Frifräsare, makt och den stora frågan - varför?

Efter Staffan Danielssons debattartikel på SvD:s Brännpunkt har det blivit lite av en debatt i bloggosfären kring partilinjer, -piskor och hur riksdagsledamöter egentligen ska rösta.

Medan Kent Persson (m) undrar vem som egentligen vill ha "politiska vildar" ger Per Ankersjö en mer nyanserad bild av vad frifräseriet kan innebära rent praktiskt. Ingen av dem kommer dock till den verkliga frågan, tyvärr. Sagor från livbåten är nära när han pratar om den strategi som PP tänker använda sig av när de kommer in i riksdagen - men närmast kommer trots allt Danielsson själv när han i bloggen skriver

"verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort"

Debatten om medlen pågår - men man glömmer (framförallt på den borgerliga sidan) både mål och principer.

Det var uppe under FRA-bävningen, det faktum att grundlagen föreskriver att regeringen är ansvarig inför riksdagen. Vi måste faktiskt fråga oss: Varför ska vi stödja en borgerlig regering? Är det för att den kallar sig borgerlig? Är det för att vi hälsat på några av ministrarna på partibanketten? Är det bara för att hålla Socialdemokraterna borta från makten?

Så får det faktiskt inte vara. Vi ska stödja en regering som lägger förslag som är bra (läs: liberala). Den riksdagsledamot som röstar för en proposition bara för att det inte är S som skrivit den, förtjänar inte att sitta i riksdagen. Den som röstar emot en proposition för att den i grund och botten bara är socialistisk med en nyblå avsändare, den röstar som den är satt att göra.

Alliansens mål får inte vara makt. Makt för maktens skull är vidrigt. Målet måste vara att göra det här landet lite friare - och då är det enda tillgängliga medlet en majoritet i riksdagen.

(Jaja, Niklas Dougherty har naturligtvis skrivit det först. He always does.

Medborgarmakt

Jag har inte haft mycket kontakt med polisen i mitt liv. Jag känner ett par stycken, och en gång fick jag lift till busstationen av två som råkade köra förbi, men längre än så sträcker sig inte mina erfarenheter. Det är dock lätt att konstatera att det finns andra som har betydligt tråkigare erfarenheter av myndigheten och de personer som ska representera den.

Ja, ibland rent vidriga erfarenheter. Jesper Nilsson, som skriver på bloggen Tuggarna, tog kort med sin mobil på ett par poliser som extrajobbar som biljettkontrollanter. Helvetet bryter lös, och poliserna ger sig på honom. De tar ifrån honom hans tillhörigheter, anklagar honom för ofredande och hotar med att ta in honom och drogtesta honom om han inte raderar bilderna. Han går med på att göra det och släpps därifrån.

Nu kommer vi dock till historiens första lektion: Don't mess with the computer kids. Nilsson lyckas nämligen återskapa bilderna och publicerar dem i det länkade inlägget ovan. Han lyckas också återskapa en filmsnutt som tydligt vittnar om vilken stinkande brist på respekt för medborgarna som poliserna håller sig med. Ja, man kan med andra ord också lära sig att there is something rotten in the Swedish police.

Polisen sitter på ett statligt våldsmonopol. De har fått detta våldsmonopol för att skydda medborgarna - inte trakassera dem. Våldsmonopolet måste också tåla och ta granskning från medborgarnas sida. Det är vansinnigt viktigt, eftersom det faktiskt är vi som ger upp våra rättigheter till deras fördel. Ska vi ge upp dem måste vi kunna kontrollera att situationen inte missbrukas. Enskilda individer som är anställda inom polisen som inte klarar av att förstå och respektera detta bör omedelbart byta jobb. Förslagsvis till något där de inte behöver ha kontakt med människor över huvud taget.

---

Läs också Mattias Svensson på Neo och Johan Hedin.

Makt för maktens egen skull?

Idag funderar jag lite på begreppet "regeringsduglighet" och vad det innebär i rikspolitiken. Saken får väl sägas ha aktualiserats efter Anne-Marie Pålssons debattartikel där hon annonserar sitt stundande avhopp och förklarar att riksdagsledamöter i princip inte har något att säga till om.

Staffan Danielsson är en av de riksdagsledamöter som gått ut och sagt emot Pålssons antydande om att enskilda ledamöter bör få mer att säga till om. Han påstår att det är viktigt för regeringsdugligheten att han som riksdagsledamot röstar för regeringen.

Nåväl, så kan man naturligtvis tolka ordet, men det är i mina ögon en smula bakvänt. Regeringsduglig, det är en regering som lägger fram förslag som en majoritet av riksdagen är villiga att rösta för - inte en regering som tar till partipiskan. Jag är väl medveten om att andra borgerliga regeringar har fallit på grund av inre splittring, men jag tycker samtidigt att det är väl långt att gå när man påstår att varje omröstning i riksdagen är en kabinettfråga. En regering med det synsättet är nämligen i mina ögon inte det minsta duglig.

Danielsson antyder också att anledningen till att sossarna haft makten en så stor del av den sentida historien är just en välfungerande partipiska. Att rösta efter personlig övetygelse benämner han som en oppositionens lyx. Jag är inte beredd att hålla med honom. Anledningen till att jag vill se en Alliansregering är nämligen inte den att jag inte vill se en sosseregering - utan just den att jag tror att Alliansen har potential att göra bra saker. När man börjar stifta dåliga lagar och sedan säger, äh, men det är i alla fall inte sossarna som stiftar de här dåliga lagarna, då vill man ha makt för maktens egen skull. Man får förlåta, men sådant, sådant är bara vidrigt.

De tror i alla fall på vad de säger - men det är ju också det värsta

För ett par dagar sedan berättade Erik Hultin på sin blogg att en socialdemokratisk kvinna vid namn Susanne Eberstein hävdat att FRA-kritikerna har fullt upp med att ägna sig åt fildelning.

Jag undrar om det inte är det gamla "rent mjöl i påsen"-argumentet som kommer igen. Bara fildelare kan bry sig om IPRED. Antagligen var också bara fildelare (och terrorister) rädda för FRA. Vanligt, laglydigt folk bryr sig inte.

Den attityden är bland de farligaste som kan intas, och antagligen den som föranlett sossarna att vilja omöjliggöra anonym surfing. Den som bara är laglydig behöver ju inte vara rädd för att storebror står och kikar över axeln.

Det oroar mig att den totala brytningen med oskuldspresumtionen inte oroar politikerna själva. De verkar lida av paranoia. Plötsligt är alla terrorister, fildelare och yttre hot - det ska till och med antas att de är det, de ska spanas på och deras integritet ska till papperskorgen.

En demokrati bygger på mer än bara folkstyre. Den måste också innehålla grundläggande rättigheter. Rätten till personlig integritet är en sådan. Rätten att anses oskyldig till dess motsatsen är bevisad utgör en annan. Rätten att fritt kunna meddela sig till journalister och dylikt utan att behöva vara rädd för repressalier och åsiktsregistrering ytterligare en.

Lästips; HAX i Expressen.

Om du är förvånad är du dum i huvudet

I likhet med Johan Hedin blev jag i morse uppringd och utfrågad om energipolitik. Till skillnad från Johan orkade jag inte jävlas med den bisarra frågeställningen eftersom jag knappt fått i mig frukosten - men likt honom är jag en smula upprörd över den utveckling samhället tagit.

Politiker ska bestämma hur din el ska levereras i framtiden.

Av samma skäl blir jag upprörd över Margot Wallströms raljerande i fördragsfrågan. Johan Norbergs klockrena rubrik upplös folket och välj ett nytt säger väl allt...

Politiker inte bara förväntas bestämma en herrejävlans massa saker, de flesta vill det också. Jag kommer ihåg ett möte med Liberala Gruppen, där en moderat riksdagskvinna förklarade att folk inte sitter i riksdagen för pengarna, utan för makten - och att det inte är fult att vilja ha makt.
Temat? En liberal grundlag, om jag inte minns fel.

Därför är det heller ingen överraskning att socialdemokraterna i princip vill förbjuda öppna nätverk. (ProjO skriver mer utförligt än jag orkar.)

Sa jag gott nytt 1984..?

Varför det är viktigt att ifrågasätta Piratpartiet

Pappa frågade över telefonen igår om jag höll på att begå politiskt självmord. Nej, svarade jag, hurså? Det var onsdagens inlägg han syftade på - i dessa tider är det nämligen inte klokt att ifrågasätta Piratpartiet. Jag har fått 22 kommentarer på inlägget, mina egna svar borträknade, och det är nog rekord.

Min tes är alltså att Piratpartiet visserligen har bra ståndpunkter i sina kärnfrågor, men att man inte kan vara säker på vad de gör för att få igenom dem. Kort sagt, de är en smula opålitliga.

Det är ju naturligtvis alla andra partier också. Skillnaden ligger i att de övriga ofta talar om en ideologisk utgångspunkt, och när de inte håller sig till den blir det något man kritiskt kan peka på. Ta mitt eget parti, till exempel. Centern hävdar ofta att liberalismen är dess grundideologi. När de då gör riktigt idiotiska saker, som exempelvis FRA och IPRED, kan man kritisera dem från en ideologisk utgångspunkt. När Mona Sahlin tycker att staten ska rädda Saab och Volvo kan man börja nynna på Staten och Kapitalet. Man kan angripa dem för att gå emot sig själva, för att inte hålla fast vid sin ideologi och för att sprida falska budskap.

Piratpartiet, som ju inte har en ideologisk ståndpunkt, kan göra lite vad fan de vill. De kan inte anklagas för att bryta några principer när de inte har några.

Med det i minnet tror jag det är viktigt att PP inte blir allt för glorifierade. Jag vill inte vakna upp en morgon och höra folk säga att ja, visst är det lite halvdåligt att PP gick med på att sossarna fick höja skattetrycket till 89 %, och det är kanske inte så kul det här med att stänga gränserna för flyktingar, men va fan, något får man offra för att IPRED ska kastas i papperskorgen.
Mänskliga rättigheter är nämligen inte förhandlingsbara. De ska inte prioriteras. De hör samman.
I en kompromiss mellan gift och mat kan bara giftet vinna. I en kompromiss mellan ont och gott kan bara det onda vinna.
Därför måste också PP kunna kritiseras. De får inte bli en helig ko. Man får inte glömma synder som kan följa med förvisso goda gärningar.

Att man vågar titta kritiskt på Piratpartiet innebär snarare att man tar dem på allvar - och inser att det vore lika allvarligt om de växte fast vid makten som om någon annan gör det.