DN har en otroligt bra ledare idag om mål och medel inom politiken - eller kanske snarare om det faktum att medlen aldrig debatteras. Den politiska debatten har fastnat på att målen är bra, och sedan tar det stopp.
Personligen är jag övertygad om att detta är en konsekvens av att politiken i sig inte känner några gränser. Allt är politik nu för tiden, och alla problem ska lösas av politiker. När vi inte har en ordentlig politisk debatt om var vi ska sätta gränserna för vilka mål i samhället som det är politikernas ansvar att försöka nå, hur ska vi ens komma i närheten av en ordentlig debatt om medlen för att nå dem?
För det kan inte vara så att alla problem i samhället ska lösas av kommunfullmäktige och riksdag. Politiken är ofta ett alldeles för trubbigt verktyg, och tenderar att gravt inskränka människors frihet när den används. Det ligger i dess natur. Och målet att hålla människor fria har sannerligen fått stå tillbaka de senaste åren.
Dessutom skapar politiska lösningar ofta nya problem. (Johan Norberg gjorde detta mycket tydligt på DN Debatt - lösningen på att banker gått in i för riskfyllda affärer blev att de istället fick ta sig an det säkraste i världen. Stater. Hej Grekland!) Dessa problem ska sedan lösas med fler regleringar, som orsakar nya problem, och plötsligt framstår det hela som ett sisyfosarbete.
Nåja. Innan vi lyckats sätta gränserna för politiken tror jag att en debatt om politikens medel tyvärr ligger allt för långt borta.
måndag, mars 05, 2012
onsdag, februari 29, 2012
Riksdagsledamöterna måste rösta nej till DLD!
Riksdagsgruppen beslutade nu att låta Johan Linander godkänna det lagförslag som via Justitieutskottet kommer läggas fram för riksdagen om datalagringsdirektivets implementerande i Sverige.
Det är en besvikelse för mig, men jag kan bara säga som jag säger på vår hemsida: Det är inte acceptabelt att man kränker mänskliga rättigheter bara för att det är ett krav från EU. Varje enskild ledamot han ett ansvar att respektera den grundlagsfästa rätten till personlig integritet och Europakonventionens skydd för privatlivet. Framförallt inte när vi har ett stämmobeslut som tydligt säger att vi ska fördröja implementeringen!
This ain't over 'til the fat lady sings. Och det gör hon, enligt mina uppgifter, den 21 mars.
Det är en besvikelse för mig, men jag kan bara säga som jag säger på vår hemsida: Det är inte acceptabelt att man kränker mänskliga rättigheter bara för att det är ett krav från EU. Varje enskild ledamot han ett ansvar att respektera den grundlagsfästa rätten till personlig integritet och Europakonventionens skydd för privatlivet. Framförallt inte när vi har ett stämmobeslut som tydligt säger att vi ska fördröja implementeringen!
This ain't over 'til the fat lady sings. Och det gör hon, enligt mina uppgifter, den 21 mars.
måndag, februari 27, 2012
Ohållbar ungdomsarbetslöshet
Förra veckan skrev jag tillsammans med de andra förbundsordförandena i Alliansen på Brännpunkt att regeringen måste börja göra något åt ungdomsarbetslösheten. Man har faktiskt fegat ur alldeles för länge.
LO-tidningens intervjuer från i fredags visar att kritiken är ening: Något måste göras. Men lösningarna ser förstås olika ut. SSU:s Gabriel Wikström påstår exempelvis att de halverade arbetsgivaravgifterna som regeringen infört inte har haft någon effekt - fastän ungdomsarbetslösheten faktiskt sjönk när det infördes. Sen fick dock fem gånger fler unga än någon annan åldersgrupp sparken när krisen slog till. Vad kan vi lära oss av detta? Jo, självklart spelar kostnaderna för att anställa och lagen om anställningsskydd roll för hur många unga som går utan jobb.
Ung Vänsters Stefan Lindborg efterlyser stimulanser av arbetsmarknaden. Det blir ju lite fnissigt, ärligt talat. För, vad är orsaken till att vi sitter i skiten? Uhm.. Jo, överdrivet spenderande och lånande som stater ägnat sig åt. Vad är Ung Vänsters lösning? Överdrivet spenderande och lånande från statens sida!
Som jag i Sundsvalls tidning försöker påpeka idag: Ungdomsarbetslösheten är inte ett problem som kommer sig av att vi har en finanskris. Det är ett strukturellt problem som kommer sig av hur vår arbetsmarknad är uppbyggd. Det betyder att vi, för att lösa problemet, måste ta oss an strukturerna. Det är bannemej inte hållbart att vi har Europas högsta arbetslöshet bland unga i förhållande till övriga befolkningen. Moderaternas arbetsmarknadsminister Hillevi Engström får faktiskt lov att ta lite initiativ. Nu.
LO-tidningens intervjuer från i fredags visar att kritiken är ening: Något måste göras. Men lösningarna ser förstås olika ut. SSU:s Gabriel Wikström påstår exempelvis att de halverade arbetsgivaravgifterna som regeringen infört inte har haft någon effekt - fastän ungdomsarbetslösheten faktiskt sjönk när det infördes. Sen fick dock fem gånger fler unga än någon annan åldersgrupp sparken när krisen slog till. Vad kan vi lära oss av detta? Jo, självklart spelar kostnaderna för att anställa och lagen om anställningsskydd roll för hur många unga som går utan jobb.
Ung Vänsters Stefan Lindborg efterlyser stimulanser av arbetsmarknaden. Det blir ju lite fnissigt, ärligt talat. För, vad är orsaken till att vi sitter i skiten? Uhm.. Jo, överdrivet spenderande och lånande som stater ägnat sig åt. Vad är Ung Vänsters lösning? Överdrivet spenderande och lånande från statens sida!
Som jag i Sundsvalls tidning försöker påpeka idag: Ungdomsarbetslösheten är inte ett problem som kommer sig av att vi har en finanskris. Det är ett strukturellt problem som kommer sig av hur vår arbetsmarknad är uppbyggd. Det betyder att vi, för att lösa problemet, måste ta oss an strukturerna. Det är bannemej inte hållbart att vi har Europas högsta arbetslöshet bland unga i förhållande till övriga befolkningen. Moderaternas arbetsmarknadsminister Hillevi Engström får faktiskt lov att ta lite initiativ. Nu.
onsdag, februari 15, 2012
Praktiskt idéprogramsarbete
Centerpartiet har som bekant valt en öppen idéprogramsprocess. Ett risktagande, visst, men när jag läser igenom det idag, 15 dagar efter släppet, verkar de värsta trollen och barnsjukdomarna ha försvunnit.
Det finns ändå all anledning, inte minst för ungdomsförbundet, att delta. Det finns de som redan varit flitiga - Eric Luth, exempelvis - men det vore förstås bra om det blev fler. Själv har jag avvaktat lite, men nu är det faktiskt dags för match.
Det jag tycker är absolut viktigast med ett idéprogram är att det just är ett idéprogram, och inte ett dokument som ska lämna tio konkreta förslag på hur elmarknaden ska se ut i framtiden. Här ska inte sakpolitiken finnas - här finns bara plats för våra grundläggande principer om hur samhället ska byggas.
Här är huvuddragen i mina ändringar under de två första rubrikerna:
Människan
Tanken om alla människors lika rätt och värde som utgångspunkten för idéprogrammet är väldigt bra. Min högst personliga åsikt är att det här avsnittet ska vara ett "huvudavsnitt" och egentligen bara grundläggande beröra vilka våra värderingar är. Viktigast är individen och dennes frihet, samhällets trygghet och världens hållbarhet.
När jag har redigerat texten ser den ut så här:
Alla människors lika rätt och värde är grundläggande för Centerpartiets politik. Människovärdet är okränkbart, och varje människa har
ett egenvärde. Vi anser att varje människa skall ha makten att forma sitt liv fritt och självständigt. Med den makten följer ansvar - nämligen att utifrån sin förmåga ta ansvar över sitt liv, sina medmänniskor och den miljö man lever i. Varje människas fri- och rättigheter begränsas endast av andra människors fri- och rättigheter.
Individen är den centrala beståndsdelen i ett samhälle. Centerrörelsens präglas av tanken att människors frihet spelar en avgörande roll för graden av gemensam välfärd. Det är människor, inte myndigheter, som skapar tillväxt och välstånd. När människan är fri kan den också frigöra sin skaparkraft, och det tjänar hela samhället på.
Samtidigt är en av statens grundläggande funktioner att hjälpa de människor som av olika anledningar inte kan ta hand om sig själva. Centerpartiet vill se ett generellt grundtrygghetssystem, som fungerar som ett golv för alla människor i samhället.
Vi har också ett ansvar att förvalta vår värld åt kommande generationer. Det innebär att vi skall bruka det som kan brukas och skydda det som måste skyddas. Att förvalta innebär att det vi lämnar över inte får var mindre värt än det vi tog emot.
Staten och det offentliga samhället
Här tycker jag att det behövs en grundläggande text om statens roll i samhället, så jag slängde ihop en. Den ser ut så här:
Staten finns till för att garantera människors lika rätt och värde, och skapa en grundläggande trygghet i samhället. Den ska vara demokratisk, decentraliserad och innehålla ett skydd för mänskliga rättigheter.
Centerpartiet vet att staten inte är den enda samhällsgemenskapen, men att det är den som politiken styr över. Staten är också den enda enheten i samhället som får utöva tvång och våld mot andra. Därför är det extra viktigt att den makt som staten utövar är proportionelig och står under ständig kontroll. Här kommer demokratin in som medborgarnas viktigaste verktyg.
Demokratin måste också byggas underifrån, och makten ska finnas så nära människor som möjligt. Det kräver en stark konstitution som garanterar individens rättigheter så väl som lokala och regionala beslutande församlingars självstyre.
Det är också viktigt att staten behandlar alla sina medborgare lika. Därför ser Centerpartiet vikten av att ta fram ett grundtrygghetssystem som omfattar alla, och som inte upprätthåller några inkomstskillnader i samhället.
Staten ska också präglas av öppenhet och transparens. Det gäller både i fråga om de beslut den fattar, men också i fråga om de människor som kommer hit och söker sig en framtid. Det finns inget egenvärde i stängda gränser - tvärt om! Alla ska vara välkomna hit. Staten ska heller inte lägga hinder i vägen för handel över gränser. Målet måste vara en värld där den fria rörligheten omfattar allt och alla.
Imorgon eller ikväll (beror lite på när jag hinner...) tar jag och tittar på de tre kvarvarande rubrikerna - frihet, trygghet och miljö.
Ni tar väl tag i det här ni också?
Det finns ändå all anledning, inte minst för ungdomsförbundet, att delta. Det finns de som redan varit flitiga - Eric Luth, exempelvis - men det vore förstås bra om det blev fler. Själv har jag avvaktat lite, men nu är det faktiskt dags för match.
Det jag tycker är absolut viktigast med ett idéprogram är att det just är ett idéprogram, och inte ett dokument som ska lämna tio konkreta förslag på hur elmarknaden ska se ut i framtiden. Här ska inte sakpolitiken finnas - här finns bara plats för våra grundläggande principer om hur samhället ska byggas.
Här är huvuddragen i mina ändringar under de två första rubrikerna:
Människan
Tanken om alla människors lika rätt och värde som utgångspunkten för idéprogrammet är väldigt bra. Min högst personliga åsikt är att det här avsnittet ska vara ett "huvudavsnitt" och egentligen bara grundläggande beröra vilka våra värderingar är. Viktigast är individen och dennes frihet, samhällets trygghet och världens hållbarhet.
När jag har redigerat texten ser den ut så här:
Alla människors lika rätt och värde är grundläggande för Centerpartiets politik. Människovärdet är okränkbart, och varje människa har
ett egenvärde. Vi anser att varje människa skall ha makten att forma sitt liv fritt och självständigt. Med den makten följer ansvar - nämligen att utifrån sin förmåga ta ansvar över sitt liv, sina medmänniskor och den miljö man lever i. Varje människas fri- och rättigheter begränsas endast av andra människors fri- och rättigheter.
Individen är den centrala beståndsdelen i ett samhälle. Centerrörelsens präglas av tanken att människors frihet spelar en avgörande roll för graden av gemensam välfärd. Det är människor, inte myndigheter, som skapar tillväxt och välstånd. När människan är fri kan den också frigöra sin skaparkraft, och det tjänar hela samhället på.
Samtidigt är en av statens grundläggande funktioner att hjälpa de människor som av olika anledningar inte kan ta hand om sig själva. Centerpartiet vill se ett generellt grundtrygghetssystem, som fungerar som ett golv för alla människor i samhället.
Vi har också ett ansvar att förvalta vår värld åt kommande generationer. Det innebär att vi skall bruka det som kan brukas och skydda det som måste skyddas. Att förvalta innebär att det vi lämnar över inte får var mindre värt än det vi tog emot.
Staten och det offentliga samhället
Här tycker jag att det behövs en grundläggande text om statens roll i samhället, så jag slängde ihop en. Den ser ut så här:
Staten finns till för att garantera människors lika rätt och värde, och skapa en grundläggande trygghet i samhället. Den ska vara demokratisk, decentraliserad och innehålla ett skydd för mänskliga rättigheter.
Centerpartiet vet att staten inte är den enda samhällsgemenskapen, men att det är den som politiken styr över. Staten är också den enda enheten i samhället som får utöva tvång och våld mot andra. Därför är det extra viktigt att den makt som staten utövar är proportionelig och står under ständig kontroll. Här kommer demokratin in som medborgarnas viktigaste verktyg.
Demokratin måste också byggas underifrån, och makten ska finnas så nära människor som möjligt. Det kräver en stark konstitution som garanterar individens rättigheter så väl som lokala och regionala beslutande församlingars självstyre.
Det är också viktigt att staten behandlar alla sina medborgare lika. Därför ser Centerpartiet vikten av att ta fram ett grundtrygghetssystem som omfattar alla, och som inte upprätthåller några inkomstskillnader i samhället.
Staten ska också präglas av öppenhet och transparens. Det gäller både i fråga om de beslut den fattar, men också i fråga om de människor som kommer hit och söker sig en framtid. Det finns inget egenvärde i stängda gränser - tvärt om! Alla ska vara välkomna hit. Staten ska heller inte lägga hinder i vägen för handel över gränser. Målet måste vara en värld där den fria rörligheten omfattar allt och alla.
Imorgon eller ikväll (beror lite på när jag hinner...) tar jag och tittar på de tre kvarvarande rubrikerna - frihet, trygghet och miljö.
Ni tar väl tag i det här ni också?
onsdag, februari 01, 2012
C bygger framtiden
Att Centerpartiet har problem är ingen nyhet. Som ungdomsförbundsordförande vill man så klart att ens moderparti ska få största möjliga genomslag, och därför känns det bra att idag se det ta steg mot detta.
På DN Debatt presenteras processen för att ta fram ett nytt idéprogram av idéprogramsgruppens ordförande, Per Ankersjö. Vi kommer att jobba med en wiki-lösning, där alla faktiskt får vara med och bidra. Det känns skitkul.
Det klagas nämligen ofta på att partier är otidsenliga, att de inte tar tillvara på människors åsikter och att de rent allmänt är tråkiga att engagera sig i. Jag brukar på det svara att det inte kommer förändras förrän folk som tycker så går med och faktiskt driver igenom en förändring - men jag kanske har haft fel. Kanske finns det faktiskt ett parti som öppnar upp ändå.
Jag är idag förbannat stolt över att det är just Centerpartiets ungdomsförbund som jag leder. Man tar en risk, men jag tror faktiskt att det här med öppenhet är något vi kommer att vinna på i längden.
---
Fler bloggare: Emil Källström, Fredrick Federley, Christian Ottosson och Mattias Larsson.
På DN Debatt presenteras processen för att ta fram ett nytt idéprogram av idéprogramsgruppens ordförande, Per Ankersjö. Vi kommer att jobba med en wiki-lösning, där alla faktiskt får vara med och bidra. Det känns skitkul.
Det klagas nämligen ofta på att partier är otidsenliga, att de inte tar tillvara på människors åsikter och att de rent allmänt är tråkiga att engagera sig i. Jag brukar på det svara att det inte kommer förändras förrän folk som tycker så går med och faktiskt driver igenom en förändring - men jag kanske har haft fel. Kanske finns det faktiskt ett parti som öppnar upp ändå.
Jag är idag förbannat stolt över att det är just Centerpartiets ungdomsförbund som jag leder. Man tar en risk, men jag tror faktiskt att det här med öppenhet är något vi kommer att vinna på i längden.
---
Fler bloggare: Emil Källström, Fredrick Federley, Christian Ottosson och Mattias Larsson.
torsdag, januari 26, 2012
En ny socialdemokrati?
Jag säger det rätt ofta, men det är för att det säger så mycket om läget i socialdemokratin i Sverige just nu. När jag började engagera mig ordentligt i politiken kring valet 2006 kunde varenda sosse försvara till och med Egyptenutvisningarna.
Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.
Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".
När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.
(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)
Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.
I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.
Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.
Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.
Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.
Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.
En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.
(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)
Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.
Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".
När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.
(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)
Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.
I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.
Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.
Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.
Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.
Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.
En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.
(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)
måndag, januari 16, 2012
Jösses, Juholt
Jag befinner mig på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. (Går att följa med ljud och bild här.) För mig som ärligt talat inte varit som mest insatt i just försvarspolitiken så här långt handlar det till väldigt stor del om att lära mig.
Någon som också borde ta tillfället i akt och lära sig, eller åtminstone lära sig att kolla upp grejer, är visst Håkan Juholt. Försvarsreformen antogs förra mandatperioden, och då är det är ju lite pinsamt att antyda att den drevs igenom med hjälp av SD.
Dessutom förklarade han också i sitt tal att krisen vi upplever beror på oreglerade finansmarknader. Det är ju lustigt, med tanke på att en av många bidragande orsaker till kraschen 2007 var att USA hade en reglering som tvingade banker att ge bostadslån till människor som inte var kreditvärdiga. Att vi sedan befinner oss i den situation vi gör idag hänger ju samman med dels långvarig överbelåning och statligt spenderande.
Lägg till att han också menade att Ryssland inte längre styrdes av en ideologi, utan av kapitalismen, samt att han både anser att försvarsreformen är underfinansierad och inte ser vare sig minskningar eller ökningar av försvarsbudgeten framför sig.
Plötsligt känns det mer befogat och mindre elakt att ordet "Juholtare" utsetts till nytt ord av Språkrådet.
---
Uppdatering: Och plötsligt känns det än mer befogat.
Någon som också borde ta tillfället i akt och lära sig, eller åtminstone lära sig att kolla upp grejer, är visst Håkan Juholt. Försvarsreformen antogs förra mandatperioden, och då är det är ju lite pinsamt att antyda att den drevs igenom med hjälp av SD.
Dessutom förklarade han också i sitt tal att krisen vi upplever beror på oreglerade finansmarknader. Det är ju lustigt, med tanke på att en av många bidragande orsaker till kraschen 2007 var att USA hade en reglering som tvingade banker att ge bostadslån till människor som inte var kreditvärdiga. Att vi sedan befinner oss i den situation vi gör idag hänger ju samman med dels långvarig överbelåning och statligt spenderande.
Lägg till att han också menade att Ryssland inte längre styrdes av en ideologi, utan av kapitalismen, samt att han både anser att försvarsreformen är underfinansierad och inte ser vare sig minskningar eller ökningar av försvarsbudgeten framför sig.
Plötsligt känns det mer befogat och mindre elakt att ordet "Juholtare" utsetts till nytt ord av Språkrådet.
---
Uppdatering: Och plötsligt känns det än mer befogat.
torsdag, januari 12, 2012
Free the people
Min käre far, som är en sådan där verklig liberal av sorten som sossar länge förnekat kan existera bland dem som föds, växer upp och lever på landet, brukar säga att högskattesystemet vi har i Sverige är ett gisslantagande av befolkningen. Genom de höga skatterna blir det i princip omöjligt att som vanlig svensson skapa sig en ekonomisk buffert av betydelse, och den stora majoriteten medborgare blir hänvisade till staten när något går snett i livet. Det skapar en oerhört stor sårbarhet - en försenad utbetalning av a-kassan eller ett kraschat kylskåp kan leda till långvariga ekonomiska problem.
Därför är det oerhört glädjande att se Annie Lööfs debattartikel i Aftonbladet idag, där hon argumenterar för en sparandelinje. För visst är det så att vi har en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige, samtidigt som den som vill ha sparade pengar på banken gör klokt i att födas i en familj där mycket finns att ärva.
Trygghetssystemen i Sverige har inneburit att vi gått från ett tillstånd där individen fått sätta sin tillit till familj och vänner vid svåra tider till ett annat där staten gjort var och en oberoende av sin omgivning och beroende av det offentliga istället. Majoriteten av de politiska partierna verkar fortfarande tycka att det är oproblematiskt, men så är självklart inte fallet. I praktiken blir det istället som pappa påpekar: Staten tar våra pengar och ger dem bara tillbaka om vi gör som de säger - om ens då.
Så - för att frige det svenska folket, för att skapa större egenmakt och mindre beroende, inför grundavdraget för kapitalinkomster på en gång!
Sen kan man inte heller förneka att det faktum att inte bara Sverige, utan stora dela av världen haft ett gynnande av lånande och konsumerande i alla lägen istället för ett gynnande av sparande kanske har haft en viss betydelse för det världsekonomiska läge vi befinner oss i. Just sayin'.
(För den som vill fördjupa sig lite mer i betydelsen av att ha ett eget kapital kan jag också rekommendera Maria Rankkas Timbropodcast från 2006. Den tar dessutom upp en hel del annat intressant.)
Därför är det oerhört glädjande att se Annie Lööfs debattartikel i Aftonbladet idag, där hon argumenterar för en sparandelinje. För visst är det så att vi har en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige, samtidigt som den som vill ha sparade pengar på banken gör klokt i att födas i en familj där mycket finns att ärva.
Trygghetssystemen i Sverige har inneburit att vi gått från ett tillstånd där individen fått sätta sin tillit till familj och vänner vid svåra tider till ett annat där staten gjort var och en oberoende av sin omgivning och beroende av det offentliga istället. Majoriteten av de politiska partierna verkar fortfarande tycka att det är oproblematiskt, men så är självklart inte fallet. I praktiken blir det istället som pappa påpekar: Staten tar våra pengar och ger dem bara tillbaka om vi gör som de säger - om ens då.
Så - för att frige det svenska folket, för att skapa större egenmakt och mindre beroende, inför grundavdraget för kapitalinkomster på en gång!
Sen kan man inte heller förneka att det faktum att inte bara Sverige, utan stora dela av världen haft ett gynnande av lånande och konsumerande i alla lägen istället för ett gynnande av sparande kanske har haft en viss betydelse för det världsekonomiska läge vi befinner oss i. Just sayin'.
(För den som vill fördjupa sig lite mer i betydelsen av att ha ett eget kapital kan jag också rekommendera Maria Rankkas Timbropodcast från 2006. Den tar dessutom upp en hel del annat intressant.)
onsdag, januari 11, 2012
Departementshuggsexa
Igår kväll började ett nyårslöfte från två av MUF:s förbundsstyrelseledamöter cirkulera på Facebook. Det enormt komiska i att de vill ta över utbildningsdepartementet med löften om "färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare" har LUF:s ordförande Adam Cwejman redan förtjänstfullt påpekat.(Men det känns ju bra att de lovar "mycket valfrihet" i skolan, istället för en begränsad sådan som deras Skolungdom argumenterat för tidigare.) Men har vi nu allmän huggsexa om departementen kan man väl lika gärna passa på att fråga sig om det finns något som Moderaterna borde lämna ifrån sig.
Här blir det nämligen ännu lustigare. De två MUF:arna berättar att det här med jobben för unga är oerhört prioriterat. De kräver "av regeringen att sänka trösklar, upprätta rättvisare villkor och större flexibilitet". Fint. Men hur har deras M-märkta arbetsmarknadsministrar lyckats tackla frågan hittills?
I ärlighetens namn inget vidare. Partiet vill inte ens förändra LAS, och talar konsekvent om att värna "den svenska modellen". Hur mycket MUF än ropar om större flexibilitet verkar de inte få med sig partiet på samma spår. That is, om nu MUF vill göra några förändringar av arbetsrätten själva. Deras avsnitt om jobb på hemsidan nämner nämligen alls något om regleringen av arbetsmarknaden.
Så kom igen, grabbar. Vad sägs om att ni kräver att någon från ett parti som fattar varifrån jobben kommer (företag, fyi), och hur man faktiskt gör det mer attraktivt att skapa fler jobb och anställa fler unga får ta över arbetsmarknadsdepartementet? Ert parti har ju faktiskt konsekvent stoppat sådana åtgärder hittills.
Här blir det nämligen ännu lustigare. De två MUF:arna berättar att det här med jobben för unga är oerhört prioriterat. De kräver "av regeringen att sänka trösklar, upprätta rättvisare villkor och större flexibilitet". Fint. Men hur har deras M-märkta arbetsmarknadsministrar lyckats tackla frågan hittills?
I ärlighetens namn inget vidare. Partiet vill inte ens förändra LAS, och talar konsekvent om att värna "den svenska modellen". Hur mycket MUF än ropar om större flexibilitet verkar de inte få med sig partiet på samma spår. That is, om nu MUF vill göra några förändringar av arbetsrätten själva. Deras avsnitt om jobb på hemsidan nämner nämligen alls något om regleringen av arbetsmarknaden.
Så kom igen, grabbar. Vad sägs om att ni kräver att någon från ett parti som fattar varifrån jobben kommer (företag, fyi), och hur man faktiskt gör det mer attraktivt att skapa fler jobb och anställa fler unga får ta över arbetsmarknadsdepartementet? Ert parti har ju faktiskt konsekvent stoppat sådana åtgärder hittills.
tisdag, januari 10, 2012
Jo, stäng dörren!
I lördags skrev bl.a. Centerkvinnornas ordförande Gunilla Hjelm på DN Debatt om 10 åtgärder som inte är kvotering som ändå kan leda till fler kvinnor i bolagsstyrelserna. (Jag kan ju personligen tänka mig att punkterna 8 och 10 skulle kunna vara behjälpliga för jämställdhet i allmänhet, men tydligen är det bolagsstyrelserna som är det viktiga i den här världen.)
Debattaren får nu kritik av tre centerpartistiska partistyrelseledamöter. Majoriteten av deras text går ut på att den de kritiserar "en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln" - för "jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade". Det går ju ganska lätt att avfärda. Poängen med att göra det lättare med att vara företagare inom exempelvis hälso- och sjukvården är ju inte att man vill göra den mer kvinnodominerad (hur skulle dessa åtgärder ens kunna leda till något sådant?), utan att de som jobbar i dessa sektorer, vilka ofta råkar vara kvinnor, också ska ha möjligheten att tjäna pengar på det de är bra på, precis som folk inom tillverkningsindustrin gör. Någon föraktfull inställning har jag inte lyckats identifiera, däremot möjligen insikt om hur verkligheten ser ut.
Det intressanta är dock slutklämmen (som också får bli rubrik till artikel, jajemän) - "det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd [kvotering] och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen".
Smaka på det. Vi ska inte sluta driva ett förslag för då kan någon annan driva det, och, underförstått, plocka poäng på det.
Nu råkar dock kvotering vara ett urbota dumt förslag. Det handlar om att systematiskt ta hänsyn till kön för att göra kön irrelevant. Det är dessutom fascinerande med all denna fokus på just börsbolagsstyrelser. Är det verkligen där den stora jämställdhetsfighten tas? Är det den minimala samhällsarenan som verkligen måste vara 50/50? Nej, knappast. Det vore oerhört mycket mer intressant om jämställdhetsdebatten kunde fokusera på möjligheterna att bygga sig själv en trygg ekonomi, hur utbildningsväsendet måste reformeras för att bättre passa individen och göra att alla kan nå sin fulla potential och vad man kan göra som människa, i civilsamhället, för att skapa större jämställdhet. För mig som liberal är poängen med jämställdhet att irrelevanta parametrar som kön inte ska läggas till grund för min förmåga att exempelvis räkna matte eller skriva debattartiklar. Hur når vi dit? Ja, i alla fall aldrig genom att göra könet avgörande.
Annie markera också tydligt kring Centerpartiets åsikt i frågan. Ingen kvotering tack. (Hur skulle vi förresten hantera det faktum att partiets VU är kraftigt kvinnodominerat om vi skulle vara för kvotering? Jag vill inte tänka tanken...)
Debattaren får nu kritik av tre centerpartistiska partistyrelseledamöter. Majoriteten av deras text går ut på att den de kritiserar "en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln" - för "jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade". Det går ju ganska lätt att avfärda. Poängen med att göra det lättare med att vara företagare inom exempelvis hälso- och sjukvården är ju inte att man vill göra den mer kvinnodominerad (hur skulle dessa åtgärder ens kunna leda till något sådant?), utan att de som jobbar i dessa sektorer, vilka ofta råkar vara kvinnor, också ska ha möjligheten att tjäna pengar på det de är bra på, precis som folk inom tillverkningsindustrin gör. Någon föraktfull inställning har jag inte lyckats identifiera, däremot möjligen insikt om hur verkligheten ser ut.
Det intressanta är dock slutklämmen (som också får bli rubrik till artikel, jajemän) - "det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd [kvotering] och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen".
Smaka på det. Vi ska inte sluta driva ett förslag för då kan någon annan driva det, och, underförstått, plocka poäng på det.
Nu råkar dock kvotering vara ett urbota dumt förslag. Det handlar om att systematiskt ta hänsyn till kön för att göra kön irrelevant. Det är dessutom fascinerande med all denna fokus på just börsbolagsstyrelser. Är det verkligen där den stora jämställdhetsfighten tas? Är det den minimala samhällsarenan som verkligen måste vara 50/50? Nej, knappast. Det vore oerhört mycket mer intressant om jämställdhetsdebatten kunde fokusera på möjligheterna att bygga sig själv en trygg ekonomi, hur utbildningsväsendet måste reformeras för att bättre passa individen och göra att alla kan nå sin fulla potential och vad man kan göra som människa, i civilsamhället, för att skapa större jämställdhet. För mig som liberal är poängen med jämställdhet att irrelevanta parametrar som kön inte ska läggas till grund för min förmåga att exempelvis räkna matte eller skriva debattartiklar. Hur når vi dit? Ja, i alla fall aldrig genom att göra könet avgörande.
Annie markera också tydligt kring Centerpartiets åsikt i frågan. Ingen kvotering tack. (Hur skulle vi förresten hantera det faktum att partiets VU är kraftigt kvinnodominerat om vi skulle vara för kvotering? Jag vill inte tänka tanken...)
måndag, januari 09, 2012
Rättsosäker privatisering
SvD kör idag en artikel om hur privata bolag ensamma tillåts bevissäkra i fildelningsmål. Anledningen till att de kan göra det är att de fick mer extensiva befogenheter än polisen har när Ipred-lagen trädde i kraft.
Vad som är skrämmande med det hela är just det som Peter Westberg, professor i processrätt vid Lunds universitet, säger i artikeln:
– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med?
Det kanske inte framgår så tydligt i alla polisfilmer, men en åklagare har faktiskt som uppgift att beakta både det som talar för och det som talar emot att någon är skyldig till brott. Att rakt av köpa en målsägandes bevisning utan någon ytterligare utredning i frågan är ju, tja, kanske inte helt klockrent ur den synpunkten.
Därtill är Ipred-lagen inte heller helt klockren ur integritetssynpunkt.
Kan vi snälla göra oss av med denna rättsosäkra privatisering av rättsväsendet?
Vad som är skrämmande med det hela är just det som Peter Westberg, professor i processrätt vid Lunds universitet, säger i artikeln:
– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med?
Det kanske inte framgår så tydligt i alla polisfilmer, men en åklagare har faktiskt som uppgift att beakta både det som talar för och det som talar emot att någon är skyldig till brott. Att rakt av köpa en målsägandes bevisning utan någon ytterligare utredning i frågan är ju, tja, kanske inte helt klockrent ur den synpunkten.
Därtill är Ipred-lagen inte heller helt klockren ur integritetssynpunkt.
Kan vi snälla göra oss av med denna rättsosäkra privatisering av rättsväsendet?
onsdag, januari 04, 2012
Är det här Vänsterpartiets framtid?
Två vänsterpartistiska partiledarkandidater, som bägge är för ett delat partiledarskap, skriver idag på DN debatt om vad de vill att Vänsterpartiet ska driva. Eftersom det är en ganska lång artikel som Sjöstedt och Andersson skrivit tänker jag inte bemöta allt. Jag orkar inte skriva så långt (eftersom det ofta tar mer utrymme att bemöta något än att bara plädera för) och ni orkar antagligen inte läsa. Därför tänkte jag att vi bara skulle kika lite snabbt på ett av förslagen: Att sänka den lagstadgade maximigränsen för ordinarie arbetstid från 40 till 37 timmar i första hand, och sedan till 35.
Det finns ju ett gäng invändningar att föra mot duons argumentation. Till att börja med kan man ju fråga sig om det verkligen är sådär jättesmart att börja leka med incitament till lägre produktion i en värld där skuldkrisen flåsar oss i nacken. Visst - Sverige har klarat sig väldigt bra, och vi har definitivt ökat produktiviteten sedan 1973, men betyder det att vi ska lägga ner det nu? Vad behöver vi egentligen, mer eller mindre värdeskapande och tillväxt? Personligen lutar jag åt mer. Tillväxt har (för att plocka bara några exempel) gjort att vi inte längre dör av förkylningar, att en mobil inte längre är stor som en portfölj och kostar tjugofem tusen kronor (observera att detta inte är en metafor, utan att det var läget på typ nittiotalet), att allt fler kan äta sig mätta och att vi faktiskt kan kommunicera med människor på helt andra kontinenter utan att det behöver dröja tre månader för meddelandet att komma fram.
De anmäler också svepande att förslaget "har en rad fördelar för den enskilde och för familjerna". Jaså? Som lägre lön och sämre ekonomisk utveckling i landet?
Ska man vara helt ärlig, va, så är ju inte problemet med svensk arbetsmarknad att vi inte har en lagstadgad maximigräns för ordinarie arbetstid på 35 timmar. Problemet är att lagstiftningen generellt sett är oerhört statisk och oflexibel.
Det är klart att man kan se fördelar med kortare arbetstid. Mer fritid, exempelvis. Men i grund och botten borde faktiskt individen själv få avgöra vad som är optimal arbetstid. Vissa kanske har världens underbaraste jobb och gärna arbetar i princip dygnet runt, medan andra har tunga arbeten som åtminstone inte borde utföras 40 timmar i veckan annat än under korta perioder. Är det då ens lämpligt att flytta frågan om maxtid från arbetsmarknadens parter till staten? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Nej, det är klart att det inte är förbjudet att anställa någon för att jobba mer än 40 timmar per vecka - men eftersom allt utöver det räknas som övertid blir det definitivt dyrare än annars. Den övre gränsen har också blivit en sorts effektiv mall för alla att passa in i. 40 timmar är inte max, det är standard. Alla som in passar ryker tämligen snabbt. I ett mer flexibelt system (vilket kräver fler förändringar) hade fler standarder funnits, färre hade slagits ut och fler hade haft möjligheten att försörja sig själva. Idag har vi istället ett fyrkantigt, stelt system som ställer stora grupper långt utanför arbetsmarknaden.
Sjödstedt och Andersson; arbetsmarknaden behöver inte fler klåfingriga politiker. Den behöver bli omdanad för att passa ett modernt, flexibelt samhälle. Vår samhällsekonomi behöver inte färre arbetade timmar. Den behöver fler bidrag till utvecklingen.
Problem med att människor sliter ut sig på jobbet, fastnar i arbeten de inte trivs eller inte ens tar sig in bemöts bäst genom flexibilitiet, inte fortsatt stagnation.
Det finns ju ett gäng invändningar att föra mot duons argumentation. Till att börja med kan man ju fråga sig om det verkligen är sådär jättesmart att börja leka med incitament till lägre produktion i en värld där skuldkrisen flåsar oss i nacken. Visst - Sverige har klarat sig väldigt bra, och vi har definitivt ökat produktiviteten sedan 1973, men betyder det att vi ska lägga ner det nu? Vad behöver vi egentligen, mer eller mindre värdeskapande och tillväxt? Personligen lutar jag åt mer. Tillväxt har (för att plocka bara några exempel) gjort att vi inte längre dör av förkylningar, att en mobil inte längre är stor som en portfölj och kostar tjugofem tusen kronor (observera att detta inte är en metafor, utan att det var läget på typ nittiotalet), att allt fler kan äta sig mätta och att vi faktiskt kan kommunicera med människor på helt andra kontinenter utan att det behöver dröja tre månader för meddelandet att komma fram.
De anmäler också svepande att förslaget "har en rad fördelar för den enskilde och för familjerna". Jaså? Som lägre lön och sämre ekonomisk utveckling i landet?
Ska man vara helt ärlig, va, så är ju inte problemet med svensk arbetsmarknad att vi inte har en lagstadgad maximigräns för ordinarie arbetstid på 35 timmar. Problemet är att lagstiftningen generellt sett är oerhört statisk och oflexibel.
Det är klart att man kan se fördelar med kortare arbetstid. Mer fritid, exempelvis. Men i grund och botten borde faktiskt individen själv få avgöra vad som är optimal arbetstid. Vissa kanske har världens underbaraste jobb och gärna arbetar i princip dygnet runt, medan andra har tunga arbeten som åtminstone inte borde utföras 40 timmar i veckan annat än under korta perioder. Är det då ens lämpligt att flytta frågan om maxtid från arbetsmarknadens parter till staten? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Nej, det är klart att det inte är förbjudet att anställa någon för att jobba mer än 40 timmar per vecka - men eftersom allt utöver det räknas som övertid blir det definitivt dyrare än annars. Den övre gränsen har också blivit en sorts effektiv mall för alla att passa in i. 40 timmar är inte max, det är standard. Alla som in passar ryker tämligen snabbt. I ett mer flexibelt system (vilket kräver fler förändringar) hade fler standarder funnits, färre hade slagits ut och fler hade haft möjligheten att försörja sig själva. Idag har vi istället ett fyrkantigt, stelt system som ställer stora grupper långt utanför arbetsmarknaden.
Sjödstedt och Andersson; arbetsmarknaden behöver inte fler klåfingriga politiker. Den behöver bli omdanad för att passa ett modernt, flexibelt samhälle. Vår samhällsekonomi behöver inte färre arbetade timmar. Den behöver fler bidrag till utvecklingen.
Problem med att människor sliter ut sig på jobbet, fastnar i arbeten de inte trivs eller inte ens tar sig in bemöts bäst genom flexibilitiet, inte fortsatt stagnation.
tisdag, januari 03, 2012
FRA-lagen är fel i grunden
Dagens bästa krönika stod Emanuel Karlsten för i DN. Temat? Hur Internet används för att befria folket från förtryck i diktaturer - och hur Internet utsätts för allt mer kontroll i redan demokratiska stater.
I Sverige har vi en FRA-lag som gör att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar gränsen - vilket den absoluta majoriteten av all trafik gör, även om den är inhemsk. I och med den senaste uppgörelsen är det inte längre bara är regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten som ska få beställa uppgifter från FRA. Säpo och Rikskrim ska läggas till listan.
Det förtjänar kritik. Det går emot den grundläggande uppgörelsen som gjordes 2008. Men jag vill höja ett varningens finger.
Det är nämligen inte så att FRA-lagen är acceptabel ens utan att Säpo och Rikskrim har tillgång. Problemet ligger i grund och botten i att vi har en massavlyssning av det svenska folket - man skulle kunna säga att samtliga medborgare betraktas som misstänkta. Konstant.
Ja, det är väl naturligt att den aktuella debatten fokuserar på den aktuella förändringen, men låt oss inte glömma att det är lagen i grunden det är fel på när vi kritiserar den nya uppgörelsen. Riv upp, gör om, gör rätt är fortfarande i allra högsta grad relevant.
(Läs också Mary som bedriver opposition i frågan inom Moderaterna.)
I Sverige har vi en FRA-lag som gör att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar gränsen - vilket den absoluta majoriteten av all trafik gör, även om den är inhemsk. I och med den senaste uppgörelsen är det inte längre bara är regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten som ska få beställa uppgifter från FRA. Säpo och Rikskrim ska läggas till listan.
Det förtjänar kritik. Det går emot den grundläggande uppgörelsen som gjordes 2008. Men jag vill höja ett varningens finger.
Det är nämligen inte så att FRA-lagen är acceptabel ens utan att Säpo och Rikskrim har tillgång. Problemet ligger i grund och botten i att vi har en massavlyssning av det svenska folket - man skulle kunna säga att samtliga medborgare betraktas som misstänkta. Konstant.
Ja, det är väl naturligt att den aktuella debatten fokuserar på den aktuella förändringen, men låt oss inte glömma att det är lagen i grunden det är fel på när vi kritiserar den nya uppgörelsen. Riv upp, gör om, gör rätt är fortfarande i allra högsta grad relevant.
(Läs också Mary som bedriver opposition i frågan inom Moderaterna.)
måndag, januari 02, 2012
Tobaksförbud?
Det utbröt någon slags "citera Hanna"-trend på fejjan idag. Grunden tycks ligga i att Aftonbladet plockat upp att Axfood kräver lagstiftning mot tobaksexponering i mataffärer.
Personligen tycker jag att det är lite obehagligt. Man gör inget själva, utan kräver att just politikerna ska göra något. Det är liksom nånannanism på en medveten nivå.
Nåja, citatet som florerat, och som i högsta grad är relevant kommer från min och Johannas gamla maktkampblogg och ser ut så här:
Det är en mänsklig rättighet att få ta riktigt korkade beslut. Det går inte att förbjuda idioti med mindre än att man förbjuder själva livet.
Något är bakvänt när vanligt folk inte anses kunna fatta ett eget beslut i frågan om de ska röka eller inte, men definitivt är förmögen att rösta på folk som ska besluta om det istället.
(Om det är lite pinsamt att upptäcka ett grammatiskt fel i det hela nu? Eh, ja. Sorry för det.)
---
Uppdatering: Här finns debattartikeln som ligger till grund för det hela. Inte världens roligaste läsning.
Personligen tycker jag att det är lite obehagligt. Man gör inget själva, utan kräver att just politikerna ska göra något. Det är liksom nånannanism på en medveten nivå.
Nåja, citatet som florerat, och som i högsta grad är relevant kommer från min och Johannas gamla maktkampblogg och ser ut så här:
Det är en mänsklig rättighet att få ta riktigt korkade beslut. Det går inte att förbjuda idioti med mindre än att man förbjuder själva livet.
Något är bakvänt när vanligt folk inte anses kunna fatta ett eget beslut i frågan om de ska röka eller inte, men definitivt är förmögen att rösta på folk som ska besluta om det istället.
(Om det är lite pinsamt att upptäcka ett grammatiskt fel i det hela nu? Eh, ja. Sorry för det.)
---
Uppdatering: Här finns debattartikeln som ligger till grund för det hela. Inte världens roligaste läsning.
lördag, december 31, 2011
Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt II
Leo har svarat på mitt inlägg rörande förtalslagstiftningen. Eftersom jag (fortfarande) inte håller med honom svarar jag här (igen).
Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.
Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.
Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?
Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.
Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.
Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.
Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.
Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?
Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.
Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.
Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt
Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
måndag, december 19, 2011
Problemet med arbetsmarknaden
MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
tisdag, december 13, 2011
FRA igen
Som politiker får man ofta frågan om vilka som är ens hjärtefrågor, vad man brinner lite extra för. Men vad är det egentligen? Klart det finns frågor man tycker är viktigare, men ofta finns det ju en idé om ett samhälle som samtliga politiska förändringar man vill se genomföras kommer att leda fram till.
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
onsdag, november 09, 2011
Kort uppdatering
Idag har Centerkvinnornas ordförande och förbundssekreterare, Centerstudenters generalsekreterare, vår generalsekreterare och jag käkat lunch på näringsdepartementet.
Magnus Andersson, bilden (min föregångare som CUF-ordförande), berättade lite om Annies framtidsresa och vi diskuterade hur syskonorganisationerna ska kunna vara med och se till att näringsministern får träffa andra än bara medelålders män som kanske är den typen som, eh, är lite överrepresenterade när det vankas möten.
torsdag, november 03, 2011
Debatterar och grejer
Ni får förlåta den dåliga uppdateringstakten. Jag suger. Och skriver uppsats. Tydligen alldeles nödvändigt för att man ska få sin juristexamen så småningom.
Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)
Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.
Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.
Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)
Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.
Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
