Jag kandiderar till förbundsordförande

Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.

Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.

På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.

Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.

Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.

Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.

Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.

Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!