Jo, stäng dörren!

I lördags skrev bl.a. Centerkvinnornas ordförande Gunilla Hjelm på DN Debatt om 10 åtgärder som inte är kvotering som ändå kan leda till fler kvinnor i bolagsstyrelserna. (Jag kan ju personligen tänka mig att punkterna 8 och 10 skulle kunna vara behjälpliga för jämställdhet i allmänhet, men tydligen är det bolagsstyrelserna som är det viktiga i den här världen.)

Debattaren får nu kritik av tre centerpartistiska partistyrelseledamöter. Majoriteten av deras text går ut på att den de kritiserar "en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln" - för "jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade". Det går ju ganska lätt att avfärda. Poängen med att göra det lättare med att vara företagare inom exempelvis hälso- och sjukvården är ju inte att man vill göra den mer kvinnodominerad (hur skulle dessa åtgärder ens kunna leda till något sådant?), utan att de som jobbar i dessa sektorer, vilka ofta råkar vara kvinnor, också ska ha möjligheten att tjäna pengar på det de är bra på, precis som folk inom tillverkningsindustrin gör. Någon föraktfull inställning har jag inte lyckats identifiera, däremot möjligen insikt om hur verkligheten ser ut.

Det intressanta är dock slutklämmen (som också får bli rubrik till artikel, jajemän) - "det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd [kvotering] och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen".

Smaka på det. Vi ska inte sluta driva ett förslag för då kan någon annan driva det, och, underförstått, plocka poäng på det.

Nu råkar dock kvotering vara ett urbota dumt förslag. Det handlar om att systematiskt ta hänsyn till kön för att göra kön irrelevant. Det är dessutom fascinerande med all denna fokus på just börsbolagsstyrelser. Är det verkligen där den stora jämställdhetsfighten tas? Är det den minimala samhällsarenan som verkligen måste vara 50/50? Nej, knappast. Det vore oerhört mycket mer intressant om jämställdhetsdebatten kunde fokusera på möjligheterna att bygga sig själv en trygg ekonomi, hur utbildningsväsendet måste reformeras för att bättre passa individen och göra att alla kan nå sin fulla potential och vad man kan göra som människa, i civilsamhället, för att skapa större jämställdhet. För mig som liberal är poängen med jämställdhet att irrelevanta parametrar som kön inte ska läggas till grund för min förmåga att exempelvis räkna matte eller skriva debattartiklar. Hur når vi dit? Ja, i alla fall aldrig genom att göra könet avgörande.

Annie markera också tydligt kring Centerpartiets åsikt i frågan. Ingen kvotering tack. (Hur skulle vi förresten hantera det faktum att partiets VU är kraftigt kvinnodominerat om vi skulle vara för kvotering? Jag vill inte tänka tanken...)

Kan vi kvotera bort Schlingmann då?

Moderaterna - eller, ja, egentligen deras partisekreterare Schlingmann - har nu kommit med den fenomenalt dåliga idén att kvotera börsbolagens styrelser 2014 om de inte själva fördubblar andelen kvinnliga styrelseledamöter.

Kvotering är en styggelse. Det innebär nämligen att man tvingas tillsätta en post med hänsyn till kön och inte kompetens. Inte bara kör man alltså över bolagets ägare och underminerar den inkvoterades position, utan att man underminerar förtroendet för alla personer av det inkvoterade könet, oavsett om de faktiskt är inkvoterade eller inte.

Att Fredrik Reinfeldt härtill verkar öppna för ytterligare kvotering ger mig nästan skrämselhicka. Maud Olofsson har i alla fall ryggrad nog att säga emot.


Läs också Elker.

Att göra kön avgörande för att göra kön irrelevant funkar inte

Så kom då äntligen beskedet från regeringen om att man lägger ner kvoteringen i den högre utbildningen. Det är välkommet och egentligen ett vansinne att det fått pågå alls.

Att det fått pågå står dock klart. Enligt Centrum för Rättvisa, som drivit det uppmärksammade veterinärutbildningsfallet, är det över 5 000 personer som drabbats bara under 2009. Och jodå, det har skett i jämställdhetens namn. Tanken var ju någonstans att en jämnare könsfördelning skulle vara bra för jämställdheten i samhället. Sen råkade visst majoriteten av alla högskolestuderande vara kvinnor - och vips! så blev det inte riktigt som man tänkt sig.

Högskolekvoteringen är ett typexempel på när man glömt varför vi vill ha jämställdhet. Man har glömt att det är för att könet ska vara irrelevant för möjligheten att läsa vidare efter gymnasiet. Att göra könet till en avgörande faktor ser säkert fint ut i statistiken, men jämställdheten måste finnas på individnivå för att vara något att ha. Ett femtio-femtio-samhälle har ingenting med jämställdhet att göra, för jämställdhet är inte statistik. Det är verkliga människor som inte diskrimineras.

Alltså, vi tar det en gång till. Om man inte vill att könet ska vara avgörande för vilken utbildning man skaffar sig, kan man inte hindra människor från att skaffa sig utbildning för att de tillhör ett visst kön.

Läs också: Mårten Schultz, Amanda Brihed, Hans Egnell och Annie Johansson.

Varför jag gillar Sabuni

Det finns vissa poster i regeringen som jag tror enklare korrumperar människor. Jämställdhetsministerposten är en sådan. Frågan känner liksom inga populistiska gränser.

Därför är det kanske en smula förvånande att en av de ministrar jag litar mest på är just Nyamko Sabuni.

Det vill säga, till dess man hittar följande citat i SvD:

Kvotering är en jätteenkel metod att egentligen frånta sig ansvaret för att nå genuin jämställdhet.

Tack och lov för Sabuni!