Sexköpslagen hjälper inte de prostituerade

I fredags hade länstidningen där hemma en ledare med titeln det finns inga lyckliga horor. Den innehöll ohederlig debatteknik och rena felaktigheter, varför jag naturligtvis försökte svara på den. Det var lättare sagt än gjort. Inte för att det är några problem att skriva, utan för att LT är osammarbetsvilliga och verkar vilja strypa debatten. (Jag förstår inte den där meningen, då kan jag inte publicera den! Kalle har inte plats på ledarsidan! En replik får innehålla max 1 200 tecken! Herrejisses..)
Vanligen publiceras kommentarer på ledarna på själva ledarsidan - eller på debattsidan. Min kommentar, som jag dessutom fick korta ner vansinnigt mycket, hamnar på insändarsidan.

Tack för den.

Eftersom det nu blev som det blev får jag helt enkelt publicera hela mitt svar här istället. Som följer, alltså.

I en ledare den 14 november skriver Sofie Wiklund om att en europaparlamentariker våldtagit en prostituerad och sedan påstått att detta inte var våldtäkt då han betalat för samlaget. Detta hävdar hon visar att de som förespråkar en slopad sexköpslag anser att en prostituerad inte kan våldtas. Den svenska sexköpslagen, impliceras det, är bra för de prostituerade.

Det stämmer inte.

Till att börja med känner jag inte till någon som hävdar att sexarbetare inte kan våldtas. En våldtäkt är alltid en våldtäkt, oavsett om förövaren betalar offret. Guilt by assocciation, den debatteknik Wiklund här använder sig av, är ohederlig och kommer alltså att lämnas utan hänseende.

Vidare så hjälper inte sexköpslagen, eller kopplerilagen för den delen, mot de problem som sexarbetare möter i sin vardag. Tvärt om! Den som hyr ut en lägenhet till någon som arbetar med sex, döms för koppleri, och oavsett om barnen kommit i kontakt med förälderns arbete, eller ens känner till det, så är sociala förvaltningen skyldiga att tvångsomhänderta dem. Den sexarbetare som går till polisen och anmäler en våldtäkt, ett rån eller en misshandel riskerar alltså att förlora sitt hem och sina barn, men med en poliskår som löser knappt 6% av de vanligaste brotten finns inte mycket att hoppas på. Människor som många gånger alltså redan befinner sig i en utsatt situation kan med andra ord inte räkna med att få någon hjälp från samhället.

I socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution står det dessutom att läsa att man inte hittat något som tyder på att sexköpslagen har minskat prostitutionens omfattning i Sverige – däremot verkar inslaget av hallickar ha ökat sedan införandet, något som tyder på att också andelen traffickingoffer har ökat. Detta är troligen orsakat av att lagen tvingat branschen under jord, och därför knutit den närmare till övriga kriminella nätverk och brottsutövare.

Vad kan man då göra för att hjälpa sexarbetare som inte vill vara kvar i sexbranschen? Exemplet Nya Zeeland är talande. Där avkriminaliserades prostitution 2003 och situationen för sexarbetarna har redan avsevärt förbättrats.

Slutligen bör kanske den retoriska frågan ställas; vem är det som reducerar sexarbetare till att vara endast kroppar? De som ser dem som människor, kapabla att göra egna val, eller de som ser dem som menlösa offer för allt som finns omkring dem?