Tystnad

Jag har inte bloggat på ett par dagar nu, och det kommer med största sannolikhet att bli tyst även imorgon. Under helgen har jag haft lite underbar semester med Uppsala-tjejerna, vi har skidat, åkt skoter och gullat med nyfödda lammungar.

Imorgon kommer veterinären för att avliva min häst, och det är, milt uttryckt, inte alls lika roligt. Jag har haft honom sedan sommaren 2001, och han har i mångt och mycket varit min bästa vän. Vi har klättrat upp på kalfjället tillsammans, galopperat över sommargröna ängar, travat när snön faller, simmat i Ljusnan, träffat älgar, renar, harar och rådjur ute i skogen, tagit oss ut ur ett brinnande stall, njutit av långa turer och kämpat genom bistra vintrar. Han har som inget annat lärt mig vad ansvar innebär, och han har visat mig hur det känns att göra framsteg.

När Popuzogolov kom till mig hyrde vi honom över sommaren från en ridskola uppe i Brunflo. De förklarade att han var tvungen att gå med grimma i hagen, och ett kort grimskaft, annars skulle vi aldrig få tag på honom. Poppe lärde sig naturligtvis rätt snabbt att det bara var att ställa ena hoven på grimskaftet och sedan dra, så var man av med det - men han lärde sig också att det nog var rätt trevligt när småtjejerna, alltså jag och min kusin Sara, pysslade, red och gav honom kraftfoder.
En kväll var vi nere hos farmor och farfar, som bjöd på surströmming. Vi barn åt naturligtvis sill - rutten fisk har som aldrig legat oss för. Jag slog dock vad med mamma, som väl hade tagit någon nubbe, att om jag åt en hel surströmming, då skulle jag minsann få en häst. Hon trodde nog att det var ett säkert vad - jamenar, ungarna åt ju inte surströmming. Mamma fick dock stå där med lång näsa, för surströmmingen åt jag. Sedan blev Poppe min på riktigt, och inte bara över sommaren. I ärlighetens namn var hon nog rätt nöjd med utgången själv också, för en snällare häst får man leta efter. Han var en riktigt säker häst, och anpassade sig alltid efter ryttarens kunnande. I början var det till och med så att om mamma sa "Trava!" började han trava, även om jag inte gjorde något.

Idag är han dock inte längre den glada, spralliga och ystra pensionär han var. Han har blivit gammal på riktigt, är någonstans mellan tjugoåtta och tjugonio. Han orkar inte längre bralla av sig i hagen, och han äter inte som han ska. Veterinären säger att han inte lider, men att han är väldigt till åren. Jag är tacksam över den tid jag har fått med honom, och kommer nog alltid att skryta med att när jag var ung, då hade jag en häst som fram till sitt tjugosjunde år låg på och ville galoppera och hoppa, en före detta ridskolehäst som blev ung på nytt och som lärde mig så väldigt mycket. Jag kommer alltid att minnas, och alltid att älska min lilla Poppepålle.