Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.
Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).
Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.
Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.
måndag, augusti 30, 2010
lördag, augusti 28, 2010
Recenserad
Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?
Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.
Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.
söndag, augusti 22, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Fildelning, integritet och valet
Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.
Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.
Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.
Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.
tisdag, augusti 17, 2010
Skriver på andra ställen
Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.
lördag, augusti 07, 2010
Centerpartiets valfrågor
Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?
Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.
Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.
fredag, juli 23, 2010
Framtidens informationspolitik?
Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.
För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.
Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.
För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.
För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.
För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.
torsdag, juli 22, 2010
Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering
Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.
På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.
I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.
Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.
I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.
Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.
Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.
Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
måndag, juli 19, 2010
Hemsida!
För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D
Tack till lillebror som fixat! :D
söndag, juli 11, 2010
Littorinaffären
Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.
Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.
Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.
Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.
Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?
onsdag, juli 07, 2010
tisdag, juli 06, 2010
SKR, sexköp och synen på sexsäljare
I morse var jag på ett seminarium om jämställdhet och sexhandel arrangerat av SKR. Det var - ja, intressant är nog ett bra ord, samt en smula rörigt. Rapporten som släptes - Prostitution - Ett fritt valt yrke? - har jag inte helt hunnit läsa, men jag noterade att man under seminariet lyfte fram att man verkligen pratat med sexarbetare. I redogörelsen över vilka man intervjuat finns trettio personer (tre bortsållade) återfinns fyra aktiva (tre svenska och en tysk) och tre före detta (en svensk och två tyska) sexarbetare. Samtidigt har man pratat med sju representanter från prostitutionsenheterna i Sverige. Det är inte min idé om att lyssna på sexsäljare, speciellt inte som man så gott som inledde med att påstå att det inte går att diskutera sexköpslagen med aktiva sexsäljare, eftersom de säger fel saker.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.
Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.
Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.
Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.
Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?
Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.
Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.
Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.
Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.
fredag, juli 02, 2010
Sexköpslagsutredningen
Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.
Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.
Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.
Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.
Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.
Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.
Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.
DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.
torsdag, juli 01, 2010
Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!
Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.
Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.
Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.
tisdag, juni 29, 2010
OB och helger
Idag skriver Almegas VD, Jonas Milton, på Aftonbladets debattsida om det enkla faktum att människor är olika. Även som vuxna har vi olika dygnsrytm och olika tider på dygnet passar bättre eller sämre att jobba på. OB-tilläggets nuvarande utformning är, precis som han skriver, föråldrat.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.
Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.
torsdag, juni 10, 2010
Men för fan, Ask!
Ibland blir man faktiskt rätt så jävla less. Nu var det ju inte ens tre månader sedan vår justitieminister, Beatrice Ask, senast var ute och bevisade sin oduglighet som justitieminister. Nu är hon i farten igen.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.
Det är helt urbota dumt.
Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.
Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.
Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.
Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.
Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.
tisdag, juni 08, 2010
Vissa är mer jämlika än andra
Alltså förlåt, nu är jag väl allra sist på bollen, men jag kan inte få den här intervjun med Lars Ohly ur skallen.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.
Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.
Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.
"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)
Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.
Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.
Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"
Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.
Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.
söndag, maj 30, 2010
Tack och länkkärlek
Busy days just nu. Valrörelsen rullar och jag har tenta på tisdag (gulp - i övermorgon!) varför jag inte varit särskilt aktiv här. Bot och bättring lovas!
Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:
Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…
För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.
Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:
För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.
Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.
Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!
Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:
Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…
För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.
Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:
För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.
Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.
Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!
torsdag, maj 20, 2010
Kvinnan som sitt kön
Ibland blir man så där heligt förbannad. Mig händer det oftast när något idiotiskt sägs om kvinnlig sexualitet. Idag öppnade jag Google Reader och hittade ett inlägg hos Sakine Madon med en bild från Stoppa Langningen. Texten lyder så här:
"Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen."
Det är vidrigt skrivet. Det säger rätt ut att en kvinnas oskuld är något som av någon outgrundlig anledning är viktig att skydda. Som om det vore något fel med kvinnan annars, som om sex skulle förstöra henne.
Men det stora problemet är inte den här affischen. Det stora problemet är att majoriteten bara upptäcker det vidriga budskapet när det är så tydligt uttryckt.
När någon - som ofta kallar sig för feminist - upprörs över det "kvinnoförnedrande" i reklam o. dyl. som innehåller bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som tycks vilja ha sex with no strings attached, däremot, då är det svårare att se att det som uttrycks är precis samma sak. Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex. Detsamma syns ofta under ytan på sexköpsdebatten, där det blir tydligt att kvinnor och sex är en kombination som upprör, där en kvinna som har sex mot betalning måste vara traumatiserad eller tvingad.
Jag säger inte att alla kvinnor alltid vill ha sex. Jag säger bara att det är fel och vidrigt att betrakta kvinnan som något som kan förstöras av sex, hur frivilligt det än är. Jag skulle vilja sluta förväntas bli upprörd när jag ser en annan naken kvinna på en reklampelare. Jag skulle vilja sluta bli betraktad som ett kön.
Och jag skulle vilja att radikalfeministerna funderar en vända till nästa gång de upptäcker att de är överens med KD.
"Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen."
Det är vidrigt skrivet. Det säger rätt ut att en kvinnas oskuld är något som av någon outgrundlig anledning är viktig att skydda. Som om det vore något fel med kvinnan annars, som om sex skulle förstöra henne.
Men det stora problemet är inte den här affischen. Det stora problemet är att majoriteten bara upptäcker det vidriga budskapet när det är så tydligt uttryckt.
När någon - som ofta kallar sig för feminist - upprörs över det "kvinnoförnedrande" i reklam o. dyl. som innehåller bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som tycks vilja ha sex with no strings attached, däremot, då är det svårare att se att det som uttrycks är precis samma sak. Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex. Detsamma syns ofta under ytan på sexköpsdebatten, där det blir tydligt att kvinnor och sex är en kombination som upprör, där en kvinna som har sex mot betalning måste vara traumatiserad eller tvingad.
Jag säger inte att alla kvinnor alltid vill ha sex. Jag säger bara att det är fel och vidrigt att betrakta kvinnan som något som kan förstöras av sex, hur frivilligt det än är. Jag skulle vilja sluta förväntas bli upprörd när jag ser en annan naken kvinna på en reklampelare. Jag skulle vilja sluta bli betraktad som ett kön.
Och jag skulle vilja att radikalfeministerna funderar en vända till nästa gång de upptäcker att de är överens med KD.
onsdag, maj 19, 2010
Elias äger
När jag var 14 hade jag inte ens börjat tycka saker i organiserad form. Därför är det sjukt imponerande att läsa Elias Giertz debattartikel på Aftonbladet idag. Damn, liksom.
Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.
CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?
Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!
Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.
CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?
Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
