Centerpartiets framtid

Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.

Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.

Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.

Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.

Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.

Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)

Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.

Elias lämnar

Det ska fan till innan man vaknar ur bloggkoman.

Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.

Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.

Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.

Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.

Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.

Vi måste ha på fötterna när vi pratar om pensionerna

Jag ber om ursäkt om det här börjar bli tröttsamt, men jag har nog snöat lite på det här med pensionerna. Det är ett oerhört intressant ämne, kanske framförallt eftersom det råder rätt många missförstånd kring det.

En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.

Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.

Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.

Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.

Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.

Vi måste våga prata om pensionerna

Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.

När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?

Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.

Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.

Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.

Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.

Datalagringsdirektivet - lagrådsremissen

Så har regeringen, eh, äntligen släppt lagrådsremissen till införandet av det fruktade datalagringsdirektivet. Jag har enbart skummat vissa delar än så länge, men kan ändå inte låta bli att uppröras. (Och jag började alltså skriva detta i torsdags. Skiten förstör min blogglust.)

"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.

Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.

Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.

Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.

Skärpning

Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!

Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!

Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.

Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:

* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv

Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:

Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.

Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.

Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!

Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)

När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.

Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!

Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.

Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.

1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.

Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!

Enade vi stå, splittrade vi falla

Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.

En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.

Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.

En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)

I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.

---

Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.

En valanalys

Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.

Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.

För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.

I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.

Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.

Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.

Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.

För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.

Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.

Om sjukförsäkringen

Det här är ett svårt inlägg att skriva. Sjukförsäkringssystemet är - med all rätt - en känslig fråga. Den är praktiskt taget omöjlig att diskutera utan att ta upp enskilda fall, och ett sådant som - åter med all rätt - fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna är detta. Där berättas det om hur en kvinna, trots att hon absolut inte befinner sig i ett arbetsfört tillstånd, fått besked via telefon om att hon inte längre ska få pengar från sjukförsäkringen - trots att inget beslut är fattat, ska det senare visa sig. Det här är en tragisk historia, och inget annat. Så här ska det inte gå till. (Och ni som gör osmakliga antydningar om kvinnans dotters partitillhörighet - vänligen upphör genast med denna vidriga verksamhet.)

Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.

Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.

Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.

Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.

Ett hedrande omnämnande

Det börjar dyka upp lite röstförklaringar i bloggosfären nu. Att Johan Ingerö väljer en ung kristdemokrat lär väl knappast förvåna någon. Mattias Svenssons val gör mer ont i hjärtat men Fredrik Westerlund tycker jag gör ett väl övervägt och bra val.

Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.

Jurister kan också vara galna

Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.

Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).

Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.

Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.

Recenserad

Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.

Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?

Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.

Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.

Om behovet av en övergripande reform

.. skriver jag på Newsmill idag.

Over and out.

Fildelning, integritet och valet

Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.

Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.

Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.

Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.

Skriver på andra ställen

Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.

Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.

Centerpartiets valfrågor

Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.

Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?

Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.

Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.

Framtidens informationspolitik?

Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.

Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.

För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.

Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.

För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.

För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.

För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.

Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län

Hemsida!

För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D

Littorinaffären

Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.

Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.

Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.

Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.

Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.

Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?