torsdag, juni 12, 2014

Ett sent tack

Efter att EP-valet faktiskt räknats klart så har jag varit på stämma med bygdegårdarna, försökt hinna ikapp mailen och till och med varit lite ledig, så därför kommer det här inlägget först nu. Trots att det är sent så vill jag dock uttrycka min tacksamhet - 5160 personer valde att i EP-valet lägga en personröst på mig! Tack! Man blir ödmjuk inför det faktum att så många ändå tror att jag skulle göra ett bra jobb i Bryssel. Det är stort.

Än en gång, tack!

tisdag, april 08, 2014

Död åt datalagringsdirektivet?

Idag har EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt. Det är ärligt talat en av de mest positiva nyheter jag har tagit del av i mitt vuxna liv, även om det fortfarande inte verkar hundra vad det innebär i praktiken. Mark Klamberg lutar åt att direktivet och dess implementeringar är ogiltiga, vilket i sin tur borde innebära att Bahnhof gör helt rätt. (Eller, ja, helt rätt är det ju liksom oavsett.)

Det här är spännande. Sjukt spännande.

Jag visste väl att jurister var bra att ha till någonting.

fredag, januari 03, 2014

The Hobbit II - The desolation of Peter Jackson


Det är den tiden på året igen. Tiden när PJ the Defiler släpper en film som gör anspråk på att handla om Bilbo Baggins och hans äventyr i The Hobbit. Därför är det också dags för ett långt, bittert och vredgat blogginlägg om allt som är fel med den så kallade adaptionen. Eftersom jag har som ambition att peka ut allt som är fel med den här filmen, och typ allt är fel, så blir det några tecken så att säga. Antagligen fler än vad som kommer författas på bloggen under resten av året, men vi får väl se. Gillar man inte gnäll så är man hemskt välkommen att skita i att läsa det här, för jag tar mig rätten att vara upprörd. Jag har trots allt betalat för det.

Vi lämnade Bilbo och dvärgarna på the Carrock när förra filmen slutade - inte för att det nu ges någon signifikans i den följande filmen. Istället börjar den här filmen med ett väldigt konstigt möte mellan Gandalf och Thorin i Bree, där det blir tydligt att PJ the Defiler har en helt annan plot än boken, och sen är vi uppe på någon kulle med hobbiten och spanar på orcherna när de blir bortskrämda av en björn med en getingmidja, och sedan flyr hela sällskapet genom en skog. I dagsljus. Tätt förföljda av orcherna, som tydligen inte alls har några problem med solen i det här verket. Sällskapet når i alla fall Beorns hus, dit de blir jagade av honom själv i björnhamn och slutligen lyckas inse att just det, ska man öppna dörrar är det ju bra om det inte ligger en regel för precis i ögonhöjd. De lyckas nätt och jämt stänga Beorn ute och låser in sig i hans hus.

Det här är nu en mycket tråkig försämring av händelseförloppet så som det sker i boken - istället för att exempelvis få en förklaring till varför det hänger kor och getter inomhus så vaknar Bilbo bara upp nästa morgon och får se en underlig varelse med hockeyfrilla och matchande ögonbryn som inte alls lever upp till beskrivningen av Beorn i boken - stor och stark, med gigantiska armar och ett långt svart skägg. Persbrandts gestaltning ser snarare ut att ha torktumlare än tvättbräda och har sannerligen inte lika nära till skratt som bokens karaktär. Den ser mer ut som en förskrämd hare med ståpäls - eller möjligtvis Grinchen fast med gråbrunt hår istället för grönt - än en man med förmågan att förvandla sig till en björn.

Nåja, eftersom vi helt och hållet tvingas avstå biten där Gandalf på ett klyftigt sätt lyckas få alla inbjudna får vi också avstå biten där Beorn drar iväg, skaffar rätt på en orch och en varg och tvingar ur dem information, trots att det enkelt hade kunnat bli bra film av det. Istället får vi stå ut med någon historia om att Beorn varit slav hos orcherna och att han hatar dvärgar med orcher ännu mer. Han lånar ut ett gäng ponnyer åt dem och skickar dem till den norra skogsvägen. Där upptäcker Gandalf ett öga ritat på en gammal staty (pppfffffft!!!) och bestämmer sig plötsligt för att dra. Inte ett ord om att det aldrig var tanken att han skulle hänga med hela vägen, nej nej, och hela grejen med att hitta en fjortonde man till sällskapet för att slippa otur går om intet. I alla fall, i PJ the Defilers värld är det först nu som han fattar att Sauron är tillbaka - trots att han vetat det länge och till och med försökt övertala The White Council om att de ska storma Dol Guldur men blivit motsagd av Saruman som i hemlighet redan fött en önskan om att själv hitta ringen och bli härskare över hela Middle Earth. Alltså förlåt PJ, men det är inte som att det inte finns material att hämta och använda sig av på ett snyggt och spännande sätt. Det är ditt eget jävla val att göra om grejer så att de blir dåliga och jag har så svårt att förstå varför.

Hur som, dvärgarna och Bilbo ger sig in i Mirkwood medan Gandalf drar till något okänt berg och undersöker gravar/fängelser som ringvålnaderna tydligen blivit instängda i någon gång. Kul grej, Tolkien måste ha missat det helt, men det gör nog inte så mycket för de är självklart inte kvar där utan fritagna. Radagast dyker också upp och tycker att det är ett väldigt konstigt ställe att mötas på, varefter de två drar till Dol Guldur, där den brune trollkarlen uppenbarligen drabbas av någon sorts amnesi och säger att stället ser fullständigt övergivet ut - för det var ju inte alls så att det var han som berättade för Gandalf att det var någon som höll till där och tog med ett svärd som dök upp ur tomma intet. Sen skickar Gandalf iväg Radagast till Galadriel och går in för att upptäcka vem som gömmer sig där trots att han borde veta redan.

Åter till dvärgarna och Bilbo. De vandrar i skogen som verkar ha någon sorts hallucinogen effekt på dem och tappar självklart bort stigen helt utan hjälp av några alviska lyktor och svår hunger. Bilbo kommer själv på att han borde klättra upp i ett träd och se om han kan hitta riktningen och gör också så, helt utan att dvärgarna märker det. Där uppe lyckas man inte bara med konststycket att ha fel färg på fjärilarna, man låtsas också att Bilbo faktiskt ser hela vägen till berget och inte alls bara skog åt alla håll. Han kommer dock ner och upptäcker att dvärgarna är bortförda av otäcka, enorma spindlar - som väl får sägas vara helt okej gjorda - och tvingas slåss lite mot dem för att rädda sina följeslagare. Här märker man dock att det enda som verkligen glänste i förra filmen, sångerna, helt är bortprioriterade nu. Varken "Attercop" eller "Tomnoddy" dyker upp och Bilbo dödar inte tillnärmelsevis lika många spindlar som han gör i boken - och dessutom dyker alverna upp mitt i allt och tillfångatar allihopa. Samtidigt. Ja, det är väl bara logiskt eftersom de helt skippade bitarna där gänget försöker tigga mat vid deras fester, så vi får leva med det - men det hela gör ju också att det blir lite mindre logiskt av Thranduil att fängsla dem allihopa.

Det är i och med dvärgarnas tillfångatagande som den absolut värsta ändringen i filmen tar fart. Kära läsare: Möt Tauriel. Inte nog med att det är ett otroligt fantasilöst namn på en skogsalv, skådespelerskan som gestaltar henne gör det väldigt fjompigt. (Men alltså, såg ni när hon "sprang", eller?!) Legolas är kär i Tauriel, men Tauriel börjar prata med och intressera sig för Kili efter att han flörtat lite med henne.

Ja, ni läste rätt. En dvärg som flörtar med en alv. Oh ja. De har ett fint samtal och ljus och stjärnor och om att Kili tydligen lovat att komma tillbaka till sin mamma och allt.

Thorin, å andra sidan, får förmånen att förhandla lite med alvkungen Thranduil om dvärgarnas frihet. Alverna verkar visst veta allt om deras uppdrag (som tydligen inte alls är att återta berget, utan att hitta den där jäkla Arkenstone så att Thorin på något magiskt sätt få rätt att härska över alla dvärgar i hela världen) och Thranduil säger - efter att han har förklarat att dvärgarna får skylla sig själva för att draken kom, det var tydligen helt och hållet Thror och hans girighets fel - att han gärna släpper dem vidare om de bara går med på att skänka honom de delar av skatten som rimligen måste anses tillhöra honom. Thorins svar? Tja, han invänder i alla fall inte att det inte alls finns någon del av skatten som rimligtvis tillhör Thranduil, vilket är fallet, nejdå. Han ba' typ "åhnejdu, jag litar minsann inte på alver!" eftersom hans folk tydligen kom och tiggde hos skogsalverna när de blev utan hem. Jo tjena.

Och du Thorin. Allvarligt. Det är Thranduil som behöver oroa sig över att inte lita på dig. Du förstår, det är liksom hans om måste börja med att uppfylla sin del av dealen. Ni kan ju knappast ge honom något av skatten medan ni sitter i fängelsehålorna, eller hur? Nä, men just det. Om du litar på honom eller inte är fullständigt jävla ointressant. Det värsta som kan hända om du tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Det enda som händer om du inte tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Hur kan det vara fel att chansa? Det hade liksom inte varit ett problem om du hänvisade till att hela skatten var din, men att du inte litar på alver? KOM IGEN!!!

Förresten har Thranduil tydligen både varit med och slagits mot de stora drakarna i norr - trots att sindaralverna inte gick i strid tillsammans med någon av Noldoralverna som var de som faktiskt stred mot drakarna i de strider som stod mot Morgoth. Dessutom har han en jäkligt bra foundation.

Hur som helst, Thorin blir nerskickad till fängelsehålorna igen och Bilbo tvingas hjälpa dem att fly. Istället för att packa in dem i tunnor och bli utslängda i strömmen av alverna så hoppar de alla in i öppna tunnor och skickas iväg av Bilbo som öppnar golvluckan med någon sorts spak - dels för att PJ the Defiler antagligen inte vet ett skit om att åka i tunnor på vattnet, och dels för att det strax är dags för lite meningslös, ologisk actionscen som går att copypastea till ett dyrt videospel baserat på filmen sen.

Nåja, vi ska väl ta det från början. Tydligen har alverna en vattenport lite längre nedströms, vilken de självklart stänger så fort de får se tretton dvärgar och en hobbit komma farande emot dem. Alvvakterna blir dock omedelbart överfallna av orcher, som, you guessed it, fortfarande inte har några som helst problem med solljus. Det blir lite fight, dvärgarna hugger så gott de kan från sina tunnor och skickar upp Kili för att öppna dörrarna med, åter igen, en sorts spak. Han blir dock skjuten i låret av en pil och säckar ihop alldeles under spaken.

Förlåt. Jag förstår att det gör jätteont att få en pil i låret. Verkligen. Det är inget jag skulle vilja utsättas för själv. Men Kili är en jäkla dvärg av Durins ätt. De är tuffare än vi människor, de är för fasiken skapta för att stå emot Morgoth, som Sauron bara var en tjänare åt i tidigare åldrar, de kan ta en jäkla pil i låret utan att ramla omkull! (Ja, även om det skulle vara en "morgulpil", vilket ju inte riktigt existerar i Tolkiens värld va, men men.)

Jaja, alverna med Tauriel i spetsen har nu äntligen hajjat att det är ett jäkla band av orcher på deras marker och börjar slakta lite, medan Kili äntligen lyckas ta sig upp och dra i spaken varefter han hoppar ner i en tunna igen och dvärgarna och Bilbo flyter vidare. Legolas, som är en fjompig stilroll i den här filmen, skuttar mellan tunnorna och tar ihjäl lite orcher, och dvärgarna gör vad de kan för att hjälpa till. Vid ett tillfälle slungas Bomburs tunna upp på marken och rullar ihjäl några orcher innan den stannar, Bombur sparkar ut botten och blir någon slags fightande tunna med ben. Värdigt. Mycket värdigt. Hela scenen lider dock något av den överväldigande mängden fiender i förhållande till dem man håller på. Inte en enda orch lyckas ha ihjäl en dvärg. Det är rätt fascinerande, och gör det hela lite (mycket) svårare att tro på.

Slutligen flyter i alla fall dvärgarna bort utom räckhåll för orcherna och Legolas och Tauriel tar med en orch levande tillbaka till Thranduil. Där blir orchen förhörd, och berättar för dem att Kili blivit skjuten med en "morgulpil" och därför snart kommer dö. Tauriel blir väldigt upprörd för att någon velat skada hennes lilla flirt och närapå dödar orchen, varpå Thranduil skickar iväg henne för att samla sig lite så som anstår en alv. Han fortsätter ställa frågor och får ur orchen att det som gömmer sig i Dol Guldur är något jättefarligt som ska skaffa sig ett ännu jättefarligare vapen, också skiljer han orchens hals från hans huvud, trots att han lovat att befria honom om han kom med mer information. Legolas blir upprörd över att farsan inte håller sitt löfte, farsan förklarar att alla gränser ska stängas och skickar iväg sin son med meddelandet till den stora porten. Där får vår alvprins veta att Tauriel gett sig iväg och han följer självklart efter.

Under tiden har dvärgarna och Bilbo tagit sig i land på någon sorts klippor - eftersom träsken som omger floden på väg ut mot sjön tydligen är bortrationaliserade - där de binder om Kilis ben samt blir överfallna av Bard. Han är nämligen inte alls kapten i vakten av Esgaroth i den här historien, nej nej, han är någon sorts smugglare. Tydligen behöver gänget ta sig in i staden osedda också, och den maffiga entrén som Thorin egentligen gör i Sjöstad blir helt omintetgjord. Tack, PJ, för jag hade ju inte alls sett fram emot att få se honom skjuta upp dörrarna till festsalen och utropa "I am Thorin son of Thrain son of Thror king under the mountain!", inte alls. Nej, istället smugglas de in i tunnorna, täckta av fisk (!!!) och är nära att bli avslöjade vid gränsen för att härskarens högra hand är där och inte vill att man ska föra in mat till staden där folk tydligen svälter. Jajemän, the Defiler har förvandlat Esgaroth till ett eländigt, förtryckt samhälle styrt av en maktgalen härskare istället för den sista (och tämligen välmående) handelsutposten i norr. Allt är smutsigt och grått och Bard står under bevakning för att han är någon sorts bråkmakare. Därför tvingas dvärgarna och Bilbo ta sig upp i hans hus via - åh, det här är bra - toaletten som leder rakt ut i vattnet. Underbart. Jätteroligt. Totalt jävla ovärdigt. Avgå.

De tjafsar lite om att vapnen de får av Bard inte är vad de betalat för och börjar göra upp planer på att bryta sig in stadens vapenhus där alla riktiga vapen tydligen hålls inlåsta av härskaren och här någonstans börjar det gå upp för Bard vem Thorin faktiskt är. Han säger åt sin son (som väl får sägas vara ett ok tillägg tillsammans med de två döttrarna även om det ska blir spännande att se hur de tar sig från Sjöstad innan draken förgör det) att inte låta dvärgarna gå någonstans och springer iväg för att kolla på ett tygstycke i en handelsbod som tydligen bevisar att Thorin är son till Thrain som är son till Thror. Bard börjar då viska fram en gammal vers som är någon sorts profetia om att kungen under berget ska återkomma och taga sin plats på tronen - men istället för att låta versen sluta som den ska ("All sorrows fail and sadness/At the Mountain-king's return") så förvandlar PJ the Defiler den till en förutsägelse om att "all shall end in sadness" och att allt ska brinna. Mmm. Jättefint, regissörjävel, ska du ge dig på lyriken i boken också? Känner du verkligen att du inte gjort bort dig tillräckligt än?

Jaja, Bard rusar tillbaka för att hindra dvärgarna från att ta sig till berget (och förlåt, men man börjar ju undra lite hur han tänkte från början när han gick med på att ta med ett gäng på tretton dvärgar och en hobbit till stan och dessutom lova att skaffa dem vapen - vad trodde han att de skulle göra, liksom, även om han inte trodde att de skulle till Ensamma Berget? Harpunera fisk?) men de har självklart redan börjat bryta sig in i vapenboden. Där blir de tillfångatagna av vakten och förda inför härskaren (som på grund av försöket att sno just vapen frågar om de är "enemies of the state" - bra jobbat där, vapenlobbyn!) för att förklara sig. När det står klart vem Thorin är och att Bard är väldigt emot att de går till berget blir härskaren plötsligt väldigt vänligt inställda till dvärgarna.

Här kan det också vara passande att påpeka att Bard, precis som i boken, är av Girions ätt. Vad som blir lite konstigt däremot är att det tydligen är på grund av Girion som draken lever, för han lyckades inte döda den. Never mind att ingen annan lyckades heller, allt är Girions fel. Dock lyckades han visst skjuta loss ett av drakens fjäll - so we all can see where this is going. Hej då trasten och grejerna. Dessutom är det tydligen bara svarta pilar som kan döda draken, och de flesta gick åt då för länge sedan - utom en. Gissa vem som har den..?

Dvärgarna och Bilbo bjuds i alla fall på en storslagen dryckesfest och ska ge sig iväg nästa morgon. Vid avresan blir det igen lite (mycket) fel. Dels tvingar Thorin Kili att stanna kvar för att han har ont i benet, Bofur blir kvar för att han försovit sig, Fili (som plötsligt får veta att han ska bli kung efter Thorin, trots att han är yngre än Kili - alltså vafaaaaan) stannar av lojalitet till sin brorsa och Dori (eller någon annan vithårig dvärg, jag minns ärligt talat inte och jag tänker inte se om den här skitfilmen igen) stannar för att hjälpa till. De tvingas återvända till Bard med den sjuke Kili, eftersom ingen annan vill hjälpa dem, tydligen. De sjunger sånger om att dvärgarna ska bringa rikedom och grejer till trakten, men de vill inte hjälpa en av de sjuka. Ooookeeej...

De övriga tar sig i alla fall till berget och börjar leta efter den hemliga ingången. Bilbo får jättemycket beröm när han hittar en fullt synligt och tämligen gigantisk uthuggen trappa i statyn av Thror som tydligen är uthuggen i berget. Well spotted, verkligen. De hittar bergväggen där dörren garanterat finns och börjar hugga lite i den, vilket självklart går åt helvete. Solen på Durins dag (som de tydligen kan beräkna, who knew) sjunker allt lägre tills den helt försvinner. Dvärgarna blir jätteledsna och börjar gå därifrån. Bilbo vill inte ge upp utan muttrar om det som runorna sa, och vips dyker en trast upp och knackar med en snigel varefter månljuset avslöjar nyckethålet och allt är bra igen. Det här med månen visar dock åter igen att PJ the Defiler antingen inte läst Silmarillion eller helt enkelt saknar respekt för den - det sista ljuset av Durins dag kan nämligen inte komma från månen, eftersom den i Tolkiens värld inte, jag repeterar, inte reflekterar solens ljus utan lyser av sig själv. Nåja. Vi går vidare, för det gör de i filmen. Nu är stunden kommen för Bilbo att ta sig ner till draken. Han får (bokenlig) sällskap en bit på vägen av Balin, men skickas inte ner för att spana utan för att hitta the Arkenstone. Det är tydligen därför han är med. Han går ner, klättrar omkring lite på guldhögen och lyckas självklart väcka draken. De snackar lite och Bilbo får syn på både fjället som Girion sköt bort och the Arkenstone. Bilbo flyr från Smaug och man får inte se vad som händer med ädelstenen så uppenbarligen hann han plocka på sig den i sista sekunden. På väg upp blir han stoppad av Thorin som gett sig av efter honom och blir utfrågad om stenen men svarar undvikande - så jäkla smooth av PJ the Defiler det här alltså. Då kommer Smaug och alla dvärgarna springer omkring som dårar - inte tillbaka till sin gång utan runt omkring i berget. Jättesmart, grabbar, jättesmart. Lycka till att smita från den där eldsprutaren.

Under tiden nere i Sjöstad är Kilis tillstånd kritiskt samtidigt som orcherna har hunnit till stan. Bofur ger sig iväg till svinstian för att leta efter athelas (som Aragorn använder mot Frodos sår efter ringvålnaderna i LotR) för tydligen matar man grisarna med det i Sjöstad. Bard och hans son ger sig av för att försöka ta sig med den svarta pilen till någon slags dubbelbåge på ett hustak, men Bard hinner bara gömma pilen innan han blir jagad och fångad av härskaren och hans män som fått syn på honom. Det väcker en del frågor. Eftersom det påpekas väldigt tidigt att härskaren och hans män vet var Bard bor - varför gick de inte bara dit om de nu ville arrestera honom? Mer exakt vad är det han har hunnit göra nu som han inte gjort förut? Hur ska han hinna till den där dubbelbågen med pilen innan draken kommer?

Nåja, det kanske var lika bra att han inte var kvar hemma, för där trillar ett gäng orcher ner genom taket och börjar försöka döda dvärgarna - något de sorgerligen misslyckas med, delvis tack vare att Tauriel och Legolas dyker upp. Medan Legolas sticker iväg för att jaga bort de sista orcherna och börja blöda lite näsblod efter att ha misslyckats med att döda Bolg så väljer Tauriel att trots uppmaning inte följa efter honom utan att istället heala Kili på ett sätt som ser ut som en scen ur True Blood snarare än The Hobbit. (Ja, alltså, hon trycker gräset som Bofur hämtat mot hans ben och blir självlysande, börjar stöna och jucka lite fram och tillbaka. I shit you not.) Kili blir helad och börjar mumla saker om Tauriel halvt utslagen - om att hon vandrar hos stjärnorna och om hon hade kunnat älska honom.

Ja.

Ungefär där fick jag hindra min impuls att resa mig och lämna biosalongen och börja grina.

Shit goes on uppe hos de andra dvärgarna och Bilbo i alla fall. Draken jagar dem och pajar några pelare som ändå ser ut att vara viktiga för hållfastheten - men vi märkte ju redan i förra filmen att PJ the Defiler inte direkt verkar bry sig om sådana saker så länge det ser coolt ut. Dvärgarna lyckas i alla fall lura Smaug att elda igång deras gamla guldsmältor och kastar lite smällare på honom innan de försöker dränka honom i guld genom att öppna formen till den gigantiska guldstaty som Thror tydligen var på gång att bygga åt sig själv innan draken kom. Det funkar självklart ganska dåligt, och Smaug ger sig av mot Ergaroth för att döda typ alla - och där tar det slut. Ja, någonstans mitt i allt detta har också Gandalf gått och blivit tillfångatagen av Sauron, förstås, men det är ingen överraskning.

Det här är ingen bra film. Visst, jag uppskattar de rejäla underarmarna som framförallt Thorin och Dwalin visar upp, och draken är helt acceptabel (bortsett då från att han är fjällig på undersidan). Hell, jag kan till och med uppskatta Thranduils rollprestation. Det jag har problem med är 1) att filmen inte handlar ett dugg om Bilbo, 2) att actionscenerna är för otrobara och uppenbart med för att sälja ett häftigt videospel samt 3) att PJ the Defiler skapar en helt annan historia. Att skicka Thorin & Co efter the Arkenstone och inte efter sitt kungariken och sin skatt är lite som om Frodo i filmerna inte alls hade varit på väg till Mordor för att kasta Ringen i Mount Doom utan för att dricka te med sin faster. Det förändrar hela historien. Det är oerhört, oerhört arrogant att tro att man kan skapa en bättre story än den som Tolkien gjorde i den här boken. Faktum är att det nog kan vara den bästa boken jag någonsin läst, alla kategorier. Den är perfekt på så många sätt - den lättsamma tonen, sina många äventyr, sitt main quest, de olika karaktärerna som dyker upp, Bilbos utveckling och twisten på slutet. Peter Jackson är mitt uppe i att förstöra allt det. För det har jag svårt att förlåta honom.

onsdag, augusti 28, 2013

Centerpartiets framtida riktning

Egentligen hade jag inte tänkt kommentera Markus Uvells debattartikel hos Expressen igår. Både Hannes Hervieu, ordförande för Centerstudenter, och Johan Hedin svarar bra på det här med konfliktytan stad och land.

Men så råkade jag läsa en kort ledare hos ÖP av Sven Olov Lööv som gör ett påstående som jag aldrig någonsin trodde att hans penna skulle kunna åstadkomma:

När vd:n för näringslivets tankesmedja Timbro, Markus Uvell, tar upp frågan om hur Centern ska överleva långsiktigt finns det all anledning att lyssna.

Lööv har nämligen inte riktigt som tradition att hålla med Timbro om allt de säger. Tvärt om. Det märks egentligen på resten av texten, där han menar att "de marknadsliberala åsikter[na]" inom rörelsen har "torgförts av unga centerpartister runt Stureplan". (Själv är jag marknadsliberal, uppvuxen på en gård och fullständigt främmande för Stureplans krogliv, men det passar inte riktigt in i bilden, antar jag.) Lööv tycker nog inte egentligen att man ska fråga Timbro om Centerpartiets framtid - han råkar bara gilla budskapet denna gång.

Låt mig göra en sak klar: Jag tycker också att Centerpartiet ska prata landsbygd. Det är helt självklart. Men man kan vara ett parti för landsbygden på olika sätt, och det är lite det som har legat och gnagt i mig sedan jag läste Uvells artikel igår. Hans råd går nämligen inte ihop.

Uvell börjar med att konstatera att Centerpartiet bör fortsätta vara ett borgerligt parti. Så långt helt korrekt - det var efter en tid präglad av närmanden mot socialdemokraterna som vi landade på femprocentsnivån i riksdagsvalet. Det var tre månader efter att Olof Johansson avgått, så de som under det senaste åren försökt förklara partiets nedgång med nyliberalism och en Timbro takeover får tänka om. Tvärt om, när Maud Olofsson positionerat oss som ett tydligt borgerligt alternativ gick vi upp två val i rad - det hade inte hänt sedan 70-talet. Uvell har alltså alldeles rätt när han säger att vi inte ska lyssna på Börje Hörnlund-typer som påstår att det var bättre förr.

Sen kommer han emellertid in på att vi ska vara ett landsbygdsparti. Han menar dock att det bara går att vara om man överger landsbygden, och lägger till att man tydligt (förutom ett antal värderingsfrågor där jag helt håller med om att vi borde vara skarpare) borde prioritera "landsbygdens företagande, tillväxt och arbetsmarknad". Jag är med så långt också. Problemet är bara att han samtidigt råder partiet att överge marknadsliberalismen.

Vi ska alltså vara ett borgerligt parti som överger marknadsliberalismen men har lösningar på problemen med tillväxten på landsbygden.

Jag får det inte att gå ihop. Hur ska det gå till? Det är ju inte direkt så att det är marknaden som sett till att vi sett en utarmning av landsbygden - tvärt om. Det är en socialdemokratisk politik där lönestrukturer pressats samman, skatter höjts och man på allvar velat göra sig av med företag med mindre marginaler som lett till dagens situation, inte en marknadsliberal. På en fri marknad med lägre skatter och färre regleringar hade fler kunnat driva företag på landsbygden, och kunnat anställa folk för en lön som inte sätts i Stockholm av förhandlande centralorganisationer utan som faktiskt gör det lönsamt att ha anställda.

Uvell föreslår att vi borde sikta mer på konservatism än på liberalism, men det som liberaler och konservativa faktiskt brukar komma överens om är ju just ekonomisk politik.

Helt allvarligt nu, vi ska inte bli ett sossigt bidragsparti i landsbygdsfrågorna, men vi får inte gilla marknaden?

Snälla någon, förklara för mig hur man kan fokusera på företagande, tillväxt och arbetsmarknad på landsbygden utan att vara det ena eller det andra.

tisdag, juni 25, 2013

Jag kandiderar till Europaparlamentet

Våren 2009 satt jag på en centerstämma och frågade mig om jag verkligen skulle fortsätta med partipolitiken. Det var efter FRA-lagsdebatten, efter att partiet accepterat kompromissen och åtskilliga liberaler sade tack och hej.

Jag bestämde mig för att stanna. Inte för att jag tyckte att det beslut stämman fattat var bra, utan just för att det inte var det.

Det svenska maktsystemet är uppbyggt på ett sätt som gynnar organisering. Individer kan tycka lite vad de vill, men egentligen är det bara när de representerar en organisation som åsikterna blir inflytelserika. Det blir extra tydligt när man tittar på partipolitiken: Det är partierna som beslutar om vilken politik väljarna kan välja mellan, det är partierna som väljer sina ledningar som sedan förhandlar om regeringsmakten, det är partiledningarna som i praktiken utser ministrar och vilka frågor som faktiskt ska drivas i regeringen. Om man vill få något gjort i en fråga är det enklaste faktiskt att försöka förändra inifrån.

Det har hänt en del sedan 2009. CUF var exempelvis med och kämpade för de fyra centerpartistiska riksdagsledamöter som inte röstade för implementeringen av datalagringsdirektivet i Sverige. Vi har varit med och drivit partiet i en åter allt mer integritetsvänlig riktning, och fått igenom skarpa skrivningar om det i idéprogrammet. Vi är inte i mål än, och det har hänt en del skit på vägen, men åtminstone jag upplever att partiet i vart fall inte är på väg åt fel håll längre.

Annat är på väg åt fel håll, däremot. Som EU. Stora delar av den integritetskränkande lagstiftningen kommer just därifrån. I tider av ekonomisk kris blir unionen också allt mer klåfingrig i sina desperata försök att vända läget - och samma klåfingrighet märks för övrigt på andra områden, som den nu aktuella snusfrågan, önskemål om att momsbelägga ideella föreningar och förslag om kvotering av bolagsstyrelser.

Jag tror som sagt på att förändra inifrån, och även om EU är ett stort maskineri så har man som parlamentsledamot i alla fall en möjlighet att påverka. Jag vill dit och göra det. Jag tror nämligen att ett EU där människor fritt får resa, handla, arbeta och studera är bättre än stängda gränser - men jag tror också att ett EU som fortsätter att utvecklas som det gör nu riskerar att kullkasta hela samarbetet. EU behöver bli smalare men vassare - unionen behöver bli bättre på det den faktiskt ska syssla med, och den behöver ge fan i resten. Håller du med om det, och råkar vara medlem i Centerrörelsen, får du gärna rösta på mig i den medlemsomröstning som äger rum mellan den 15 augusti och den 15 september.


måndag, maj 13, 2013

Om Tollare folkhögskola och associationspanik

"Åsikterna är mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare" - jag har ingen statistik på det, men ibland känns det som att det är den vanligast förekommande Twitterbion. Det säger något sorgligt om vår samtid.

Vi verkar nämligen leva i ett samhälle som lider av associationspanik.  Det tar sig en hel del uttryck också - allt från att folk inte får fortsätta jobba för att de har fel text på mössan på en Facebookbild till att människor förväntas ta avstånd från illdåd som andra människor med någon typ av likartad etnisk bakgrund gör.

Nu har CUF drabbats av det. I fredags fattade vi beslut om att vi vill legalisera och reglera cannabis på samma sätt som alkohol är reglerat idag, och det blev, ska vi säga, en liten mediagrej av det hela. Det har inneburit att den tänkta introduktionen med det nya verkställande utskottet i organisationen har blivit avbokat av stället där vi skulle vara, Tollare folkhögskola som ägs och drivs av IOGT-NTO.  De meddelar följande:

"Efter att fått kännedom om att Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundsstämma i helgen sagt Ja
till att arbeta för en reglering och legalisering av cannabis, så har vi svårt att samarbeta med Er.

Vi har därför nu på morgonen beslutat att inte samverka med Er kring vår Tillitsbana eller erbjuda
Er konferensplats på Tollare folkhögskola den 19 - 20 maj 2013.

Skälet är att Ni och vi har helt skilda drogideologiska uppfattningar."

Låt mig först klargöra en sak: Tollare folkhögskola, och alla andra för den delen, har sin fulla rätt att tycka att CUF:s beslut är galet, sorgligt och avskyvärt. De och alla andra har all rätt att inte erbjuda oss sina tjänster. Men jag har också min fulla rätt att tycka att det är tråkigt att de kommit på det nu. En vecka innan vi ska dit.

Det är inte heller så att vi ska dit för någon sorts manifestation. Tvärt om - vi är fem pers som ska ha ett i högsta grad organisatoriskt möte. Tre av dem är mig veterligen emot beslutet från i fredags, och själv är jag helnykterist tillhörande en släkt som en gång skänkte mark till uppförandet av just en nykterhetsloge i byn.

Jag undrar också lite kring de ideologiska undersökningar de uppenbarligen ägnar sig åt rörande sina kunder. CUF har ju sedan länge beslut om att slopa Systembolaget, sänka åldersgränsen för att få köpa alkohol i butik till 18 och att sänka alkoholskatten - bekymrade inte det Tollare folkhögskola? Och vad skulle de säga om, säg, Liberala Ungdomsförbundet eller Vänsterpartiet skulle vilja boka konferens hos dem? Eller FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan?

Vi har frågat vilka fler politiska uppfattningar som inte är välkomna, och de svarar "rasistiska". Det känns oerhört kränkande att få en sakpolitisk uppfattning om hur man bäst begränsar en drogs skadeverkningar i samhället jämställd med en ideologi som tycker att vissa människor är sämre på grund av sin etnicitet.

Visst finns det också fall som inte är associationspanik trots att man avkräver somliga ansvar för något som har med någon annan att göra. Det var exempelvis berättigat att fråga Omar Mustafa om hans åsikter efter de föreläsare som hans organisation bjudit in. Det är helt berättigat att fråga Centerpartiet var vi står i invandringsfrågan varje gång som Staffan Danielsson är ute och pläderar för strängare kontroller. Det är berättigat att inte skriva under debattartiklar med organisationer vars värdegrund man inte delar.

Det måste dock också finnas tillfällen där man inte genast antar att samtliga inblandade delar alla åsikter. Man måste kunna käka lunch på Max även om man är klimatförnekare. Man måste kunna åka taxi med en politisk motståndare utan att det påverkar bilden av ens politik. Man måste kunna skriva en gemensam debattartikel om en fråga utan att antas vara överens om allt annat också. Och ja, jag tycker att det vore trevligt om man kunde ha möten på etablissemang som inte delar alla ens politiska ståndpunkter - annars hade vi ju aldrig ens övervägt Tollare folkhögskola.

torsdag, januari 03, 2013

Centerpartiets idéprogram II - närmare om det här med den fria invandringen

Igår skrev Sanna Rayman på ledarplats i SvD om debatten kring idéprogramsgruppens förslag om fri invandring. Jag måste tyvärr ge henne lite rätt. Det har varit för mycket prat om att det "bara" är en vision och för lite försvar för det hela i praktiken.

Personligen är jag för fri invandring. Personligen anser jag att den som hindrar någon från att fly från förtryck knappast är bättre än förtryckaren själv. Personligen anser jag inte att staten har rätt att hindra någon från att anställa någon från ett annat land. Personligen anser jag att någon måste ta den här kampen mot såväl SD som alla andra med främlingsfientliga åsikter. Min förhoppning är att det blir Centerpartiet som gör det, för helt ärligt ser det inte jätteljust ut hos övriga partier.

Att vara för fri invandring är dock inte detsamma som att vara för att alla ska kunna leva på svenska socialbidrag. Tanken om fri invandring hänger tvärt om ihop med tanken om en arbetsmarknad med lägre trösklar, och en integrationspolitik som inte passiviserar dem som kommer hit. Sådana skrivningar finns i idéprogrammet, men är framförallt också en del av Centerpartiets politik sedan länge.

Att vara för fri invandring innebär inte heller att man tycker att det är skit samma vad andra länder gör. Såväl EU som enskilda europeiska länder (och, för den delen, väldigt många länder världen över) förtjänar kritik för att de inte ens uppfyller de rätt strama regelverk som finns idag. Tron på den fria invandringen får heller inte stanna vid Sveriges gränser - tvärt om. Precis som med all annan fri rörlighet, precis som med varje mänsklig rättighet, måste vi kräva att det ska finnas över hela världen.

Att vara för fri invandring betyder dock att man står upp för människors rätt att ta vilket arbete som helst, oberoende av dess geografiska placering. Det innebär att man tycker att de som flyr från förtryck ska kunna ha någonstans att fly till. Det innebär att man ser värdet, både för den enskilda personerna och för samhället, med att människor får skapa sin lycka varhelst de önskar.

Någon i den svenska debatten behöver stå upp för det. Visst, vi kan definitivt diskutera hur man bäst utformar en politik för att fler ska kunna ta plats på den svenska arbetsmarknaden, men det finns redan svar på det. Och det finns redan i vår politik. Vad Centerpartiet behöver nu är lite mer principfasthet och ett ordentligt försvar för fri rörlighet som en realistisk vision.

---

Mer att läsa: Johan Norberg i Metro, Staffan Heimerson i Aftonbladet, Alfred och Caspian på Newmill I och II, Fredrick Fedeley på Newsmill, Erik Laakso på Uppstuds.

Tidigare skrivit om idéprogrammet på bloggen: Centerpartiets idéprogram I - förslaget