Religionsfriheten står över Danielssons smak

Staffan Danielsson och Lennart Pettersson, båda centerpartister måste man väl erkänna, har motionerat om att förbjuda burka och nikab på allmän plats. Det är, för att använda ett milt uttryck, fullständigt upp åt väggarna. Naturligtvis har de båda herrarna ingen rätt över huvud taget att bestämma hur andra ska klä sig - lika lite som de har något att säga till om när jag har kortkort ska de få bestämma när någon vill skyla hela sin kropp.

Kanske kan man ha viss förståelse för Danielssons och Petterssons ståndpunkt. Herrar tenderar nämligen att dra sig mer åt den konservativa, klåfingriga ideologin ju äldre de blir. Det må låta fördomsfullt, men jag tycker mig ha en del empiriska exempel som stödjer min tes.

Vad som är riktigt beklämmande är dock när den annars fantastiska Stefan Lundqvist jublar åt förslaget. Han har annars varit en av mina vapendragare när det gäller sexköpslagsfrågan och har inte fallit för argumentet att inga horor kan vara lyckliga. Nu skriver han istället "Tror någon, på fullaste allvar, att någon VILL gå klädd med ett tält på kroppen?" Ja Stefan, religion får nämligen människor att vilja de underligaste saker. Att bestämma över andras klädsel är ett exempel.

Läs också Magnus Andersson, Johan Pettersson, Per Ankersjö, Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism, Abir Al-Sahlani och Stina på Centralt.

Remember, remember

"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." - Winston Churchill

Visst stämmer det. Demokrati ensamt är ingen garanti för någonting annat än att den som samlar en majoritet kan göra som den önskar. Demokrati ensamt är inget annat än majoritetens diktatur. Demokrati måste kompletteras med andra rättigheter än rösträtt för att vara acceptabelt.

Rättigheter så som rätten till sin egen kropp - för att förtryck alltid är förtryck, oavsett vilka och hur många som står bakom.

Rättigheter så som yttrandefrihet - för att det är lika illa när en majoritet tvingar en minoritet att hålla käften som tvärt om.

Rättigheter så som äganderätt - för att stöld inte kan rättfärdigas med att man är flera mot en.

Rättigheter så som rätten till personlig integritet - för att en stats våldsmonopol alltid måste balanseras, oavsett om den är en demokrati eller diktatur.

I grund och botten handlar det om att förtryck alltid är förtryck, oavsett landets styrelseskick. En majoritetens diktatur är lika avskyvärd som någon annan. Sveriges demokrati är på det viset inte särskilt bra kompletterad. Vi har förvisso ett gäng fina rättigheter uppradade i Regeringsformens andra kapitel, men de kommer med en slasktratt i den tolfte paragrafen och får alla inskränkas "för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Någon juridisk prövning av detta sker så gott som aldrig, då domstolar bara får underlåta att tillämpa lagar om de "uppenbart" strider mot grundlagen - och det rekvisitet är oerhört starkt. Den svenska staten har faktiskt rätt goda möjligheter att förtrycka sina medborgare - något som inte bara syns på lönebeskedet, utan också illustrerades mycket tydligt den här dagen för ett år sedan. Den 18 juni 2008.

För ett år sedan antogs den omstridda FRA-lagen, eller Lex Orwell som den också kallas. Den innebär, i korthet, att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar landsgränserna - vilket så gott som all elektronisk kommunikation inom Sverige gör.
Idag är därför en sorgens dag. Den markerar starten på kriget mot integriteten.

Tack och lov markerar den också starten på motståndet. Tack och lov har den här dagen väckt ett ursinne av sällan skådat slag hos befolkningen, ett ursinne som makthavarna omöjligen kan ignorera nu när det faktiskt tagit plats i Europaparlamentet.

Det är dock långt kvar innan kriget är vunnet. Alla de som värnar integriteten måste vara beredda att kämpa för den - för fler och fler slag är att vänta. Var och en har en förbannad skyldighet att göra precis allt den kan för att vi inte ska förlora.

Remember, remember
the 18th of June
Democracy died
that afternoon
- Okänd

Verkligheten 2.0

Forskare vill bygga ny verklighet.

Virus, illegal verksamhet, brist på bostäder och folk som reser inkognito. Verkligheten är fullt av problem och nu tittar forskarna på hur man kan bygga en ny verklighet för att få bort bristerna. Men de flesta vill hellre förbättra dagens verklighet. För FÖRETAGET är frågan extremt viktig och hälften av företagets forskare arbetar med verklighetsutveckling.

Det räcker med några korta ögonblick ute i verkligheten, sedan stöter man på problemen. Brevlådan fylls av de eländiga reklamutskicken och den som har otur drabbas av värre saker som svininfluensa och stulna kontokort. Till det kan man lägga de betydligt allvarligare inbrott som ständigt drabbar företag och myndig­heter.

Problemen är långt ifrån nya och efterhand är det många som börjat tvivla på om det ens är möjligt att få någon ordning bara genom att lappa och laga. Verkligheten är ju trots allt en skapelse från en helt annan tid och miljö. För det var ju i slutet av 1960-talet som den amerikanska militären och universitetsvärlden lade grunden till dagens verklighet.

Sedan dess har antalet människor ökat dramatiskt. Och det som en gång var som en liten pizzeria av närmast ideell karaktär där de flesta ­kände varandra har förvandlats till en mötesplats, där de kommersiella intressena är starka och där anonymiteten ofta blivit ett problem.

-----

Låt mig göra en sak jävligt klar för Er Som Bestämmer där ute: Talla inte på mitt Nät.

Jag raderar hellre 50 skräppostmeddelanden per dag än tvingas meddela vem jag är när jag använder Internet.
Jag mottar hellre tvåhundratrettiosjutusenniohundafemtiotvå elaka, anonyma kommentarer i minuten än ser ett Internet där allas identitet loggas.
Jag översvämmas hellre av vinklad, oetisk reklam än låter staten lägga sig i.

De tror i alla fall på vad de säger - men det är ju också det värsta

För ett par dagar sedan berättade Erik Hultin på sin blogg att en socialdemokratisk kvinna vid namn Susanne Eberstein hävdat att FRA-kritikerna har fullt upp med att ägna sig åt fildelning.

Jag undrar om det inte är det gamla "rent mjöl i påsen"-argumentet som kommer igen. Bara fildelare kan bry sig om IPRED. Antagligen var också bara fildelare (och terrorister) rädda för FRA. Vanligt, laglydigt folk bryr sig inte.

Den attityden är bland de farligaste som kan intas, och antagligen den som föranlett sossarna att vilja omöjliggöra anonym surfing. Den som bara är laglydig behöver ju inte vara rädd för att storebror står och kikar över axeln.

Det oroar mig att den totala brytningen med oskuldspresumtionen inte oroar politikerna själva. De verkar lida av paranoia. Plötsligt är alla terrorister, fildelare och yttre hot - det ska till och med antas att de är det, de ska spanas på och deras integritet ska till papperskorgen.

En demokrati bygger på mer än bara folkstyre. Den måste också innehålla grundläggande rättigheter. Rätten till personlig integritet är en sådan. Rätten att anses oskyldig till dess motsatsen är bevisad utgör en annan. Rätten att fritt kunna meddela sig till journalister och dylikt utan att behöva vara rädd för repressalier och åsiktsregistrering ytterligare en.

Lästips; HAX i Expressen.

Varför det är viktigt att ifrågasätta Piratpartiet

Pappa frågade över telefonen igår om jag höll på att begå politiskt självmord. Nej, svarade jag, hurså? Det var onsdagens inlägg han syftade på - i dessa tider är det nämligen inte klokt att ifrågasätta Piratpartiet. Jag har fått 22 kommentarer på inlägget, mina egna svar borträknade, och det är nog rekord.

Min tes är alltså att Piratpartiet visserligen har bra ståndpunkter i sina kärnfrågor, men att man inte kan vara säker på vad de gör för att få igenom dem. Kort sagt, de är en smula opålitliga.

Det är ju naturligtvis alla andra partier också. Skillnaden ligger i att de övriga ofta talar om en ideologisk utgångspunkt, och när de inte håller sig till den blir det något man kritiskt kan peka på. Ta mitt eget parti, till exempel. Centern hävdar ofta att liberalismen är dess grundideologi. När de då gör riktigt idiotiska saker, som exempelvis FRA och IPRED, kan man kritisera dem från en ideologisk utgångspunkt. När Mona Sahlin tycker att staten ska rädda Saab och Volvo kan man börja nynna på Staten och Kapitalet. Man kan angripa dem för att gå emot sig själva, för att inte hålla fast vid sin ideologi och för att sprida falska budskap.

Piratpartiet, som ju inte har en ideologisk ståndpunkt, kan göra lite vad fan de vill. De kan inte anklagas för att bryta några principer när de inte har några.

Med det i minnet tror jag det är viktigt att PP inte blir allt för glorifierade. Jag vill inte vakna upp en morgon och höra folk säga att ja, visst är det lite halvdåligt att PP gick med på att sossarna fick höja skattetrycket till 89 %, och det är kanske inte så kul det här med att stänga gränserna för flyktingar, men va fan, något får man offra för att IPRED ska kastas i papperskorgen.
Mänskliga rättigheter är nämligen inte förhandlingsbara. De ska inte prioriteras. De hör samman.
I en kompromiss mellan gift och mat kan bara giftet vinna. I en kompromiss mellan ont och gott kan bara det onda vinna.
Därför måste också PP kunna kritiseras. De får inte bli en helig ko. Man får inte glömma synder som kan följa med förvisso goda gärningar.

Att man vågar titta kritiskt på Piratpartiet innebär snarare att man tar dem på allvar - och inser att det vore lika allvarligt om de växte fast vid makten som om någon annan gör det.

Vilka rättigheter?

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 60 år idag. Det kan man tycka är rätt häftigt. Jag tycker mest det är skrämmande att varken DN eller SvD skriver om det, och att den här artikeln är den som diskuteras.

Rick Falkvinge skriver dagen till ära om Piratpartiet som en medborgarrättsrörelse. Det gör mig naturligtvis nyfiken. Ett parti, där socialister såväl som liberaler finns representerade, är ett parti utan ideologi. Och ett parti utan ideologi är opålitligt. Därför ifrågasätter jag om det verkligen är en medborgarrättsrörelse. Snarare rör det sig om en s.k. upphovsrätt som stämmer illa med det allmänna rättsmedvetandet och grava integritetsinskränkningar på senare tid.

Alliansen är inte en medborgarrättsrörelse, även om de som röstade på något av de fyra partierna gärna vill se en stärkt äganderätt genom sänkt skatt. Piratpartiet är ingen medborgarrättsrörelse, även om folk hatar IPRED och FRA - såvida de inte ser fildelningsrätt och integritet som de enda rättigheterna.

Det är nämligen vad som oroar mig med Piratpartiet. Vilka rättigheter försvarar en rörelse med både socialister och liberaler? Jag personligen försvarar bara de 21 första rättigheterna i FN:s deklaration - det är nämligen bara de som kan kallas rättigheter.
Det är naturligtvis välkommet om Piratpartiet kan driva igenom förändringar på upphovsrättsområdet och integritetsområdet. Det som oroar mig är till vilket pris.

Om socialister inte har några problem med att sälja ut äganderätten (art. 4 och art. 17) för att ge människor rätt att "njuta av konsten" (art. 27), och dessa socialister finns med i Piratpartiet, innebär det att partiet också gjort den prioriteringen? Om inte, vilka prioriteringar görs? Prioriterar man, eller försvarar man bara de verkliga rättigheterna? Och i så fall, känner socialisterna till det?

Jag hävdar inte på något vis att centerpartiet är perfekt i den här frågan - men jag vet faktiskt att där finns människor som de flesta i alla fall kallar sig liberala, och de andra vet jag var jag har. Piratpartiet är för mig, och kanske också för sina medlemmar, opålitligt.

Homoäktenskapsdebatten

Här i Jämtland/Härjedalens lokaltidningar har jag fört debatt mot en herr Börje Forsberg angående homoäktenskap. Jag är, naturligtvis, för, och han verkar vara en djupt bokstavstroende människa och är därmed emot. Idag kom min senaste insändare i ämnet in på ÖP:s debattsida och - hör och häpna! - jag blev faktiskt uppringd av en kvinna som ville berömma mig för att jag tagit debatten mot honom! Det har aldrig hänt förut, och jag ska erkänna att jag känner mig djupt smickrad.