Om finanskrisens uppkomst

Igår var jag på releasen av Johan Norbergs nya bok €n perfekt $torm. Eftersom jag inte hunnit igenom hela boken än kan jag inte uttala mig om den som sådan - men den verkar mycket lovande. Jag tycker mig dock kunna säga något om vilka som egentligen behöver läsa boken, och jag är inte en av dem.

Kort kan sägas att de som skyller finanskrisen på en laissez-fair-kapitalism skulle behöva snegla på boken. Den redogör nämligen med all önskvärd tydlighet att det är lite som att skylla krisen på jultomten - varken det ena eller den andra har synts till på USAs finansmarknad.

Girighet är den andra faktorn som människor hävdar ligger bakom finanskrisen, och det är möjligen lite närmare sanningen. Det är dock inte chefsbonusar och VD-löner som fått den globala ekonomin att slå bakut, nej, här måste man förstå att så många andra saker än pengar kan vara föremål för girighet. Makt, exempelvis. Det gjorde Per Schlingmann obehagligt klart i en Brännpunktsartikel häromdagen, där han varnar näringslivet; bete er som om ni tar ansvar, eller så lagstiftar vi skiten ur er.

Lyckligtvis finns det personer som insett detta. Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen river till ett svar på tal som heter duga. Hon förklarar pedagogiskt för Schlingmann att den som står med näven i syltburken gör bäst i att inte klaga på bärproducenten. Att klaga på företagen, som är grunden för det svenska välståndet, och att anklaga dessa för att vara giriga - det är inte bara så okunnigt att det sannerligen inte borde kvalificera någon till posten som partisekreterare, det är dessutom pinsamt populistiskt.

Jag skulle alltså vilja att Schlingmann läste Norbergs bok, om inte annat för att täppa till kunskapsluckorna. Faktum är att jag tror att Reinfeldt och Borg därtill skulle göra sig själva och Sverige en tjänst genom att slänga ett öga på den. Vafan, egentligen borde den läsas av var och en där ute som tror att det är kapitalismen som krisar, av var och en som skriker efter regleringar och av var och en som förbannar marknadsekonomin och globaliseringen. Det som faktiskt byggde krisen var socialistisk politik, en övertro på Feds åtgärder och en galen flockmentalitet.

Kära Sveriges politiker, laissez-nous fair!

Vi är alla myndiga, men vissa är myndigare än andra II

Sverige är ett mycket farligt land att leva i. Inte nog med att vi riskerar att bli uppsagda, invalda i föreningsstyrelser, bränna oss på tändarna, skära oss med kökskniven och slå tårna i vardagsrumsbordet, historien visar att vi alla en gång ska dö. För att detta sista, oundvikliga faktum ska skjutas så långt fram i tiden som möjligt, har staten på ett par områden begränsat vår frihet. Ett av dessa är rätten att supa ner sig, ett annat är avtalsfriheten.

Att spela är något som anses vara mycket farligt. Anledningen är troligen den att det ofta är en mycket korkad sysselsättning; risken att man faktiskt vinner något materiellt är väl in i det närmsta jämförbar med att faktiskt bli träffad av blixten. Ekonomiskt är V75-kupongen sällan en bra prioritering. Fysiologiskt kan det vara bättre; spänning, adrenalin och så vidare skänker spelaren en smula njutning i den annars så gråa vardagen.

Vi är nu begåvade med en stat som försöker skydda oss medborgare från allt farligt. Spelande har, antagligen på grund av den ekonomiska aspekten, hamnat i kategorin "skitfarligt" och vår möjlighet att spela begränsas. Ja, det har till och med gått så långt att Det Goda Spelbolaget uppmanar oss att upppmanar oss att spela lagom.

Folket verkar dock inte ha lyssnat särskilt mycket på denna uppmaning. Utländska spelsiter nås med enkelhet via Internet, och det orsakar naturligtvis problem i maktens korridorer. Man tycker sig stå på gränsen till anarki - för vem vet vad som egentligen händer när folk själva får välja vad de ska göra med sina pengar?
Förslaget är lika enkelt som skrämmande; censur.

Något mer skrämmande är kanske ett par av läsarreaktionerna. Någon som kallar sig Leopold säger att det "verkar klokt" att "förhindra att unga människor drar på sig skulder upp över öronen".

Jag tror det var Einstein som sa att det enda som fortsatte i oändlighet var människors dumhet. Jag misstänker att han hade rätt. Vill någon vara genuint oansvarig och förstöra sin ekonomi för en adrenalinutsöndring så kommer denne någon att göra det - oavsett om man har möjlighet att spela poker online eller shoppa dyra mc-tillbehör. Dumheten tar sig förbi varje hinder.

Det är alltså inte enbart tveksamt om dessa skyddslagar faktiskt skyddar någon, de är dessutom en grav inskränkning av vår frihet. Frihet är nämligen inte frihet om man inte är fri att fatta urbota korkade beslut.

Om någon undrade varför vi ska lägga ner det här med nämndemän...

Nu kan jag inte uttala mig om målet i fråga, annat än att det alltid är vidrigt när någon utnyttjas sexuellt. Att det skett ett sexuellt utnyttjande är faktiskt ännu inte avgjort - och det dröjer ytterligare innan så sker. Varför?

Nämndemännen.

En av dem har nämligen suttit och uttryckt sig nedsättande om en av de åtalade när de trodde att högtalarna var avstängda.

Jag har full förståelse för att man tycker att det som hänt är vidrigt - men det berättigar inte ett åsidosättande av rättssäkerheten, tvärt om. De åtalade har rätt till en rättvis rättegång.
Jag tror tyvärr inte att den här typen av händelser är särskilt ovanliga i Sverige. Ett nämndemannasystem, där man vill ha in "folket" i rättegången, är att be om problem. Även i det uppmärksammade Arbogamålet uppträdde en nämndeman olämpligt och berättade för media vad den tyckte.

Nämndemännen måste avskaffas. Det finns ingen anledning att ge (förutsättningsvis) inkompetenta personer dömande makt.

SJ, SJ, gamle vän...

Plötsligt händer det, eller vaddå? SJ:s monopol ska avskaffas fullständigt, och jag känner bara en sådan lättnad. I framtiden kanske vi får tåg som kommer i tid. Tanken är kittlande.

Monopolet har fungerat uselt. Sena tåg, överfulla tåg, inställda tåg, få tåg. Och dyra tåg. Ungdoms- och studentrabatterna är ett skämt - har jag gnällt än på att det nu kostar 66 kronor mellan Uppsala och Stockholm? Det är billigare med buss - även utan rabatter.

Vad säger man, egentligen? Grattis Sveriges resenärer. Johan jublar också. Förlåt för att jag svamlar, men jag blir liksom bara lycklig...

Vad kostar det att värma vatten, egentligen?

OK, förlåt nu, men det här inlägget kommenterar inte alls några häftiga bonusar eller LO-bossar, utan är av väldigt privat karaktär. Jag har nämligen fått min första vattenräkning idag.

I början av december flyttade jag nämligen till en studentlägenhet. Det är fantastiskt att ha ett eget kök, och definitivt värt att gå från 2 901 per månad till 3 180 i kallhyra. Problemen med lägenheten har dock varit många; posten vägrade dela ut posten, internet dröjde till 7 februari, TV till den 12 och tja, termostaten är fortfarande avstängd tills den "fungerar bättre". Som kompensation för allt detta lovade hyresvärden att el, värme och varmvatten skulle vara gratis tills internet och TV fungerade.

Nu har räkningen för februaris förbrukning kommit, i alla fall, och hyresvärden vill ha 300 spänn av mig för varmvattnet. Denna summa är beräknad av en uppskattning av vad det kostar att värma vattnet; nämligen 6 öre per liter. Om man sedan räknar med att allt förbrukat vatten varit varmvatten vet jag inte, men jag misstänker att det är så. Ytterligare misstänker jag att majoriteten av vattnet förbrukades innan den 7 februari, eftersom min pojkvän var och hälsade på - och ja, det går mer vatten på två personer än på en. Jag kan dock inte kontrollera när vattnet förbrukades, eftersom en detaljerad graf bara visas 16 dagar bakåt i tiden.

Nåja, vad jag skulle behöva hjälp med är att bedöma om kostnaden för uppvärmningen är rimlig - allt det andra kan jag själv konfrontera hyresvärden om. Det verkar dessutom vara fler i huset som är upprörda över vattenräkningen; i morse satt tre lappar uppe på ytterdörren (nedrivna nu när jag kom hem, surprise surprise).
Hjälp, någon?

Om en korkad musikers inställning till internet

Jag befinner mig för tillfället hos pojkvännen, och internettillgången är grymt begränsad. 7.2 Mbit/s, till och med jag vet att det är dåligt. Som vanligt när sådana här saker händer känner jag mig så fruktansvärt borta, så avgränsad, begränsad. Facebook vägrar ladda, det är bara att ge upp. DN tar år, verkligen, vilket är tråkigt eftersom jag tänkte skriva om deras artikel, men jag får nöja mig med andrahandskällor - bloggar som RSS-läsaren lyckats få kontakt med. (Ja, ni gissar rätt, internet är för segt för att jag ska kunna länka till dessa. Yey.)

En sida jag däremot kommer in på är Liza Marklunds krönika. Marklund blir nostalgisk över någon gammal musikbutik och är ledsen för att hennes polare Johan inte tjänar pengar på CD-skivor. Buhuhu. Johan (ja, jag läser att det är Johan i alla fall) säger att Kina faktiskt kan filtrera internet, och insinuerar att vi också borde kunna göra det - för att stävja fildelningen. Jag kan ju bara svara för mig, men devisen "Kan Kina kan vi!" känns inte helt bekväm, åtminstone inte i det här sammanhanget.

Det egentligt intressanta i krönikan är dock när Marklund beskriver hur marknaden ser ut, att chansen till det minsta medieutrymme vid den tid plattan släpptes är minimal och att bandet - medvetna om detta - valde att satsa ändå.

Ja.

Marklund kanske inte känner till så mycket om verkligheten, men ibland satsar man och förlorar. Som hon själv påpekar; vi skriver 2009, inte 1999. Att man fortfarande släpper fysiska skivor är faktiskt en smula pinsamt. Här är mitt tips; streaming. Superenkelt. Ring Spotify.

Saken är nämligen den att streaming är det ultimata tjänster för att tjäna pengar på immateriella skapelser. Äganderätten frånhänds aldrig skaparen och jag inbillar mig i alla fall att det är svårare för köparen att mångfaldiga skapelsen.

Nej, kära Johan från Stockholm Stoner (som om ni kommer att sälja en skiva till nu, smart drag där), vi ska inte begränsa friheten på internet ytterligare. Vi ska inte skapa ett virtuellt 1984. Att du önskar dig tio år tillbaka i tiden berättigar inte censur.

DN-artikeln dök också upp nu, till slut. Jag skulle vilja påpeka att den har fel om IPRED-lagen; upphovsrättsmaffian får inte ut IP-numret, de får ut uppgifter om vem som är abonnent. Annars är det, som bloggare i RSS-läsaren påpekat, trevligt att DN över huvud taget uppmärksammar saken.

En sak som har slagit mig, förresten; hur kommer det sig att upphovsrättsmaffian har så pass mycket bättre lobbyister än exempelvis bredbandsleverantörer?

Nåja, innan man hunnit göra något åt det lär devisen vara "Smile and look in to the camera". Förlåt, men internetbristen gör mig mer dystopisk än vanligt.

Släpp pojkarna ut, det är vår!

Via Neobloggen (ja, gå nu in och titta, videoklippet är obetalbart) uppmärksammas jag på värnpliktens avskaffande. Kan man annat än jubla?

Somliga är mindre glada, förståss. Det talas om förlorad folklighet och risk för statskupper. (Nej, förlåt, jag kan inte låta bli att flina åt det där sista.)

Själv kan jag inte annat än tänka på att min yngsta lillebror, Filip, i alla fall slipper risken att hamna i ett års slaveri. Å hans vägnar, tack, Tomhylsan!

Nej, ni får inte leka med pappas kreditkort!

Idag rapporteras att kommunerna inte ska få leka med pappa statens kreditkort i år. Reaktionen är naturligtvis bestörtning. Visst kan man förstå att medborgare blir upprörda när den service man är lovad begränsas, men vart ska ilskan riktas egentligen?

Kommuner och landsting styrs av vuxna människor. Dessa vuxna människor har uppdraget att se till att ekonomin går ihop - inte staten. Dessa vuxna människor har ansvaret för att budget och verksamhet går ihop med vad man har skyldighet att leverera. Nu, när man inser att man är på väg att misslyckas, börjar man pressa staten på pengar. "Pappa, om inte jag får pengar behöver jag säga upp ett par sjuksköterskor!" - "Pappa, jag har inte rååååd med lärare längre!" - "Pappa, pappa, pappa, jag behöver extra pengar det här året!"

"En höftled eller en gråstarr bryr sig inte om konjunkturen", säger Lennart Gabrielsson (FP), vice ordförande i SKL. Nej. Det kanske kommuner och landsting borde ha tänkt på när man la budgeten. Finanskrisen kan faktiskt inte ha kommit som en överraskning.

Jävla i-landsproblem!

Idag rapporteras att fetma är livsfarligt. Bortsett från den vanliga axelryckningen kan man ta sig tid att konstatera att det inte nämns ett ord om vad som händer om man väger för lite.

Låt oss se på det här i termer av dödlighet. Inte en massa flamsiga procentsiffror - för dö ska vi alla - utan i konkreta, förlorade år.

Vi kan ta mig som exempel. För två år sedan tappade jag vikt ner till 45 kilo, och hade ett BMI på ungefär 16. För att förlora lika många levnadsår, men på grund av fetma istället för undervikt, skulle jag behöva ett BMI runt 45 och väga 121 kilo. Just nu väger jag ungefär 50, vilket i förlorade levnadsår motsvarar en vikt på 94 kilo. (Värden är hämtade från Mattias Svenssons bok.)

Fetma är säkert ett mycket tråkigt problem för dem som drabbas av det, men det är också ett i-landsproblem. Vill människor äta grädde och dö ett par år tidigare är det fullständigt upp till dem, och jag kan tycka att det är ett rätt klokt val. Många, framförallt många unga kvinnor, skulle tjäna på mindre fetthysteri och större insikt om vad undervikt innebär för risker.

Därför gick jag med i CUF

Jag har ett väldigt tydligt minne av en partiledardebatt - som jag egentligen tror var 1998, trots att jag av någon anledning minns att Bo Lundgren var med, men det måste vara en efterkonstruktion - där nuvarande Alliansen ställdes mot vänsterblocket. Den sändes i TV, och jag tittade på den med lite förundran och frågade pappa vilken sida han trodde skulle vinna. Han förklarade att folk röstade på vänsterblocket, och då sossarna vanligen, eftersom de var rädda för nedskärningar. Jag minns att jag, lite bestört och med stor förvåning, svarade "Men.. varför röstar de inte på dem som vill sänka skatten?"

När jag sisådär en sju år senare kände att det var dags att göra något åt sossarna själv, valde jag att gå med i ett politiskt ungdomsförbund, och CUF, ja, det kändes helt enkelt rätt. Pappa gillade det inte - eftersom han själv är centerpartist hävdade han att det kunde se ut som om jag blivit tvångsvärvad. Så var nu inte fallet, tvärt om.

Medlemskapet i CUF har lärt mig massvis med saker - tack vare en motion av Rebecka Pershagen 2007 insåg jag att sexköpslagen var fullständigt åt helvete (att resten av förbundet inte tycker så är bara en parentes i sammanhanget - sådant går dels att ändra på, och dels är acceptansen för olika åsikter enorm inom CUF), hos CUF har jag fått upp ögonen för att klimathotet inte är oövervinnerligt (något som miljökunskapslektionerna gjorde sitt bästa för att hävda) och utan CUF hade jag nog aldrig fått en riksdagsman intresserad av mitt förslag om att göra Jämtlands Län till ett skatteparadis. Det är i CUF jag kan pröva mina nippriga idéer. Precis som Karl trivs jag dessutom ypperligt med människorna. I CUF spelar det ingen roll om du har backslick, har en grep i handen, kallar dig schlagerbög eller är en rabiat liberal - alla är respekterade för den de är. Den stämningen har jag aldrig upplevt på ett annat ställe. Någonsin.

Vill du också driva dina idéer och lära känna ett enormt gäng människor med ännu större hjärtan? Gå med i CUF genom att SMS:a CUF till 72550 och sen registrera dig på cuf.se. Det kostar 60 spänn och är värt varenda krona!

Vi behöver en städköpslag!

Världen som den ser ut i dag bygger på patriarkala strukturer, det har de allra flesta insett. Dessa strukturer tar sig många uttryck, och resulterar allt som oftast i ett förtryck av kvinnan. Ett av dessa förtryck, som får förödande konsekvenser för inte bara de personligen drabbade kvinnorna, utan också för den allmänna synen på kvinnor, och därmed för varje kvinna, är städköpen.

Dagligen utnyttjas mängder av kvinnor för att städa upp efter männen. Många har hamnat där på grund av fattigdom och den totala avsaknaden av valmöjligheter, många är också offer för trafficking. Den råhet och omänsklighet som präglar branschen är tydlig för alla: Männen kan köpa kvinnorna. De köper dem, de köper dem in i sina hem, de köper deras ställning på knä med skurtrasan i näven. De köper dem in på kontoren, in i korridorerna.

Genom att kvinnors städkraft kan köpas på marknaden skapas förväntningar på att kvinnor över lag ska städa, och kvinnosynen smutsas ner med föreställningen om att kvinnan och städningen är en handelsvara som alla andra. Kvinnan som varelse blir ett städobjekt som kan utnyttjas varje gång det är lite skitigt hemma. Inget annat än pengarna finns mellan mannen och hans offer.

Man kan inte skylla de negativa konsekvenserna på kvinnosynen på de utnyttjade kvinnorna, de är offer för en hänsynslös jakt på att slippa ta ansvar för sin egen skit. Den sittande regeringens subventioner (!) av städköp kan inte ses som något annat än ett försök att uppmuntra denna hänsynslösa jakt och förstärka de kvinnofientliga patriarkala strömmarna.

Vissa påstår att de kvinnor som säljer sig själva genom städandet har valt detta själva. Invändningen är ett bevis på vilken hjärntvätt patriarkatets strukturer innebär – en hjärntvätt som obehagligt ofta också drabbat offren. Denna inbillning blir ett självrättfärdigande som är nödvändigt för kvinnan för att stå ut med sin situation – något som sannerligen säger något om hur utsatt den är.

Att kvinnor har ett val är en annan myt som ofta görs gällande. Kvinnor i städbranschen är just de som fullständigt saknar val! Ingen skulle befinna sig där om de hade alternativ. Dessa alternativ har dock patriarkatet effektivt undanröjt genom att införa saker så som levnadskostnader och hyra.

En annan invändning som ofta görs är att många kvinnor ju städar helt frivilligt hemma. Må så vara, men att städa av kärlek till sin levnadspartner, eller bara för att man tröttnat på dammtussarna, är väsensskilt från att städa för pengar. Som sagt drabbas även dessa kvinnor av den förvrängda syn på städning som städköpen innebär.
Många kvinnor i städbranschen drabbas heller inte bara av sina kunder, utan råkar också ut för arbetsgivare – personer, ofta män, som utnyttjar kvinnans utsatta position och profiterar på den.

Sverige behöver gå i framkant för att få slut på denna smutsiga handel med människor. En städköpslag behöver införas! Subventionerna för hushållsnära tjänster måste upphöra! Om vi någonsin ska få ett jämställt samhälle måste uppfattningen att man kan köpa kvinnors städkraft försvinna. Vi måste lyssna på städarna när de berättar om sin utsatta situation, och vi måste göra något åt den. Vi måste visa solidaritet med de utsatta!

Det kan börja med något så enkelt som att varje människa i Sverige ärligt svara på frågan; vill jag att min dotter ska bli städare?

Björk måste godkänna dina skäl att knulla

Sakine Madon tar sig förtjänstfullt an Nina Björks försök att skylla på pengarna i debatten om sexköpslagen. Björk menar alltså att hon inte moraliserar över sex, utan över pengar.

Det riktigt spännande i sammanhanget är dock kanske Björks vurm för det normala. Allt oönskat beteende ska göras onormalt, och med en tro på lagars handlingsdirigerande kraft a la Per Olof Ekelöf ska här tryckas paragrafer.
"Vi":et som vill att sexköp ska vara förbjudet är Björk och de andra i wannabe-feminist-vänstern. Något brett folkligt stöd för 11 § 6 kap i Brottsbalken finns inte.

Björk undrar också om det inte är skillnad mellan att knulla för att man är kåt respektive att knulla för pengar. Här kommer vi in på precis vad Björk missat: Det behöver inte föreligga något motsatsförhållande. Dessutom handlar det åter igen om vilken anledning man har till att knulla - så länge ingen tvingas kan jag faktiskt inte se problemet. Pengar har i sig ingen makt, det är människors förmåga att värdera som ligger bakom varje beslut. Kan man tänka sig att suga kuk mot en ersättning på x antal kronor? Björk skulle kategoriskt svara nej, oavsett belopp. Det skulle jag också. Liksom ingen moraliserar över våra val så har vi ingen anledning att moralisera över dem som prioriterar annorlunda.

Som Madon skriver: Det är klart att sexköpslagen är en moralisk lag. Straffbeläggning ska begränsas till handlingar som inskränker andra människors frihet - majoritetens diktatur är fortfarande diktatur, och i det här fallet gäller det även minoriteten.

Förläng inte fanskapet

Ingen lär väl ha missat att inspelningsrättigheterna för musik riskerar att förlängas. Att ordföranden för den svenska föreningen för upphovsrätt diggar det kommer kanske inte som en överraskning - för det är vad han är. Proffesuren i civilrätt blir i sammanhanget rätt obetydlig.

Tack och lov finns det andra jurister som har en lite vettigare inställning. Marianne Levin må ha skrivit den mest notbehövande immaterialrättsboken någonsin, men man kan inte argumetera mot henne när hon påpekar att det här inte kommer att gynna några stackars fattiga musiker, utan de stora bolagen.

Vargen kommer visst inte

Via Ledarbloggen hittade jag till Expressens ledarblogg och det här inlägget. Inte ens tio procent av dem som varit långtidssjukskrivna och förlorat sin ersättning vis årsskiftet är nu arbetslösa.

Ska bli intressant att se vad oppositionen säger om det - för personligen tycker jag att det är rätt bra siffror, såhär mitt i finanskris och allt.

(DN hade visst också en artikel.)

Say what?!

Staffan Danielsson rapporterar om Marita Ulvskogs, ehm, något galna retorik. Hon hävdar att vi kommer att bli invaderade av en armé av låglönare. Solidaritet? Knappast.

Det är ju i klass med både "GO HOME" och Perssons förutsägelse om social turism. Sorteras under "idioti".

Förlåt, men är det en så bra idé, verkligen?

Jag får erkänna att jag nyss var tvungen att kolla om jag sovit bort ett par veckor, men nej, det är inte första april.

Då är det alltså antagligen sant. SJ och SAS inleder samarbete.

Tågbolaget som aldrig är i tid och flygbolaget som inte har några kunder.

Bra, då är det ju ingen som drabbas, i alla fall.

(Kommer samarbetet gå under namnet SJAS, förresten?)

Härligt, härligt... och ofarligt

Jag vågar påstå att jag sitter inne med specialkompetens på vissa områden. Exempelvis kan jag mjölka får, äta massiva mängder semlor och klara Storröjaren på 102 sekunder. En företeelse känner jag mig dock lite extra hemma på; pannkakor.

Ni förstår, med undantag för tiden jag spenderade i en Flogstakorridor har jag ätit pannkakor varje torsdag sedan jag kunde käka fast föda. Det ger en viss erfarenhet. Jag vet hur pannkakor ska smaka. (Recept? 1 dl mjölk blandas med 1 dl mjöl. Därefter tillsätts 1 dl grädde och 1 ägg. Steks tunt och ätes med hemgjord hallon- eller blåbärssylt, grädde - ovispad! Hälles bara direkt på - samt socker. Och drick för guds skull rödmjölk.)

Givet att jag alltså smällt i mig tusentals pannkakor kan jag ses som ett levande exempel på att de inte är farliga. Ja, gift är förstås en fråga om mängd och koncentration, men om man tittar på det aktuella fallet kan i alla fall jag konstatera att pannkaka torde vara fördelaktigt att sätta i vrångstrupen om man jämför med en del andra saker - de är ju trots allt rätt mjuka och lättgenomträngliga.

Men, ja, jag har då nu i alla fall bestämt mig. Personligen kanske man avrundar med några semlor, men att äta ihjäl sig på pannkaka kan inte vara alldeles för illa.

Intellektuell allemansrätt

Mårtensson tar ett fantastiskt initiativ och startar en namninsamling för intellektuell allemansrätt. Skriv på!

KD, jag har en bättre idé om vad ni ska lägga pengarna på!

Dagens utspel måste ju ändå vara KD:s babybonus. 10 000 spänn per unge, och jag får nog säga som Magnus Andersson: Eh, nej tack.

Om KD dock är seriösa i sin vilja att öka barnafödandet har jag en idé; stöd forskning som leder till att även män kan bära och föda barn. Jag har ingen aning om utifall det faktiskt finns sådan forskning, men baserat på observationer i min generation tror jag det skulle vara välinvesterade pengar.

Alltså, kvinnor (generellt sett) blir allt mer karriärsinriktade, och män (generellt sett) - tja, de halkar efter lite. Det som syns i betygen idag syns i framtiden i lönekuvertet.
Dessutom tycker jag mig ha märkt att män i, åtminstone, lika hög grad som kvinnor längtar efter barn. Den gamla myten om att karlar vill leva bekymmersfritt och utan förpliktelser kommer lite på skam i verkligheten. Kanske är jag fylld med fördomar, men jag har många, många gånger till min förvåning hört män utbrista att "det är klart jag vill bli pappa!" - trots att de inte är helylletypen. Lika många gånger har jag hört kvinnor tveka om det här med barn. Födandet, ni vet. Blod, skit, smärta.
Är det inte sådant som karlar ska klara lite bättre?

Skämt åsido, jag är livrädd för att en gång bära och föda barn. Visst kan jag tänka mig att ha ungar, det är själva processen som skrämmer livet ur mig. Det vore satans så bekvämt om pappan kunde ta hand om den.

Ja, KD, jag tror seriöst att det är något ni borde satsa på istället. Och det är inte bara för att pojkvännen lovat att han faktiskt ska föda eventuella barn om tekniken finns tillgänglig när det är dags.

Femtio och fantastisk

Barbie fyller femtio år idag, den nionde mars. Liksom många andra tjejer lekte jag med Barbiedockor när jag var yngre, och min favorit var en blond, storbystad docka gjord med Pamela Andersson från Baywatch som förebild (jodå, hon kom med baddräkt, shorts, magtröja och en egen delfin). Därmed kan man tänka sig att min bild av hur en kvinnokropp ska se ut är fullständigt galen, men tänk, det har jag inte. Varför?

Jo, ni förstår, Barbiedockan är en docka. Hade jag lekt med pappersdockor hade jag inte förväntat mig att folk skulle vara platta. Hade jag lekt med My Little Ponnies hade jag inte förväntat mig att hästar skulle vara pastellfärgade. Jag lekte faktiskt med Legogubbar, men jag mådde aldrig dåligt över att inte vara fyrkantig.

Däremot innebar Barbiedockan träning i mellanmänskliga relationer. Dessutom var Barbie, rent socialt, en förebild. Hon hade en egen bil, ett eget hus och en egen, gigantisk garderob. Hon gjorde karriär i alla tänkbara yrken (exempelvis badvakt, ja). Ken? Ja, jo, han fick vara med ibland, men Barbie var själva inkarnationen av en självständig kvinna.

Kanske hade jag tur. Kanske har mina föräldrar lyckats ovanligt bra med mig, eftersom jag inte mår dåligt av att Barbiedockan har ett BMI runt 12. Kanske har jag något så sällsynt som självkänsla.
Frågan man bör ställa sig när unga tjejer har en förvrängd kroppsbild är dock inte hur man ska kunna begränsa Barbiedockans framfart och redigerade modellbilder, utan varför dessa unga tjejer inte kan ske skillnad på verkligheten och det som är uppenbart fabricerat.

Medan föräldrar runt om i Sverige funderar på den frågan tänker jag fira att min favoritleksak fyller femtio, och hoppas att hon överlever den politiska korrektheten ett tag till.

Jodå, ni ska få en diskussion, det kan jag lova

Öppenhetsgruppen i Centerns framtidsdialog föreslår nu att vi ska diskutera kvotering till bolagsstyrelser på stämman. Ja, Sofia Jarl, diskutera, det lär vi göra. Norges erfarenheter av att suga upp kvinliga styrelseprofs från Sverige, till exempel. Det fullkomligt galna i att inskränka äganderätten. Hur obeskrivligt äckligt det är att ens fundera på att lagfästa kvinnokollektivets underlägsenhet och hur goda vi är som ger folk jobb de inte förtjänar.

Min pappa är övertygad om att vi om sextio år kommer att ha det motsatta problemet. Sofia Jarl klagar på att saker och ting tar tid. Ja, det är klart de tar tid, det här handlar om en gammal, invand och rotad kultur, och sådant tar tid att förändra. Ansvaret att förändra den ligger inte på staten. Ansvaret ligger på varje enskild individ som vill se förändringen. Ansvaret ligger på mig, ansvaret ligger på Sofia Jarl. Att lagstifta om saken är ett fegt sätt att smita undan detta ansvar.

Feg är faktiskt aldrig ett ord jag förknippat med henne. Jag hoppas jag slipper göra det i framtiden.

Man skrattar nästan högt

Som liberal får man ta en hel del skit när man försvarar yttrandefriheten. Det är inte särskilt populärt att försvara rätten att uttrycka exempelvis sexistiska, rasistiska eller nazistiska åsikter.

Men vi går i alla fall inte i samma demonstrationståg som idioterna. Något säger mig att "stoppa matchen"-grejen inte blev lika roligt nu.

Dessutom är hela jagjagjag-fokuseringen bland vänster rolig. Bara en provokation. Bah. Snacka förnekelse.

Vi är alla myndiga, men vissa är myndigare än andra

Via Motpol, Neobloggen och Ledarbloggen uppmärksammas jag på att det finns mer i den nya alkoholutredningen än bara alkoholtillstånd för små restauranger. Gör man det lättare för någon måste man naturligtvis göra det svårare för någon annan, annars skulle kanske byråkratin minska, och det vill vi ju inte.

Bland annat föreslås att alkoholservering ska vara förbjuden efter klockan tre på natten. Man hänvisar naturligtvis till allt stök och bök det blir av att fulla människor springer omkring ända till klockan fem. Obekväma arbetstider för polisen, vet ni.

Jag kanske är rätt ensam om att tycka så, men har man tagit arbete som polis är det väl lite ens jobb att handera obekvämt stök och bök. Att hänvisa till att det är "onödigt" att ha öppettider till klockan fem, det är ju bara larvigt. Vad ska polisen säga härnäst, nä, vi känner inte riktigt för det här med att förhöra folk, kan vi inte bara åtala på en gång?

Att man över huvud taget vill reglera andra människors dryckesvanor är absurt. Det handlar trots allt om vuxna människor och deras kroppsliga integritet. Det handlar om självbestämmande. Det handlar om själva innebörden i ordet myndig, att man svarar för sig själv. Vad skulle göra att folkhälsoministern Maria Larsson står över mig i den frågan? Nu dricker jag visserligen inte, men om jag skulle vilja? Eller, om någon av Larssons underordnade skulle bevisa att alkoholkonsumtion är jätteviktigt för folkhälsan, skulle jag bli tvungen att dricka då?

Frihet är inte frihet om inte individen har rätt att ta beslut som är rent ut sagt korkade. Nu är jag medveten om vilken webbadress den här bloggen har, men snälla, snälla ni som besserwissrar om hur andra ska leva sina liv; lägg av.

DN skulle behöva en PR-konsult

DN fortsätter idag sin kampanj mot FRA-motståndet. Man kan ju fråga sig varför - kanske är det sårad stolthet, en känsla av att man måste försvara sitt revir. Kanske känner man sig en smula utkonkurrerad av bloggosfären.

Nåja, bästa sätt att komma tillrätta med sådant är inte att försöka smutsa ner den. Jag kanske skulle bli smickrad om någon trodde att mina tuttar var av plast, men när man insinuerar att mitt engagemang skulle vara konstgjort, då blir jag förbannad.

Låt oss göra detta klart, en gång för alla.

Vi bloggare blev inte uppringda av PR-byråer för att driva en kampanj mot regeringen.

Henrik Alexandersson fick inte betalt för att blogga.

Jaha, så ett par PR-konsulter bloggade mot FRA-lagen. En viss ledarsida har också varit aktiv. Ska DN komma ut och berätta att Hanne Kjöller egentligen är för Lex Orwell, men är köpt av andra intressen?

Nej, jag trodde väl inte det. SÅ dåliga är de inte på PR. Och så är säkert inte heller fallet. Som jag skrev igår är det en helvetes skillnad mellan att få betalt för att ha åsikter, och att få betalt för att man har åsikter.

Om DN ska bli förlåten för den här blundern, då krävs det nog att de skaffar en riktigt bra PR-konsult.

Nils Wärmegård

Den 22 februari rapporterades Nils Wärmegård vara försvunnen. Den 28, vid lunchtid, hittade man honom – död.

Jag kan inte göra anspråk på att ha varit nära vän med Nils, men det faktum att han inte finns längre känns ändå oerhört tungt. Nils var cirkusartist, ett kreativt geni, en av de roligaste personerna jag träffat, och en starkt bidragande kraft till att jag över huvud taget finns på internet.

Det började med att jag tipsades om en hemsida, LG2S.se. Nils var en av killarna bakom siten, som skev artiklar om diverse saker havandes med luff att göra, och han gick under namnet Starfighter. Jag följde den ett tag, och när man skapade ett community blev jag medlem. På klotterplanket kunde man kommunicera med de andra, och det dröjde inte länge innan konversationerna sträckte sig långt in på natten. Det var på LG2S som mitt liv på internet föddes, det var på LG2S som jag först lärde känna människor via internet, och Starfighter var en av dem. Internskämt, konstiga smeknamn och youtubevideos blev en relevant del av livet. Vi drev, och blev alla drivna med – samtidigt som de djupaste filosofiska resonemang kunde diskuteras. Det var en tillvaro som formade mig, som gav mig självdistans men samtidigt lärde mig mer om mig själv. Det var närvaron på LG2S som fick mig att ifrågasätta det politiskt korrekta, som lärde mig att alla människor är olika. Min personliga politiska läggning, liberalismen, var starkt ifrågasatt men samtidigt så accepterad. Alarm: X-mas, som Starfighter stod bakom, är därtill den underbaraste julkalendern någonsin.

Nyår 06/07 blev något av en live-samling för oss som hängde på sidan. Mamma var naturligtvis väldigt tveksam när det kom till att låta sin artonåriga dotter åka till Örebro för att träffa folk hon ”bara” kände via internet, och, tja, låt oss säga att situationen inte blev bättre när hon fick reda på att kollektivet vi skulle hålla till i – där tre av LG2S:arna bodde – kallade sig själv för Fuck World. Det tog tid att förklara att innebörden av ordet ”fuck” kan vara flera.

Nåja, jag tog mig dit, och jag hade the nyår of my life. Jag minns att Starfighter lyckades lura i mig att han en gång forcebyggt en trädkoja, jag minns att han garvade, och jag minns att han var precis densamme som den Starfighter jag lärt känna via LG2S.

Få människor är så okonstlade som Nils. Få människor är så varma. Ännu färre har den enorma levnadsglädje som verkade genomsyra hela hans existens.

Jag avundas dem som verkligen fick lära känna honom, samtidigt som jag inte alls gör det. Hur hans familj och närmaste vänner känner just nu, det kan jag inte föreställa mig. Jag vet bara att jag kan skatta mig lycklig som träffat honom. Det känns fruktansvärt orättvist att han inte längre finns kvar, det känns fruktansvärt fel. Samtidigt måste man, som 2bi skriver försöka minnas med glädje.

På Nils msn står det fortfarande ”Yep, I’m here”. Och nog är det så att även om han är borta rent fysiskt så kommer han att leva kvar i minnet hos dem som känt honom – och på det internet där han nästan alltid fanns.


So, let him fly you to the moon.

So, show me the money!

DN har tydligen granskat FRA-motståndet. Man har kommit fram till att bland dem som gick med i det spontana motståndet fanns Piratpartiet och diverse PR-strateger. Detta är nu kanske inte så mycket till nyhet - om det inte vore för vinklingen; den spontana ilskan var betald.

Det var den nu inte. Vi är rätt många som engagerat oss i det här alldeles gratis. Det var heller inte media som började tala om bloggbävning.

Jaha, stoppaFRAlagen.nu hade en sponsor till helsidan i DN. Jag hade ingen sponsor när jag satte upp deras lappar i Funäsdalen - ni förstår, DN har inte så stort genomslag där. Jag fick heller inte betalt när jag stack hål på argumentet om att det hela måste lagregleras - trots att det lånades av både stoppaFRAlagen.nu och HAX. Och det är detta som artikelförfattarna Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg verkar ha missat; det är självklart att bloggare nätverkade och träffade varandra, både AFK och över nätet. Det var själva motorn bakom FRA-motståndet - och är det fortfarande.

Jag fick alltså inte betalt för mitt motstånd. Jag skiter också fullständigt i om ett par PR-konsulter fick det - det är nämligen en helvetes skillnad mellan att få betalt för att ha åsikter och att få betalt för att man har åsikter.