Jag hade fel om 2008

Förra året skrev jag att det nya året inte alls markerade ett slut, utan en ny början. Aldrig har jag väl haft så fel.

Visst har det funnits ljuspunkter, men i stort har året haft en frihetlig nedgång som är värre än börsens.

Jag började året med att upptäcka ERK och sucka över halvdöda institutioner med dålig taktkänsla. Pappa vägrade kompromissa med sin integritet och Nämnden för Barn, Utbildning och Fritid förlorade - i mina ögon - sin bäste ordförande någonsin.

Småpotatis, kan tyckas så här i efterhand, för plötsligt dök en storspelare upp på banan. Vi reglerar, sade de, när de menade att de berättigade allmän avlyssning. I en enda omröstning dödades den personliga integriteten - av en borgerlig regering där centerpartiet ingår. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv skämts så mycket över min partitillhörighet. Aldrig. Ändå beslutade jag mig för att stanna. Det handlar om taktik. Det handlar om att inte ha några egentliga alternativ. Det handlar om att skämmas så mycket att man villigt städar upp andras skit.

2008 handlade också mycket om feltolkningar. Syndikalister fick för sig att porr var ofeministiskt. Centerkvinnorna var fan inte bättre. I finanskrisens spår blev allt nyliberalt - till och med socialism. Marknadshyror var det visst så länge sedan vi hade att folk glömt bort vad det är.

Under hösten föddes också ett annat hot mot integriteten: IPRED. En allians som sade sig vilja återvinna förtroendet fick sin chans och sumpade den.

Civilkuragelagen dök också upp och jag fick uttala mig i DN om saken. Saken verkar sedan ha dött ut, men det är väl värt att hålla ögonen öppna.

Man får väl bara erkänna att det blivit en del porr, hor och feminism också. Vad fan, jag har ju till och med blivit censurerad! Jag som hoppats på att vi gick mot bättre tider.

Förra året lovade jag att gå upp fem kilo. Det har förvisso misslyckats, men på något vis har jag hamnat stabilt över femtiosträcket. I år tänkte jag iställlet försöka skaffa mig kondition, eller nått.
För när allt kommer omkring är det nog konditionen det hänger på. Det här med hjärt- och kärlsjukdomar, alltså. Sådana vill vi ju tydligen inte råka ut för. Maten ska de bannemig inte få ta ifrån mig.
Årets citat på temat dök i alla fall upp för mig i Ljusdalsposten på självaste julafton och är författat av Christer Enkvist, överläkare, och Olle Jonsson, mjölkbonde. Nog fan har de en poäng med följande; Vi måste komma ihåg att i ett historiskt perspektiv är det först under de få 30–40 åren som Livsmedelsverkets rekommendationer funnits som fetman i landet formligen exploderat, inte minst bland våra barn.

Hur kan man då summera året?

FRA. IPRED. En socialistisk borgarregering som gör mer dåligt än bra och som vägrar acceptera människors egna val.

På torsdag börjar FRA-lagen gälla, med full kraft, utan inskränkningar. Onsdag kväll skålar vi för vad som kanske varit vårt sista år i frihet. Gott nytt år, hörrni.

Både begreppsförvirring och spådomar

Det är svårt att sia, speciellt om framtiden, sade den amerikanske baseballspelaren Yogi Berra en gång. Hur självklart det än kan verka, så är det visst inget som författarna bakom dagens DN Debatt har observerat.

Temat är att allt fler kvinnor och allt färre män högskoleutbildar sig. Detta kommer, enligt artikelförfattarna, att leda till "ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen". Den slutsatsen kan ifrågasättas på åtminstone två grunder.

Till att börja med; vad är egentligen ett proletariat? Enligt wikipedia (och artikeln verkar inte ens diskuteras...) så är det "produktions- och underhållsarbetarna, som är egendomslösa i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom som kan användas i produktionen" samt "inte tjänar mer än att det räcker till livets nödtorft och alltså inte har någon möjlighet att spara för framtiden" - man får ju anta att det är det marxistiska, och inte det romerska begreppet man syftar till. Visst kan det hända att vi även fortsättningsvis kommer att ha så pass höga skatter att människor svårligen kan arbeta ihop en förmögenhet, men högskoleutbildade har väl ändå en tendens att bli tjänstemän snarare än produktionsarbetare?

Vidare måste man fråga sig vilken insikt dessa människor har angående samhällsutveckling. Det är faktiskt bara trettio år sedan kvinnorna började dominera i högskolevärlden, och den största ökningen har kommit de senaste tio åren. Att förändra könsroller och maktstrukturer tar långt längre tid än så!
Vad som bör nämnas är ju också att många kvinnor högskoleutbildar sig rakt in i offentlig sektor, vilket inte bara leder till att de får lägre löner, de får faktiskt sämre möjligheter att göra karriär eftersom svårigheterna att exempelvis starta och driva ett eget vårdföretag är överväldigande. På ett väldigt effektivt sätt håller staten kvar kvinnor i fattigdom. Om man istället öppnade upp marknaden skulle kvinnor på ett bättre sätt integreras i affärslivet, och fler skulle ta plats i styrelserummen. Visst kan man ha synpunkter på att vissa yrken är kvinnodominerade och andra mansdominerade, men det är inte ett argument för att tvinga kvinnor att välja bort exempelvis vårdsektorn för att kunna göra karriär.

Sen har de en riktigt obehaglig formulering också. "Samhällets behov av att ta tillvara kompetens hos båda könen..." - borde det inte vara oavsett kön hos den som besitter kompetensen? Det bara skriker kvoteringsvilja mellan raderna. Hu!

Att spå i framtiden är som sagt inte det enklaste man kan ta sig för. Jag skulle personligen dock vilja hålla min egen fars förutsägelse för mer trolig: Kvinnorna är på väg att konkurrera ut männen. Visst, det kommer att ta ett tag, men vi kommer att få se färre män och fler kvinnor på VD-poster, i styrelserum och som chefer. Kvinnorna kommer nämligen att vara de med kompetens om den här utvecklingen fortskrider.

Det är inte slutet, det är bara början

Så var året till ända. Det har, för mig i alla fall, varit ett rätt trevligt år. Men jag ska inte börja svamla nostalgiskt, jag tänkte faktiskt, precis som min bloggkollega Martin, snacka lite framtid.

Till att börja med ska jag gå rakt emot honom och säga att jag ska gå upp fem kilo. Helst i rena muskler också.

Vidare tänker jag vara stolt. "Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten" skrev Mattias Svensson, men jag tänker inte bli någon ung moderat. Mitt avantgarde är CUF, och det vore då själva fan om det inte ska gå att göra oss lite mer liberala. Jag tänker i alla fall ta fighten för alla människors rätt att göra vad de vill med sin kropp, jag kommer att fortsätta attackera wannabe-feminist-vänstern, jag kommer fortsätta irritera mig på vänsterlogiken, jag kommer att stå upp för frihet på alla sätt jag kan. Saken är enkel. Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad är väl egentligen ett kristet talesätt, men sällan kommer det till sin spets så som inom liberalismen; jag vill inte bli tvingad - därför kommer jag inte att tvinga någon.

Vidare hoppas jag få njuta av många bra blogginlägg det kommande året. För det är sannerligen bra att det finns folk där ute som håller koll på tok som makthavarna hittar på, som håller ögonen öppna för innovativa miljöidéer, som pedagogiskt förklarar hur kapitalism uppstår, som står upp för yttrandefrihet, som avslöjar lögnare, som alltid står för friheten, undantagslöst, och är beredda att argumentera för det, som vågar och som tar strid mot konspirationsteorier beväpnade med sanningen.

Tack för ett underbart år, alla ni där ute. Kampen går vidare!