lördag, december 31, 2011

Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt

Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.

Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).

Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."

Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.

Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.

En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.

Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.

Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.

När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.

Inga kommentarer: