onsdag, januari 28, 2009

Ett skolexempel på varför kårobligatoriet inte fungerar

Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå på det senaste kårfullmäktigemötet. Nu sitter Borgerliga Studenter i opposition, så jag misstänker att jag inte direkt hade kunnat göra något åt skiten, men här är den i alla fall:

Uppsala studentkår tar ställning för kårobligatoriet.

Jag hade nog missat det helt, om det inte vore för att ordförande Klas-Herman Lundgren mailade ut till folk om artikeln. I slutet av mailet, antagligen medhängande i alla han skickar, finns följande mening:

Uppsala Studentkår är Sveriges största studentkår med 34 000 medlemmar.

Det här är precis varför vi ska avskaffa obligatoriet. Av dessa 34 000 medlemmar röstade, med lite god vilja, tretton procent i kårvalet. Av dessa lite drygt 4 000 medlemmar har en något övervägande majoritet röstat på Uppsala Universitets Studenter, Vänsterns Studentförbund eller Gröna Studenter. Dessa har nu beslutat att kårobligatoriet borde vara kvar - dessutom med motiveringen att det ska säkra studentinflytandet.

Okej, om ingen annan tänker ställa den förbjudna frågan så gör jag det.

Hur mycket studentinflytande behövs egentligen?

Ärligt talat alltså. Jag sitter i fullmäktige. Det är inte direkt så att vi har något egentligt, mer än alla pengar vi tvingar av studenterna, att ha inflytande över. Det funkar rätt bra (bortsett från att vi inte borde lägga vantarna på andras egendom, naturligtvis.) Åttiosju procent av alla studenter bryr sig ju uppenbarligen inte över huvud taget om kåren - den är helt enkelt inte relevant för dem. Ändå har nu, tja, låt oss vara snälla och säga åtta procent av kåren bestämt att resten borde tvingas vara medlemmar.

Tack, hörrni, jättesnällt.

Jag trodde att Piratstudenterna skulle komma med den här reaktionen, men har inte läst något om det hos MAB än, så jag får väl säga det också:
Kåren är föråldrad.
Studentinflytande på 2000-talet kommer inte att finnas genom mossiga institutioner, utan säkras genom att universitet och högskolor får konkurrera med varandra. Internet ger dessutom oändliga möjligheter till engagemang på andra sätt än en påtvingad avgift och inrutade förfaranden. Studenter kommer inte i framtiden att ägna sig åt kårer, utan snarare åt sakfrågor.

Lägg ner kåren. Den behövs inte.

3 kommentarer:

Eva Westerberg sa...

Fan, jag som alltid har varit lite stolt över att min kår, där jag satt i kårstyrelse och kårfullmäktige, minsann haft ett sunt motstånd till kårobligatoriet. Och så kommer detta. Dåligt.

Herman sa...

Det var synd att du inte var på fullmäktige och debatterade om frågan, det fanns till och med kött till fikat ju. : )

Dr M sa...

Haha! Det är åtta år sedan jag på allvar var aktiv i Uppsalas studentvärld och det är fortfarande nära nog identiskt samma diskussion ... som säkert pågått länge och väl redan när jag kom till Uppsala som osnuten tonåring 1995.

Behövs kåren? Ingen aning. På min tid var det ingen större tvekan om att kåren gjorde en del som faktiskt var ganska bra på den universitetsövergripande nivån, dels genom visst engagemang vad gällde studentbostäderna, dels genom att tillhandahålla en del hjälp för studenter som på ett eller annat sätt råkat i knipa.

Problemet var allting som var fakultets-, institutions-, eller utbildningsspecifikt. Där gjorde kåren i sig exakt ingen nytta alls, och i förekommande fall var den direkt kontraproduktiv. De som däremot gjorde nytta i utbildningsbevakningen var enskilda studieråd, som organisatoriskt var kopplade till kåren, men i praktiken arbetade helt autonomt. Vi som arbetade i studieråden med att påverka våra utbildningar hämtade ingen som helst legitimitet från kårobligatoriet; vår legitimitet kom från våra egna kursare, inte genom något formellt valförfarande eller medlemskap, utan genom att alla visste vilka som var engagerade, och till oss kom man med synpunkter. Det hela kan bara karakteriseras som en fullt realiserad och fungerande teknokrati, och anledningen till att det fungerade bra är småskaligheten. Vi arbetade inte med större områden och fler studenter än att vi kunde ha en rätt så hygglig överblick. Det är fel att säga att folk inte brydde sig. Jag upplevde det tvärtom som att mina kursare brydde sig ganska mycket om det som var direkt angeläget för dem, nämligen utbildningen. Fast det går man förstås inte och röstar i kårval för. Sådana frågor tar man med den ideellt engagerade studierådsmedlemmen.

Så jo, studenter bryr sig om studentinflytande. Det de inte bryr sig om -- med rätta -- är den pseudopolitiska sandlåda som det tramsiga partivalssystemet gett upphov till. Själv röstade jag studentfackligt innan jag insett hur saker fungerade. Därefter röstade jag blankt -- för att visa att jag tyckte att kåren var något att bry sig om, men att partisystemet är sjukt.