Jag kandiderar till förbundsordförande

Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.

Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.

På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.

Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.

Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.

Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.

Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.

Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!

Ett hedrande omnämnande

Det börjar dyka upp lite röstförklaringar i bloggosfären nu. Att Johan Ingerö väljer en ung kristdemokrat lär väl knappast förvåna någon. Mattias Svenssons val gör mer ont i hjärtat men Fredrik Westerlund tycker jag gör ett väl övervägt och bra val.

Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.

Recenserad

Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.

Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?

Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.

Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.

Om behovet av en övergripande reform

.. skriver jag på Newsmill idag.

Over and out.

Skriver på andra ställen

Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.

Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.

Hemsida!

För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D

Tack och länkkärlek

Busy days just nu. Valrörelsen rullar och jag har tenta på tisdag (gulp - i övermorgon!) varför jag inte varit särskilt aktiv här. Bot och bättring lovas!

Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:

Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.

Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:

För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.

Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.

Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!

Lite Ask, lite Bodström, lite Aschberg

För den som händelsevis missat det så kan jag meddela att jag medverkade i Aschbergs program i TV8 i måndags. Ämnet var justitieminister Beatrice Ask, hennes lila kuvert och förbluffande okunskap om rättsliga grundprinciper. Med i panelen var, förutom jag, Sanna Rayman, Thomas Bodström, Henrik Alexandersson och så Dick Erixon, som hade den otacksamma uppgiften att bagatellisera Asks uttalande.

Det mesta om Ask är sagt. Hennes förslag är så vidrigt att hon aldrig borde gett uttryck för det. Att betrakta misstänkta som dömda är helt enkelt inte acceptabelt i ett rättssamhälle.

Det som inte fick plats i programmet, however, är ju att Thomas Bodström, som också var med i programmet, å sin sida vill behandla alla som misstänkta.

Inte heller så väldigt mysigt.

Bilder

Ibland dyker det upp saker i mailboxen eller bland kommentarerna som sätter lite guldkant på tillvaron. Idag har jag mottagit ett förslag på att dels byta den svarta bakgrunden, eftersom det gör allt så dystert, samt att börja lägga ut lätt- eller avklädda bilder på mig själv för att stimulera det politiska intresset.

Det är ju en trevlig komplimang att få, men jag har inga planer som involverar utvik. Däremot skulle jag ju behöva bilder till personvalskampanjen som börjar kicka igång så smått - så om du som läser känner någon som eller själv är bättre än min lillebror på att fota; hör av dig! Mailadresser finns i högerspalten.