Idag har valberedningen släppt sitt förslag till förbundsstyrelse för Centerpartiets Ungdomsförbund. I slutändan är det självklart stämman som avgör, men det känns ändå hedrande att valberedningen föreslår ett omval av mig som förbundsordförande.
Jag skulle nämligen inte våga säga att jag lyckats med allt jag ville när jag kandiderade förra året - än. Det tar mer tid än vad jag trodde att växa i rollen som förbundsordförande, och jag är verkligen inte färdigväxt än. Lägg därtill en så gott som helt ny styrelse där alla varit otroligt engagerade men där många gamla rutiner tappats bort, och att jag hela tiden haft min examensuppsats släpande (de sista redigeringarna av den görs faktiskt i skrivande stund) och man kan se att det inte bara finns utrymme för förbättring nästa verksamhetsår, utan också möjlighet. Får jag stämmans förtroende så är det också vad jag kommer att arbeta vidare på - att få CUF:s åsikter att synas mer, att bygga ett starkare ungdomsförbund.
För en sak är väldigt tydlig: När CUF:s medlemmar sluter sig samman och verkligen driver en fråga, då hamnar den också på den politiska agendan. CUF:s medlemmar kan ta åt sig stora delar av äran för att datalagringsdirektivet alls debatteras inför onsdagens beslut, och det är bara med deras stöd i ryggen som jag kunnat driva en hård linje gentemot vårt eget moderparti. Att få fortsätta att leda ett ungdomsförbund som visar sådan kraft och övertygelse i de frågor som berör, det vore en ära. Tillsammans tror jag nämligen att vi kan nämligen förändra världen.
Visar inlägg med etikett framtid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett framtid. Visa alla inlägg
måndag, mars 19, 2012
tisdag, mars 13, 2012
C efter DLD
Jag har fått en fråga av Henrik Alexandersson. Han undrar vad som händer om Centerpartiet ändå röstar igenom implementeringen av datalagringsdirektivet, hur länge ska CUF fortsätta att vara just Centerpartiets ungdomsförbund?
Det är en bra fråga, och den förtjänar ett seriöst och genomtänkt svar.
Om man utgår från att CUF:s medlemmar vill fortsätta påverka politiskt finns egentligen bara tre alternativ.
Det första, och som många nog tänker på spontant, är att lämna C-rörelsen och bli fristående.
Det andra, som antagligen ligger nära för Alexandersson själv, är att vi ansluter oss till Piratpartiet istället.
Det tredje är att fortsätta jobba internt inom C.
Jag tycker ärligt talat inte att något av alternativen är idealt. De har alla sina för- och nackdelar. Jag står dock kvar vid den analys jag gjorde redan efter FRA-frågan, nämligen att alternativ tre trots allt är det minst dåliga. Jag har full respekt för att alla inte håller med, men jag kan förklara varför.
Att starta eget är nämligen inte bara lite krångligt när det kommer till näringsverksamhet, det är extremt svårt inom politiken också. Och ärligt talat, de försök som har gjorts till att starta ett liberalt utbrytarparti på senare tid har, ska vi säga, inte varit helt lyckade. Att starta eget är således bara ett alternativ om det enda man verkligen bryr sig om är att inte få skit under naglarna.
Att gå över till Piratpartiet kan se mer lyckat ut ur den aspekten, men ärligt talat verkar partiets storhetstid vara förbi. Visst skrällde man i EP-valet 2009, men i det efterföljande riksdagsvalet 2010 fick man ett marginellt bättre resultat än 2006. Det verkar inte jättetroligt att partiet kommer få tillräckligt med draghjälp av att EP-valet ligger bara månader före riksdagsvalet 2014. Man kan göra en annan bedömning, men det här är min.
Återstår då att fortsätta inom C. Jag vill inte säga att det är problemfritt, för det är det inte. Det är mycket jobb kvar att göra innan partiet är som jag vill ha det. Men det verkar ju dumt att överge det enda borgerliga riksdagsparti med företrädare som över huvud taget medger att det är tråkigt att införa direktivet och ställa sig utanför.
En sak hoppas jag dock blev tydligt redan i och med vår debattartikel i Expressen: Inte en enda C-ledamot som röstar ja till implementeringen i riksdagen kommer att mottaga det minsta stöd från ungdomsförbundet i nästa val. Implementeringen ligger på riksdagens bord sedan drygt ett år, och det är varje enskild riksdagsledamots ansvar att trycka på nej-knappen den 21 mars.
Det är en bra fråga, och den förtjänar ett seriöst och genomtänkt svar.
Om man utgår från att CUF:s medlemmar vill fortsätta påverka politiskt finns egentligen bara tre alternativ.
Det första, och som många nog tänker på spontant, är att lämna C-rörelsen och bli fristående.
Det andra, som antagligen ligger nära för Alexandersson själv, är att vi ansluter oss till Piratpartiet istället.
Det tredje är att fortsätta jobba internt inom C.
Jag tycker ärligt talat inte att något av alternativen är idealt. De har alla sina för- och nackdelar. Jag står dock kvar vid den analys jag gjorde redan efter FRA-frågan, nämligen att alternativ tre trots allt är det minst dåliga. Jag har full respekt för att alla inte håller med, men jag kan förklara varför.
Att starta eget är nämligen inte bara lite krångligt när det kommer till näringsverksamhet, det är extremt svårt inom politiken också. Och ärligt talat, de försök som har gjorts till att starta ett liberalt utbrytarparti på senare tid har, ska vi säga, inte varit helt lyckade. Att starta eget är således bara ett alternativ om det enda man verkligen bryr sig om är att inte få skit under naglarna.
Att gå över till Piratpartiet kan se mer lyckat ut ur den aspekten, men ärligt talat verkar partiets storhetstid vara förbi. Visst skrällde man i EP-valet 2009, men i det efterföljande riksdagsvalet 2010 fick man ett marginellt bättre resultat än 2006. Det verkar inte jättetroligt att partiet kommer få tillräckligt med draghjälp av att EP-valet ligger bara månader före riksdagsvalet 2014. Man kan göra en annan bedömning, men det här är min.
Återstår då att fortsätta inom C. Jag vill inte säga att det är problemfritt, för det är det inte. Det är mycket jobb kvar att göra innan partiet är som jag vill ha det. Men det verkar ju dumt att överge det enda borgerliga riksdagsparti med företrädare som över huvud taget medger att det är tråkigt att införa direktivet och ställa sig utanför.
En sak hoppas jag dock blev tydligt redan i och med vår debattartikel i Expressen: Inte en enda C-ledamot som röstar ja till implementeringen i riksdagen kommer att mottaga det minsta stöd från ungdomsförbundet i nästa val. Implementeringen ligger på riksdagens bord sedan drygt ett år, och det är varje enskild riksdagsledamots ansvar att trycka på nej-knappen den 21 mars.
onsdag, februari 01, 2012
C bygger framtiden
Att Centerpartiet har problem är ingen nyhet. Som ungdomsförbundsordförande vill man så klart att ens moderparti ska få största möjliga genomslag, och därför känns det bra att idag se det ta steg mot detta.
På DN Debatt presenteras processen för att ta fram ett nytt idéprogram av idéprogramsgruppens ordförande, Per Ankersjö. Vi kommer att jobba med en wiki-lösning, där alla faktiskt får vara med och bidra. Det känns skitkul.
Det klagas nämligen ofta på att partier är otidsenliga, att de inte tar tillvara på människors åsikter och att de rent allmänt är tråkiga att engagera sig i. Jag brukar på det svara att det inte kommer förändras förrän folk som tycker så går med och faktiskt driver igenom en förändring - men jag kanske har haft fel. Kanske finns det faktiskt ett parti som öppnar upp ändå.
Jag är idag förbannat stolt över att det är just Centerpartiets ungdomsförbund som jag leder. Man tar en risk, men jag tror faktiskt att det här med öppenhet är något vi kommer att vinna på i längden.
---
Fler bloggare: Emil Källström, Fredrick Federley, Christian Ottosson och Mattias Larsson.
På DN Debatt presenteras processen för att ta fram ett nytt idéprogram av idéprogramsgruppens ordförande, Per Ankersjö. Vi kommer att jobba med en wiki-lösning, där alla faktiskt får vara med och bidra. Det känns skitkul.
Det klagas nämligen ofta på att partier är otidsenliga, att de inte tar tillvara på människors åsikter och att de rent allmänt är tråkiga att engagera sig i. Jag brukar på det svara att det inte kommer förändras förrän folk som tycker så går med och faktiskt driver igenom en förändring - men jag kanske har haft fel. Kanske finns det faktiskt ett parti som öppnar upp ändå.
Jag är idag förbannat stolt över att det är just Centerpartiets ungdomsförbund som jag leder. Man tar en risk, men jag tror faktiskt att det här med öppenhet är något vi kommer att vinna på i längden.
---
Fler bloggare: Emil Källström, Fredrick Federley, Christian Ottosson och Mattias Larsson.
torsdag, januari 26, 2012
En ny socialdemokrati?
Jag säger det rätt ofta, men det är för att det säger så mycket om läget i socialdemokratin i Sverige just nu. När jag började engagera mig ordentligt i politiken kring valet 2006 kunde varenda sosse försvara till och med Egyptenutvisningarna.
Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.
Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".
När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.
(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)
Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.
I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.
Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.
Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.
Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.
Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.
En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.
(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)
Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.
Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".
När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.
(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)
Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.
I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.
Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.
Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.
Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.
Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.
En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.
(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)
fredag, september 30, 2011
Nu kör vi
Jag är medveten om att det inte bloggas så jättemycket här just nu. Det ska det göras, jag måste bara få lite rätsida på hur jag prioriterar min tid. (Just nu har jag precis börjat prioritera att träna. Vi får se om jag klarar av det...)
Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.
Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.
Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.
Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)
Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.
Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.
(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)
Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.
Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.
Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.
Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)
Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.
Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.
(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)
torsdag, juli 21, 2011
Partiledarbyte - vad behövs för C?
Det är mycket Centerpartiet i media just nu - kanske inte så konstigt givet att vi står inför ett partiledarbyte.
Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.
Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.
Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.
Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.
Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.
Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.
Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.
Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.
torsdag, januari 06, 2011
En gemensam framtid?
Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.
Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.
Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.
Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.
Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.
tisdag, december 28, 2010
Centerpartiets framtid
Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.
Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.
Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.
Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.
Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.
Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.
Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.
Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.
Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.
Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
måndag, oktober 11, 2010
Enade vi stå, splittrade vi falla
Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.
Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.
En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)
I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.
---
Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.
söndag, oktober 10, 2010
En valanalys
Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.
För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.
I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.
Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.
Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.
Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.
För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.
Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.
söndag, augusti 22, 2010
tisdag, augusti 17, 2010
Skriver på andra ställen
Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
fredag, juli 23, 2010
Framtidens informationspolitik?
Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
onsdag, april 14, 2010
Företagande måste prioriteras
Min käre far brukar ibland när vi diskuterar ondgöra sig över företagare som röstar på Moderaterna. Det är ett ämne där vi ofta är överens, får man nog säga. Moderaterna är de som har rykte om sig att vara, eh, kapitalister. Ibland kallas de nyliberaler. Ofta hör man någon med upprörd stämma säga att de springer företagens ärenden.
Till viss del är det sant - alltså om man menar att företag är storföretag, att nyliberaler är för en överreglerad arbetsmarknad och om kapitalister gillar höga arbetsgivaravgifter.
Nej, nu ska jag väl inte vara allt för elak mot vårt fellow regeringsparti, men faktum är ju att den som trodde att de skulle komma med åtgärder som underlättar för företagande måste känna sig ganska snopen. Hur mycket de än må prata om att skapa fler jobb, så är det i princip bara Centerpartiet som har insett hur man gör det. Jobb i framtiden stavas småföretagande.
När Maud Olofsson medverkade i Angeläget med Adaktusson igår var det också precis vad hon klargjorde. Vill man ha fler jobb, måste det bli lättare och lönsammare att starta och driva företag.
"Om företagarna tycker att det här är så viktigt, det jag säger, ja, då får de rösta på mig!"
Så enkelt sammanfattade hon varför småföretagarpolitiken inte nått så långt som den kunnat i Sverige. Och nog tusan har hon rätt. Vill man ha jobb i framtiden, vill man ha ett bra företagsklimat, vill man ha tillväxt - då får man faktiskt lov att rösta för det också. Det räcker inte att kryssa någon skön moderatsnubbe som känner lite folk på Svenskt Näringsliv.
För den som funderar på om det verkligen behöver göras så mycket, och om de här frågorna verkligen har någon relevans för Centerpartiets tydliga ställningstagande för att hela Sverige ska leva - ja, då rekommenderas den här lilla videon med Peter Stormare.
Fler bloggare: Per Ankersjö, Gustav Andersson, Annie Johansson.
Till viss del är det sant - alltså om man menar att företag är storföretag, att nyliberaler är för en överreglerad arbetsmarknad och om kapitalister gillar höga arbetsgivaravgifter.
Nej, nu ska jag väl inte vara allt för elak mot vårt fellow regeringsparti, men faktum är ju att den som trodde att de skulle komma med åtgärder som underlättar för företagande måste känna sig ganska snopen. Hur mycket de än må prata om att skapa fler jobb, så är det i princip bara Centerpartiet som har insett hur man gör det. Jobb i framtiden stavas småföretagande.
När Maud Olofsson medverkade i Angeläget med Adaktusson igår var det också precis vad hon klargjorde. Vill man ha fler jobb, måste det bli lättare och lönsammare att starta och driva företag.
"Om företagarna tycker att det här är så viktigt, det jag säger, ja, då får de rösta på mig!"
Så enkelt sammanfattade hon varför småföretagarpolitiken inte nått så långt som den kunnat i Sverige. Och nog tusan har hon rätt. Vill man ha jobb i framtiden, vill man ha ett bra företagsklimat, vill man ha tillväxt - då får man faktiskt lov att rösta för det också. Det räcker inte att kryssa någon skön moderatsnubbe som känner lite folk på Svenskt Näringsliv.
För den som funderar på om det verkligen behöver göras så mycket, och om de här frågorna verkligen har någon relevans för Centerpartiets tydliga ställningstagande för att hela Sverige ska leva - ja, då rekommenderas den här lilla videon med Peter Stormare.
Fler bloggare: Per Ankersjö, Gustav Andersson, Annie Johansson.
söndag, mars 21, 2010
Räkna med Centerpartiet
Just nu pågår distriktsstämman för Centerpartiet i Jämtlands län. Det kanske låter som en torr tillställning, men så är naturligtvis inte fallet. Tvärt om - hur klämkäckt det än låter så är det faktiskt inspirerande, roligt och informativt!
Andreas Carlgren höll nyss ett föredrag om vad regeringen faktiskt gjort under mandatperioden - och damn, det är mycket. Inte minst på miljöområdet. Maria Wetterstrand talade om ett "miljöbilsgenombrott" under förra mandatperioden - då var de ungefär 23 000. Idag, efter Alliansens miljöbilsavdrag är de tolv gånger så många. Ja, idag rullar 277 000 miljöbilar på vägarna. Vi satsar fem miljarder mer under denna mandatperiod på miljön än vad sossarna gjorde. Vindkraften har tredubblats, och med de ytterligare satsningar som kommer blir det troligen en fyrdubbling innan bokslutet skrivs. För första gången på väldigt, väldigt länge ökar också torsken i Östersjön.
Vi har med andra ord gjort ett bra jobb. Men vi har varit för dåliga på att prata om det - och vi har inte kommit igång med att säga vad vi vill.
En av deltagarna läste upp ett 103 år gammalt brev ställt från en kommunalnämnd till länsstyrelsen i vilken man anhöll om att de skulle skicka en läkare till ett i difteri sjukt barn. Än idag är det allt för byråkratiskt, även om Alliansen har öppnat upp mycket. Inte minst Centerpartiet är dock drivande för att verkligen göra det möjligt för fler att driva företag inom vården - för ett friare företagande, för att ge kvinnor möjligheter att driva företag, för att förbättra arbetsmiljön och för att servicen till patienterna ska bli bättre. Det blir den nämligen när patienterna själva får välja vem som ska utföra deras vård.
Över huvud taget talas det mycket om frihetsreformer. Jo, integritetsfrågorna ligger som en hämsko över den gångna mandatperioden, men i stort sagt allt annat har friheten ökat. Lägre skatter gör människor mindre beroende av staten. Apoteksreformen gör det möjligt att behandla huvudvärken som kommer en söndagseftermiddag. Staten kommer, när energiuppgörelsen går igenom, att fråntas allt ekonomiskt ansvar för kärnkraften.
Visst finns mycket kvar. Men det finns också ett jäkla engagemang inom Centerpartiet att göra något. Räkna med det.
Andreas Carlgren höll nyss ett föredrag om vad regeringen faktiskt gjort under mandatperioden - och damn, det är mycket. Inte minst på miljöområdet. Maria Wetterstrand talade om ett "miljöbilsgenombrott" under förra mandatperioden - då var de ungefär 23 000. Idag, efter Alliansens miljöbilsavdrag är de tolv gånger så många. Ja, idag rullar 277 000 miljöbilar på vägarna. Vi satsar fem miljarder mer under denna mandatperiod på miljön än vad sossarna gjorde. Vindkraften har tredubblats, och med de ytterligare satsningar som kommer blir det troligen en fyrdubbling innan bokslutet skrivs. För första gången på väldigt, väldigt länge ökar också torsken i Östersjön.
Vi har med andra ord gjort ett bra jobb. Men vi har varit för dåliga på att prata om det - och vi har inte kommit igång med att säga vad vi vill.
En av deltagarna läste upp ett 103 år gammalt brev ställt från en kommunalnämnd till länsstyrelsen i vilken man anhöll om att de skulle skicka en läkare till ett i difteri sjukt barn. Än idag är det allt för byråkratiskt, även om Alliansen har öppnat upp mycket. Inte minst Centerpartiet är dock drivande för att verkligen göra det möjligt för fler att driva företag inom vården - för ett friare företagande, för att ge kvinnor möjligheter att driva företag, för att förbättra arbetsmiljön och för att servicen till patienterna ska bli bättre. Det blir den nämligen när patienterna själva får välja vem som ska utföra deras vård.
Över huvud taget talas det mycket om frihetsreformer. Jo, integritetsfrågorna ligger som en hämsko över den gångna mandatperioden, men i stort sagt allt annat har friheten ökat. Lägre skatter gör människor mindre beroende av staten. Apoteksreformen gör det möjligt att behandla huvudvärken som kommer en söndagseftermiddag. Staten kommer, när energiuppgörelsen går igenom, att fråntas allt ekonomiskt ansvar för kärnkraften.
Visst finns mycket kvar. Men det finns också ett jäkla engagemang inom Centerpartiet att göra något. Räkna med det.
tisdag, februari 16, 2010
Verkligheten 2.0 - igen
Internet är något fantastiskt. Det har gett oss möjligheter vi bara kunnat drömma om tidigare. På Internet kan du diskutera, träffas, hålla kontakten, hämta information, samla kraft, skratta, gråta, älska, betala räkningar och ja, så gott som allt du kan i den analoga världen. Internet är också verkligheten. Samhället finns redan på Internet - Internet ÄR en del av samhället.
Precis som i den analoga världen sker ibland otrevligheter. Till skillnad från situationer som utspelar sig AFK finns dock en helt fantastisk säkerhetsventil som för de flesta har formen av ett litet kryss uppe i högra hörnet. Med ett enda klick kan man ta sig bort, bort, bort. Det är i alla fall vad jag skulle kalla för en fördel.
Det finns dock de som vill reglera den här delen av världen. De använder sig av termer som "samhällets och rättsstatens frånvaro på internet", "att jämställa en demokratisk rättsstat med kinesisk diktatur är uppenbart orimligt" och "Integritet är inte detsamma som anonymitet".
När man hör sådant gäller det att dra öronen åt sig. Samma lagar gäller nämligen på Internet som över allt annars, en demokrati som förtrycker sina medborgare är lika förkastlig som en diktatur och rätten att inte behöva identifiera sig i tid och otid är grundläggande.
Det är våra grundläggande fri- och rättigheter det handlar om. Det är vår del av världen, där vi befinner oss, som vissa vill pressa ner i färdiggjutna mallar. Det är våra liv som ytterst kommer att drabbas.
Internetmedborgare, se upp.
---
Niklas Dougherty skriver längre och bättre.
Precis som i den analoga världen sker ibland otrevligheter. Till skillnad från situationer som utspelar sig AFK finns dock en helt fantastisk säkerhetsventil som för de flesta har formen av ett litet kryss uppe i högra hörnet. Med ett enda klick kan man ta sig bort, bort, bort. Det är i alla fall vad jag skulle kalla för en fördel.
Det finns dock de som vill reglera den här delen av världen. De använder sig av termer som "samhällets och rättsstatens frånvaro på internet", "att jämställa en demokratisk rättsstat med kinesisk diktatur är uppenbart orimligt" och "Integritet är inte detsamma som anonymitet".
När man hör sådant gäller det att dra öronen åt sig. Samma lagar gäller nämligen på Internet som över allt annars, en demokrati som förtrycker sina medborgare är lika förkastlig som en diktatur och rätten att inte behöva identifiera sig i tid och otid är grundläggande.
Det är våra grundläggande fri- och rättigheter det handlar om. Det är vår del av världen, där vi befinner oss, som vissa vill pressa ner i färdiggjutna mallar. Det är våra liv som ytterst kommer att drabbas.
Internetmedborgare, se upp.
---
Niklas Dougherty skriver längre och bättre.
onsdag, januari 27, 2010
Centerpartiets framtid i en blogglista?
Politometern har nu släppt listan på de mest inflytelserika centerbloggarna. Det är en sjukt intressant lista, inte bara för att jag når en hedrande tiondeplats, utan också för att jag tror att den speglar partiet och vilken framtid vi går till mötes.
Efter att snabbt skummat igenom topp femtio så gör jag bedömningen att en klar majoritet utgörs av sådana som jag skulle kalla för yngre människor. (I politiska sammanhang, mind you.) Första och andra plats innehas av CUF:s före detta respektive nuvarande förbundsordförande.
Internet kommer att spela en allt större roll i politiken framöver, det är jag övertygad om. Nästa generation centerpartistiska makthavare har fattat detta och med andra ord redan skaffat sig ett inflytande.
Uppdatering: Magnus Andersson exemplifierar föredömligt, naturligtvis.
Efter att snabbt skummat igenom topp femtio så gör jag bedömningen att en klar majoritet utgörs av sådana som jag skulle kalla för yngre människor. (I politiska sammanhang, mind you.) Första och andra plats innehas av CUF:s före detta respektive nuvarande förbundsordförande.
Internet kommer att spela en allt större roll i politiken framöver, det är jag övertygad om. Nästa generation centerpartistiska makthavare har fattat detta och med andra ord redan skaffat sig ett inflytande.
Uppdatering: Magnus Andersson exemplifierar föredömligt, naturligtvis.
måndag, september 21, 2009
Ett frihetligt Centerparti
En rad framåtblickande centerpartister, däribland Magnus Andersson och Fredrick Federley, skriver idag på Newsmill om behovet av Centerpartiet som det frihetliga alternativet i svensk politik. De har väldigt rätt.
Det finns en frihetlig tradition inom Centerpartiet, där man tagit ställning för människors rätt att göra som de själva vill och för att individen ska gå före systemen. Utförandet har kanske inte alltid varit perfekt, men den grundläggande tron på individen har funnits där.
Att traditionen kommit en smula på skam under mandatperioden råder det väl ingen större tvekan om. Gjort är dock gjort och nu måste det viktiga vara att fokusera på framtiden.
Till att börja med är det viktigt att partistyrelsen idag lägger riktlinjer inför valet 2010 som handlar om mer frihet och mindre klåfingrighet. Därtill är det naturligtvis avgörande hur det går i valet. Jag hoppas få plats i riksdagen för att kämpa för de mänskliga rättigheterna - och det finns gott om fantastiska alternativ för den som vill rösta på Centerpartiet och en frihetligare framtid. Magnus Andersson, Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani, Elisabeth Thand Ringqvist, Oscar Fredriksson, Erik Hultin, Johan Pettersson, Per Åsling, Magnus Persson och Mattias Johansson är bara några av dem som annonserat att de kandiderar till riksdagen och som vill se att Centerpartiet lever upp till rollen som det frihetliga alternativet. För att ha någon trovärdighet krävs dock också att partistyrelsen levererar - helst idag.
Det finns en frihetlig tradition inom Centerpartiet, där man tagit ställning för människors rätt att göra som de själva vill och för att individen ska gå före systemen. Utförandet har kanske inte alltid varit perfekt, men den grundläggande tron på individen har funnits där.
Att traditionen kommit en smula på skam under mandatperioden råder det väl ingen större tvekan om. Gjort är dock gjort och nu måste det viktiga vara att fokusera på framtiden.
Till att börja med är det viktigt att partistyrelsen idag lägger riktlinjer inför valet 2010 som handlar om mer frihet och mindre klåfingrighet. Därtill är det naturligtvis avgörande hur det går i valet. Jag hoppas få plats i riksdagen för att kämpa för de mänskliga rättigheterna - och det finns gott om fantastiska alternativ för den som vill rösta på Centerpartiet och en frihetligare framtid. Magnus Andersson, Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani, Elisabeth Thand Ringqvist, Oscar Fredriksson, Erik Hultin, Johan Pettersson, Per Åsling, Magnus Persson och Mattias Johansson är bara några av dem som annonserat att de kandiderar till riksdagen och som vill se att Centerpartiet lever upp till rollen som det frihetliga alternativet. För att ha någon trovärdighet krävs dock också att partistyrelsen levererar - helst idag.
fredag, februari 13, 2009
Norrlands framtid
Jonas Rask har bett mig utveckla vad jag tror är Norrlands framtid. Det brukar ju, som bekant, oftare talas om vilka problem som ligger den norra halvan av Sverige till last.
Kort sagt tror jag det är dags för Norrland att flytta hemifrån igen. Människor som bosatt sig här har länge drivits av de utmaningar som finns - för nej, det är inte lika enkelt att bo norröver som det är att bo i södra Sverige. Skillnaden mellan förr och nu verkar dock vara att förr var Norrland mer självständigt. Man tog tillvara sina tillgångar, man kämpade, man envisades. Idag är bilden något annorlunda. Istället för att stå på egna ben har man satt sig i knä.
Ja, Norrland kan liknas vid någon som borde flyttat hemifrån men som stannat hos mamma. Det finns naturligtvis många drivna entreprenörer här, ja, det är faktiskt de som håller oss flytande. Den politiska energin läggs dock på något helt annat. Istället för att skapa förutsättningar för företagande specialiserar man sig på att gnälla och tigga pengar - precis som någon som koncentrerar sig på att pumpa fickpengar ur mamma istället för att söka jobb. Norrland har fantastiska förutsättningar! Många av de allra driftigaste människorna finns här. Det är fullt möjligt att driva exempelvis ett redovisningsbolag från Jämtland och Härjedalen - trots att man har kunder i Stockholm. Hyr ett rum på Arlanda, flyg ner vid behov och njut av den underbara naturen däremellan! Allt fler arbeten blir allt mindre beroende av specifik lokalisering, och allt fler inser vilken livskvalité som kommer med att ha naturen kring hörnet och snö på vintern.
Ett Norrland som gör sig av med offermentaliteten och istället reser sig på egna ben är framtiden. Politiker måste sluta gnälla om att man får för lite i den kommunala skatteutjämningssystemet och börja tillvarata den kraft som finns bland innevånarna!
Kort sagt tror jag det är dags för Norrland att flytta hemifrån igen. Människor som bosatt sig här har länge drivits av de utmaningar som finns - för nej, det är inte lika enkelt att bo norröver som det är att bo i södra Sverige. Skillnaden mellan förr och nu verkar dock vara att förr var Norrland mer självständigt. Man tog tillvara sina tillgångar, man kämpade, man envisades. Idag är bilden något annorlunda. Istället för att stå på egna ben har man satt sig i knä.
Ja, Norrland kan liknas vid någon som borde flyttat hemifrån men som stannat hos mamma. Det finns naturligtvis många drivna entreprenörer här, ja, det är faktiskt de som håller oss flytande. Den politiska energin läggs dock på något helt annat. Istället för att skapa förutsättningar för företagande specialiserar man sig på att gnälla och tigga pengar - precis som någon som koncentrerar sig på att pumpa fickpengar ur mamma istället för att söka jobb. Norrland har fantastiska förutsättningar! Många av de allra driftigaste människorna finns här. Det är fullt möjligt att driva exempelvis ett redovisningsbolag från Jämtland och Härjedalen - trots att man har kunder i Stockholm. Hyr ett rum på Arlanda, flyg ner vid behov och njut av den underbara naturen däremellan! Allt fler arbeten blir allt mindre beroende av specifik lokalisering, och allt fler inser vilken livskvalité som kommer med att ha naturen kring hörnet och snö på vintern.
Ett Norrland som gör sig av med offermentaliteten och istället reser sig på egna ben är framtiden. Politiker måste sluta gnälla om att man får för lite i den kommunala skatteutjämningssystemet och börja tillvarata den kraft som finns bland innevånarna!
fredag, november 09, 2007
Så ska det låta!
I dagens ÖP finns en insändare som får mig att bli alldeles till mig av lycka. Örjan Wiklund, ordförande Företagarföreningen i Stugubygden, skriver om sin vision av Ragunda 2017. Hela texten är fylld av just den positivism som jag tror är det bästa som finns för Ragunda. Och även om det inte är så troligt att Oprah kommer att börja jaga älg uppe i Jämtland så hoppas jag att Ragundaborna inser vikten av att inte bli rädda för städerna. Det finns ingen motsättning mellan landsbygd och storstad - det handlar om en samexistens där människor tillåts dra nytta av bådadera. Det är det samhälle jag tror på - vilket innebär att jag tror på Örjan Wiklund. Och jag tror på Ragunda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
