fredag, januari 02, 2015

The Hobbit III - ett rop på hjälp?

Jag har, min vana trogen, sökt utvärdera den adaption PJ the Defiler gjort av den bok jag älskar mest av alla här i världen; the Hobbit. Den tredje delen gick upp på biograferna nu i december, men på något vis verkar det inte vara riktigt lika mycket liv kring den som de andra två. Varför är tyvärr inte svårt att se. Jag brukar ju gå igenom felen och avvikelserna från originalstoryn steg för steg, och det kommer bli av här med, men jag tror faktiskt att det finns något ytterligare som tynger den här filmen, något som gör att även de oinvigda tvekar. Min vrede kommer sig ju ur en möjligtvis överdriven idé om att man ska respektera de verka man jobbar utifrån, men även bortsett från det tror jag det är svårt att inte uppleva den här filmen som ganska.. tja.. futtig.

Vi börjar där vi slutade senast, med att Smaug flyger mot Sjöstad för att förgöra den och alla innevånare. På grund av alla fel i den föregående filmen börjar den här med att vi befinner oss i Bards hem, där Tauriel (som inte existerar) försöker övertyga Bards barn (som inte existerar) om att de måste fly tillsammans med henne och dvärgarna (som alltså egentligen inte är där). De klättrar ner i random båt samtidigt som vi får se Bard göra tappra försök att medelst sin kroppsvikt (och vad som eventuellt kan vara en potta) bryta sig ut ur den fängelsecell han blivit slängt i. Under tiden samlar härskaren ihop det guld som finns och försöker smita med ett gäng knektar och sin trogne knähund, Alfrid. När härskarens överfulla båt går under Bards finka knyter han ihop trasor av okänd härkomst och använder som någon sorts snara vars ena ände faller över båtens akter (och härskaren) och den andra fästes i fängelsegallret. För fyra män med stakar kan uppenbarligen uppbåda styrkan att befria Bard både snabbare och enklare än han själv. Mm. Ok.

I alla fall, Bard svingar sig därefter in i vaktens kammare, lyfter upp en pilbåge, har ett moment med den och börjar därefter klättra upp i ett klocktorn för att, ni gissade det, försöka skjuta ner draken med vanliga pilar. Inte för att vi i förra filmen fick en lång föreläsning om att det bara är vissa specifika svarta pilar som kan döda en drake, nej nej. Ignore. Gå vidare. Nu råkar nämligen Bards son få syn på farsan när han klättrar på klockstapeln, och varande den ende som minns ett skit av vad som sades i förra filmen kastar han sig av båten, letar reda på den svarta pilen och sticker iväg mot klockstapeln. Där agerar han stöd åt pilen medan Bard moddar sin bågsträng och lyckas träffa draken precis där fjället fallit bort (ja, vi kunde ju redan i förra filmen konstatera att hela grejen med trasten som viskar i hans öra inte tagits med i filmen) och draken dör. Han landar rakt på härskarens båt. Oh well. Varför inte försöka göra ett comic relief-tillfälle av den store antagonistens död.

Eftersom filmen inte använt sig av den logiska anledningen som tillhandahålls i boken till att Smaug alls anfaller Sjöstad så sitter Bilbo och dvärgarna inte i gången som leder ner från den hemliga bakdörren utan på en klippa en bit bort från the front gate varifrån de betraktar det hela. De blir helt säkra på att de inte sett i syne och på att draken verkligen är död när deras hypertelepatiska korpar som tydligen hängt ca en kilometer bort under alla de år draken härskat omedelbart återvänder till berget.

Eftersom vi inte får glömma den misshandlade biploten "driva Sauron ur Mörkmården" gör vi nu en kort avstickare för att se om Gandalf fortfarande är kvar i sin hängande bur. Det är han. Något lite mer spännande däremot är att han verkar ha upprättat telepatisk kontakt med Galadriel. Now, that's en egenskap som hade varit skitbra att ha i nästa film när han blir fånge hos Saruman och istället behöver skicka en INSEKT efter hjälp! I alla fall, vi blir inte långvariga, utan kastas tillbaka till stranden utanför Esgaroth där folk försöker rädda sig själva och allt de kan dra upp ur vattnet. Alfrid gör bort sig i sin högfärdighet (han blev nämligen avknuffad av härskarens båt innan draken landade på den, överlevde och befinner sig på stranden) och är nära att bli avrättad av en uppretad folkmassa när Bard och son dyker upp och räddar honom. Döttrarna, som inte verkar göra mycket annat än att skrika i filmen, stämmer upp i glädjetjut. Dvärgarna lastar en båt och är på väg att ge sig av när Kili ber Tauriel att följa med honom. Gråtmild scen med många närbilder på deras ansikten uppstår - och vänta, hold on två minuter, hur ser Tauriel ut? Är det där.. Det är det! Det är väl synlig kajal och ögonskugga. WTF? Jag har nu inget alls emot smink, utan är snarare överdrivet positivt inställd till det, men det 1) existerar inte i Midgård och 2) finns inte en enda alv där som hade använt det om det hade existerat. För helvete, PJ, det här ska vara en fantasysaga. Kan vi inte snälla bara försöka upprätthålla den illusionen lite längre än typ tjugo minuter in i filmen?

I alla fall. Det kommer någon sorts sändebud från Thranduil om att Legolas ska sluta trotsa pappsen och komma hem. Legolas vägrar dock när det visar sig att Tauriel är bannad från sitt forna hem (varför får vi inte riktigt någon jättebra förklaring på) utan de drar istället iväg till Gundabad. (Lite oklart varför och lite oklart på vems häst.) Det är nämligen så att Bolg, som flydde från Sjöstad i slutet av förra filmen, fått order av Azog att bege sig dit för att skaffa fram en armé av orcher. Bolg är, med andra ord, nu äntligen på väg dit där han borde befunnit sig hela berättelsen fram till nu. Hurra. Azog, å andra sidan, beger sig mot berget tillsammans med sin egen armé. Samtidigt börjar folket från Esgaroth ta sig upp mot den gamla staden Dal för att sedan ta sig vidare mot berget (vilket Alfrid tycker är otroligt smart, eftersom berget är fullt av "supplies". Herrejössesjävlar säger jag bara).

Någonstans här får vi också återvända till Gandalf, som fortfarande sitter fast i Dol Guldur. En av Saurons lakejorcher har dock tydligen tröttnat på att ha gubben där och bestämt sig för att det är dags att göra slut på honom. Varför? Tja, antagligen för att PJ the Defiler tyckte att det blev snygg timing med att Galadriel kommer för att rädda Gandalf. Att bryta ut honom ur en bur gör sig självklart inte lika bra på film som att rädda honom från en orch med någon sorts tryckvågsljus. Galadriel lyfter upp Gandalf (som är väldigt stel för att fortfarande vara vid liv) och börjar bära honom när någon börjar viska ringversen väldigt högt på svartiska och Galadriel fyller i "Nine for mortal men doomed to die" och vips så dyker nio stycken extremt illa animerade ringvålnader upp. Det ser ut att vara ett rejält underläge, men så dyker Saruman och Elrond upp för att hjälpa till. (Några andra av de alvkungar som ingick i The White Council gick visst inte att få tag på.) De slåss på ett sätt som jag bara kan anta kommer inbringa en hel del cash när det tar plats i dataspelet samtidigt som Radagast dyker upp med sin harsläde och börjar köra iväg med Gandalf. Galadriel lyckas driva ringvålnaderna och Sauron från Dol Guldur genom att förvandlas till någon sorts dränkt vålnad (på intet sätt lik det hon blir när hon frestas av ringen i första LotR-filmen) som viftar med glasflaskan med Eärendils ljus som hon senare ska ge till Sam. Sauron flyr via molnen till Mordor och Saruman lovar att ge sig av efter honom. (Vilket inte direkt kan sägas ha täckning i Silmarillion, men jag antar att man tror att det ska ge någon sorts koppling till varför Saruman är ond i LotR-filmerna.) All in all - utdrivningen av Sauron från Dol Guldur, som skulle kunnat vara en fantastisk sub plot i dessa filmer, går ett ganska snopet slut till mötes. Tänk, om man hade ägnat mindre tid åt att återuppväcka en död orch hade det kanske kunnat bli intressant. (Elrond blir också ombedd att föra en utmattad Galadriel till Lothlórien och man ba' ja? Hon bor där? Var skulle hon annars föras, och vad då, kan hon inte gå själv?)

Åter till trakterna kring The Lonely Mountain. Folket från Sjöstad har noterat att dvärgarna i berget lever, eftersom de eldar, och slagit sig ner i ruinerna efter Dal. Alfrid som suttit nattvakt missar att ett kompani alvkrigare (att som Bard benämna det som "en armé" får nog sägas vara överdrivet utifrån vad som just då syns på bioduken) har stationerat sig i ruinerna. Det visar sig vara Thranduil som hört att draken dött och att dvärgarna murat igen The Front Gate (news travels fast och alver ännu snabbare, verkar det som!) och som nu är ute efter att kriga sig till ett halsband. Alvkungen själv rider, precis som i första filmen, på något som liknar en korsning mellan en älg och en kronhjort. (Min sambo har upplyst mig om att det kan vara menat att vara en s.k. halla, ett hjortdjur som används som riddjur av Dalish Elves i Dragon Age. Jag vill upplysa om att jag är väldigt mycket mot det här med att låna mytiska djur från andra världar. Väldigt mycket mot.) I alla fall, människorna får mat och Bard övertalar Thranduil om att få försöka förhandla med dvärgarna om att hosta upp lite cash. Thorin ska tydligen ha gjort någon slags utfästelse om det hela. Nåja, han vägrar såklart, om än inte på långa vägar lika elegant som i boken, och dålig stämning utbryter. Människorna och alverna omgrupperar sig, dvärgarna skickar bud till Dáin (ni vet han som var väldigt jävla ovillig att hjälpa till i första filmen eftersom Thorin inte kunde visa upp the Arkenstone och därmed claima kunglig överhöghet över alla dvärgar?) som lovar att komma och hjälpa till (för nu plötsligt passar det). Thorin och company fortsätter leta efter the Arkenstone och Thorin blir asparaniod, tror att någon av de andra har stulit den och anförtror sig åt Bilbo. Det är väl meningen att det ska vara roligt, men det bidrar ytterligare till att driva Thorins karaktär från originalet. Bilbo, som ju är den som faktiskt har stenen (vilket PJ the Defiler försökte antyda lite subtilt i förra filmen och med andra ord i praktiken visade upp), smiter istället ut från berget under natten och lämnar stenen till Bard, Thranduil och Gandalf som förhandlingsmetod. Det funkar sådär eftersom Dain dyker upp, ridandes på ett vildsvin. Åh, värdigheten. Han framställs också som någon slags krigsgalen frifräsare, när han i själva verket är en mycket respektabel dvärg som dessutom är den som faktiskt har dödat Azog som alltså egentligen inte lever. Hur som, dvärgarna och alverna börjar inte fightas eftersom de så att säga blir lite upptagna på annat håll. Utan att någon har märkt det har nämligen Azog både lyckats inta Ravenhill och dessutom hunnit resa ett par flaggstänger. Därifrån skickar han signaler till orcherna som väller ut ur bergssidorna.

Ja, ur bergssidorna. Istället för att låta orcharmén marschera mot berget har PJ the Defiler nämligen valt att använda sig av något som han kallar för Were-worms. Ironiskt nog är det faktiskt något som förekommer i boken - som ett mytiskt djur som Bilbo tror på. Han nämner det den allra första kvällen när han och dvärgarna träffas. Det finns dock inga som helst tecken på att Were-worms faktiskt existerar i Tolkiens Middle-Earth, och om de gör det så gräver de definitivt inte tunnlar i bergen åt orcher. Ja, förutom i den här jävla filmen, såklart. Varför de gräver sig ut ur marken långt från berget istället för att gräva sig in i själva berget (och därmed kunna lägga vantarna både på skatten och en smidig strategisk position att slåss utifrån) är lite oklart, men den enda rimliga förklaringen är att inte ens PJ the Defiler känner att han kan ändra så mycket i historien. Därför får vi istället genomleva ett enormt ostrategiskt beteende från såväl orcher som gigantiska, stenätande maskar. Maskarna fixar nämligen bara hålen, trots att de rimligen borde kunna bidra med mer i själva striden. Seriöst, käre regissör, ska du uppfinna ett stridsdjur får du väl för fan använda det!

I alla fall. Människor, dvärgar och alver börjar slåss mot orcherna medan Thorin får något slags mental breakdown, börjar hallucinera och slutligen inser att han inte är sin farfar. Ni förstår, är det något som görs otroligt tydligt i den här filmen så är det att Thrór var fullständigt besatt av sitt guld och att det var hans girighet som gjorde att draken kom. Ja, det antyds rätt övertydligt att allt hade varit peachy i de här trakterna som bara Thrór inte hade varit så förbannat girig. Om han inte hela tiden hade behövt sitt guld. Vilket ju är total bullshit. Efter att ha funderat lite har jag dock kommit fram till att det här förtalet av the king under the mountain faktiskt bara är ett rop på hjälp från regissören. Det är han som är girig, och han har insett att det gjort att han gjort fel när han regiserat dessa filmer! Hade han inte varit så vansinnigt pengahungrig hade han inte behövt sträcka ut den här boken över tre filmer och fylla dem med saker som inte händer bara för att kunna dra in cash. Han lägger verkligen väldigt mycket biotid på att förklara hur fruktansvärt det är med så stora förmögenheter att jag på riktigt överväger att kontakta honom och rekommendera terapi. Det här är uppenbarligen ett självhat av orimliga proportioner - och det drabbar i allra högsta grad oss som tittar.

I alla fall. Efter många om och men drar Thorin och Company ut i striden de med. (Thorins mäktiga replik när han störtar ut på slagfältet tar man dock inte med. Varför ha med saker som är mäktiga i boken när man kan försöka göra helt andra grejer mäktiga i filmen?) Då har alverna redan blivit så slaktade att Thranduil försöker dra tillbaka trupperna. Människorna faller till höger och vänster. Bards döttrar skriker en massa. (Det verkar, som sagt, vara vad de är till för i den här filmen.) Orcherna har bland annat använt ett troll med ett stentak på huvudet som levande murbräcka. Alfrid försöker smita med lite guldmynt och klär ut sig till kvinna vilket vi alla naturligtvis ska garva åt. Thorin bestämmer sig för att attackera Azog på Ravenhill och svingar sig upp på någon sorts stridsgetabock som dyker upp så pass lägligt att det blir pinsamt. Tillsammans med Dwalin, Fili och Kili (som också på något outgrundligt sätt fått tag på stridsgetabockar) ser han till att bli uppskuttad på Ravenhill.

Taruiel och Legolas har här precis kommit tillbaka från sin lilla outing till Gundabad (under vilken Legolas berättat om att hans mor tydligen dött där vilket gör mig en smula förvirrad givet att det senast jag såg efter var dvärgar som slogs mot orcher i den fästningen) som i det här verket inte alls verkar ligga så långt bort som det verkligen gör. (I själva verket ligger Gundabad i norra Misty Mountains, till och med lite längre västerut än den plats där dvärgarna tog sig över.) När Thranduil försöker dra tillbaka sina trupper försöker Taruiel hindra dem genom att rikta sin pil mot alvkungen (för det är ju på intet vis tabu i alvvärlden, det här med att hota andra alver till livet. Självaste Fëanor tvingades ju inte i exil för något sådant eller så) som tämligen enkelt hugger sönder hennes båge och förklarar att det hon känner för Kili inte är äkta kärlek. (Så jag antar att vi, tack och lov, ändå kan utesluta att Legolas morsa var dvärg.) Tauriel blir aslack, säger att Thranduil inte besitter förmågan att älska och sen beger sig hon och Legolas upp mot Ravenhill för att hjälpa dvärgarna där. Otroligt larviga scener uppstår, bland annat svingar sig Legolas upp på en torn med hjälp av en gigantsk fladdermus, hoppar ner på ett troll (?) som fått benen nedanför knäna amputerade och ersatta av spikklubbor på stålpinnar (jamen snälla!) och springer på stenar som faller när han slåss mot Bolg, som är på plats för att hjälpa pappsen. Under tiden har orcherna hunnit fimpa Fili, och Azog och Thorin går någon sorts epic fight uppe på en frusen sjö som tydligen finns på Ravenhill. (Kili blir dödad av Bolg utan att Tauriel lyckas hindra honom, förresten.) I alla fall, det ser lite ut som att Thorin lyckas dränka Azog, men när han ser honom blinka under isen väljer han, som varje rationell person, naturligtvis att följa efter så att han finns på ett smidigt avstånd när det gäller att sticka upp en kniv upp genom isen och genom hans fot. De två slåss lite igen när Azog slutat bada isvak och Thorin lyckas till slut döda honom, men på bekostnad av att han själv också blir dödligt sårad. Han går och avlider vid klippkanten, dit Bilbo kommer och viskar några uppmuntrande och väldigt flåsiga ord om att örnarna kommer. (Way to go med att förstöra hela den repliken...) Thorin säger att han vill skiljas åt som vänner. Bilbo grinar över hans döda kropp. På en klippavsats en bit bort sitter Tauriel och grinar över Kilis döda kropp, berättar för Thranduil att dvärgen ska begravas vilket 1) är lite underligt att vara upprörd över och 2) ursäkta har de andra dvärgarna redan hunnit vara där? De är nämligen hos Thorin i ett annat screen shot. Nåja, Thranduil säger att det gör ont för att hon verkligen älskade honom (herregud de har träffats i totalt två timmar!!) och känner sig sedan tvungen att berätta för Legolas att hans mamma älskade honom. Vilket ska vara någon sorts överraskning. Han ber också sin son att dra och leta reda på en ung utbygdsjägare, syftandes på Aragorn. Ung är verkligen ordet då Aragorn vid tiden för femhärarslaget var tio år gammal, och i själva verket inte ens skulle träffa Gandalf förrän femton år senare - men hey, han existerade ju i alla fall till skillnad från ett par andra main characters i den här filmen.

Eftersom kriget i alla fall tydligen tagit slut så blir det så småningom också dags för Bilbo att åka hem. Någon begravning för Thorin får vi inte bevittna, och vad som händer med den tidigare så skitviktiga Arkenstone får man inte veta. Hobbiten välkomnar någorlunda bokenligt alla dvärgarna till sitt hem om de skulle ha vägarna förbi någon gång, och ger sig av med Gandalf. Beorn, förresten, är nästan helt bortklippt ur den här filmen - vilket på ett sätt är rätt skönt eftersom rollfiguren blivit fullständigt förvriden, men på ett annat sätt jävligt oskönt eftersom hans roller i striden tas över av Legolas som inte direkt, tja, är en rollfigur i The Hobbit över huvud taget. (Dessutom är han inte i närheten av lika bra i de här filmerna.) Gandalf och Bilbo når så småningom Fylke, Bilbo ljuger om att han har tappat bort ringen och återvänder till Hobbiton för att notera att hans bohag är på väg att auktioneras ut. Vi klipper till när han är gammal och förbereder festen för sin hundraelfte födelsedag och så är det slut. Det är inte utan att man känner sig lättad.

Det stora problemet med PJ the Defilers försök att göra The Hobbit till en filmtriologi är, förutom att han tydligen bara gör det för pengarna och dessutom mår så dåligt över det att han måste göra det till någon slags underliggande tema i själva filmen, att han helt tappat sinne för proportioner och inte klarar av att, tja, vara subtil. Jobba med nyanser. Lita på publiken. Använda sig av logik.

Ett mycket talande exempel på hur PJ the Defiler jobbar är Alfrid. (Som ju då alltså inte heller förekommer i boken.) För att vi verkligen ska fatta hur rutten han är så har han unibrow, uppdragna axlar och behov av ett tandläkarbesök. Orcherna är en annan grej - Bolg verkar ha sina skyddsplåtar instuckna i själva köttet. Det kanske ser läskigt ut och grejer, men det enda jag kan tänka på filmen igenom är att det både måste göra ont och göra det svårt att använda musklerna där de sitter, eftersom fibrerna är avhuggna. Azog, å andra sidan, kunde jag inte undgå att notera, har riktigt snygga ben. Det är absurt. Precis som man inte går och ser den här filmen för att attraheras av ett gäng dvärgar (vilket jag har tjatat om förut - fram med gubbarna, ner med dessa uppenbarligen frisyrgeléanvändande småpojkarna!) går man inte och ser den för att beundra något muskelspel hos en orch. Estetiken gör det helt enkelt bara så pinsamt uppenbart att regissören tänkt mer på ytan än på att berätta en riktigt bra historia. De onda ser verkligen onda ut, medan de goda ska se goda ut eftersom man helt enkelt inte klarar av att visa det på något annat sätt. När Thorin inte vill dela med sig av skatten är han skvatt galen och totalt besatt - det finns ingen logik i det, som i boken. Orcherna ger sig inte efter dvärgarna för att de dödat Stor-Orchen i Misty Mountains (kanske delvis eftersom de inte gör det i filmerna eftersom regissören är en idiot) utan för att de är befallna av Dol Guldur. Dáin är inte längre den förståndiga dvärg som faktiskt avrådde övriga dvärgar från att försöka återerövra Moria sedan han slaktat Azog framför dess portar, utan porträtteras snarare som något som i vår värld hade varit en skjutgalen texasgubbe. Det finns inga nyanser. Folket i Sjöstad är alltigenom eländigt och förtryckt, inte medborgare i en tämligen blomstrande handelsstad strategiskt bygd på vattnet som en säkerhetsåtgärd mot draken. Det finns ingen trovärdighet. Det är en masslakt på de figurer som Tolkien gett liv till i sin fantastiska bok - det finns i filmen till och med en scen där Balin suckar och skakar på huvudet åt att Thorin fått draksjukan, som om han vore hans kloke gamle farbror trots att han egentligen är sjutton år yngre än Thorin och trots att dvärgar i gemen är tämligen förtjusta i saker så som guld, silver och ädelstenar och håller tämligen hårt på äganderätten av dem allihop.

Som om det inte vore nog får PJ the Defiler också Gandalf att konstant skrika om att berget är extremt strategiskt viktigt eftersom det på något vis är tröskeln till det gamla riket Angmar, där Nazgûl no 1 härskade en gång i tiden - det är därför Sauron har skickat dit alla orcher. Sanningen är förstås att berget ligger jävligt långt från Angmar, som alltså en gång i tiden omgav den del av Misty Mountains som kröker sig väster ut i norr. Sant var att Gandalf oroade sig över hur Sauron skulle kunna använda sig av Smaug för att återupprätta riket - eftersom drakar faktiskt är på Saurons sida. Det nämns dock inte som ett syfte i boken, utan i Appendix A till LotR.

Alla överdrifter, konstigt utformade motståndare, fysiska omöjligheter (hej Legolas, jag tittar på dig!), bristande respekt för originalhistorien, diverse riddjur och plotholes gör tyvärr att ansträngningarna för att göra detta till en pampig film snarare gör att den framstår som fjantig. Det är ett femhärarslag (vilket för övrigt måste te sig underligt för den som bara ser filmerna - vilka är de fem härarna? I boken är de orcher, ulvar, människor, dvärgar och alver, men det framgår ju inte direkt här), det är maffigt i sig. Du behöver inte krydda det med diverse gadgetbeprydda troll eller skrikande döttrar. Det är en utdrivning av Sauron från Dol Guldur, inte ett TV-spel med karaktärer som nästan kan flyga. Det är en kamp mot en drake, som borde tas av tappra män på hustaken och inte en av arvssynd nedtyngd stackare med sin son som stöd för pilen. PJ the Defiler tar i för mycket, och resultatet blir löjligt. Jag lyckas nästan inte ens uppbåda energi nog för att bli förbannad - man drabbas av en sådan otrolig känsla av uppgivenhet när man ser den här filmen. Jag inser ju att han överdriver och har sig för att han tror att det är vad publiken vill ha, men maffiga saker behöver något vardagligt eller åtminstone mindre maffigt att stå i kontrast till för att verkligen komma till sin rätt. Det är därför det är korkat att lägga tre klimax i en film, det är därför det är korkat att bygga onyanserade figurer, det är därför man inte ska göra plotändringar som alla försöker driva upp stämningen genom att sätta verkligen allt på spel men som inte går att knyta ihop eller förklara. Det blir inte bra. Ändå kan han inte motstå frestelsen att göra just det. Det är nästan som när Boromir försöker stjäla ringen i the Fellowship of the Ring - han kan inte hjälpa det själv, frestelsen är för stor - fast i det här fallet är regissörens frestelse pengar, och inte en av maktens ringar. Så har drar på.

Det är sorgligt att se. Det kunde ha blivit så bra, men det blev så dåligt. The Hobbit-triologin är någon slags filmisk motsvarighet till att käka en riktigt fin middag, spy upp det hela, krydda med något helt främmande och servera det till sina gäster. Det blir äckligt, oigenkännligt och ärligt talat lite kränkande.

6 kommentarer:

Olof Edman sa...

Mycket bra skrivet! Det är som att min egen uppgivenhet blev för stor, och en god själ där ute i mörkret ändå gav ord till ens galla mot de här... vidrigheterna!

Väldigt kul med en till Tolkien-älskare som har djupa kunskaper av detaljhistorian till världen! Väldigt imponerad av dina kunskaper! :)

Intressant fråga är - hur skulle du velat se Saurons sub-plot hanterats?

Patrik Lindenfors sa...

Lustmordsrecension. Tyvärr läsvärd.

princeofsurfers sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
princeofsurfers sa...

Håller med dig i stort. Dock måste jag försvara regissören på en punkt. Inte för att jag tror han visste, han hade nog bara tur. Det är när du tycker att det borde varit fler alvkungar från ´the white council´närvarande. Den enda som hade kunnat vara där hade skulle varit Glorfindel. Alla andra är antingen döda eller har korsat havet sedan länge. Samt de två blå trollkarlarna som det inte finns någon större dokumentation kring, mer än att de för tusentals år sedan begav sig österut. Men nu har besserwissrat nog

Edit. Cirdan hade ju givetvis kunnat vara där också

Anonym sa...

Håller fullständigt med. De här filmerna tycks gjorda av och för bongrökande femtonåringar: skämtnivån, effektsökerierna, bihistorierna, hanteringen av förekommande bokgestalter, inkilningen av helt påhittade gestalter, tonläget generellt sett...En avskyvärd bastardisering av en berättelse som i sitt ursprungliga skick redan hade allt: intressanta och faktiskt redan komplexa karaktärer, action, suspense, miljö, dialog, younameit. Det ska till ett riktigt klantarsle för att sabba det originalmanuset...

Patrick Petcu sa...

Håll dig till samhälle och människor. Film blir för fuffens. Dock bra poänger. Men nej, inga fler recensioner. Smart chey!
creaza.blogg.se