginalerna att bli mindre för den som lever på landet. Och det är viktigt att minnas att det inte bara gäller i procentenheter, utan framförallt i absoluta tal. Hög moms och höga arbetsgivaravgifter gör det mindre attraktivt att starta företag i hela landet, men kanske framförallt på landsbygden där företagande redan kan vara förknippat med extra kostnader.

Ett bättre företagsklimat är därför helt avgörande för att alla dessa unga ska kunna förverkliga sin önskan om att bo på landet. Det är löjligt att tro att företag på landet skulle ha andra intressen än företag på Stureplan (vilket jag försökte förklara i P4 Extra Söndag nu i helgen, ca 13:50 in i klippet från den 19 juni). De möter samma utmaningar, men landsbygdsföretagen möter dem i starkare form. Ett levande land kräver också en levande landsbygd. Låt inte staten lägga hinder i vägen för detta.

Vämjeliga värnskatt!

En av mina favoritbloggare, Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism, utmanar idag ett gäng sossebloggare på debatt om värnskatten. Själv undrar jag om han inte borde ha utmanat ett gäng moderatbloggare istället, men det kan vi återkomma till.

I grund och botten argumenterar Johan utifrån att värnskatten främst drabbar dem som arbetar och arbetar bra och mycket. Vill man få en bättre ekonomi genom att jobba istället för att ärva någon gammal faster är värnskatten helt enkelt ett stort hinder som staten sätter upp.

Peter Högberg har svarat med att han inte tycker att privatekonomi är en avgörande drivkraft för personlig utveckling. Det kan man ju tycka. Alla har verkligen inte målet att tjäna en stor hög pengar, många prioriterar mycket fritid, bostad i avskilt läge eller roande men inte så lönsamma arbetsuppgifter istället. Det är självklart okej - men innebär det att man måste straffskatta dem som prioriterar pengar?

Tja, Högbergs argument är att de pengar värnskatten inbringar istället möjliggör mångas personliga utveckling. Givet att det mesta pekar på att värnskatten faktiskt inte gör statskassan större är det självklart ett svagt argument. Om en slopad värnskatt inbringar mer är en kvarvarande borde ju Högberg utifrån sin egen argumentation faktiskt vara för ett slopande.

Det som irriterar mig är dock kanske främst hur lättvindigt ekonomiska drivkrafter avfärdas. Det är liksom inte tillräckligt fint på något sätt. Högberg skriver:

"Jag kan vara med på att steg ett och två i jobbskatteavdraget var ok som skattesänkning. Men frågan är om det drev undersköterskan att utvecklas i arbetet och sträva vidare mot karriären. Jag tror inte det var fallet utan att det är andra drivkrafter."

Jag skulle vilja svara som Hayek gör i den här videon: Jobs are a means, not the ends in themselves, people work to live better, to put food on the shelves. Pengar är ett mått på värden vi producerar, som vi kan byta mot andra värden. Undersköterskan kanske sätter ett värde på att kunna köpa ett par, tre extra chipspåsar till fredagsmyset med sina barn, kanske på att kunna åka på en lite längre semester, köpa goda lådviner, gå en helgkurs i aurafotografering eller bara ha ett sparande som fungerar som buffert om kylskåpet skulle paja. När man höjer skatterna förhindrar man undersköterskan från att kunna skaffa sig detta genom eget arbete. Var finns det goda i det? Var finns det goda i att hindra andra som vill höja sin livskvalitet genom att dra in lite mer cash?

Sanningen är ju att om man vill ha saker som inte kan köpas för pengar, som står utanför marknaden, då finns det ändå inte så mycket som staten kan göra. Den har nämligen bara två verktyg: Lagstiftningen och budgeten.

Jag säger inte att skatter hindrar personlig utveckling, faktum är att de inte ens alltid hindrar människor från att göra karriär. Däremot hindrar de människor från att skörda de fulla frukterna av sitt arbete, och mer än någon annan gör värnskatten detta, samtidigt som den inte gör någon annans liv lättare. Varför i hela friden ska vi då ha kvar den?

Och, tja, ärligt, det är nog något som Anders Borg behöver svara på också. Någon större skillnad mellan S och M verkar nämligen inte finnas i den här frågan. Borg hänvisar till "stabilitet i statsfinanserna", men om värnskatten inte bidrar till det då? Varför i hela friden ska den då vara kvar?

Vi kan väl nöja oss med att försvara det goda?

Idag skriver DN:s ledarsida om vikten av att försvara EU. De antyder att kritiken mot unionen är populistisk och ogrundad, och att unionen är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Typ.

På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.

På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.

Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.

Få medlemmar är ett problem

Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.

Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.

Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.

Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.

Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.

Korkat tiggeriförbud

Ja, ni får förlåta - jag vet att det här var gårdagens stora snackis, men jag har visst gått och blivit lite bloggovan, så jag tänker behandla ämnet idag istället.

Sala förbjuder offentligt tiggeri.

Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.

Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.

Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.

Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.

Jag kandiderar till förbundsordförande

Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.

Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.

På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.

Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.

Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.

Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.

Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.

Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!

Sexköpslagen på tapeten igen

Frågan om sexköpslagen har börjat komma upp på tapeten igen. Regeringen har skickat ett förslag om höjt staff på remiss till lagrådet - något som jag kommenterat i en krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning. Det är helt enkelt inte en bra idé, och det vore faktiskt pinsamt att basera lagstiftning på en så dålig utredning.

Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?

Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.

Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?

Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.

Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.

En gemensam framtid?

Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.

Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.

Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.

Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.

Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.

Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.

Har Kalle Olsson verkligen koll?

Förra veckan var den stora nyheten att tonårstjejer överanvänder värktabletter. Det är en tråkig nyhet, eftersom den sänder signaler om att många tonårstjejer mår oerhört dåligt och har väldigt lite koll på när värktabletter ska användas. I förlängningen kan det leda till exempelvis leverskador och kronisk huvudvärk.

Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.

(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)

Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.

Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.

För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.

Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?

Fett fel

Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.

Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)

Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.

Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.

Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.

Gott nytt år!

Förra gången det begav sig skrev jag en sammanfattning av det gångna decenniet, och innan man vet ordet av så är det nyår igen. Egentligen skulle jag skrivit det här igår istället, men jag var upptagen med att titta på en herrans massa film tillsammans med min kära vän Viola. Antagligen ganska passande, eftersom jag ägnade mina första timmar 2010 åt att titta på Inglourious Basterds.

Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.

Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)

Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.

För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.

Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!

Centerpartiets framtid

Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.

Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.

Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.

Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.

Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.

Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)

Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.

Elias lämnar

Det ska fan till innan man vaknar ur bloggkoman.

Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.

Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.

Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.

Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.

Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.

Vi måste ha på fötterna när vi pratar om pensionerna

Jag ber om ursäkt om det här börjar bli tröttsamt, men jag har nog snöat lite på det här med pensionerna. Det är ett oerhört intressant ämne, kanske framförallt eftersom det råder rätt många missförstånd kring det.

En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.

Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.

Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.

Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.

Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.

Vi måste våga prata om pensionerna

Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.

När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?

Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.

Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.

Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.

Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.

Datalagringsdirektivet - lagrådsremissen

Så har regeringen, eh, äntligen släppt lagrådsremissen till införandet av det fruktade datalagringsdirektivet. Jag har enbart skummat vissa delar än så länge, men kan ändå inte låta bli att uppröras. (Och jag började alltså skriva detta i torsdags. Skiten förstör min blogglust.)

"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.

Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.

Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.

Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.

Skärpning

Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!

Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!

Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.

Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:

* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv

Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:

Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.

Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.

Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!

Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)

När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.

Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!

Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.

Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.

1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.

Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!

Enade vi stå, splittrade vi falla

Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.

En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.

Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.

En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)

I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.

---

Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.

En valanalys

Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.

Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.

För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.

I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.

Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.

Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.

Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.

För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.

Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.