Jag började närapå garva nyss. Ni förstår, jag läste Katrine Kielos Liberalismens puritanism. Hon kommer med ett och annat fantastiskt påstående.
Först och främst påstår hon att den stora sexualpolitiska frågan är "och har alltid varit om vi ska erkänna sexualitetens kraft. Eller inte. "
Jag måste missat något. Från liberalt håll har jag alltid upplevt att den snarare är huruvida klåfingriga moralister ska få bestämma hur andra ska knulla eller om de ska ge fan i det. Jag tror inte det är någon som ifrågasätter sexualitetens kraft - nog för att det finns asexuella människor, men generellt sett så har sexualiteten en stor inverkan på människor. Herregud, det erkänner till och med de tokreligiösa lagda åt ett sexfientligt håll, men de säger att det är synd och att man ska kämpa emot den. Bara det att man ska kämpa emot avslöjar ju att man tar det på rätt stort allvar - hur många kämpar emot något som är verkningslöst?
Människor är generellt sett sexuella, och deras sexualitet påverkar dem. Vi är överens, Kielos, vi är alla överens.
Andra stycket är oerhört intressant. För er som inte orkar klicka på länken så lyder det som följer:
"Marknaden reglerar i vårt samhälle alla ekonomiska och följaktligen också alla sociala förhållanden. Ur den ekonomiska strukturen följer en värdestruktur: Kapital går före arbete. Döda ting går före levande mänsklig energi. Vi betraktar våra kroppar - utifrån - som ett kapital som vi ska använda till att få största möjliga profit på marknaden. Något som inte har ett inneboende värde i kraft av sin mänsklighet utan vars värde mäts efter efterfrågan. Denna värdestruktur skapar ett otroligt sexualfientligt samhälle. Pryda liberaler varufierar sexualiteten för att slippa handskas med den och kallar det för höjden av frihet. Gillar du inte läget så varsågod och flytta till Nordkorea!"
Vad säger det här? I Kielos värld verkar vi sälja oss till högstbjudande på köttmarknaden. Förlåt, men är alla arbetslösa singlar? Gifter sig fattiga människor aldrig? Är det inte lite tvärt om? Och hur i helskotta kan den marknad Kielos snackar om skapa ett sexualfientligt samhälle?
Pryda liberaler, förresten. Det är ju för gulligt. Vet ni, jag tror också att sexualiteten hänger ihop med vilken ideologi man har. Liberaler är ju fruktansvärda, hårda, kalla människor och vill bara knulla för att uppfylla ett djuriskt behov och hatar alla typer av känslor, medan de på vänsterskalan känner, de knullar inte, de älskar. Det är riktigt sexualitet, förstår ni. Deras politiska färg är ju till och med rött! Ser ni inte sambandet?
Min definition av pryd verkar för övrigt inte vara den samma som Kielos. För henne är det sex utan känslor, för mig är det händerna-på-täcket. Alla förslag på hur hon tänkte där välkomnas varmt.
Vidare tar Kielos upp något intressant. Människors benägenhet att förändra sitt utseende efter rådande normer. Tydligen finns det en struktur som säger att bara de vackra, smala och unga får ha sex.
Ursäkta mig ett ögonblick, men varför tror Kielos att det är på det viset? Hon skyller på objektifieringen. Jag skulle vilja påstå att det snarare är den sexfientliga wannabe-feminist-vänstern som skapat denna så kallade norm. Ungdom och skönhet får väl erkännas ha en naturlig koppling till sex - det är nog, får man ändå säga, vad gemene man går igång på. Därför har det varit svårare att förtrycka sexualiteten för just dessa människor, det är fortfarande accepterat att vara sexuell när man är ung och vacker. Eftersom majoriteten av alla människor faktiskt är sexuella så är det klart att de försöker följa de mönster inom vilka sexualitet är tillåtet.
Hade vårt samhälle präglats av aningen mer liberala värderingar hade detta fenomen troligen inte varit lika framträdande. I ett liberalt samhälle är det snarare så att "[p]rivatlivet avpolitiseras genom att det görs till frågor om individuella val" som Kielos skriver, eller ännu snarere så att det aldrig blir politiserat. I ett liberalt samhälle har andra medborgare faktiskt ingen rätt att bestämma över ditt sexliv, och vem du väljer att ha som sängkamrat blir inget politiskt ställningstagande så länge du inte själv vill det. I ett sådant samhälle är det fullständigt okej att vara sexuell även om du inte är "ung och vacker".
Det är tydligen också ett problem att kvällstidningarna är fulla med tekniska tips om sex. Denna s.k. distansiering till närheten ska tydligen göra att möten mellan människor uteblir - de har bara sex, helt enkelt. Mekaniskt. Likt kugghjul. Moralism, någon?
I Kielos värld är tydligen sex utan känslor något ont, det är själva motsattsen till sexualitet - för människor vill egentligen inte ha sex utan att vara kära samtidigt, det är bara tjurskallighet.
Liberalismen däremot erkänner att människor är olika, och den accepterar också detta. Vill du knulla utan att vara kär så tänker den, olikt Kielos, inte lägga sig i. Du gör som du vill, så länge du inte skadar någon annan.
Visst har kvinnans sexualitet varit trampad på, precis som Kielos skriver. Frågan är dock vilka som fortsätter att köra kängan i ansiktet på den - sexualmoralister som inte vill att sex ska existera utan kärlek, eller liberaler som anser att det inte rör dem vad andra pysslar med mellan lakanen.
Att Kielos inte kan svara rätt på den frågan avslöjas i denna passage: "Att tillåta kvinnan att shoppa efter sexuell tillfredställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma."
Alltså, att efter alla dessa år av tankegången att kvinnor bara får vilja ha sex 1) om de är unga och vackra och/eller 2) om de blivit bjudna på en romantisk ostronmiddag av en man som bedyrat sin kärlek gentemot dem så är det alltså en begränsning av kvinnors sexualitet att låta dem knulla runt bäst de vill? Man blir ju trött för mindre.
"Sexualiteten består inte av opersonliga marknadskrav och tekniska problem", skriver Kielos. Problemet är att hon åter igen vägrar erkänna att varje människa är unik. Det är inte säkert att det finns människor som enbart vill ha mekanisk, opersonlig sex, men finns de och trivs med det så har bannemig ingen rätt att kräva att de ska förändra sin sexualitet. Kielos behöver faktiskt inte knulla med dessa människor, så jag förstår inte varför det stör henne.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen de politiskt. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen de politiskt. Sortera efter datum Visa alla inlägg
tisdag, mars 25, 2008
fredag, december 12, 2008
Varför det är viktigt att ifrågasätta Piratpartiet
Pappa frågade över telefonen igår om jag höll på att begå politiskt självmord. Nej, svarade jag, hurså? Det var onsdagens inlägg han syftade på - i dessa tider är det nämligen inte klokt att ifrågasätta Piratpartiet. Jag har fått 22 kommentarer på inlägget, mina egna svar borträknade, och det är nog rekord.
Min tes är alltså att Piratpartiet visserligen har bra ståndpunkter i sina kärnfrågor, men att man inte kan vara säker på vad de gör för att få igenom dem. Kort sagt, de är en smula opålitliga.
Det är ju naturligtvis alla andra partier också. Skillnaden ligger i att de övriga ofta talar om en ideologisk utgångspunkt, och när de inte håller sig till den blir det något man kritiskt kan peka på. Ta mitt eget parti, till exempel. Centern hävdar ofta att liberalismen är dess grundideologi. När de då gör riktigt idiotiska saker, som exempelvis FRA och IPRED, kan man kritisera dem från en ideologisk utgångspunkt. När Mona Sahlin tycker att staten ska rädda Saab och Volvo kan man börja nynna på Staten och Kapitalet. Man kan angripa dem för att gå emot sig själva, för att inte hålla fast vid sin ideologi och för att sprida falska budskap.
Piratpartiet, som ju inte har en ideologisk ståndpunkt, kan göra lite vad fan de vill. De kan inte anklagas för att bryta några principer när de inte har några.
Med det i minnet tror jag det är viktigt att PP inte blir allt för glorifierade. Jag vill inte vakna upp en morgon och höra folk säga att ja, visst är det lite halvdåligt att PP gick med på att sossarna fick höja skattetrycket till 89 %, och det är kanske inte så kul det här med att stänga gränserna för flyktingar, men va fan, något får man offra för att IPRED ska kastas i papperskorgen.
Mänskliga rättigheter är nämligen inte förhandlingsbara. De ska inte prioriteras. De hör samman.
I en kompromiss mellan gift och mat kan bara giftet vinna. I en kompromiss mellan ont och gott kan bara det onda vinna.
Därför måste också PP kunna kritiseras. De får inte bli en helig ko. Man får inte glömma synder som kan följa med förvisso goda gärningar.
Att man vågar titta kritiskt på Piratpartiet innebär snarare att man tar dem på allvar - och inser att det vore lika allvarligt om de växte fast vid makten som om någon annan gör det.
Min tes är alltså att Piratpartiet visserligen har bra ståndpunkter i sina kärnfrågor, men att man inte kan vara säker på vad de gör för att få igenom dem. Kort sagt, de är en smula opålitliga.
Det är ju naturligtvis alla andra partier också. Skillnaden ligger i att de övriga ofta talar om en ideologisk utgångspunkt, och när de inte håller sig till den blir det något man kritiskt kan peka på. Ta mitt eget parti, till exempel. Centern hävdar ofta att liberalismen är dess grundideologi. När de då gör riktigt idiotiska saker, som exempelvis FRA och IPRED, kan man kritisera dem från en ideologisk utgångspunkt. När Mona Sahlin tycker att staten ska rädda Saab och Volvo kan man börja nynna på Staten och Kapitalet. Man kan angripa dem för att gå emot sig själva, för att inte hålla fast vid sin ideologi och för att sprida falska budskap.
Piratpartiet, som ju inte har en ideologisk ståndpunkt, kan göra lite vad fan de vill. De kan inte anklagas för att bryta några principer när de inte har några.
Med det i minnet tror jag det är viktigt att PP inte blir allt för glorifierade. Jag vill inte vakna upp en morgon och höra folk säga att ja, visst är det lite halvdåligt att PP gick med på att sossarna fick höja skattetrycket till 89 %, och det är kanske inte så kul det här med att stänga gränserna för flyktingar, men va fan, något får man offra för att IPRED ska kastas i papperskorgen.
Mänskliga rättigheter är nämligen inte förhandlingsbara. De ska inte prioriteras. De hör samman.
I en kompromiss mellan gift och mat kan bara giftet vinna. I en kompromiss mellan ont och gott kan bara det onda vinna.
Därför måste också PP kunna kritiseras. De får inte bli en helig ko. Man får inte glömma synder som kan följa med förvisso goda gärningar.
Att man vågar titta kritiskt på Piratpartiet innebär snarare att man tar dem på allvar - och inser att det vore lika allvarligt om de växte fast vid makten som om någon annan gör det.
tisdag, november 27, 2012
Vad jag tror att Erik Bengtzboe menar
Igår
skrev Moderata Ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe på DN
Debatt. Sedan dess har den varit föremål för rätt intensiv
diskussion, kanske framförallt på twitter.
Det är inte så konstigt egentligen, för den är tyvärr inte utmärkt skriven - men jag har ändå läst den tre gånger nu och tänker att det kan vara värt att försöka stolpa upp vad jag tror att det är Bengtzboe försöker säga. Man skulle kunna säga att om jag hade skrivit den här artikeln så hade den sett ut ungefär så här:
"Begreppet ‘borgerligheten’ har länge varit ett relevant samlingsnamn för konservativa, liberala och mellanliggande politiska strömningar i Sverige. Man har varit en enad front mot den socialistiska politik som allt för ofta och länge styrt vårt land. I valet 2014 kommer vi dock att ha en generation av förstagångsväljare som knappt minns det socialdemokratiska styret. Vi måste se till att vi inte stöter bort denna generation genom att använda förlegade uttryck som har en helt annan innebörd för oss som är unga idag än vad de betyder för vår föräldrageneration.
För den som är ung dag betyder borgerlig inte liberal eller konservativ. Faktum är att ordet är mindre förknippat med politik än vad det är med livsstil. För oss beskriver det snarare en identitet förknippad med kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar än en motståndsrörelse till socialismen. Det är därför inte konstigt att färre unga också identifierar sig med uttrycket - man upplever inte att ens vardag utspelar sig i någon sorts borgerlig livsstil, och man drömmer inte om att den ska göra det heller.
Unga idag saknar för den sakens skull inte koll på ideologierna. Vi är väl insatta i vad de liberala och konservativa idéerna har för grund, och att det är de som har lösningarna på de problem som vi möter i vardagen idag. Risken med att lägga allt för stor tonvikt vid att kalla oss för borgerliga är densamma som Socialdemokraterna har när de bara kallar sig arbetarparti och glömmer att begrepp förändras. Vi fastnar i gamla hjulspår, gamla strider och väljarna kommer att straffa oss för det. Vi behöver en politik för framtiden som bygger på liberala och konservativa idéer - inte en politik som är så rädd för framtiden att den inte vågar genomföra de reformer som är nödvändiga. Ska vi kommunicera att vi har en modern och framtidsinriktad politik kan vi heller inte använda oss av ord som förknippas med bakåtsträvande.
Det är därför dags för Nya Moderaterna att våga fortsätta sin förnyelse och överge etiketten borgerlig. Vi är ett parti som vilar på liberala och konservativa idéer, och vi ska prata om vilka lösningar vi har på vardagsproblem - inte alienera unga människor."
Sen kan man självklart ha synpunkter på de åsikter som Bengtzboe framför. Adam Cwejman, exempelvis, anför att det kanske vore klokare att ägna sig åt att säga något om vilka lösningar som liberala och konservativa idéer erbjuder de samhällsproblem vi ser idag. Johannes Forssberg kritiserar, förutom språket, ambivalensen mellan liberalism och konservatism och bristen på verkligt politiskt innehåll. Jag håller helt med bägge två om att det vore bättre att diskutera faktiskt politik, och dessutom gärna vilket utbyte liberalism och konservatism verkligen har av varandra - och vilket de ska ha i framtiden. Jag har dock svårt att se Bengtzboes artikel som ologisk. Om jag har tolkat hans budskap rätt så framstår snarare syftet som glasklart och, för Moderaternas del, klokt rent taktiskt.
Moderaterna aspirerar nämligen nu för tiden på tydlig mittenposition i svensk politik. En väldigt viktig uppgift för ett sådant parti blir självklart att inte alienera väljare. Tror man att unga väljare har svårt att se poängen med ordet borgerlighet, och kanske till och med drivs bort av det, så är den här debattaren inte konstigare än Schlingmanns beryktade klädkodsutskick. Det syftar till att göra Moderaterna mer vardagsnära och lättare att identifiera sig med, och tja, ärligt talat, medan Kristdemokraterna säkerligen skulle förlora stort på att sluta kalla sig borgerliga så kan det utan tvekan vara ett gott råd som Bengtzboe ger sitt parti.
Det som däremot är obegripligt är forumet och antalet tecken han behöver för att (försöka) förklara det. Kan det vara så att medlemmarna i Moderaterna slutat läsa nyhetsbreven? Eller försöker Bengtzboe bara positionera sig som en ny Schlingmann?
Det är inte så konstigt egentligen, för den är tyvärr inte utmärkt skriven - men jag har ändå läst den tre gånger nu och tänker att det kan vara värt att försöka stolpa upp vad jag tror att det är Bengtzboe försöker säga. Man skulle kunna säga att om jag hade skrivit den här artikeln så hade den sett ut ungefär så här:
"Begreppet ‘borgerligheten’ har länge varit ett relevant samlingsnamn för konservativa, liberala och mellanliggande politiska strömningar i Sverige. Man har varit en enad front mot den socialistiska politik som allt för ofta och länge styrt vårt land. I valet 2014 kommer vi dock att ha en generation av förstagångsväljare som knappt minns det socialdemokratiska styret. Vi måste se till att vi inte stöter bort denna generation genom att använda förlegade uttryck som har en helt annan innebörd för oss som är unga idag än vad de betyder för vår föräldrageneration.
För den som är ung dag betyder borgerlig inte liberal eller konservativ. Faktum är att ordet är mindre förknippat med politik än vad det är med livsstil. För oss beskriver det snarare en identitet förknippad med kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar än en motståndsrörelse till socialismen. Det är därför inte konstigt att färre unga också identifierar sig med uttrycket - man upplever inte att ens vardag utspelar sig i någon sorts borgerlig livsstil, och man drömmer inte om att den ska göra det heller.
Unga idag saknar för den sakens skull inte koll på ideologierna. Vi är väl insatta i vad de liberala och konservativa idéerna har för grund, och att det är de som har lösningarna på de problem som vi möter i vardagen idag. Risken med att lägga allt för stor tonvikt vid att kalla oss för borgerliga är densamma som Socialdemokraterna har när de bara kallar sig arbetarparti och glömmer att begrepp förändras. Vi fastnar i gamla hjulspår, gamla strider och väljarna kommer att straffa oss för det. Vi behöver en politik för framtiden som bygger på liberala och konservativa idéer - inte en politik som är så rädd för framtiden att den inte vågar genomföra de reformer som är nödvändiga. Ska vi kommunicera att vi har en modern och framtidsinriktad politik kan vi heller inte använda oss av ord som förknippas med bakåtsträvande.
Det är därför dags för Nya Moderaterna att våga fortsätta sin förnyelse och överge etiketten borgerlig. Vi är ett parti som vilar på liberala och konservativa idéer, och vi ska prata om vilka lösningar vi har på vardagsproblem - inte alienera unga människor."
Sen kan man självklart ha synpunkter på de åsikter som Bengtzboe framför. Adam Cwejman, exempelvis, anför att det kanske vore klokare att ägna sig åt att säga något om vilka lösningar som liberala och konservativa idéer erbjuder de samhällsproblem vi ser idag. Johannes Forssberg kritiserar, förutom språket, ambivalensen mellan liberalism och konservatism och bristen på verkligt politiskt innehåll. Jag håller helt med bägge två om att det vore bättre att diskutera faktiskt politik, och dessutom gärna vilket utbyte liberalism och konservatism verkligen har av varandra - och vilket de ska ha i framtiden. Jag har dock svårt att se Bengtzboes artikel som ologisk. Om jag har tolkat hans budskap rätt så framstår snarare syftet som glasklart och, för Moderaternas del, klokt rent taktiskt.
Moderaterna aspirerar nämligen nu för tiden på tydlig mittenposition i svensk politik. En väldigt viktig uppgift för ett sådant parti blir självklart att inte alienera väljare. Tror man att unga väljare har svårt att se poängen med ordet borgerlighet, och kanske till och med drivs bort av det, så är den här debattaren inte konstigare än Schlingmanns beryktade klädkodsutskick. Det syftar till att göra Moderaterna mer vardagsnära och lättare att identifiera sig med, och tja, ärligt talat, medan Kristdemokraterna säkerligen skulle förlora stort på att sluta kalla sig borgerliga så kan det utan tvekan vara ett gott råd som Bengtzboe ger sitt parti.
Det som däremot är obegripligt är forumet och antalet tecken han behöver för att (försöka) förklara det. Kan det vara så att medlemmarna i Moderaterna slutat läsa nyhetsbreven? Eller försöker Bengtzboe bara positionera sig som en ny Schlingmann?
torsdag, augusti 14, 2008
Inte ens de som har TV borde behöva betala TV-licens
På dagens DN Debatt argumenterar bland andra Christina Jutterström för att TV-licensen ska betalas av alla, för public service är faktiskt "till nytta för alla" - även folk som inte tittar på SVT eller lyssnar på SR tjänar, enligt Jutterström, på att de båda fina gamla bolagen finns kvar.
Att det är ungefär lika logiskt som att kräva att alla svenskar finansierar Volvo verkar inte bekymra artikelförfattarna. Nej nej, för deras "föreslagna system blir i verklig mening teknikneutralt" - och det är ju det viktigaste. På något underligt sätt tror man också att det här med att (framförallt) ungdomar är allt mer negativt inställda till TV-licensen kommer att försvinna.
Över huvud taget är det ett obehagligt debattinlägg. Beakta följande passage:
"De som smiter från avgiften vältrar över en stor del av finansieringen på andra."
Ergo; vi måste alla finansiera allas TV-tittande. Hade fler betalat för att få se trean så hade det blivit billigare för mig, alltså borde de betala, fullständigt obeaktat om de tycker om det eller inte.
För att citera artikelförfattarna: " Dagens finansieringssystem är ruttet." Deras förslag är, om möjligt, ännu sämre. Man förklarar att eftersom skatteverket tar in avgiften för olika trossamfund så faller det sig naturligt att de även administrerar en allmän public service-avgift. Nu är ju visserligen hela "oh thou mighty SVT, how sweet thy news and how humble thy children's program!"-grejen en aning religiös, men det förändrar inte det faktum att skatteverket över huvud taget inte bör driva in något annat än, surprise surprise, skatt.
Man jämför också public service-avgiften med begravningsavgiften. Jag är visserligen inte så insatt i just den, men faktum är att den rör det högst praktiska problemet att folks kroppar inte försvinner efter att de har dött, utan måste ta vägen någonstans.
Nej, låt statlig public service-idén gå i graven istället! Hela konceptet med att ha statlig media känns väldigt facistisk. Tanken att public service "ska vara fria från (...) ekonomisk påverkan" är fullständigt absurd - varför skulle det vara så? Varför är det så kontroversiellt att säga att ja, alla företag, inkluderat mediabolag, måste ha en ekonomi som åtminstone går plus-minus noll om de ska överleva?
I grund och botten tycks det handla om att man är rädd för att endast media som säger vad folk vill se och höra ska överleva. Så blir nog troligen fallet. Men, märk väl, det behöver inte innebära att tidningarna behöver börja trycka lögner; istället verkar efterfrågan på sanningen, även om den är obekväm, vara konstant. Och om folk vill läsa lögner; låt dem göra det! Precis som jag inte tar mig rätten att bestämma vad folk ska tycka rent politiskt så tänker jag inte ta mig någon rätt att bestämma att folk inte får stoppa huvudet i sanden, om de så önskar.
Så, lägg ner det orättvisa projektet statsfinansierad public service, och låt dem som vill (däribland jag) betala för att få titta på Gomorron Sverige. Anledningen till att "Dagens system är på väg att upplösas inifrån" är att SVT och SR inte gör sig förtjänta av pengarna, inte ett moraliskt förfall bland befolkningen.
Att det är ungefär lika logiskt som att kräva att alla svenskar finansierar Volvo verkar inte bekymra artikelförfattarna. Nej nej, för deras "föreslagna system blir i verklig mening teknikneutralt" - och det är ju det viktigaste. På något underligt sätt tror man också att det här med att (framförallt) ungdomar är allt mer negativt inställda till TV-licensen kommer att försvinna.
Över huvud taget är det ett obehagligt debattinlägg. Beakta följande passage:
"De som smiter från avgiften vältrar över en stor del av finansieringen på andra."
Ergo; vi måste alla finansiera allas TV-tittande. Hade fler betalat för att få se trean så hade det blivit billigare för mig, alltså borde de betala, fullständigt obeaktat om de tycker om det eller inte.
För att citera artikelförfattarna: " Dagens finansieringssystem är ruttet." Deras förslag är, om möjligt, ännu sämre. Man förklarar att eftersom skatteverket tar in avgiften för olika trossamfund så faller det sig naturligt att de även administrerar en allmän public service-avgift. Nu är ju visserligen hela "oh thou mighty SVT, how sweet thy news and how humble thy children's program!"-grejen en aning religiös, men det förändrar inte det faktum att skatteverket över huvud taget inte bör driva in något annat än, surprise surprise, skatt.
Man jämför också public service-avgiften med begravningsavgiften. Jag är visserligen inte så insatt i just den, men faktum är att den rör det högst praktiska problemet att folks kroppar inte försvinner efter att de har dött, utan måste ta vägen någonstans.
Nej, låt statlig public service-idén gå i graven istället! Hela konceptet med att ha statlig media känns väldigt facistisk. Tanken att public service "ska vara fria från (...) ekonomisk påverkan" är fullständigt absurd - varför skulle det vara så? Varför är det så kontroversiellt att säga att ja, alla företag, inkluderat mediabolag, måste ha en ekonomi som åtminstone går plus-minus noll om de ska överleva?
I grund och botten tycks det handla om att man är rädd för att endast media som säger vad folk vill se och höra ska överleva. Så blir nog troligen fallet. Men, märk väl, det behöver inte innebära att tidningarna behöver börja trycka lögner; istället verkar efterfrågan på sanningen, även om den är obekväm, vara konstant. Och om folk vill läsa lögner; låt dem göra det! Precis som jag inte tar mig rätten att bestämma vad folk ska tycka rent politiskt så tänker jag inte ta mig någon rätt att bestämma att folk inte får stoppa huvudet i sanden, om de så önskar.
Så, lägg ner det orättvisa projektet statsfinansierad public service, och låt dem som vill (däribland jag) betala för att få titta på Gomorron Sverige. Anledningen till att "Dagens system är på väg att upplösas inifrån" är att SVT och SR inte gör sig förtjänta av pengarna, inte ett moraliskt förfall bland befolkningen.
måndag, juli 20, 2009
De politiskt korrekta gubbproblemen
Landets ätstörningskliniker tar semesterstängt och verkar förvänta sig att de intagna gör det samma, visar en rapport från CUF. Vissa landsting nöjer sig med att hänvisa folk till BUP. Precis som Magnus Andersson påpekar är det inte så jävla smart.
Varför det är så är dock inte särskilt svårt att räkna ut. Ta och kika på den senaste månadens löpsedlar och säg mig hur många som handlat om fetma och hur många som handlat om undervikt. Hur ofta förfasar sig inte läkare och annan vårdpersonal över fetma - och hur sällan tas faktiskt ätstörningar upp som ett problem? Detta trots att det är massivt mycket farligare att vara underviktig än att vara överviktig. Anorexia, bulimi och andra sjukdomar beskrivs dock sällan i dagspressen. Anna Skipper tar sig inte an några spinkinga tjejer i "Du är vad du äter" - nej, det handlar uteslutande om människor som väger lite för mycket och som blir itutade att de kommer att dö i övermorgon om de inte gör något. Det är fullständigt politiskt inkorrekt att säga att fetma inte är särskilt farligt - till och med om man omedelbart visar upp klara, vetenskapliga belägg. Så pass politiserad är faktiskt forskningen idag.
Framförallt är fetma ett gubbproblem, och framförallt styrs landstingen av gubbar. Däri ligger nog en stor del av problemet. Landstingsstyrelserna skulle behöva drabbas av en hostile takeover av lite vettigare folk.
Varför det är så är dock inte särskilt svårt att räkna ut. Ta och kika på den senaste månadens löpsedlar och säg mig hur många som handlat om fetma och hur många som handlat om undervikt. Hur ofta förfasar sig inte läkare och annan vårdpersonal över fetma - och hur sällan tas faktiskt ätstörningar upp som ett problem? Detta trots att det är massivt mycket farligare att vara underviktig än att vara överviktig. Anorexia, bulimi och andra sjukdomar beskrivs dock sällan i dagspressen. Anna Skipper tar sig inte an några spinkinga tjejer i "Du är vad du äter" - nej, det handlar uteslutande om människor som väger lite för mycket och som blir itutade att de kommer att dö i övermorgon om de inte gör något. Det är fullständigt politiskt inkorrekt att säga att fetma inte är särskilt farligt - till och med om man omedelbart visar upp klara, vetenskapliga belägg. Så pass politiserad är faktiskt forskningen idag.
Framförallt är fetma ett gubbproblem, och framförallt styrs landstingen av gubbar. Däri ligger nog en stor del av problemet. Landstingsstyrelserna skulle behöva drabbas av en hostile takeover av lite vettigare folk.
tisdag, november 25, 2008
Sexualmoralismen vet inga gränser - men det gör inte friheten heller
Ropen de skalla, sexköpslag åt alla!
Det är inte utan att man börjar bli jävligt trött på skiten. Trött på moralistiska människor som tror sig ha rätt att lägga sig i vad andra tar sig till mellan lakanen (eller på helt andra platser).
Jag minns den tiden när jag själv var politiskt korrekt i frågan. Jag brukade säga att man inte har rätt att köpa en människas kropp - men fick alltid lite ont i magen av att jag inte kunde svara på vad det egentligen är för skillnad mellan att vara fabriksarbetare och prostituerad. Det kan jag fortfarande inte svara på, och eftersom jag sedermera insett skillnaden mellan att sälja sin kropp och att sälja arbete - för att citera en viss prins; jag tycker inte att en prostituerad är mer moralisk än en fru, men de gör samma saker - har jag inte ont i magen när frågan kommer upp längre. Jag kan konsekvent stå för människors rätt att göra vad de vill, så länge de inte tvingar någon annan.
Jag tror nämligen att det i grund och botten finns två typer av människor, och att den fundamentala skillnaden mellan dessa enkelt kan illustreras av följande citat, yppat av en meningsfrände:
(Karl Malmqvist)
För att vara mindre cynisk: Människor vill antingen ha sin frihet, eller makt över andra.
Det är de sistnämnda som brukar gå i bräschen för den här typen av förslag. Man ojjar sig om att "[s]exbrott hänger ihop med människohandel" (underförstått sexköp, utan någon som helst kontakt med verkligheten) och att "[m]änniskors värde är lika stort i Thailand som i Sverige, och det är ett lika stort övergrepp där som här" (fullständigt bortsett från att det inte är ett övergrepp här heller).
Borde inte vänstern hajja till lite över det faktum att det här är den enda frågan där de och kd uppnår full konsensus?
Det är inte utan att man börjar bli jävligt trött på skiten. Trött på moralistiska människor som tror sig ha rätt att lägga sig i vad andra tar sig till mellan lakanen (eller på helt andra platser).
Jag minns den tiden när jag själv var politiskt korrekt i frågan. Jag brukade säga att man inte har rätt att köpa en människas kropp - men fick alltid lite ont i magen av att jag inte kunde svara på vad det egentligen är för skillnad mellan att vara fabriksarbetare och prostituerad. Det kan jag fortfarande inte svara på, och eftersom jag sedermera insett skillnaden mellan att sälja sin kropp och att sälja arbete - för att citera en viss prins; jag tycker inte att en prostituerad är mer moralisk än en fru, men de gör samma saker - har jag inte ont i magen när frågan kommer upp längre. Jag kan konsekvent stå för människors rätt att göra vad de vill, så länge de inte tvingar någon annan.
Jag tror nämligen att det i grund och botten finns två typer av människor, och att den fundamentala skillnaden mellan dessa enkelt kan illustreras av följande citat, yppat av en meningsfrände:
Vi har egentligen samma grundsyn; människor är dumma i huvudet. Det är bara det att hon tycker att människor är dumma i huvudet och därför måste hon berätta för dem vad de ska göra. Jag tycker att människor är dumma i huvudet och därför måste de lämna mig i fred.
(Karl Malmqvist)
För att vara mindre cynisk: Människor vill antingen ha sin frihet, eller makt över andra.
Det är de sistnämnda som brukar gå i bräschen för den här typen av förslag. Man ojjar sig om att "[s]exbrott hänger ihop med människohandel" (underförstått sexköp, utan någon som helst kontakt med verkligheten) och att "[m]änniskors värde är lika stort i Thailand som i Sverige, och det är ett lika stort övergrepp där som här" (fullständigt bortsett från att det inte är ett övergrepp här heller).
Borde inte vänstern hajja till lite över det faktum att det här är den enda frågan där de och kd uppnår full konsensus?
tisdag, december 09, 2008
Om yttrandefrihet
Man hör det ofta. Människor som i en snusförnuftig anda säger att ja, visst har vi yttrandefrihet här i Sverige, och visst är det bra, men för den sakens skull behöver man ju inte provocera.
Sådana människor tycker inte alls att det är bra med yttrandefrihet. Sådana människor är förtjusta i konsensus, och döljer det ofta bakom ordet "moral".
Visst kan man hävda att det är "omoraliskt" att ha en naken, ung, icke könsmogen flicka på ett skivomslag, man kan till och med få säga att bilden är pornografisk om man vill, även om det är en smula felaktigt, men ingetdera gör att man legitimt kan begränsa yttrandefriheten - det är i det snaraste precis tvärt om.
Yttrandefrihet är inte till för att de avvägda, moraliska, trevliga, mjuka budskapen ska komma fram. Det är inte majoritetens, eller de politiskt korrektas, åsikter som är skyddsvärda. Det skyddsvärda är det budskap vi inte vill höra, de politiska dissidenterna, porren, det inkorrekta. Varje uttalande som möts av ett "nejmen, sådär kan man väl ändå inte säga!" är skyddsvärt. Varje bild som upprör är den som inte får censureras. Den idé som provocerar får inte hindras från att spridas.
Fler som bloggar; Blogge, HAX och Motpol.
Sådana människor tycker inte alls att det är bra med yttrandefrihet. Sådana människor är förtjusta i konsensus, och döljer det ofta bakom ordet "moral".
Visst kan man hävda att det är "omoraliskt" att ha en naken, ung, icke könsmogen flicka på ett skivomslag, man kan till och med få säga att bilden är pornografisk om man vill, även om det är en smula felaktigt, men ingetdera gör att man legitimt kan begränsa yttrandefriheten - det är i det snaraste precis tvärt om.
Yttrandefrihet är inte till för att de avvägda, moraliska, trevliga, mjuka budskapen ska komma fram. Det är inte majoritetens, eller de politiskt korrektas, åsikter som är skyddsvärda. Det skyddsvärda är det budskap vi inte vill höra, de politiska dissidenterna, porren, det inkorrekta. Varje uttalande som möts av ett "nejmen, sådär kan man väl ändå inte säga!" är skyddsvärt. Varje bild som upprör är den som inte får censureras. Den idé som provocerar får inte hindras från att spridas.
Fler som bloggar; Blogge, HAX och Motpol.
torsdag, januari 15, 2009
Politisk pragmatik är fruktansvärt
Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå på Timbros Hur skapar vi ett stöttåligare Sverige?-seminarium igår. Sanna Rayman var dock på plats och rapporterar om det hela.
Jag fastnar för när hon citerar Annie Johanssons förklaring till att politiker lägger sig i när de inte borde och de facto förvärrar saker. "Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting. Det måste man ha med i beräkningarna inför 2010, men också med nästa mandatperiod i åtanke – om man vill ha fortsatta liberala reformer".
Pragmatiskt.
Resonemanget går alltså ut på att man inte kan göra rätt hela tiden - man måste medvetet göra fel ibland också, så att man är fortsatt populär.
I dessa tider, när opinionsmätningarna får rubriker så gott som varje dag, är det alltså viktigt att vänta kappan efter vinden. Politikers möjligheter att själva opinionsbilda verkar man bortse helt ifrån.
Föreställ er att det inte kommit något bilpaket. Det är klart att Alliansen skulle få beska frågor, men de skulle också kunna leverera svar. De skulle kunna förklara att ja, folk kommer nog att förlora just de här jobben, men ett bilpaket hade bara senarelagt processen en smula, och kanske i slutändan förvärrat situationen ytterligare. Det kommer nya jobb. Kriser är en del av livet.
Istället vågar man inte stå med rak rygg, och resultatet blir naturligtvis att folk tror att staten ska lägga sig i, för det blir bra då.
Man måste börja vänta skutan någon gång. Med tanke på utsikterna för ett omval 2010 föreslår jag att man börjar ratta å det grövsta omedelbart.
Jag fastnar för när hon citerar Annie Johanssons förklaring till att politiker lägger sig i när de inte borde och de facto förvärrar saker. "Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting. Det måste man ha med i beräkningarna inför 2010, men också med nästa mandatperiod i åtanke – om man vill ha fortsatta liberala reformer".
Pragmatiskt.
Resonemanget går alltså ut på att man inte kan göra rätt hela tiden - man måste medvetet göra fel ibland också, så att man är fortsatt populär.
I dessa tider, när opinionsmätningarna får rubriker så gott som varje dag, är det alltså viktigt att vänta kappan efter vinden. Politikers möjligheter att själva opinionsbilda verkar man bortse helt ifrån.
Föreställ er att det inte kommit något bilpaket. Det är klart att Alliansen skulle få beska frågor, men de skulle också kunna leverera svar. De skulle kunna förklara att ja, folk kommer nog att förlora just de här jobben, men ett bilpaket hade bara senarelagt processen en smula, och kanske i slutändan förvärrat situationen ytterligare. Det kommer nya jobb. Kriser är en del av livet.
Istället vågar man inte stå med rak rygg, och resultatet blir naturligtvis att folk tror att staten ska lägga sig i, för det blir bra då.
Man måste börja vänta skutan någon gång. Med tanke på utsikterna för ett omval 2010 föreslår jag att man börjar ratta å det grövsta omedelbart.
söndag, februari 17, 2008
Daltandet har gått för långt
Jag är osäker på när det gick snett. För att det gått snett går inte att förneka. Visst fanns det något som hette fri uppfostran för länge sedan? Ett begrepp som snarare innebar brist på uppfostran, och vandringssägnen har rätt. Kanske var det där som något hände, kanske inte. Jag är inte insatt i uppfostringshistoria. Dock står det mycket klart att människor idag har svårt att förstå vad en rättighet är, att andra också har dem, och framförallt verkar begreppen "diskriminering" och "kränkning" ha förlorat sin verkliga innebörd.
Via Mattias $vensson hittar jag dagens mest läsvärda artikel: Först kränkt vinner av Maciej Zaremba. Det är en djupdykning in i en värld där alla som inte får precis som de vill är kränkta. Det är upplevs tydligen som en rättighet att få bli svenskalärare, oavsett om du kan svenska eller inte. Läraryrket är plötsligt till för de som vill bli lärare, inte för eleverna.
Precis som SvD anser jag att lärarna ska vara de absolut bästa som står att finna. Det finns ingen kompromissmöjlighet. Om man ansvarar för ungdomars utbildning ska man bannemig klara av att lära ut.
Så är det emellertid inte. Förslaget om att ge lärarna lön efter prestation var inte populärt, och förskolefröknar med lätt för migrän lyckas få igenom ett prickförbud utan att någon frågar vad människan gör på förskolan till att börja med - jag menar bara att barnaskrik nog är bättre på att utlösa den där djävlulska huvudvärken än vad kläder kan vara, varför detta tillmötesgående? Personal är till för barnen, inte tvärt om.
Min gode vän Oscar Sundevall har agerat vad som absurt nog måste klassas som djävulens advokat ett par gånger i frågan om kränkningar. Han har tålmodigt förklarat att yttrandefriheten gäller just för att folk ska få säga saker man själv inte gillar, och att en sjuttio år gammal seriebok helt enkelt får accepteras oavsett hur figurerna är ritade, liksom att man som kvinna inte kan gå omkring och känna sig kränkt på grund av sexuell reklam på taxibilar, och han påpekar att ett försvar av rådande äktenskapslagstiftning faktiskt inte är diskriminerande. Den är möjligen idiotisk, men folk måste få tycka politiskt inkorrekta saker, annars har vi ingen yttrandefrihet kvar. Och tyvärr, men yttrandefriheten är fan så mycket viktigare än att vi kan lägga ner den för att ett par stycken känner sig kränkta.
Problemet är att allmänheten och beslutsfattarna inte ser på saken ur denna vinkel. Istället ska man till varje pris undvika "kränkningar". Man instiftar en hel hög med ombudsmän i hopp om att lösa situationen, men den blir bara värre. Varför? Naturligtvis eftersom det är en bekräftelse. Du är diskriminerad, du är kränkt, därför har vi tillsatt någon du kan vända dig till. Det är vuxna människor vi pratar om. Vuxna människor som inte kan ta kritik, vuxna människor som inte själva inser att de borde satsa på något annat än läraryrket, vuxna människor som blir "kränkta" av att vissa inte tycker att homosexuella ska få gifta sig. Hur gick det här till? Varför behandlas dessa som om de vore fyra och lade sig ner och grät framför godisdisken på ICA? Hur lyckades staten bli en så misslyckad förälder?
Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig se ett möster som går igen i hela samhället. I grund och botten verkar det handla om att positiva och negativa rättigheter blandas ihop. Om detta rekommenderar jag något annat mycket läsvärt: Johan Norbergs bok Fullständiga rättigheter.
Via Mattias $vensson hittar jag dagens mest läsvärda artikel: Först kränkt vinner av Maciej Zaremba. Det är en djupdykning in i en värld där alla som inte får precis som de vill är kränkta. Det är upplevs tydligen som en rättighet att få bli svenskalärare, oavsett om du kan svenska eller inte. Läraryrket är plötsligt till för de som vill bli lärare, inte för eleverna.
Precis som SvD anser jag att lärarna ska vara de absolut bästa som står att finna. Det finns ingen kompromissmöjlighet. Om man ansvarar för ungdomars utbildning ska man bannemig klara av att lära ut.
Så är det emellertid inte. Förslaget om att ge lärarna lön efter prestation var inte populärt, och förskolefröknar med lätt för migrän lyckas få igenom ett prickförbud utan att någon frågar vad människan gör på förskolan till att börja med - jag menar bara att barnaskrik nog är bättre på att utlösa den där djävlulska huvudvärken än vad kläder kan vara, varför detta tillmötesgående? Personal är till för barnen, inte tvärt om.
Min gode vän Oscar Sundevall har agerat vad som absurt nog måste klassas som djävulens advokat ett par gånger i frågan om kränkningar. Han har tålmodigt förklarat att yttrandefriheten gäller just för att folk ska få säga saker man själv inte gillar, och att en sjuttio år gammal seriebok helt enkelt får accepteras oavsett hur figurerna är ritade, liksom att man som kvinna inte kan gå omkring och känna sig kränkt på grund av sexuell reklam på taxibilar, och han påpekar att ett försvar av rådande äktenskapslagstiftning faktiskt inte är diskriminerande. Den är möjligen idiotisk, men folk måste få tycka politiskt inkorrekta saker, annars har vi ingen yttrandefrihet kvar. Och tyvärr, men yttrandefriheten är fan så mycket viktigare än att vi kan lägga ner den för att ett par stycken känner sig kränkta.
Problemet är att allmänheten och beslutsfattarna inte ser på saken ur denna vinkel. Istället ska man till varje pris undvika "kränkningar". Man instiftar en hel hög med ombudsmän i hopp om att lösa situationen, men den blir bara värre. Varför? Naturligtvis eftersom det är en bekräftelse. Du är diskriminerad, du är kränkt, därför har vi tillsatt någon du kan vända dig till. Det är vuxna människor vi pratar om. Vuxna människor som inte kan ta kritik, vuxna människor som inte själva inser att de borde satsa på något annat än läraryrket, vuxna människor som blir "kränkta" av att vissa inte tycker att homosexuella ska få gifta sig. Hur gick det här till? Varför behandlas dessa som om de vore fyra och lade sig ner och grät framför godisdisken på ICA? Hur lyckades staten bli en så misslyckad förälder?
Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig se ett möster som går igen i hela samhället. I grund och botten verkar det handla om att positiva och negativa rättigheter blandas ihop. Om detta rekommenderar jag något annat mycket läsvärt: Johan Norbergs bok Fullständiga rättigheter.
onsdag, april 13, 2011
Jag kandiderar till förbundsordförande
Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.
På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.
Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.
Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.
Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.
Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.
Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!
söndag, november 18, 2007
Om reklam, dubbelmoral och värdet av en fri marknad
Idag rapporterar SvD:s näringslivsdel, E24 att reklamavbrotten kan komma att bli fler. Man börjar med att konstatera att "[m]ånga känner igen irritationen som sprider sig när det bryts för reklam under långfilmens mest spännande scen". Jag håller inte med. Jag känner däremot en enorm irritation när man ska titta på en film på SVT - plötsligt måste man missa en bit av den för att springa på toa, hämta mer snacks eller ställa undan mjölken innan den surnar. Jag älskar reklamen i de kommersiella kanalerna. Inte nog med att jag garvar mer åt ICA-reklamen än åt många TV-program, man får tillfälle att göra saker. Sträcka på benen, till exempel. I dagens hälsofixerade samhälle borde det ju ses som något väldigt positivt. Man kan också slå på textTV och kolla om något särskilt hänt eller vad som sänds i andra kanaler. Man hinner kolla sin mail. Jag hinner springa ner till Nära Livs i huset bredvid och köpa lite pepparkakskola. Herregud, ge mig gärna fler reklampauser!
Inte ens SVT sänder ju program i ett sträck, nej, de tillåter också reklam - men enbart sådan som handlar om influencavaccin och hur "fri" koncernen är. Fri television, my ass. Du är inte fri att välja bort den, så mycket står klart. Har du en TV-mottagare är du nämligen tvingad att betala in TV-avgiften, skitsamma om du tittar på SVT eller TV över huvud taget. Att det är statligt administrerat motsäger ju lite vad som sägs på Radiotjänst i Kiruna AB:s hemsida, nämligen "tv och radio som är fria från kommersiella och politiska intressen".
Sen kan man ju också fråga sig vad som är poängen med SVT. Ska man visa program som inte fått genomslag i kommersiella kanaler? Fint, då är det ju bara att lägga ner saker med höga tittarsiffror. Sluta sända Svensson, Svensson och börja med en dokumentär om klarinettens beståndsdelar. Babben & co? Glöm det, för bred publik. Sa du Eurovision Song Contest?! Är du GALEN?! Det är ju jättemånga som gillar det! Nej nej nej, Rapport kan få vara kvar eftersom det måste ses som någon typ av nyhetsrapportering och därmed är allmänbildande, men Bolibompa kan man ju bara glöma. Förstår man inte vilken risk det är att barnen tror att Göran Persson är en snäll farbror när han får hoppa omkring med en kossa i TV på det där viset? Indoktrinering på hög nivå.
Att SVT över huvud taget lägger sig i debatten om barnreklam måste ju ändå ses som ett politiskt ställningstagande - och var det inte precis det som de inte skulle syssla med? Sen tycker jag hela grejen är löjlig. Barn får inte äga saker, det gör deras föräldrar, och det är föräldrarna som ansvarar för konsumtionen. Dessutom är det föräldrarna som ansvarar för vad deras barn ser på TV. Jag tror att det rör sig om en lathet hos föräldrar att inte uppfostra sina barn ordentligt så att man slipper höra illtjut vid godisdisken eller leksakshyllan.
Nåja, åter till att reglerna blir EU-anpassade så att staten får lägga sig mindre i hur mycket reklam en kanal får sända. Rädslan för att bli översköljd med reklam är tämligen obefogad, tack vare en fiffig sak som kallas marknad. Det är enkelt: om en kanal sänder mer reklam än tittarna kan tänka sig att se så förlorar den därmed tittarna och får lägga om sin strategi. Det är också så att ju fler tittare en kanal har, desto mer kan de ta betalt för reklamen och därav minskar behovet av att sända reklam. Sen finns det andra saker som är bra med reklam - till exempel gör den det lättare att överleva för små, specialiserade kanaler, eftersom konsumenterna inte behöver betala skyhöga priser för få titta på den.
Jag noterar också att det med anpassningen kommer TV-shop och program som Ordjakten att minska i sändningstid och istället kommer man att köra exempelvis Dr. Phil. Det är något jag välkomnar - jag har inte kunnat se programmet sedan jag flyttade till Flogsta, eftersom TV4+ inte finns i vårt kanalutbud. Förhoppningsvis börjar de köra programmet i den vanliga fyran.
Inte ens SVT sänder ju program i ett sträck, nej, de tillåter också reklam - men enbart sådan som handlar om influencavaccin och hur "fri" koncernen är. Fri television, my ass. Du är inte fri att välja bort den, så mycket står klart. Har du en TV-mottagare är du nämligen tvingad att betala in TV-avgiften, skitsamma om du tittar på SVT eller TV över huvud taget. Att det är statligt administrerat motsäger ju lite vad som sägs på Radiotjänst i Kiruna AB:s hemsida, nämligen "tv och radio som är fria från kommersiella och politiska intressen".
Sen kan man ju också fråga sig vad som är poängen med SVT. Ska man visa program som inte fått genomslag i kommersiella kanaler? Fint, då är det ju bara att lägga ner saker med höga tittarsiffror. Sluta sända Svensson, Svensson och börja med en dokumentär om klarinettens beståndsdelar. Babben & co? Glöm det, för bred publik. Sa du Eurovision Song Contest?! Är du GALEN?! Det är ju jättemånga som gillar det! Nej nej nej, Rapport kan få vara kvar eftersom det måste ses som någon typ av nyhetsrapportering och därmed är allmänbildande, men Bolibompa kan man ju bara glöma. Förstår man inte vilken risk det är att barnen tror att Göran Persson är en snäll farbror när han får hoppa omkring med en kossa i TV på det där viset? Indoktrinering på hög nivå.
Att SVT över huvud taget lägger sig i debatten om barnreklam måste ju ändå ses som ett politiskt ställningstagande - och var det inte precis det som de inte skulle syssla med? Sen tycker jag hela grejen är löjlig. Barn får inte äga saker, det gör deras föräldrar, och det är föräldrarna som ansvarar för konsumtionen. Dessutom är det föräldrarna som ansvarar för vad deras barn ser på TV. Jag tror att det rör sig om en lathet hos föräldrar att inte uppfostra sina barn ordentligt så att man slipper höra illtjut vid godisdisken eller leksakshyllan.
Nåja, åter till att reglerna blir EU-anpassade så att staten får lägga sig mindre i hur mycket reklam en kanal får sända. Rädslan för att bli översköljd med reklam är tämligen obefogad, tack vare en fiffig sak som kallas marknad. Det är enkelt: om en kanal sänder mer reklam än tittarna kan tänka sig att se så förlorar den därmed tittarna och får lägga om sin strategi. Det är också så att ju fler tittare en kanal har, desto mer kan de ta betalt för reklamen och därav minskar behovet av att sända reklam. Sen finns det andra saker som är bra med reklam - till exempel gör den det lättare att överleva för små, specialiserade kanaler, eftersom konsumenterna inte behöver betala skyhöga priser för få titta på den.
Jag noterar också att det med anpassningen kommer TV-shop och program som Ordjakten att minska i sändningstid och istället kommer man att köra exempelvis Dr. Phil. Det är något jag välkomnar - jag har inte kunnat se programmet sedan jag flyttade till Flogsta, eftersom TV4+ inte finns i vårt kanalutbud. Förhoppningsvis börjar de köra programmet i den vanliga fyran.
torsdag, juni 15, 2006
Tror Persson att han sitter i opposition?
Först, främst viktigast and everything; jag har provat den nya Carte D'Or-glassen. Grekisk yoghurt och honung. Ingen vidare smak, men utmärkt att svälja medecin med.
Så till lite politik. Sossarnas f.d. bostadsminister har tydligen fått möjligheten att köpa loss sin lägenhet i Stockholm mycket förmånligt, och detta är naturligtvis något som hamnar på rubrikerna. Medan syndabocken själv gång på gång upprepar att han bara fått samma erbjudande som de andra i samma hus så säger Göran Persson att det är de borgeligas bostadspolitik som gör att lägenheterna måste säljas.
Vänta lite, en gång till: Det är de borgeligas fel.
Sedan när sitter sossarna i opposition? Det är alltid på det här viset, så fort något är fel så är det borgarnas fel. Vi sitter i opposition. Det är sossarna som har makten, tänker de inse det snart?
Vad det gäller SVT så verkar de ha fattat det i alla fall. Inslaget om vår energiupprörelse var gravt vänstervinklat i Aktuellt igår. Jag måste hitta en politiskt oberoende nyhetskanal, och det snabbt.
Så till lite politik. Sossarnas f.d. bostadsminister har tydligen fått möjligheten att köpa loss sin lägenhet i Stockholm mycket förmånligt, och detta är naturligtvis något som hamnar på rubrikerna. Medan syndabocken själv gång på gång upprepar att han bara fått samma erbjudande som de andra i samma hus så säger Göran Persson att det är de borgeligas bostadspolitik som gör att lägenheterna måste säljas.
Vänta lite, en gång till: Det är de borgeligas fel.
Sedan när sitter sossarna i opposition? Det är alltid på det här viset, så fort något är fel så är det borgarnas fel. Vi sitter i opposition. Det är sossarna som har makten, tänker de inse det snart?
Vad det gäller SVT så verkar de ha fattat det i alla fall. Inslaget om vår energiupprörelse var gravt vänstervinklat i Aktuellt igår. Jag måste hitta en politiskt oberoende nyhetskanal, och det snabbt.
söndag, oktober 10, 2010
En valanalys
Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
onsdag, augusti 08, 2012
Om politiskt engagemang
(Bloggkoma, jag? Förstår inte vad ni pratar om!)
Idag skriver Elias Giertz på Aftonbladets debattsida att hans beslut att lämna partipolitiken var det bästa han tagit i sitt liv. Eftersom han var aktiv i CUF, och eftersom jag satt i styrelsen när han var aktiv, så känner jag att jag vill kommentera det hela.
Till att börja med vill jag bekräfta att Elias verkligen var ett stjärnskott. Jag betraktar fortfarande hans avhopp som en stor förlust. Elias är en driven människa, med förmåga att ta debatt och göra det bra. Att han därtill är trevlig, rolig och smart gör inte saken värre. Det som hände var heller inte på något vis acceptabelt.
Som styrelseledamot kände jag till att han fick utstå hot från politiska motståndare. Det är oerhört vidrigt att människor anser sig stå över demokratin - att man använder hot som ett politiskt medel.
Den attityd som han mött från människor i vårt eget parti är däremot en nyhet. Jag blir förskräckt. Missförstå mig inte - man ska kunna komma med intern kritik till partikamrater, men det måste finnas proportioner. Man är välkommen att säga till mig att jag inte borde skriva eller säga saker, eftersom jag är en officiell representant för mitt förbund, men att säga åt en fjortonåring medlem i ungdomsförbundet, som inte gör annat än att uttrycka sin åsikt, att han skadar partiet, att han borde lägga locket på, det är fullständigt orimligt. (Jag hoppas också att om någon medlem, gud förbjude, skulle få den här typen av skit i framtiden så tar de upp det med mig omedelbart - som ordförande är det ju lugnt mitt jobb att läxa upp den som beter sig illa mot mina medlemmar.)
Till en stor del får vi i förbundet ta på oss ett ansvar för att det gick som det gick. Att ställa en medlem i rampljuset så som i Elias fall är ju ett aktivt val, och i det här fallet blev följderna fel, eftersom andra människor uppenbarligen hade svårt att behärska sig. Det tillhör nämligen inte vanligheterna att våra medlemmar blir hotade av extremister eller påhoppade internt - vi skulle helt enkelt inte ha satt honom i en situation med de riskerna. Jag kan inte annat än beklaga att vi gjorde det, men det är också lätt att vara efterklok.
Ändå är det väldigt viktigt att unga inte blir avskräckta från att engagera sig politiskt. Partierna i Sverige har oerhört mycket makt som institutioner, och påverkar man inte där är det svårt att ha ett större inflytande över samhällsutvecklingen än en röst vart fjärde år ger. För egen del är jag oroad över att så få unga väljer att engagera sig partipolitiskt - vår generation kommer helt enkelt att vara utan mycket av det inflytande som vår föräldrageneration sett till att skaffa sig. Dessutom har CUF gett mig några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser, intressantast diskussioner och en rejäl dos personlig utveckling. Jag är väldigt glad att jag aldrig valt bort det.
Idag skriver Elias Giertz på Aftonbladets debattsida att hans beslut att lämna partipolitiken var det bästa han tagit i sitt liv. Eftersom han var aktiv i CUF, och eftersom jag satt i styrelsen när han var aktiv, så känner jag att jag vill kommentera det hela.
Till att börja med vill jag bekräfta att Elias verkligen var ett stjärnskott. Jag betraktar fortfarande hans avhopp som en stor förlust. Elias är en driven människa, med förmåga att ta debatt och göra det bra. Att han därtill är trevlig, rolig och smart gör inte saken värre. Det som hände var heller inte på något vis acceptabelt.
Som styrelseledamot kände jag till att han fick utstå hot från politiska motståndare. Det är oerhört vidrigt att människor anser sig stå över demokratin - att man använder hot som ett politiskt medel.
Den attityd som han mött från människor i vårt eget parti är däremot en nyhet. Jag blir förskräckt. Missförstå mig inte - man ska kunna komma med intern kritik till partikamrater, men det måste finnas proportioner. Man är välkommen att säga till mig att jag inte borde skriva eller säga saker, eftersom jag är en officiell representant för mitt förbund, men att säga åt en fjortonåring medlem i ungdomsförbundet, som inte gör annat än att uttrycka sin åsikt, att han skadar partiet, att han borde lägga locket på, det är fullständigt orimligt. (Jag hoppas också att om någon medlem, gud förbjude, skulle få den här typen av skit i framtiden så tar de upp det med mig omedelbart - som ordförande är det ju lugnt mitt jobb att läxa upp den som beter sig illa mot mina medlemmar.)
Till en stor del får vi i förbundet ta på oss ett ansvar för att det gick som det gick. Att ställa en medlem i rampljuset så som i Elias fall är ju ett aktivt val, och i det här fallet blev följderna fel, eftersom andra människor uppenbarligen hade svårt att behärska sig. Det tillhör nämligen inte vanligheterna att våra medlemmar blir hotade av extremister eller påhoppade internt - vi skulle helt enkelt inte ha satt honom i en situation med de riskerna. Jag kan inte annat än beklaga att vi gjorde det, men det är också lätt att vara efterklok.
Ändå är det väldigt viktigt att unga inte blir avskräckta från att engagera sig politiskt. Partierna i Sverige har oerhört mycket makt som institutioner, och påverkar man inte där är det svårt att ha ett större inflytande över samhällsutvecklingen än en röst vart fjärde år ger. För egen del är jag oroad över att så få unga väljer att engagera sig partipolitiskt - vår generation kommer helt enkelt att vara utan mycket av det inflytande som vår föräldrageneration sett till att skaffa sig. Dessutom har CUF gett mig några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser, intressantast diskussioner och en rejäl dos personlig utveckling. Jag är väldigt glad att jag aldrig valt bort det.
måndag, maj 17, 2010
Låt oss snacka facket då
CUF:s kampanj har väckt en hel del irritation. Bra så. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, det är inte vårt uppdrag att stryka medhårs och vara mediokra.
Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.
För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.
Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.
För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.
Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?
Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.
För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.
Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.
För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.
Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?
söndag, juli 11, 2010
Littorinaffären
Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
torsdag, december 31, 2009
En tillbakablick och en framtidsförhoppning
Ja, då var 2009 strax slut, och vi kliver in i ett nytt decennium. Lite sorgligt känns det - de gångna tio åren är ändå de under vilka jag blivit den jag är, fått ett politiskt medvetande och kanske, kanske blivit vuxen. Det är rätt stora grejer. Och bara för att alla andra gör det så tänkte jag försöka mig på en snabbresumé av inte bara det gångna året, utan det gångna decenniet.
00: Jag kan inte påstå att jag minns jättemycket från nyårsafton, annat än att våra kattungar var vakna och rände i korridorerna när vi kom hem jättesent. Började sexan i Funäsdalen. Började sminka mig och hade crazy platåboots.
01: Slog vad med mamma, åt en surströmming och fick min underbare ponny Poppe. Lärde mig ta ansvar, kliva upp på morgnarna och började få kondition.
02: Frågade pappa varför folk inte röstade på borgarna - de ville ju sänka skatten.
03: Släpade ut pållen ur brinnande stall.
04: Gick ut nian. Vägrade alkohol på avslutningen och drack Fanta Exotic istället. Började på gymnasiet - omvälvande.
05: Åkte på mitt livs första festival. Träffade Lennie. Gick med i CUF.
06: Började blogga. Hamnade i CUF Jämtlands styrelse. Läste Avalons Dimmor och avskydde den. Var på min första CUF-stämma. Valvakade. Blev förbannat glad. For till Ryssland med klassen. Fyllde 18 två månader för sent.
07: Satt tre timmar i en taxi och väntade på grusbilen. Blev ordförande för CUF Jämtland. Fick upp ögonen för sexköpslagen. Tog studenten. Drack fortfarande inte alkohol. Mamma lovade för första gången att aldrig hjälpa mig att flytta igen. Antogs till juristprogrammet i Uppsala. Flyttade in i en korridor. Skrev min första nyårskrönika.
08: Åt tio semlor på fettisdagen. Gick i mitt livs första första maj-tåg. Sen kom FRA och jag blev förbannat förbannad. Argumenterade mot att kvinnors sexualitet bara är villkorligt frigiven. Argumenterade mot civilkuragelagen och hamnade i DN. Alliansen tog inte chansen att rösta nej till IPRED. Flyttade från korridor till studentlägenhet med eget kök. Mamma lovade för andra gången att aldrig hjälpa mig flytta igen Skrev en besviken och förbannad nyårskrönika.
09: Förklarade att kåren var föråldrad. Föreslog t-shirttryck. Garvade lite åt Spectrial. Gjorde ett litet bildcollage. Förlorade en vän. Föreslog en städköpslag. Förlorade min älskade Poppepålle. Valdes in i CUF:s förbundsstyrelse samtidigt som förbundet tog ställning mot sexköpslagen. Var med i TV. Skrev om sexköpslagen nästan konstant i en dryg vecka. Försökte få partiet på rätt köl i FRA-frågan, men misslyckades. Någonstans i den vevan övergav jag också mitt eget kommentatorsfält - det finns tyvärr inte tid. Började däremot blogga lite på Magasinet Neo. Slet i en ICA-kassa hela sommaren och blev väldigt dålig på att blogga här. Sörjde Blogges försvinnande men blev också förbannat glad när han dök upp igen. Tillkännagav riksdagskandidatur och hamnade på fjärdeplats hemma i Jämtland.
Ett jäkla år, med andra ord. Men det är över nu. Vi är på väg in i tiotalet.
Till att börja med kommer vi att ha valår. Jag kommer att jobba arslet av mig för att komma in, men det är ju inte direkt säkert att man klarar det. Oavsett vad som händer kan jag dock lova att jag kommer att kämpa för de mänskliga rättigheterna - inbegripet integritet. Mer är svårt att säga.
Jag får nog nöja mig med att önska er alla ett trevligt avslut på det gamla, och en riktigt gott nytt år!
00: Jag kan inte påstå att jag minns jättemycket från nyårsafton, annat än att våra kattungar var vakna och rände i korridorerna när vi kom hem jättesent. Började sexan i Funäsdalen. Började sminka mig och hade crazy platåboots.
01: Slog vad med mamma, åt en surströmming och fick min underbare ponny Poppe. Lärde mig ta ansvar, kliva upp på morgnarna och började få kondition.
02: Frågade pappa varför folk inte röstade på borgarna - de ville ju sänka skatten.
03: Släpade ut pållen ur brinnande stall.
04: Gick ut nian. Vägrade alkohol på avslutningen och drack Fanta Exotic istället. Började på gymnasiet - omvälvande.
05: Åkte på mitt livs första festival. Träffade Lennie. Gick med i CUF.
06: Började blogga. Hamnade i CUF Jämtlands styrelse. Läste Avalons Dimmor och avskydde den. Var på min första CUF-stämma. Valvakade. Blev förbannat glad. For till Ryssland med klassen. Fyllde 18 två månader för sent.
07: Satt tre timmar i en taxi och väntade på grusbilen. Blev ordförande för CUF Jämtland. Fick upp ögonen för sexköpslagen. Tog studenten. Drack fortfarande inte alkohol. Mamma lovade för första gången att aldrig hjälpa mig att flytta igen. Antogs till juristprogrammet i Uppsala. Flyttade in i en korridor. Skrev min första nyårskrönika.
08: Åt tio semlor på fettisdagen. Gick i mitt livs första första maj-tåg. Sen kom FRA och jag blev förbannat förbannad. Argumenterade mot att kvinnors sexualitet bara är villkorligt frigiven. Argumenterade mot civilkuragelagen och hamnade i DN. Alliansen tog inte chansen att rösta nej till IPRED. Flyttade från korridor till studentlägenhet med eget kök. Mamma lovade för andra gången att aldrig hjälpa mig flytta igen Skrev en besviken och förbannad nyårskrönika.
09: Förklarade att kåren var föråldrad. Föreslog t-shirttryck. Garvade lite åt Spectrial. Gjorde ett litet bildcollage. Förlorade en vän. Föreslog en städköpslag. Förlorade min älskade Poppepålle. Valdes in i CUF:s förbundsstyrelse samtidigt som förbundet tog ställning mot sexköpslagen. Var med i TV. Skrev om sexköpslagen nästan konstant i en dryg vecka. Försökte få partiet på rätt köl i FRA-frågan, men misslyckades. Någonstans i den vevan övergav jag också mitt eget kommentatorsfält - det finns tyvärr inte tid. Började däremot blogga lite på Magasinet Neo. Slet i en ICA-kassa hela sommaren och blev väldigt dålig på att blogga här. Sörjde Blogges försvinnande men blev också förbannat glad när han dök upp igen. Tillkännagav riksdagskandidatur och hamnade på fjärdeplats hemma i Jämtland.
Ett jäkla år, med andra ord. Men det är över nu. Vi är på väg in i tiotalet.
Till att börja med kommer vi att ha valår. Jag kommer att jobba arslet av mig för att komma in, men det är ju inte direkt säkert att man klarar det. Oavsett vad som händer kan jag dock lova att jag kommer att kämpa för de mänskliga rättigheterna - inbegripet integritet. Mer är svårt att säga.
Jag får nog nöja mig med att önska er alla ett trevligt avslut på det gamla, och en riktigt gott nytt år!
måndag, juni 15, 2009
En kort eftervalsanalys
Det slutgiltiga valresultatet har som bekant kommit, och Centerpartiet landade på 5,47 % av rösterna. Det är faktiskt ett uselt resultat och inget som ska försöka slätas över med att vi ökat i antalet röster. Målet var att ta tre mandat, och ett mer kapitalt misslyckande är svårt att föreställa sig.
Politiskt sett måste man nog dock skilja på nergången och den uteblivna ökningen. Tappet har sannolikt till stor del skett på landsbyggden och bland kärnväljarna. De har inte köpt budskapet, och man kan nog tänka sig att frågor så som dieselskatt och det faktum att den företagarpolitik som förs är en moderat storföretagarpolitik har gjort att man tvekar inför att lägga sin röst på Centerpartiet. Tyvärr känner man nog att partiet både svikit och gjort sig oigenkänligt - var finns småföretagarpartiet egentligen?
Personligen kan jag dock tycka att den uteblivna ökningen är den intressantare biten - för visst finns det potential.
Man kan börja med att Piratpartiet har gjort ett sjuhelvetes bra val. Från ingenting till 7,1 % är kanske ingen överraskning för oss som funnits med på nätet, men det är fortfarande en välförtjänt kalldusch för övriga partier. De har lyckats fånga upp integritetsfrågan och det folkrörelsepotential den innehåller. Själva har Centerpartiet fullständigt tappat förtroende i allt vad integritet heter, och det har spillt över på andra frågor.
Miljöpartiet har gått frammåt på miljöfrågorna och ätit upp en hel del av vår potential. Inte för att de har en bättre miljöpolitik, utan för att vi struntat i att förklara varför deras överbudspolitik är orealistisk, kontraproduktiv och mest bara skrammel med tomma tunnor. Vi har låtit dem vara det trovärdiga alternativet och själva glömt att ett departementsinnehav inte kommer att göra jobbet åt oss.
Även om Folkpartiets framgångar nog till stor del har att göra med Marit Paulsen-effekten så måste man ändå säga att vi borde kunnat suga upp en större del av den liberala väljarbas som existerar. Även här tror jag att vi förlorat på en försvagad företagarprofil. Ute i landet märker man inte vad som hänt, och det tär på biden av partiet. Vi är ett grönt, liberalt parti som borde värna integriteten - men vi har inte kvar något förtroendekapital. Precis som Fredrick tror jag att det beror på en borttappad samhällskritik. Om vi ska ha en chans att göra ett bättre val nästa höst - och det måste vi göra, det finns helt enkelt inget alternativ - så är det dagt satt börja jobba nu.
Politiskt sett måste man nog dock skilja på nergången och den uteblivna ökningen. Tappet har sannolikt till stor del skett på landsbyggden och bland kärnväljarna. De har inte köpt budskapet, och man kan nog tänka sig att frågor så som dieselskatt och det faktum att den företagarpolitik som förs är en moderat storföretagarpolitik har gjort att man tvekar inför att lägga sin röst på Centerpartiet. Tyvärr känner man nog att partiet både svikit och gjort sig oigenkänligt - var finns småföretagarpartiet egentligen?
Personligen kan jag dock tycka att den uteblivna ökningen är den intressantare biten - för visst finns det potential.
Man kan börja med att Piratpartiet har gjort ett sjuhelvetes bra val. Från ingenting till 7,1 % är kanske ingen överraskning för oss som funnits med på nätet, men det är fortfarande en välförtjänt kalldusch för övriga partier. De har lyckats fånga upp integritetsfrågan och det folkrörelsepotential den innehåller. Själva har Centerpartiet fullständigt tappat förtroende i allt vad integritet heter, och det har spillt över på andra frågor.
Miljöpartiet har gått frammåt på miljöfrågorna och ätit upp en hel del av vår potential. Inte för att de har en bättre miljöpolitik, utan för att vi struntat i att förklara varför deras överbudspolitik är orealistisk, kontraproduktiv och mest bara skrammel med tomma tunnor. Vi har låtit dem vara det trovärdiga alternativet och själva glömt att ett departementsinnehav inte kommer att göra jobbet åt oss.
Även om Folkpartiets framgångar nog till stor del har att göra med Marit Paulsen-effekten så måste man ändå säga att vi borde kunnat suga upp en större del av den liberala väljarbas som existerar. Även här tror jag att vi förlorat på en försvagad företagarprofil. Ute i landet märker man inte vad som hänt, och det tär på biden av partiet. Vi är ett grönt, liberalt parti som borde värna integriteten - men vi har inte kvar något förtroendekapital. Precis som Fredrick tror jag att det beror på en borttappad samhällskritik. Om vi ska ha en chans att göra ett bättre val nästa höst - och det måste vi göra, det finns helt enkelt inget alternativ - så är det dagt satt börja jobba nu.
söndag, mars 01, 2009
Nils Wärmegård
Den 22 februari rapporterades Nils Wärmegård vara försvunnen. Den 28, vid lunchtid, hittade man honom – död.
Jag kan inte göra anspråk på att ha varit nära vän med Nils, men det faktum att han inte finns längre känns ändå oerhört tungt. Nils var cirkusartist, ett kreativt geni, en av de roligaste personerna jag träffat, och en starkt bidragande kraft till att jag över huvud taget finns på internet.
Det började med att jag tipsades om en hemsida, LG2S.se. Nils var en av killarna bakom siten, som skev artiklar om diverse saker havandes med luff att göra, och han gick under namnet Starfighter. Jag följde den ett tag, och när man skapade ett community blev jag medlem. På klotterplanket kunde man kommunicera med de andra, och det dröjde inte länge innan konversationerna sträckte sig långt in på natten. Det var på LG2S som mitt liv på internet föddes, det var på LG2S som jag först lärde känna människor via internet, och Starfighter var en av dem. Internskämt, konstiga smeknamn och youtubevideos blev en relevant del av livet. Vi drev, och blev alla drivna med – samtidigt som de djupaste filosofiska resonemang kunde diskuteras. Det var en tillvaro som formade mig, som gav mig självdistans men samtidigt lärde mig mer om mig själv. Det var närvaron på LG2S som fick mig att ifrågasätta det politiskt korrekta, som lärde mig att alla människor är olika. Min personliga politiska läggning, liberalismen, var starkt ifrågasatt men samtidigt så accepterad. Alarm: X-mas, som Starfighter stod bakom, är därtill den underbaraste julkalendern någonsin.
Nyår 06/07 blev något av en live-samling för oss som hängde på sidan. Mamma var naturligtvis väldigt tveksam när det kom till att låta sin artonåriga dotter åka till Örebro för att träffa folk hon ”bara” kände via internet, och, tja, låt oss säga att situationen inte blev bättre när hon fick reda på att kollektivet vi skulle hålla till i – där tre av LG2S:arna bodde – kallade sig själv för Fuck World. Det tog tid att förklara att innebörden av ordet ”fuck” kan vara flera.
Nåja, jag tog mig dit, och jag hade the nyår of my life. Jag minns att Starfighter lyckades lura i mig att han en gång forcebyggt en trädkoja, jag minns att han garvade, och jag minns att han var precis densamme som den Starfighter jag lärt känna via LG2S.
Få människor är så okonstlade som Nils. Få människor är så varma. Ännu färre har den enorma levnadsglädje som verkade genomsyra hela hans existens.
Jag avundas dem som verkligen fick lära känna honom, samtidigt som jag inte alls gör det. Hur hans familj och närmaste vänner känner just nu, det kan jag inte föreställa mig. Jag vet bara att jag kan skatta mig lycklig som träffat honom. Det känns fruktansvärt orättvist att han inte längre finns kvar, det känns fruktansvärt fel. Samtidigt måste man, som 2bi skriver försöka minnas med glädje.
På Nils msn står det fortfarande ”Yep, I’m here”. Och nog är det så att även om han är borta rent fysiskt så kommer han att leva kvar i minnet hos dem som känt honom – och på det internet där han nästan alltid fanns.
So, let him fly you to the moon.
Jag kan inte göra anspråk på att ha varit nära vän med Nils, men det faktum att han inte finns längre känns ändå oerhört tungt. Nils var cirkusartist, ett kreativt geni, en av de roligaste personerna jag träffat, och en starkt bidragande kraft till att jag över huvud taget finns på internet.
Det började med att jag tipsades om en hemsida, LG2S.se. Nils var en av killarna bakom siten, som skev artiklar om diverse saker havandes med luff att göra, och han gick under namnet Starfighter. Jag följde den ett tag, och när man skapade ett community blev jag medlem. På klotterplanket kunde man kommunicera med de andra, och det dröjde inte länge innan konversationerna sträckte sig långt in på natten. Det var på LG2S som mitt liv på internet föddes, det var på LG2S som jag först lärde känna människor via internet, och Starfighter var en av dem. Internskämt, konstiga smeknamn och youtubevideos blev en relevant del av livet. Vi drev, och blev alla drivna med – samtidigt som de djupaste filosofiska resonemang kunde diskuteras. Det var en tillvaro som formade mig, som gav mig självdistans men samtidigt lärde mig mer om mig själv. Det var närvaron på LG2S som fick mig att ifrågasätta det politiskt korrekta, som lärde mig att alla människor är olika. Min personliga politiska läggning, liberalismen, var starkt ifrågasatt men samtidigt så accepterad. Alarm: X-mas, som Starfighter stod bakom, är därtill den underbaraste julkalendern någonsin.
Nyår 06/07 blev något av en live-samling för oss som hängde på sidan. Mamma var naturligtvis väldigt tveksam när det kom till att låta sin artonåriga dotter åka till Örebro för att träffa folk hon ”bara” kände via internet, och, tja, låt oss säga att situationen inte blev bättre när hon fick reda på att kollektivet vi skulle hålla till i – där tre av LG2S:arna bodde – kallade sig själv för Fuck World. Det tog tid att förklara att innebörden av ordet ”fuck” kan vara flera.
Nåja, jag tog mig dit, och jag hade the nyår of my life. Jag minns att Starfighter lyckades lura i mig att han en gång forcebyggt en trädkoja, jag minns att han garvade, och jag minns att han var precis densamme som den Starfighter jag lärt känna via LG2S.
Få människor är så okonstlade som Nils. Få människor är så varma. Ännu färre har den enorma levnadsglädje som verkade genomsyra hela hans existens.
Jag avundas dem som verkligen fick lära känna honom, samtidigt som jag inte alls gör det. Hur hans familj och närmaste vänner känner just nu, det kan jag inte föreställa mig. Jag vet bara att jag kan skatta mig lycklig som träffat honom. Det känns fruktansvärt orättvist att han inte längre finns kvar, det känns fruktansvärt fel. Samtidigt måste man, som 2bi skriver försöka minnas med glädje.
På Nils msn står det fortfarande ”Yep, I’m here”. Och nog är det så att även om han är borta rent fysiskt så kommer han att leva kvar i minnet hos dem som känt honom – och på det internet där han nästan alltid fanns.
So, let him fly you to the moon.
söndag, augusti 30, 2009
CUF får fint beröm
Jag har varit på ett alldeles underbart förbundsstyrelsemöte i helgen och varit utan Internet - men vad gör det? När jag kom hem hittade jag det här inlägget i RSS-läsaren, vilket hänvisar till en lång och illustrerande bloggpost om CUF:s utveckling av Erik Berg.
Vilken CUF:ares hjärta glöder inte lite extra när man påminns om att man övergett formuleringar som att "CUF förespråkar därför en styrd och ramplanerad ekonomi där de politiskt ansvariga instanserna riksdag, landsting och kommuner ges ansvaret för samhällsutvecklingen", utan istället stolta proklamerar att "Fri handel och en fri ekonomi leder till ökat välstånd" och "Varje missbrukad skattekrona är stöld från medborgarna och måste undvikas"?
För mig är det fantastiskt att ungdomsförbundet har vågat kliva bort från socialism och istället har blivit liberalismens främsta företrädare i Sverige. Jag blir extra varm inombords när jag tänker på att vi är ett förbund som kämpar för att minska världsfattigdomen och öka människors frihet - på bekostnad av klåfingriga politikers maktbefogenheter. Det är tamejfan vackert!
Vilken CUF:ares hjärta glöder inte lite extra när man påminns om att man övergett formuleringar som att "CUF förespråkar därför en styrd och ramplanerad ekonomi där de politiskt ansvariga instanserna riksdag, landsting och kommuner ges ansvaret för samhällsutvecklingen", utan istället stolta proklamerar att "Fri handel och en fri ekonomi leder till ökat välstånd" och "Varje missbrukad skattekrona är stöld från medborgarna och måste undvikas"?
För mig är det fantastiskt att ungdomsförbundet har vågat kliva bort från socialism och istället har blivit liberalismens främsta företrädare i Sverige. Jag blir extra varm inombords när jag tänker på att vi är ett förbund som kämpar för att minska världsfattigdomen och öka människors frihet - på bekostnad av klåfingriga politikers maktbefogenheter. Det är tamejfan vackert!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
