Idag rapporteras att fetma är livsfarligt. Bortsett från den vanliga axelryckningen kan man ta sig tid att konstatera att det inte nämns ett ord om vad som händer om man väger för lite.
Låt oss se på det här i termer av dödlighet. Inte en massa flamsiga procentsiffror - för dö ska vi alla - utan i konkreta, förlorade år.
Vi kan ta mig som exempel. För två år sedan tappade jag vikt ner till 45 kilo, och hade ett BMI på ungefär 16. För att förlora lika många levnadsår, men på grund av fetma istället för undervikt, skulle jag behöva ett BMI runt 45 och väga 121 kilo. Just nu väger jag ungefär 50, vilket i förlorade levnadsår motsvarar en vikt på 94 kilo. (Värden är hämtade från Mattias Svenssons bok.)
Fetma är säkert ett mycket tråkigt problem för dem som drabbas av det, men det är också ett i-landsproblem. Vill människor äta grädde och dö ett par år tidigare är det fullständigt upp till dem, och jag kan tycka att det är ett rätt klokt val. Många, framförallt många unga kvinnor, skulle tjäna på mindre fetthysteri och större insikt om vad undervikt innebär för risker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Vettigt inlägg. Själv tränar jag för att jag vill gå ner i vikt, bygga muskler och må allmänt bättre. Men under 90 kilo kommer jag nog aldrig, ligger på ca 103kg just nu. Det är för övrigt bättre att äta lite mer fett och skära ner på sockret istället.
Håller annars med om att det är bättre att äta lite mer grädde, njuta av livet och dö något år tidigare. De sista åren blir väl ändå bara på långvården, då är en snabb hjärtinfarkt bättre. :-)
Bra skrivet Hanna. Har häller aldrig sett någon tidning eller så skrivit om undevikt. Eller personer som har svårt att gå upp i vikgt.
Jag kan förstå din position i frågan. Min kommentar till ditt inlägg här ska inte uppfattas som att jag underskattar underviktiga människors problem eller saknar respekt för det individuella lidande som följer i kölvattnet, eller är en del av anledningen till att man hamnat där.
Men även om undervikt är ett hälsoproblem som också kan leda till allvarliga följder, är det just nu ändå övervikten som är det större samhällsproblemet. Och nu blir övervikten allt vanligare i länder som vi slentrianmässigt kallar "u-länder" - människor dör överviktiga och undernärda på samma gång över hela världen.
Min poäng är att det finns en fullt rimlig förklaring på samhällsnivå till varför övervikt och fetma får så stort medialt utrymme - den samhällsekonomiska effekten är gigantisk, och för att komma till rätta med problemet tror jag att vi måste blicka bortom "äta fett och socker"-dimensionen och istället fråga oss varför människor väljer att ägna sig åt en livsstil som är ohälsosam och potentiellt livshotande. Där tror jag att vi kommer närmare en lösning på den här frågan.
Med vänliga hälsningar
Anki Sundin, NGruppen
TexasSwede; Jag är också inne på det här med infarkt. Å andra sidan, att tvärdö av semmelkonsumtion vore heller inte helt fel..
Ingrid; Tack!
Anki Sundin; Oh, jaså, vilka allvarliga följder? Folk kolar två år innan dem som har en optimal vikt? Att över huvud taget definiera något som ett samhällsproblem tycker jag är problematiskt - vikten faktiskt ett problem för den enskilde, om för någon.
Klart att människor dör överviktiga - men det är en stor skillnad gentemot att dö på grund av över- eller undervikt.
Ja, det finns en fullt rimlig förklaring - det är, till skillnad från undervikt, ett gubbproblem.
Den samhällsekonomiska effekten skulle jag gärna se någon källa på. Vem drabbas av att jag halsar grädde?
Varför människor väljer en ohälsosam livsstil tycker jag inte att varken du eller jag har någon rätt att lägga oss i - så länge de väljer den. Men det är klart, du tjänar ju pengar på det.
Det är egentligen inget samhällsproblem att folk blir feta, men det blir ett samhällsproblem i det land vi lever i. Här har vi nämligen "gratis" sjukvård, och det innebär att övervikt och andra livsstilssjukdomar kostar staten miljarder. Således finns ett intresse för staten att se till att dessa kostnader är så små som möjligt, och därav följer den största drivkraften i folks besatthet av hur andra äter, dricker, andas in, rör sig, har sex etcetera.
Hanna - de övervikts- och fetmarelaterade sjukvårdskostnaderna är enorma. Enligt SBU kostar det dig och alla andra skattebetalare mer än tre miljarder kronor varje år att på olika sätt behandla människor som fått följdkomplikationer av sin höga kroppsvikt.
Så det handlar egentligen inte om att den genomsnittliga livslängden minskar, utan att den i sin tur orsakas av en sänkt livskvalitet för individen och därmed ökade kostnader för samhället.
Det är ingen som kan komma och bestämma över dig om du vill "halsa grädde" som du uttrycker det, men det blir - vare sig du vill eller inte - ett problem för resten av samhället om du sedan får högt blodtryck, hjärtinfarkt och diabetes typ 2 som följd.
Simon; Ja, men man kan ju undra om det inte vore kostnadseffektivare att skita i hälskampanjerna och bara behandla istället.
Anki Sundin; Är problemet summan, eller att det betalas via skattesedeln?
Viktigt att notera är också att SBU beräknar kostnaden utifrån internationella studier under 80- och 90-talet. (För jag antar att det är den här rapporten du syftar till.)Gärna också att andelen beräknas uppgå till 2,2 % av hälso- och sjukvårdskostnaderna - då är exempelvis reumatism och multopel skleros dyrare, och kanske framförallt värre att råka ut för.
Jag har svårt att se 1) hur minskad livskvalitet skulle medföra ökade kostnader för samhället och 2) hur det skulle kunna finnas en objektiv bedömning av vad livskvalitet är. Livskvalitet för mig är 2 dl grädde en söndagkväll - jag gissar att du inte håller med.
Ja, nu kan vi ju bocka av den där listan med följder: Jag har lågt blodtryck, uppfyller inte ett enda av de icke-modifierbara riskfaktorerna för hjärt- och kärlsjukdomar samt två av de fjorton modifierbara riskfaktorerna, och har då inte lagt märke till några tecken på diabetes. Vad tror du, blir jag dyr? I så fall föreslår jag att du slutar betala för mig.
Hanna – problemet på samhällsnivå är både summan och att det betalas via skattesedeln. Tre miljarder skulle räcka till en hel del annat. I rapporten står också att lika mycket tillkommer i form av sjukfrånvaro och förtidspensionering.
Vid vilken summa/procentsats anser du att det börjar bli ett riktigt problem?`
Minskad livskvalitet kan innefatta nedstämdhet och depression, minskad rörlighet, minskad självkänsla och andra hälsoproblem. Att sådana tillstånd leder till sjukvårdskontakter kan man lätt förstå.
Det finns ingen objektiv bedömning av vad livskvalitet är – den är ytterst subjektiv. Jag har inte påstått något annat.
Om du tycker att det är livskvalitet att äta 2 dl grädde en söndagskväll, så är det så för dig. Det här handlar inte om dig på individnivå, problemet är större än så. Jag har heller inte påstått att DU kommer att drabbas av fetma och följdkomplikationer för att du väljer en viss livsstil. Däremot finns det en tydlig statistik som säger oss att fetma och relaterade sjukdomar såsom diabetes och hjärtkärlsjukdomar ökar i samhället. Det har inget med dig och dina val att göra, utan kan snarare vara ett verktyg för utarbetande av riktlinjer som rör policys för kost och fysisk aktivitet, samt underlag för lagstiftning. Den biten är du bättre på än jag.
Så, att du har lågt blodtryck och inte har några modifierbara riskfaktorer för diverse välfärdssjukdomar är naturligtvis bra för din del. Men det ändrar inte statistik, samhällskostnader eller behov av interventioner på olika plan. Jag trodde att vi diskuterade samhällsnyttan av att minska prevalensen av fetma och dess följdkomplikationer – inte dig som person.
Du som är engagerad inom politiken vet naturligtvis också att man inte kan ”sluta betala för dig”. Som enskilda skattebetalare väljer vi inte vad våra skattepengar ska gå till, och jag har heller inte uttryckt någon önskan om att inte vilja hjälpa dig via sjukvården med min del av skatten om något en dag skulle drabba dig, vare sig det har med över- eller undervikt eller något annat att göra.
Med vänliga hälsningar
Anki Sundin
Anki Sundin; Jag anser fortfarande att problemet är finansieringsformen. Om fett folk sedan själva vill se sitt tillstånd som ett problem är upp till dem; jag undviker att moralisera över andra människor.
Ja, uschanimej. Men det är fortfarande ett val.
Hm, det här är lustigt. Dels finns det studier som visar att bara mellan 1 och 5 procent av någon riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom kan förklaras med ökad vikt. Dessutom sjunker dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar - samtidigt som vi blir allt fetare. Något säger mig att vi inte ska lagstifta om vad man får stoppa i sig.
Varför skulle man inte kunna "sluta betala" för mig? Det handlar om att rösta på rätt parti.
Skicka en kommentar