måndag, mars 09, 2009

Femtio och fantastisk

Barbie fyller femtio år idag, den nionde mars. Liksom många andra tjejer lekte jag med Barbiedockor när jag var yngre, och min favorit var en blond, storbystad docka gjord med Pamela Andersson från Baywatch som förebild (jodå, hon kom med baddräkt, shorts, magtröja och en egen delfin). Därmed kan man tänka sig att min bild av hur en kvinnokropp ska se ut är fullständigt galen, men tänk, det har jag inte. Varför?

Jo, ni förstår, Barbiedockan är en docka. Hade jag lekt med pappersdockor hade jag inte förväntat mig att folk skulle vara platta. Hade jag lekt med My Little Ponnies hade jag inte förväntat mig att hästar skulle vara pastellfärgade. Jag lekte faktiskt med Legogubbar, men jag mådde aldrig dåligt över att inte vara fyrkantig.

Däremot innebar Barbiedockan träning i mellanmänskliga relationer. Dessutom var Barbie, rent socialt, en förebild. Hon hade en egen bil, ett eget hus och en egen, gigantisk garderob. Hon gjorde karriär i alla tänkbara yrken (exempelvis badvakt, ja). Ken? Ja, jo, han fick vara med ibland, men Barbie var själva inkarnationen av en självständig kvinna.

Kanske hade jag tur. Kanske har mina föräldrar lyckats ovanligt bra med mig, eftersom jag inte mår dåligt av att Barbiedockan har ett BMI runt 12. Kanske har jag något så sällsynt som självkänsla.
Frågan man bör ställa sig när unga tjejer har en förvrängd kroppsbild är dock inte hur man ska kunna begränsa Barbiedockans framfart och redigerade modellbilder, utan varför dessa unga tjejer inte kan ske skillnad på verkligheten och det som är uppenbart fabricerat.

Medan föräldrar runt om i Sverige funderar på den frågan tänker jag fira att min favoritleksak fyller femtio, och hoppas att hon överlever den politiska korrektheten ett tag till.

4 kommentarer:

Monodemon sa...

Var glad att du är för gammal för Bratz!

Sophia B sa...

Du har för visso rätt, Barbie sabbar inte självbilden. Men jag tror heller inte att hon hjälper.

Jag skulle helt klart föredra att framtida barn lekte med ngt som antingen såg ut som en människa, eller absolut inte gjorde det.

Det gör dock inte fenomenet Barbie mindre fascinerande, eller att jag hade mindre skoj med henne och Daisy som liten :)

Stefan Lundkvist sa...

Heja!

Hanna Wagenius sa...

Monodemon; Äh, jag har ett rätt stort huvud, ingen fara ;-)

Sophia B; Jag tror det hänger helt och hållet på föräldrar, och kanske lite genetik. Och hon ser ju ut som en människa, hon har bara överdrivna proportioner. Tror det är så man brukar göra med barn - tänk dig hur barnprogrammen ritar grisar, exempelvis. Mycket rundare än originalen - men också mycket tydligare.

Stefan; Jag antar helt sonika att du hejar på mig och bugar och bockar till tack! ;-)