Storebror lyssnar

Så var det dags, då. Kablarna har kopplats in. FRA har tillgång till all vår kommunikation.

Det var då själva fan.

Och eftersom jag har alldeles för mycket att göra AFK (och har haft det sen i somras, typ. Aaahhhrrg.) så hinner jag inte ens skriva en ordentlig bloggpost om hur vansinnigt det är.

Remember, remember

"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." - Winston Churchill

Visst stämmer det. Demokrati ensamt är ingen garanti för någonting annat än att den som samlar en majoritet kan göra som den önskar. Demokrati ensamt är inget annat än majoritetens diktatur. Demokrati måste kompletteras med andra rättigheter än rösträtt för att vara acceptabelt.

Rättigheter så som rätten till sin egen kropp - för att förtryck alltid är förtryck, oavsett vilka och hur många som står bakom.

Rättigheter så som yttrandefrihet - för att det är lika illa när en majoritet tvingar en minoritet att hålla käften som tvärt om.

Rättigheter så som äganderätt - för att stöld inte kan rättfärdigas med att man är flera mot en.

Rättigheter så som rätten till personlig integritet - för att en stats våldsmonopol alltid måste balanseras, oavsett om den är en demokrati eller diktatur.

I grund och botten handlar det om att förtryck alltid är förtryck, oavsett landets styrelseskick. En majoritetens diktatur är lika avskyvärd som någon annan. Sveriges demokrati är på det viset inte särskilt bra kompletterad. Vi har förvisso ett gäng fina rättigheter uppradade i Regeringsformens andra kapitel, men de kommer med en slasktratt i den tolfte paragrafen och får alla inskränkas "för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Någon juridisk prövning av detta sker så gott som aldrig, då domstolar bara får underlåta att tillämpa lagar om de "uppenbart" strider mot grundlagen - och det rekvisitet är oerhört starkt. Den svenska staten har faktiskt rätt goda möjligheter att förtrycka sina medborgare - något som inte bara syns på lönebeskedet, utan också illustrerades mycket tydligt den här dagen för ett år sedan. Den 18 juni 2008.

För ett år sedan antogs den omstridda FRA-lagen, eller Lex Orwell som den också kallas. Den innebär, i korthet, att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar landsgränserna - vilket så gott som all elektronisk kommunikation inom Sverige gör.
Idag är därför en sorgens dag. Den markerar starten på kriget mot integriteten.

Tack och lov markerar den också starten på motståndet. Tack och lov har den här dagen väckt ett ursinne av sällan skådat slag hos befolkningen, ett ursinne som makthavarna omöjligen kan ignorera nu när det faktiskt tagit plats i Europaparlamentet.

Det är dock långt kvar innan kriget är vunnet. Alla de som värnar integriteten måste vara beredda att kämpa för den - för fler och fler slag är att vänta. Var och en har en förbannad skyldighet att göra precis allt den kan för att vi inte ska förlora.

Remember, remember
the 18th of June
Democracy died
that afternoon
- Okänd

Idioter

Ja, så förvånande var den kanske ändå inte, nyheten om att SÄPO ska få använda FRA. Jag utlyste halkvarning redan i höstas vad det gäller Alliansens engagemang för ett fritt internet. Vi vet vad som har hänt därefter.

Hur illa det är har andra redan förklarat. Jag tänkte att jag ska ställa en annan fråga:

HUR I HELVETE TÄNKER REGERINGEN?!

Ok, vi har alltså ett EP-val om några månader. Vill man få några röster alls? Må vara att det rör sig om två helt olika församlingar, EP-valet kommer definitivt att spegla den opinion som finns i nationella frågor. Risken är stor att Alliansen kommer att stå med fler medlemmar än röster på valdagen.
Ge fan i medborgarnas liv, era klåfingriga idioter. Jag har inte mer än så att säga.

Om en korkad musikers inställning till internet

Jag befinner mig för tillfället hos pojkvännen, och internettillgången är grymt begränsad. 7.2 Mbit/s, till och med jag vet att det är dåligt. Som vanligt när sådana här saker händer känner jag mig så fruktansvärt borta, så avgränsad, begränsad. Facebook vägrar ladda, det är bara att ge upp. DN tar år, verkligen, vilket är tråkigt eftersom jag tänkte skriva om deras artikel, men jag får nöja mig med andrahandskällor - bloggar som RSS-läsaren lyckats få kontakt med. (Ja, ni gissar rätt, internet är för segt för att jag ska kunna länka till dessa. Yey.)

En sida jag däremot kommer in på är Liza Marklunds krönika. Marklund blir nostalgisk över någon gammal musikbutik och är ledsen för att hennes polare Johan inte tjänar pengar på CD-skivor. Buhuhu. Johan (ja, jag läser att det är Johan i alla fall) säger att Kina faktiskt kan filtrera internet, och insinuerar att vi också borde kunna göra det - för att stävja fildelningen. Jag kan ju bara svara för mig, men devisen "Kan Kina kan vi!" känns inte helt bekväm, åtminstone inte i det här sammanhanget.

Det egentligt intressanta i krönikan är dock när Marklund beskriver hur marknaden ser ut, att chansen till det minsta medieutrymme vid den tid plattan släpptes är minimal och att bandet - medvetna om detta - valde att satsa ändå.

Ja.

Marklund kanske inte känner till så mycket om verkligheten, men ibland satsar man och förlorar. Som hon själv påpekar; vi skriver 2009, inte 1999. Att man fortfarande släpper fysiska skivor är faktiskt en smula pinsamt. Här är mitt tips; streaming. Superenkelt. Ring Spotify.

Saken är nämligen den att streaming är det ultimata tjänster för att tjäna pengar på immateriella skapelser. Äganderätten frånhänds aldrig skaparen och jag inbillar mig i alla fall att det är svårare för köparen att mångfaldiga skapelsen.

Nej, kära Johan från Stockholm Stoner (som om ni kommer att sälja en skiva till nu, smart drag där), vi ska inte begränsa friheten på internet ytterligare. Vi ska inte skapa ett virtuellt 1984. Att du önskar dig tio år tillbaka i tiden berättigar inte censur.

DN-artikeln dök också upp nu, till slut. Jag skulle vilja påpeka att den har fel om IPRED-lagen; upphovsrättsmaffian får inte ut IP-numret, de får ut uppgifter om vem som är abonnent. Annars är det, som bloggare i RSS-läsaren påpekat, trevligt att DN över huvud taget uppmärksammar saken.

En sak som har slagit mig, förresten; hur kommer det sig att upphovsrättsmaffian har så pass mycket bättre lobbyister än exempelvis bredbandsleverantörer?

Nåja, innan man hunnit göra något åt det lär devisen vara "Smile and look in to the camera". Förlåt, men internetbristen gör mig mer dystopisk än vanligt.

IPRED - inte oväntat

Liksom Dexion har jag svårt att bli upprörd. Man är inte ens förtvivlad längre, man har gått in i någon slags orkeslös fas där loskorna fortsätter komma i sådan takt att det inte är lönt att ens torka dem ur ansiktet.

Ja, IPRED gick igenom.

Motpol, Falkvinge, Patrik Öhman och HAX kommenterar också.

1900-talet ringde, de vill ha tillbaka sitt skräckscenario

Okej, det börjar bli löjligt nu. Lex Orwell är genomklubbad. IPRED kommer med största sannolikhet att innebära enorma kränkningar av den personliga integriteten. Och så det här: Datalagringsdirektivet.

Bråkar din fru ofta med dig och hävdar att du inte ringde och sa att du skulle bli sen till middagen? Tja, vi kan inte säga exakt vad du sa, men vi vet att du ringde hem kl. 17:03 och att någon svarade den där eftermiddagen för ett och ett halvt år sedan. Undrar du om du skickade de där mailen i slutet av arbetsdagen? Ingen fara, vi har datan. Är du rädd att du inte bara lyckades skicka pinsamma fylle-sms i lördags, och dessutom lyckats radera dem, görandes det omöjligt för dig att be om ursäkt? Problem solved. Du skickade tre till nummer X, tjugofyra till nummer Y (säker på att du har lagt ner henne, verkligen? För det verkar lite intensivt...) och ett till Z.

1984, anyone?

HAX | Mårtensson | Johanna Nylander | Christian Engström

Civilkuragelagen är ännu ett steg närmare 1984

Precis som Rick Falkvinge påpekar borde man kalla den nya civilkuragelagen vid sitt rätta namn; angiverilagen. Jag var dock väldigt trött igår när jag bloggade, det får tjäna som någon sorts ursäkt.

I vilket fall som helst ringde DN idag, och resultatet finns att läsa här. Jag är uppriktigt sagt oroad över den här utvecklingen. Är regeringens mål helt plötsligt 1984 fast på riktigt? De vill själva övervaka oss, och göra det brottsligt att inte övervaka varandra.

En människa har i kommentarerna till min förra bloggning bemödat sig med att argumentera emot. Patrik "BP" Andersson, som han kallar sig, säger att det är "djupt omoraliskt är att inte tala om att friheter och rättigheter också medför plikter och skyldigheter. En sådan sak är att inte låta en annan människa råka illa ut utan att göra vad *du* kan för att hindra det."
Jag är beredd att hålla med till en viss gräns. Naturligtvis kan man hävda att man ha en moralisk skyldighet att hjälpa andra - men steget därifrån till juridisk skyldighet är ungefär lika stort som att utvidga FRA:s spaningsbefogenheter till kabelburen kommunikation.
De skyldigheter som friheter och rättigheter primärt innebär är dock att respektera dem. Staten är sedan till för att åtgärda brott mot dem. Annars har vi anarki.

Sedan tar han upp mina punkter, i en något annorlunda ordning. Eftersom jag inte vill vara oartig, håller jag mig till hans.

3. PBPA:"Det är ytterst få människor som är oförmögna att vare sig be någon sluta eller ringa ett larmsamtal till polisen och göra sig tillgängliga som vittnen. Även detta är ingripanden. Men om vittnen hotas till livet då? tja, i så fall får det väl bli tvång på att riskera livhanken. Något som är oerhört mycket farligare än både gnagare, Bandidos och RAF är när ett helt folk skräms till tystnad, eftersom det då ges fritt spelrum för både statsmakten och den undre världen att göra vad det vill utan att någon säger "stopp"."
Reflektion: Kommer ingripanden verkligen att definieras som att ringa 112 i lagtexten? Vad händer om man har slut på batteri i mobilen? Räcker det verkligen att be någon sluta? Ska människor alltså kunna försäkra sig mot lagens verkan genom att gå runt och säga "låt bli!" hela tiden? Vad är då poängen med den?
Naturligtvis är det farligt att folk skräms till tystnad. Men det är fortfarande statens uppgift att skydda sina medborgare, genom exempelvis vittnesskydd. Oskydliga ska inte offras för att de skyldiga ska kunna straffas.
För övrigt betvivlar jag starkt att någon skulle ingripa eller vittna mot organiserad brottslighet på grund av den här lagen. Kan de skrämmas till tystnad i rättssalarna kan de skrämmas iväg från en brottsplats.

4. PBPA: "Det här problemet finns redan i Brottsbalken, närmare bestämt 24:e kapitlet. Visst har det förekommit tveksamma dommar, men över lag måste jag medge att mina föredommar på det området kommit på skam."
Reflektion: Alltså, det handlar om ansvarsfrihet vid exempelvis nödvärn. Jag erkänner villigt att jag inte läst några domar i ämnet, och visst kan det hända att just denna lag används legitimt, men här är problematiken ändå något annorlunda. Inget tvingar dig (än så länge) att försvara dig när du blir angripen. En civilkuragelag tvingar dig däremot att ingripa.

2. PBPA: "Tja, med tanke på hur det ser ut idag kan det gå åt bägge håll... Skulle du vara mer benägen att vittna om du visste att hjälp kommer om du ropar eller inte?"
Reklektion: Här rör det sig om viljan att vittna, något jag tror kommer att minska. Att en lag existerar är inte någon garant för att den kommer att föjlas - hade den varit det hade vi inte behövt några vittnen, eftersom inga brott begåtts. Och frågan är fortfarande, skulle någon bli mer benägen att vittna om hon/han visste att det innebar böter?

1. PBPA: "Svåraste frågan faktiskt. Återigen torde prejudikaten för BrB 24 vara det som ligger närmast till hands."
Reflektion; Det som diskuteras är bevittnandet av något man inte insett är en brottslig handling. Ingriper man inte, ska det vara brottsligt? Precis som punkt fyra så handlar det om en laglig skyldighet att ingripa. BrB 24 är snarare... tvärt om.

Brasklappen handlar om att man måste studera det slutgiltiga förslaget för att avgöra om denna lag är bra eller inte. Jag hävdar bestämt motsatsen. En lag som på något vis tvingar människor till något annat än att respektera de grundläggande fri- och rättigheterna (alltså inte några s.k. "sociala rättigheter" då dessa står i motsats till de förstnämnda) är per definition dålig. En lag som denna, som tvingar vanligt folk att bli oavlönade poliser och angivare, är idiotisk.

För det känns obehagligt mycket 1984. Alla blir angivare. Alla blir poliser. För samma resonemang som kunde appliceras på FRA-frågan kan i allra högsta grad appliceras här: Vem bestämmer vad som är brottsligt? En sådan här lag sätter vapnen i händerna på folk som vill inskränka våra fri- och rättigheter.

Förnekarna

Jag har alldeles nyligen läst ut George Orwells 1984 (tack för bokrean, Akademibokhandeln!), och är fortfarande lite skakad. Jag har en tendens att bli det av böcker, i synnerhet böcker som den här.

Något som slår mig är hur Partiets tankesätt liknar det som smittat ner USA i Ayn Rands Och världen skälvde. Dr Simon Pritchetts tal kommer liksom tillbaka i huvudet, det finns bara en sak man kan kalla sådana människor; förnekare. De förnekar verkligheten, de förnekar sund förnuft, de förnekar logiken. Det gör mig, i ärlighetens namn, lite äcklad. Verkligheten finns bara i våra hjärnor, säger O'Brien i Orwells bok. Hur kan hon med säkerhet veta att hennes son verkligen är död? frågar Pritchett i Rands. Två och två kan bli fem, bara vi säger så, förklarar O'Brien. Du säger att du är säker på att ha rätt? Ingen har rätt och ingen kan någonsin ha det. Du känner att din omvärld har fel? Du har inga möjligheter att veta det. Allting är fel i människors ögon - varför då bekämpa det? Argumentera inte. Acceptera. Anpassa dig. Lyd, står det i den bok som Dr Ferris skrivit i Och världen skälvde.

Det är vidrigt, inte sant?