Konkurrerande arbetsförmedlingar - Borg, du kan spara pengar!

I förra veckan skrev jag en krönika hos Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, som igår också gick i Sundsvalls Tidning, om problemen med dagens arbetsförmedling och en möjlig lösning.

I Australien lägger man i runda slängar lika mycket pengar på arbetsförmedlande som vi gör i Sverige, trots att befolkningen är rejält mycket större. Hur det går till? Tja, istället för att de har en myndighet som håller kurser som ger ett inplastat datorkörkort utskrivet i Comic Sans så låter de företag konkurrera om att förmedla jobb. Förmedlingarna får en mindre summa per person som valt dem som förmedling, men den stora betalningen kommer när de lyckats förmedla ett jobb med tillräcklig varighet till den sökande. Efter att Australien införde reformen lyckades man sänka arbetslösheten med flera procentenheter. Så, käre finansminister, här har du en modell som kostar mindre och som är mer effektiv. Vill du verkligen tacka nej till det..?

Mer om Australiens modell finns att läsa hos Fores.

Vår arbetsförmedling är verkligen inget vidare. Det är faktiskt dags att privatisera och konkurrensutsätta verksamheten - inte minst för att komma lite, lite närmare en lösning på ungdomsarbetslösheten.

Problemet med arbetsmarknaden

MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.

Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.

Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)

Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.

Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.

MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.

Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!

Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".

Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.

Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.

Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.

OB och helger

Idag skriver Almegas VD, Jonas Milton, på Aftonbladets debattsida om det enkla faktum att människor är olika. Även som vuxna har vi olika dygnsrytm och olika tider på dygnet passar bättre eller sämre att jobba på. OB-tilläggets nuvarande utformning är, precis som han skriver, föråldrat.

Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.

Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.

Elias äger

När jag var 14 hade jag inte ens börjat tycka saker i organiserad form. Därför är det sjukt imponerande att läsa Elias Giertz debattartikel på Aftonbladet idag. Damn, liksom.

Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.

CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?

Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!

Låt oss snacka facket då

CUF:s kampanj har väckt en hel del irritation. Bra så. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, det är inte vårt uppdrag att stryka medhårs och vara mediokra.

Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.

För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.

Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.

För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.

Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?

Arbetsmarknaden är ett jävla skämt!

Vi i CUF släpper idag vår kampanj mot ungdomsarbetslöshet, den tröga arbetsmarknaden, sega fack som ogillar ungdomar och jantelagen.

Vi tycker att den strukturella diskrimineringen av ungdomar måste avskaffas. Vi vet att LAS är till för Lars, 58, men inte ger något skydd åt den som står utanför arbetsmarknaden - tvärt om håller den folk utanför. Trygghet är inte att jobba på samma ställe hela livet, utan att kunna hitta ett nytt jobb om det behövs.

Eftersom arbetsmarknaden är ett jävla skämt kände vi oss tvungna att starta en cirkus. Där kan du gå in och ladda upp ditt eget video-CV och förhoppningsvis få ett jobb!

Annars kan du också kontakta närmsta CUF:are, skaffa en grön näsa och delta i den gröna folkrörelsen. Jante go home!

Bloggar: Magnus Andersson, Rebecka Lindström, Annie Johansson, Alexander Woodhouse, Isak Engqvist, Johan Pettersson och så en blogg utan humor.

Ungdomar diskrimineras idag - underlätta för oss i sommar!

Magnus Andersson, förbundsordförande för CUF, kräver idag att regeringen snabbutreder en möjlighet för ungdomar att ta sommarjobb utan att behöva drabbas av LAS och kollektivavtal.

Ja, jag skriver drabbas - därför att LAS och kollektivavtal faktiskt inte innebär att ungdomar behandlas lika som alla andra på arbetsmarknaden. Vi får svårare att ta oss in och vi sparkas ut snabbare.

Att, som vänsterpartierna och facken, låtsas om att det inte är en större risk för arbetsgivare att anställa en ungdom leder inte till att ungas problem med att få jobb försvinner - tvärt om.

Vi måste våga titta på det här problemet som det verkligen ser ut. Det är mer riskfyllt att anställa oprövade kort. Om man då håller sig med höga ingångslöner och en överreglerad arbetsmarknad, då gör man det inte direkt attraktivare att våga satsa på någon ny. Idag är en fjärdedel av alla ungdomar arbetslösa. Frågan som bör ställas är alltså: Och vad har vänstern och facken för lösning?

Bloggar: Johan Pettersson, Rickard Nordin, Elias Giertz, Annie Johansson.

Om jobb, trygghet och ekonomi

Igår skrev Magnus Henrekson, professor och vd vid Institutet för Näringslivsforskning, på DN Debatt om att LAS måste kastas i papperskorgen. Centerfolk jublade över slutsatsen.

En slutsats som naturligtvis i sig är lovvärd - det är bara det att den kommer med ett antagande om att vi har för lite trygghet på arbetsmarknaden idag, och att det är något som måste lösas med lagstiftning.

Idag skriver Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av Globaliseringsråde, på SvD Brännpunkt om att man kanske borde införa ett generöst, allmänt avdragsbidrag för att folk som drabbas av uppsägning ska känna sig lite tryggare.

Samtidigt hittar jag via Dick Kling den skrämmande verkligheten: Var tredje svensk har ingen ekonomisk buffert.

Ja, vi behöver skrota LAS, och nej, vi ska inte ha ett generöst allmänt avgångsbidrag. Det är dags för svenska folket att bli vuxna nu. Det är dags för svenska folket att lära sig ta ansvar. Det är dags för svenska folket att inse sambanden mellan dagens enorma skattetryck, byråkratin och det som kommer ut i slutändan.

En människa med normal inkomst ska inte behöva ett avgångsbidrag. Hon ska klara av att spara ihop en buffert medan hon jobbar. Om jag med ett extrajobb max två kvällar i veckan klarar av att spara ihop till sommarhyran, betala den aktuella, ha mat på bordet, köpa ny kurslitteratur och fortfarande kan unna mig bio, fika och sådant, då ska det bannemej inte vara några problem för en människa med full lön.

Vuxna medborgare verkar ju ha samma förhållande till staten som som den här grabben till sin farmor, och tro mig, mitt råd till människan är inte att kräva ett tack, utan att sluta skämma bort sin sonson.

Snart kommer han väl på lösningen också!

Veckans studentkrönika i UNT bjuder på en överraskning. Jag har länge tyckt att de krönikor som haft något politiskt innehåll varit dragna mer åt vänster, men idag märker jag att Henrik Sundbom gjort en iaktagelse som man sällan ser det röda laget ägna sig åt. Ämnet är rätt aktuellt - akademiker som får på tok för lite betalt. Låt mig citera:

"Samtliga yrken på listan är så gott som helt utlämnade till den offentliga sektorn. Ingen kan komma och skylla på marknaden, konkurrens eller internationell lönestandard! Vi talar om sjuksköterskor med fyra år av universitetsstudier i ryggen, som hade tjänat på att skippa tentaplugg och studielån för att istället arbeta som undersköterskor."

Henrik själv har dock ingen konkret lösning på problemet, men frågar sig om inte ordet "lönedifferentiering" borde betraktas ur en lite mer positiv synvinkel. Själv hade jag nog snarare tänkt mig något i stil med "privatisera mera!" - men man får väl ta vad man får.



För övrigt tycker jag det är själva fan också att det ska krävas en borgerlig regering för att kommunal ska börja bete sig som ett fack och inte ett organ vars främsta prioritet är att hålla sig väl med regeringspartiet.