Jag är osäker på när det gick snett. För att det gått snett går inte att förneka. Visst fanns det något som hette fri uppfostran för länge sedan? Ett begrepp som snarare innebar brist på uppfostran, och vandringssägnen har rätt. Kanske var det där som något hände, kanske inte. Jag är inte insatt i uppfostringshistoria. Dock står det mycket klart att människor idag har svårt att förstå vad en rättighet är, att andra också har dem, och framförallt verkar begreppen "diskriminering" och "kränkning" ha förlorat sin verkliga innebörd.
Via Mattias $vensson hittar jag dagens mest läsvärda artikel: Först kränkt vinner av Maciej Zaremba. Det är en djupdykning in i en värld där alla som inte får precis som de vill är kränkta. Det är upplevs tydligen som en rättighet att få bli svenskalärare, oavsett om du kan svenska eller inte. Läraryrket är plötsligt till för de som vill bli lärare, inte för eleverna.
Precis som SvD anser jag att lärarna ska vara de absolut bästa som står att finna. Det finns ingen kompromissmöjlighet. Om man ansvarar för ungdomars utbildning ska man bannemig klara av att lära ut.
Så är det emellertid inte. Förslaget om att ge lärarna lön efter prestation var inte populärt, och förskolefröknar med lätt för migrän lyckas få igenom ett prickförbud utan att någon frågar vad människan gör på förskolan till att börja med - jag menar bara att barnaskrik nog är bättre på att utlösa den där djävlulska huvudvärken än vad kläder kan vara, varför detta tillmötesgående? Personal är till för barnen, inte tvärt om.
Min gode vän Oscar Sundevall har agerat vad som absurt nog måste klassas som djävulens advokat ett par gånger i frågan om kränkningar. Han har tålmodigt förklarat att yttrandefriheten gäller just för att folk ska få säga saker man själv inte gillar, och att en sjuttio år gammal seriebok helt enkelt får accepteras oavsett hur figurerna är ritade, liksom att man som kvinna inte kan gå omkring och känna sig kränkt på grund av sexuell reklam på taxibilar, och han påpekar att ett försvar av rådande äktenskapslagstiftning faktiskt inte är diskriminerande. Den är möjligen idiotisk, men folk måste få tycka politiskt inkorrekta saker, annars har vi ingen yttrandefrihet kvar. Och tyvärr, men yttrandefriheten är fan så mycket viktigare än att vi kan lägga ner den för att ett par stycken känner sig kränkta.
Problemet är att allmänheten och beslutsfattarna inte ser på saken ur denna vinkel. Istället ska man till varje pris undvika "kränkningar". Man instiftar en hel hög med ombudsmän i hopp om att lösa situationen, men den blir bara värre. Varför? Naturligtvis eftersom det är en bekräftelse. Du är diskriminerad, du är kränkt, därför har vi tillsatt någon du kan vända dig till. Det är vuxna människor vi pratar om. Vuxna människor som inte kan ta kritik, vuxna människor som inte själva inser att de borde satsa på något annat än läraryrket, vuxna människor som blir "kränkta" av att vissa inte tycker att homosexuella ska få gifta sig. Hur gick det här till? Varför behandlas dessa som om de vore fyra och lade sig ner och grät framför godisdisken på ICA? Hur lyckades staten bli en så misslyckad förälder?
Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig se ett möster som går igen i hela samhället. I grund och botten verkar det handla om att positiva och negativa rättigheter blandas ihop. Om detta rekommenderar jag något annat mycket läsvärt: Johan Norbergs bok Fullständiga rättigheter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Snälla någon. Vilka tvärsäkra åsikter med noll koll..och zero i empati!
Ca en miljon människor i Sverige lider av migrän. Migränspecialister bekräftar att randiga (inte prickiga) mönster kan utlösa ett migränanfall hos känsliga individer. No, enligt dig får en ”känslig individ” inte arbeta som förskolelärare. Och tänk att jag tycker precis tvärtom!
Det är ju inget som säger heller att hon visste under utbildningstiden att hon led av migrän. Dessutom undrar jag vad personer som lider av migrän skulle få arbeta med enligt dig. Sitta hemma kanske och bli försörjda av sådana som du?
Under hela livet måste vi ju ta hänsyn till varandra och varandras tillkortakommanden. Även dina. Som är säkert många. ALLA föräldrar som har börjat på den här speciella avdelningen på Myran har gått med på att följa denna regel med hänsyn till migräntanten. Nu finns det EN familj som vill jävlas. Av princip. Då har rektorn föreslagit att just det barnet som absolut måste ”följa modet” (!) kan flyttas till en annan avdelning. Och då brakar helvetet loss. Kränkt. Det är dagens ord.
Under 4 år har detta system fungerat alldeles utmärkt. Men inte nu längre. Tack vare åsikter som dina. Dagisfröken ska förpassas till hemmets lugna vrå så att absolut INGEN kan känna sig kränkt. Varken du eller något barn som inte får bära randigt på dagiset under två års tid av hans/hennes liv. GUD vad folk är KÄNSLIGA! Du med..
Jag har inte sagt något om huruvida en "känslig individ" ska FÅ arbeta som förskolelärare - däremot har jag ifrågasatt om det är en rättighet att få arbeta som förskolelärare, vilket jag inte för mitt liv kan hävda att det är. Därför kan läraren inte heller ha rätt att kräva att barnen ska ha vissa kläder på sig. Om föräldrarna kommer fram till att läraren är så pass duktig att de hellre har kvar denna än klär sina barn som de vill så är det en sak, men om det inte är föräldrarnas åsikt så är de här klädreglerna vidriga. Lärare är till för barnen, inte tvärt om!
För övrigt är jag fortfarande jäfligt nyfiken på hur den här människan klarar av barnens skrik och skratt.
Det är bra att du trots all självsäkerhet är nyfiken. Kanske finns det hopp och även du kan lära dig lite innan du blir politiker och får bestämma över oss andra känsliga och sjukliga..
Till dess måste du lära dig t.ex. arbetsmiljölagen. Som förresten gäller för alla – även för sådana förskolefröknar som inte anses vara ”duktiga” av föräldrarna. Tänka sig!
Vidare måste du studera medicin (eller psykologi) för att inse att vissa individer är mycket känsliga för visuella effekter. Denna dagistant uppenbarligen hör till det gänget, eftersom hon har klarat sitt arbete med barnen under 4 års tid (!) – trots skriket och skrattet – men klarar inte av randiga tröjor på ungarna. Visst är det märkligt! Men hon kan väl stanna hemma – eller hur? Vad har hon på dagis att göra när föräldrarna kan själva ta hand om ungarna istället? Varför skulle vi vara TILLMÖTESGÅENDE när man kan vara tvär och hänsynslös? På det sättet får vi ju ett sådant samhälle där du vill vara förälder – och politiker..
När du en gång får barn hoppas jag att du drabbas av en likasinnad dagistant. Kör det ihop sig på jobbet och du kommer fem minuter för sent - då står ungen på gatan. Varför skulle hon vara tillmötesgående? Dina problem är ju inte hennes…
Lycka till med din framtida karriär!
Och en sak till..
Du skriver om ”fri uppfostran” och likställer det med ”brist på uppfostran”. Fel igen! Att man lär sina barn att tänka fritt och lita på sig själva och sitt eget omdöme istället för att blint lita på auktoriteter är inte samma sak som att ungarna saknar uppfostran. Tvärtom. Kritiskt tänkande är även det som du själv försöker dig på med dina skriverier – dock med varierande resultat.
Dessutom är inte dessa kurder och iranska kvinnor som nu pluggar på lärarhögskolan och som känner sig ”kränkta” verkligen inte barn av fri uppfostran. Det ska gudarna veta. Att de säger sig vara kränkta är ett resultat av något helt annat. Du kan ju själv fundera på vad som kan anses ha gått snett i deras uppfostran och vilken sort den månne vara..
Du raljerar över ”vuxna” människor som känner sig kränkta över dittan och dattan. Precis. För inte är det ungarna på den omnämnda förskoleavdelningen som känner sig kränkta för att de inte har fått ha randiga tröjor på sig för frökens skull. Ingen har protesterat. Istället är det vuxna (eller ett föräldrapar) som pratar om att de måste köpa en ny ”garderob” till sina ungar. Bestod den gamla av endast svart-vit–randiga plagg? För det är ju dessa som förorsakar migränanfall hos migräntanten. Det har hon läkarintyg på. Otroligt kränkande!
Du pratar om rättigheter. Jag som har fått fri uppfostran pratar om skyldigheter. Skuldigheten att ta hänsyn till sina medmänniskor så att alla kan medverka och må bra. Så slipper man kränka en dagistant som älskar sitt jobb och som gärna vill arbeta heltid utan sjukfrånvaro. Men det tycks vara otroligt kränkande för vissa så kallade ”vuxna” människor långt borta från Gällivare – och helt utan egna barn..
Jag vill inte att politiker ska få "bestämma" över människor på det vis Du påstår, tvärt om!
Arbetsmiljölagen är en sak, men vad jag pratar om är att föräldrar borde få avgöra vilka som ska arbeta med deras barn. Åter igen, förskolor är till för barnen, inte de anställda!
Så var mysteriet med migränorsakerna löst. Dock måste jag visst åter igen påpeka att jag inte kräver att läraren ska stanna hemma. Naturligtvis kan man tycka att folk ska vara tillmötesgående, men det är fortfarande en fråga för föräldrarna. OM jag någonsin skulle få ungar och vill lämna dem på dagis så ÄR det dagislärarnas "problem" eftersom jag då skulle betala för det. Och framförallt skulle jag betala för eventuell övertid.
Nu är det ju en viss skillnad på den fria uppfostran som förekommer i den vandringssägen jag talar om och på att lära sina barn att tänka kritiskt.
Klart de inte är offer för fri uppfostran. De är offer för det socialdemokratiska samhället och nånannaismen och jag skäms över vad Sverige gjort med dessa människor.
Jag vet inte hur det såg ut i det enskilda fallet. Jag uttrycker bara min oerhörda förvåning över att lärarens önskemål går före föräldrarnas.
Om du hade klickat på länken så hade du kunnat läsa boken (för det är faktiskt en länk till hela boken!) och då hade du förstått varför jag pratar om rättigheter. Ett hett tips är att göra det och återkomma i frågan.
Hanna har helt rätt i det hon skriver.
"anonym", som är för feg att stå för sina egna värderingar, hänvisar till lagar för att backa upp sina "jag är ett offer"-åsikter. Tyvärr är det precis de felaktiga, ogenomtänkta lagarna som hysteriska offer-lobbyister tvingat igenom som lett till den situation som vi har idag och som Zaremba skriver om i DN.
Istället för att ägna tid och kraft åt att stoppa riktig diskriminering och skapa ett bättre samhälle, så ska vi betala ut tiotusentals kronor i skadestånd till uppenbart olämpliga människor. Snart är det väl diskriminering om en blind inte får bli flygledare eller en HIV-drabbad inte får bli blodgivare.
Föräldrar kan ju redan i dagsläget själva bestämma vilka som jobbar med deras barn. Barnflicka – heter det på svenska. Men föräldrarna är inte de som anställer folk på kommunala dagis. Fattas bara annat! Föräldrarna är inte heller de som avgör ifall en anställd som har drabbats av någon sorts sjukdom får fortsätta i sitt arbete eller ej. Hur kan du ens komma på tanken att ”arbetsmiljölagen” är EN sak – men att föräldrarna skulle vara de som ”bestämmer”? I Gällivare har dessutom föräldrarna varit överens under 4 års tid. NU har det dykt upp en idi.. oliktänkare. Ska han/hon få bestämma ifall dagistanten får ta hand om hela gruppen ELLER vore det inte lämpligare att just den ungen flyttades till en annan avdelning på samma dagis?
Sedan är du inte insatt för fem öre hur det funkar att ha ungar på kommunala dagis – men en åsikt har du om saken så klart. Det funkar inte så att ifall du kommer för sent då betalar du bara för ”övertid”. Har du en egen barnflicka då kommer du överens med henne om ”övertid”. Dagistanten har ingen som helst skyldighet att komma dina önskemål till mötes. Du kan ju alltid byta jobb ifall du inte hinner hämta i tid. Tillmötesgående skulle man ju inte vara – eller hur?
Du skäms över vad Sverige (är du förresten säker på att felet ligger just här?) har gjort med vissa kurder, iranier, irakier etc. Men borde du inte istället skämmas över dina egna omogna och tvärsäkra åsikter som inte har någon som helst verklighetsförankring? Visserligen är du ung – men inte SÅ ung..
Dagistanten har inte heller krävt någon ”ersättning” för sin åkomma. Tvärtom. Hon VILL jobba på heltid. Och hon klarar av det också – bara man är lite tillmötesgående med tanke på hennes besvär. Men handikappade, sjuka och arbetsvilliga göre sig inte besvär. De kan ju för fasiken få bidrag istället!
Det är tydligen gnällspikarna utan egna ungar, tvärsäkra åsikter och ingen som helst egen arbetslivserfarenhet som ska bestämma hur man löser problem med arbetsmiljön för de som är drabbade på något sätt.
Jag undrar VERKLIGEN vem i alla världen skulle rösta på dig…
Tycker anonym att den ishockeyspelare som inte längre orkar med tempot, börjar se dåligt eller inte längre kan skjuta träffsäkert ska få behålla sin anställning i elitserielaget?
Tycker anonym att den pilot som blivit blind ska få behålla arbetet som pilot?
Bah! Ingen har "rätt" till ett visst arbete, utan har det för att de är lämpade. Om denna lämplighet upphör bör personen byta jobb.
I det konkreta dagis-fallet tycket jag dock det verkar vara föräldrarna som virar in sig i offer-manteln. På samma sätt som det inte är någon rättighet att arbeta som förskollärare är det inte någon rättighet att gå på avdelning 1.
Intressant att du jämför en dagisfröken som lider av migrän med en blind pilot. Intressant på det sättet att den här ”blinda piloten” har lyckats styra planet under 4 års tid alldeles utan incidenter. Hur kan du förklara det?
Dagisfröken har inte heller klagat på att hon inte orkar med ”tempot”. Tvärtom. Enligt alla andra föräldrar har hon dessutom skjutit träffsäkert utan missar under de här senaste 4 åren.
Ingen har rätt till ett visst arbete. Så vilket arbete rekommenderar du till dessa över EN MILJON svenskar som i likhet med dagisfröken lider av migrän? Eller ska de helt enkelt sjukskriva stup i kvarten och låta de andra piloterna ta hand om flygningen. De som kanske orkar med tempot åtminstone ett tag när de ensamma får sköta flera personers jobb p.g.a. en petites.
Jag har studiekamrat som är extremt allergisk mot mohair. Vilken utbildning kan man rekommendera för henne när alla studenter har RÄTT att ta på sig en mohair tröja om de så vill? Är ränder och mohair något man ABSOLUT måste ha på sig ifall man vet att någon annan mår dåligt av det?
Kära anonym 10:06 AM,
Först och främst; på grund av de skyhöga skatterna har mycket få föräldrar idag råd att anställa egen personal. Detta innebär att den kommunala barnomsorgen i princip innehar monopol på marknaden. Jag tycker det är förjävligt att föräldrarna inte själva får avgöra vilka som ska jobba med deras barn.
"Dagistanten" är mig veterligen anställd av kommunen, till vilken jag betalar skatt, och därmed är föräldrarna att likställa med arbetsgivare. Vill hon ha lön så ja, då är det bäst att vara tillmötesgående. Vill jag se att personen stannar som personal, ja, då får jag också lov att vara tillmötesgående, men det är inte vad det här fallet handlar om. Det handlar om hur absurt det är att barnen ska anpassa sig efter personalen.
Jag är tämligen säker på vari felet ligger, ja, och jag tänker faktiskt inte skämmas varesig för min ålder eller för min principfasthet.
Åter igen, det här handlar inte om att någon tycker att människan ska behöva gå hemma på bidrag, det handlar om huruvida barnen ska anpassas efter personalen eller tvärt om. Om någon börjar få migrän av att ungarna skriker, ska man börja kräva att de sövs då, eller?
Jag noterar hur tvärsäker du är gällande min tydligen icke-existerande arbetslivserfarenhet, och hur du lyckas få det till att jag ska bestämma hur det här ska lösas när jag inte alls gjort anspråk på det, utan endast ställt en principiell fråga.
Om du låter bli att rösta på mig så ser jag det i det snaraste som ett sundhetstecken. Jag vill helst inte ha folk som förvanskar åsikter som väljare.
Kära Hanna,
Det kan väl inte dagistanten rå för att just detta föräldrapar inte har stålar nog att anställa vem det vill. Så fungerar marknaden. Har man inte råd med något bättre får man väl nöja sig med det som bjuds. I detta fall bjuds det kommunal barnomsorg utan randiga kläder. Svälj.
Föräldrarna kan dock fortfarande välja att stanna hemma och sköta sin egen unge iklädda i randiga tröjor eller utan. Det är ett eget val. Eller byta avdelning. Eller acceptera icke-randiga klädesplagg på ungen när han vistas på dagiset.
Det kan komma som en chock för dig och likasinnade att senare i livet när ungen börjar i skolan tillfrågas inte föräldrarna vilka lärare som de kan anse vara lämpliga. Trots att de betalar skatt. Vill de erbjuda bättre alternativ då kan de stoppa sin unge i en privatskola där föräldrarna kan trilskas vilka kläder som kan anses vara lämpliga både för personalen och ungarna. Och uppträder föräldrarna för hänsynslöst blir väl den skolan helt utan personal.
Det är förresten inte bara barnen utan även övriga personalen som måste anpassa sig efter migräntantens behov. Annars blir hon ju sjuk och då går dina surt förvärvade skattepengar till hennes sjukpenning.
Varför väljer du förresten att hela tiden prata om barnskrik när detta aldrig har varit ett problem för migräntanten. Snarare kanske för sig själv? Är det för att göra scen av hur ”omöjligt” det är att lösa detta enkla problem – när det i praktiken har varit löst under 4 års tid?
Principfasthet är en bra egenskap då när principen är sund. Du undrade tidigare varför man skulle vara tillmötesgående när andra alternativ finns. Den sortens princip är inte sund. Snarare hör den till det pubertala sättet att göra upprör mot all sund förnuft.
Till anonym:
Jag jämförde inte dagisfröknen i fråga med vare sig piloter eller hockeyspelare, utan ställde en principiell fråga: anser du att den som arbetat som X har rätt att fortsätta arbeta som X, även om väldigt stora problem (blindhet, försämrad hörsel, allergi, försämrad kondition) tillstött efteråt?
Detta eftersom du i ett tidigare inlägg skrev "Det är ju inget som säger heller att hon visste under utbildningstiden att hon led av migrän."
Jag betvivlar starkt att en miljon svenskar lider av migrän i den utsträckning att de får migränanfall om de se en viss typ av mönster/kläder. De migräniter (eller vad det heter) jag stött på genom åren har kunnat ha tämligen normala jobb.
En var på 70-talet resereporter och gav sig iväg till vilt främmande länder _utan_ dagens högeffektiva migrän-mediciner. Visst låg han ibland med migränanfall på läbbiga hotell och kräktes, men det såg han inte som totalt handikappande.
Gertkvist:
Men det är ju trots allt intressant hur du och Hanna insisterar att ta upp svårlösta problem (blinda piloter och dagistanter som inte tål barnskrik) i samband med ett som egentligen redan är löst för länge sedan med lite sunt förnuft och med tillmötesgående attityd.
Man kan visst bli blind som pilot och då måste man omskola vederbörande. Men vad ska man göra en EN MILJON svenskar som lider av migrän? För även om att en miljon migränpatienter inte triggas av anfall av samma sorts stimulas kan man ju inte bortse från att de ändå kräver lite mer hänsyn av sin omgivning för att slippa ligga raklång och spy. I det tillståndet är det onekligen svårt att agera dagisfröken med full styrka.
Migrän är förresten ärftligt. Så problemet lär bli ännu mer omfattande i framtiden.
Principiellt vore det roligt att höra vad ni anser dessa människor får jobba med och hur mycket man kan tänka sig att anpassa arbetsmiljön så att sjukskrivningsdagarna minimeras? För det handlar väl i slutändan om dessa berömda skattepengar som även Hanna påstår sig betala. Är det ok att slösa skattepengar på onödiga sjukskrivningar som helt och hållet skulle kunna undvikas med tillmötesgående attityd? Eller är det bättre att fröken migrän ligger hemma eftersom någon av föräldrarna har fått för sig att randiga tröjor är en mänsklig rättighet för hennes unge som absolut MÅSTE gå just på migräntantens avdelning?
Var det inte just Hanne som klagade över de höga skatterna? Alltså skulle man kunna tänka sig att det fanns ett intresse att strypa utgifterna. Men icke som icke. Det är PRINCIPEN som är intressant – inte resultatet! Den attityden är pubertal. Skit i pengarna bara föräldrarna får bestämma.
Men vem har sagt att alla föräldrar är mogna för sådana här beslut? Och vem har sagt att just den föräldern ska vinna istället för de andra som inte ser något problem med det nuvarande systemet?
Anonym 3:00 PM; Du måste förstå att detta handlar om vad som i praktiken är en monopolsituation. Att hänvisa till marknadskrafter när staten omöjliggjort dem är lite väl magstarkt.
Jag pratar som sagt var inte om hur man pratiskt ska lösa det enskilda fallet, utan om principen. Ska det vara så att föräldrarna ska vara maktlösa?
Du börjar redan likna en fullblodspolitiker. Du svarar inte på frågor som ställs utan fortsätter att prata om något för dig behagligare för tillfället.
Du gnällde tidigare om de höga skatterna. Är det bättre ur samhällsekonomisk synvinkel ifall migräntanten stannar hemma och får sjukbidrag. Så att den förälder som känner sig kränkt slipper obehaget?
Vilken sorts politik förresten ska du föra: den som fungerar i praktiken i de enskilda fallen eller den som är principfast men förorsakar olösliga problem på arbetsmarknaden?
Jag har ju försökt förklara att jag inte kan uttala mig om det enskilda fallet. Det är något som de berörda själva måste lösa.
Naturligtvis är det bäst om alla kan komma överrens. Det är inte så att jag vill ha fler sjukskrivna i Sverige, tvärt om, men principfrågan, som du ännu inte svarat på, är om barn ska behöva anpassa sig efter sina pedagoger.
En politik som funkar i de allra flesta enskilda fall.
Du kan inte uttala dig om ”det enskilda fallet”. Men du kan gott länka till tidningsartikeln som berör just det ”enskilda fallet”. Dessutom ifrågasätter du vad ”människan” gör på förskolan till att börja med. Alltså just den ”enskilda” människan vars fall du tyvärr inte kan uttala dig om! ;-)
Jag som inte är politiker kan svara rakt på din fråga: JA! Barn – lika väl som vuxna – ska anpassa sig i möjligaste mån så att så många som möjligt även i framtiden kan delta i arbetslivet. Särskilt i fall som detta ”enskilda fall” där uppoffringen inte ens ligger i paritet med vinsten.
Nu kan du försöka harkla fram ett svar: Ska migräntanten hellre gå sjukskriven/få sjukbidrag än jobba trots att det i detta ”enskilda fall” skulle innebära det fruktansvärda obehaget att ungarna INTE får klä sig i randiga kläder under dagisvistelsen. Eller åtminstone ombyte på dagiset?
Få se nu om det blir ett klart svar av vår blivande politiker ;-)
När jag ändå är i farten kan jag inte låta bli att förundras över din oförtröttliga tro på föräldrarnas ”kompetens”. Som om föräldrarna vore en homogen grupp av kompetenta människor som förstod precis sina barns bästa. Om så vore fallet då hade vi väl inte något behov av BRIS, Rädda barnen, skolpsykologer, kuratorer etc. Allt detta skulle ju de ”kompetenta” föräldrarna sköta tillsammans med anställningen av personalen på skolan, högskolorna, universitet och dagiset så klart. Små barn tror att mamma och pappa kan allt. Lite större barn inser sina föräldrars begränsningar.
I många fall är det barnens stora lycka att föräldrarna inte får bestämma allt. Ofta är det just sådana tvärsäkra och sura föräldrar som känner sig kränkta över det ena och det andra som tycker att svenska lagstiftningen suger. Vem har sagt att barn lider av lite aga? Föräldrarna har ju själva blivit slagna, men inte har det gjort dem någon skada..
Ett tag föreslog man polishämtning av skolbarn som skolkar. Varför föreslår man inte istället polishämtning av föräldrar som inte dyker upp på föräldramöten, kvartsamtalen, dagismöten etc.? Eller vite på 1.000 spänn varje gång en förälder uteblir utan giltig orsak?
Du måste på något sätt komma ner på jordens yta för att se verkligheten. Verkligheten kanske är sådan att alla de andra barn på migräntantens avdelning behöver verkligen sin dagisplats och man kanske inte kan hålla öppet heltid ifall hon inte kan fortsätta. Ska då en hel grupp av ungar lida att en knäppgöks principer?
Och om du undrar hur någon för dig vilt främmande människa kan bilda sig en uppfattning om dig utan att känna dig, då är svaret: man läser din blogg. Här presenterar du ju den ena dumma tvärsäkra åsikten efter den andra.
Och en 19-åring som pluggar har väl knappt sådana inkomster att inkomstskatten skulle utgöra ett oöverstigligt problem. När du pratar om ”kommunen där även du betalar skatt” förefaller det för mig lika lustigt som när jag hörde Maria Borelius säga samma sak. Det visade sig nämligen senare att den kommunen inte fanns överhuvudtaget. Inte i Sverige och inte utomlands ;-)
Med dig som modell konstaterar jag att verkligheten råkar vara sådan att den som kan köpa till sig dyra tjänster kan bestämma själv. Andra inte. Men jag ser det inte som ett problem. Föräldraparet som trilskas om de randiga tröjorna kan ju själva byta arbetsgivare och tjäna så pass mycket pengar att de har RÅD att anställa en privatbarnflicka. Till dess får de nöja sig med att känna sig maktlösa.
Ja, det var väl inte helt klockrent gjort.
OK, jag får väl helt enkelt konstatera att vi tycker olika här. Naturligtivs är det enklast i vissa fall att man kompromissar, men det är en svårdefinierad gränsdragning man måste börja syssla med.
Det är, som sagt, något mellan de berörda, men om alla andra föräldrar hellre har henne som lärare och undviker vissa kläder verkar det ju enklast om just den ungen vars föräldrar inte vill anpassa sig till klädkoden får byta avdelning.
Angående föräldrar; vad är alternativen? Att staten, som faktiskt ända in på sjuttiotalet tvångssteriliserade människor, tar alla beslut?
Angående min inkomstskatt så kan jag säga att jo, det är ett problem. Jobbade för en hundring över det skattefria beloppet och åkte på 300 kronor i skatt nu senast. Är man student spelar varje hundralapp en jävla stor roll, faktiskt.
Problemet med föräldrarnas maktlöshet på ett principiellt plan är ju att staten tvingar dem att finansiera ett dagis de inte vill använda. Hade det inte varit på det viset så hade situationen varit helt annorlunda.
Jag förstår att du är ung och arg och vill göra din röst hörd men det skulle fungerar bättre om du a) först tog reda på vad saken gällde (även i de enskilda fallen du inte vill uttala dig om när de börjar brinna) b) och sedan använde sund förnuft istället för att stå fast vid en princip som aldrig kan lösa problem i praktiken.
När du en gång i framtiden får barn (vilket tycks vara skräckscenariot för dig), kommer du att märka att fler föräldrar borde ha tvångssteriliserats. Med barnens bästa i tankarna. Så inkompetenta är vissa föräldrar. Och du som tror att föräldrarna borde få MER makt.
Staten tvingar oss alla att betala skatt. Och det ska vi vara jävligt glada för. Även jag får betala för sjukhus och kollektivtrafik fast jag aldrig skulle använda något annat än egen bil och var frisk livet ut. Det är inte konstigt att staten även tvingar oss att betala dagis till dem som skaffar ungar. Det är ju fortfarande frivilligt att använda dem. Precis som jag kan välja mellan buss eller bil. Svårare än så är det inte även om att du och likasinnade vill göra detta till ett stort problem.
Och om du som student tjänar ca 17-18.000 kr och får betala 300 kr skatt för det kan jag inte se detta som en djup orättvisa. Du har dessutom studiemedlet ovanpå den summan. Som är finansierat med mina skattepengar. Lite mer än 300 kr kan jag avslöja för dig.. ;-)
Sunt förnuft behöver inte stå i motsats till principer.
Fler föräldrar borde tvångssteriliserats? Nu blir jag faktiskt mörkrädd. Vad ger dig rätt att avgöra om någon ska få skaffa barn eller inte? Hur vet DU vad som är barnens bästa?
Varför ska vi vara glada att staten tvingar oss att betala skatt? Du tror väl ändå inte på fullaste allvar att statsbudgeten endast utgörs av skola, barnomsorg, sjukvård och kollektivtrafik? Det kanske är frivilligt att använda dagis, men det är inte frivilligt att finansiera det, och därmed är marknadskrafterna satta ur spel.
Jag vet att andra människor finansierar mitt studiemedel, och jag är djupt tacksam för detta. Samtidigt är det så att jag skulle tjänat 200 på att jobba för 100 kronor mindre. Hur ser du på det? Skulle vi inte vara tillmötesgående för att så många som möjligt skulle kunna jobba?
Haha. Du tycks verkligen vara ung och arg..
Sunt förnuft: hela den här diskussionen handlar om just det. I början åtminstone insisterade du att prata om föräldrarnas rättigheter. Struntsamma vilka konsekvenser det skulle bli ifall föräldrarna verkligen fick bestämma allt. Därför skrev jag att principfasthet kan vara av ondo.
Jag har inte sagt att det skulle vara mitt bord att välja vilka som skulle tvångssteriliseras. Jag konstaterar bara att många föräldrar inte borde ha skaffat ungar överhuvudtaget. En mamma som ger sin 6-åring knark – ja då anser jag att hon inte fattar vad som är bäst för barnet. Det är ganska lärorikt att jobba inom kriminalvården. Jag rekommenderar det under studietiden. Då om någonsin inser man också att rätten att få skaffa barn borde inte vara okränkbar.
Jag tror inte att skattepengarna enbart går till sjukvård och kollektivtrafik. Utan även till ovannämnda tjänster – trots att jag aldrig skulle utnyttja dessa övernattningsmöjligheter. Men det skulle ta för lång tid att rabbla upp hela listan vart skatterna går. Så jag hoppas att det räcker med några få exempel. Alla kommer aldrig att utnyttja allt det de betalar får. Och det är helt ok. Jag hoppas att jag slipper utnyttja thorax-kliniken.
Föräldrar som inte tycker om det kommunala barnomsorgssystemet har som tidigare nämnt många andra möjligheter: barnflicka, föräldrakooperativ, föräldrarna själva etc. Men du tycks vilja få det låta som om det var synd om föräldrarna på något sätt. Får de inte tummen ur får de väl nöja sig med det som bjuds. Så funkar marknaden.
Jag har även lite svårt att tycka synd om dig som priviligerad studerande i ett välfärdssamhälle, men som svar på din fråga tycker jag att det är helt ok att en viss summa är skattefritt och en viss summa får man tjäna utan avdrag från studiemedlet, men efter detta ska man beskatta precis som vem som helst. Marginalskatten slår till hårt ibland men detta är inget nytt under himlen. Nästa år lär du väl dig att tjäna bara så lite som tillåts. Det gynnar nämligen inte studierna om studeranden drar ut sin studietid och tjänar pengar istället. Var glad och tacksam för att vi har detta skattefinansierade studiemedelssystem. Och inte som i USA - gode Gud!
Om det var så att föräldrarna verkligen fick bestämma så skulle problemet vara löst. Situationen blir ju helt annorlunda i och med skatteuttaget.
Nu är det skillnad på att skaffa barn och att behålla ungen. Du kan helt enkelt inte avgöra vad som kommer att hända i framtiden.
Problemet är ju att dessa exempel visserligen är sådant som skatt ska gå till, men alldeles för mycket försvinner till saker som inte alls borde skattefinansieras. Varför ska exempelvis Härjedalingar betala för att folk i Stockholm ska få gå gratis på museum?
Nej, dessa möjligheter är kraftigt begränsade i och med att de i alla fall tvingas betala för dagis. Det är således ingen fungerande marknad.
Naturligtvis är det svårt att tycka synd om mig. Men läser du vad du själv skriver? Skulle vi inte alla vara tillmötesgående så att alla kunde vara ute på arbetsmarknaden så mycket som möjligt? Är det då en bra idé att uppmana mig att arbeta mindre?
Som student måste man för övrigt vanligtvis arbeta under sommrarna. Det handlar inte om att dra ut på sin studietid.
Jag vet inte riktigt hur jag ramlade in på den här bloggen, men efter att jag läst det här inlägget måste jag säga att jag blev smått förälskad! Kan man slå en spik på huvudet mer exakt än så här?
Sedan, när jag skulle kommentera, och därmed fick se vad den ihärdiga "Anonym" krä(n)kt ur sig, insåg jag än en gång att verkligheten ständigt överträffar dikten...
Hanna, varför har du ingen länk från din blogg till badlandshyenan?
/Adolf
pojoel, jag tackar ödmjukast för komplimangen!
anonym 6:04 PM: Som synes har jag ett antal länkkategorier. Länkar, CUF i Jämtland bloggar, CUF:s förbundsstyrelse bloggar, Övriga C bloggar samt Övriga bra bloggar. Jag har tyvärr svårt att se att nämna blogg skulle passa in i någon av de kategorierna.
Skicka en kommentar