Mark Klamberg försöker idag dra igång en debatt om upphovsrätt och fildelning. Han frågar sig om det är legitimt att fildela, eller om man som upphovsrättskritiker istället borde bojkotta skyddad media och på så sätt tvinga dem att helt enkelt tillåta spridning.
För att besvara den frågan tror jag att man måste gå lite djupare och fråga sig om upphovsrätten i sig är legitim.
Upphovsrätten bygger på antagandet att en upphovsman kan äga något immateriellt. Det är naturligt att den som målar en tavla också äger den rent materiellt; frågan är snarare om tanken på tavlan kan ägas, trots att man ur juridisk synvinkel alltid hävdar att det bara är patenträtten som innebär att man kan äga en idé.
Sett ur ett rättighetsperspektiv är upphovsrätten en konstruerad rättighet. Äganderätten skyddar något faktiskt, medan upphovsrätten skyddar något oberoende av materia. Den är helt enkelt inte naturrättslig.
Om man som jag anser att det är naturrättigheterna som staten ska skydda är alltså upphovsrätten illegitim. Att staten ändå skyddar den är alltså inte heller legitimt.
Men, kommer man antagligen att fråga, hur ska upphovsmän då kunna tjäna pengar på det de gör? Uppriktigt talat, inte mitt problem. Men förslagsvis kan man ju distribuera sina verk som nyttjanderätter istället för äganderätter, och där förbehålla sig spridningsrätten, om man nu tror att det kommer att gå att tjäna några pengar på det viset.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Halleluja! Äntligen någon som talar emot "Rättighetsmaffian". Jag håller med dig till 100%.
Hanna, hur förhåller du dig till varumärkeslagen? För ganska många företag ligger ju merparten av värdet just i deras varumärken.
Och varför fungerar patenträtt bra naturrättsligt när inte upphovsrätt gör det? I båda fallen handlar det ju om att skydda äganderätt till idéer.
I själva verket är det väl så att ju mer komplicerad vår värld blir, desto mer immaterialrätt krävs för att marknaden ska kunna fungera.
Ett område där jag gärna ser att striktare regler införs är namnen på livsmedel. Så vi slipper dansk fusk mozzarella och fusk gouda i butikerna i framtiden. Här handlar det ju helt simpelt om att åka snålskjuts på andras renommé och framgång, på samma sätt som obskyra klocktillverkare i Asien åker snålskjuts på schweiziska tillverkare.
Per
Per:
Jovisst är det här komplicerat och det är lätt att gå fel. Och att tycka olika. Jag för min del tycker t ex inte att de piratkopierade klockorna är ett lika stort problem som den dåliga mozzarellan.
Mozzarellan kan genom reell kvalité representera ett värde för mig som konsument. Klockan? Äsch! Det går att göra billiga bra klockor idag. Priset återspeglar bara en form av status som jag ser som värdelös, en fiktiv status.
Naturligtvis kan många göra bra mozzarella också, men det krävs mer för att göra det än för att göra billig mat. Omsorgsfull produktion kostar i det här fallet.
Det enda jag (och då menar mig personligen ;-) som konsument är intresserad av är kvalitét (i många olika dimensioner dock, även Krav och Rättvisemärkt).
Anonym 11:46 AM; Varumärken är också immaterialrättsligt skyddande, men läget för dem är en smula annorlunda. Precis som det inte är ok att hävda att en kopia du målat av Mona-Lisa är det äkta exemplaret kan du inte hävda att en vara kommer från Axfood när den inte gör det.
Jag kan inte påminna mig om att jag hävdat att patenträtt är ok. Precis som du påpekar handlar det om samma sak som upphovsrätten.
Värt att påpeka är kanske också att jag inte argumenterar utifrån ett pragmatiskt perspektiv, utan utifrån ett principiellt.
Där handlar det om falsk marknadsföring. Jag tycker faktiskt inte det är ok.
"Varför ska Rearden vara den ende som får lov att tillverka Reardenmetall?"
Rätten till liv ger upphov till rätten till handlande (en del av detta består av fysiskt eller intellektuellt arbete). Har man inte rätt att handla kan man inte anses besitta någon rätt till sitt liv.
Rätten till handlande ger upphov till äganderätten genom att man måste ha rätt till frukterna av sitt arbete. Har man inte rätt till det man producerar går det inte heller att tala om någon rätt till liv, man skulle på sätt och vis vara en slav (obs. beskattning och inte rätt till en del av sitt arbete).
Immaterialrätten är en aspekt av äganderätten då den är relaterad till (intellektuellt) arbete. När man talar om den menar man resultaten av det intellektuella arbetet, inte idén i sig eftersom upphovsrätt till en idé är omöjlig.
Det är alltså den färdiga produkten som skyddas men inte i egenskap av just denna fysiska produkt utan idén som den förkroppsligar.
Observera också följande;
Alla rätter är immateriella såtillvida att de är abstraktioner. Själva ägandet är immateriellt i förhållande till ett fysiskt föremål.
Upphovsrätt rör något som är skapat, dvs något som inte tidigare existerat. Ingen kränks genom att någon får äganderätt till något som tidigare inte existerade.
Frågan om datorprogram lagrade i något format som magnetiska spår eller annat är ogiltig och ett exempel på antikonceptuellt tänkande. Argumentet är till för att förstöra koncepten som frågan faktiskt gäller och skulle kunna göras gällande i all form av äganderätt.
"Men, kommer man antagligen att fråga, hur ska upphovsmän då kunna tjäna pengar på det de gör? Uppriktigt talat, inte mitt problem."
Huh..dig skulle jag inte vilja se i riksdagen...
Jag ber att få opponera mig mot Anonym@3:19. Fler politiker som inte anser sig sitta inne med lösningen på alla andras problem är precis vad vi behöver i riksdagen. Det är inte för att vara ogin mot "upphovsmännen" eller någon annan utpekad grupp; jag är uppriktigt talat tacksam för att riksdagen inte försöker agera arbetsförmedlare åt mig och tala om hur jag skall tjäna pengar. Det är mitt problem och ingen annans; mitt, mitt, mitt, mitt, mitt!
Om varje problem i världen kunde angripas genom en riksdagsmotion och åtföljande beslut i kammaren, då borde vi ställa riksdagen till svars för att den inte har eliminerat vare sig svältkatastrofer eller malariaepidemier än. Sådana har faktiskt förekommit i mer än en mandatperiod nu.
Politiker är också människor, och inte några allsmäktiga eller allvetande gudar.
Varumärkesrätten är acceptabel så länge den är begränsad till det kommersiella nyttjandet av namn och märken i marknadsföring. Den kan rentav vara positiv, som när den skyddar konsumenter mot farliga förfalskningar av mediciner eller livsmedel. Detta är dock i grunden två olika problem som kanske bäst löses genom olika lagar.
Det varumärkesrätten inte får användas till är att tysta offentlig kritik av säljarens produkter, eller att bestraffa konsumenter som köper falska varor utan att bry sig om varumärket (som man gör i Italien).
Jag nämnde just det senare exemplet vid ett middagssamtal med några jurister jag känner, och jag förvånades över hur obekymrade de var över att en norsk skolpojke för några år sedan fick böta tusentals kronor och hela skolklassen fick sin buss genomsökt av italiensk polis för att han varit oförsiktig nog att köpa en falsk armbandsklocka av en gatuförsäljare. Jag vet inte huruvida polisen brydde sig om försäljaren; det är antagligen lönsammare att låta försäljarna hållas och pungslå turisterna i stället...
Precis som upphovsrätten kan motiveras med att man vill uppmuntra till skapandet av nya verk, så är varumärkesrättens enda syfte att konsumenterna skall kunna lita på att vad de köper är äkta vara. Att producenterna sedan kan sälja eller licensiera sina varumärken till varandra är en bieffekt av varumärkesrätten, och den som begår intrång i någon annans varumärke kan förstås stämmas för det, men rättsinnehavarna skall låta bli att rikta det vapnet mot sina egna eller andras kunder, för då har de spänt vagnen framför hästen och berövat varumärkesrätten dess syfte.
När jag köper kläder bryr jag mig mer om plaggens fysiska kvalitet och deras pris än vilket namn som står på varuetiketten. Jeans som jeans, vad spelar det för roll om det är Levi's eller något fullkomligt okänt märke? Eventuella tvister om licenser och beslag av "piratkopior" får tillverkarna reda ut inbördes utan min inblandning. De beslagtagna plaggen når normalt inte butiken, och jag riskerar inte att köpa dem. Om vi skulle få hit det italienska regelverket, och polisen eller tullen får befogenhet att beslagta förfalskade plagg efter det att jag köpt dem, då kommer jag att upphöra att köpa något plagg med det omtvistade varumärket, äkta eller falskt. Det är knappast vad Levi's hoppas på.
Inledningsvis: vad är rättigheter egentligen? Jo, det är moraliska principer som säger oss vilken handlingsfrihet vi kan ha i sociala sammanhang. Att inleda med en definition är måhända viktigt, för alltför många ser rättigheter som någon flytande och godtyckligt vald abstraktion. De säger kanske att det inte ens finns något sådant som rättigheter, men då säger de ju faktiskt att det inte finns någon frihet att handla. Man kan säga att rättigheter är axiomatiska, på så vis att man måste förutsätta dem för att avfärda dem. När man säger ”det finns inga rättigheter” har man varit beroende av en handlingsfrihet: friheten att tala. Denna talfrihet bygger i sin tur på mer grundläggande fordringar, för man kan inte tala om man inte redan haft friheten att lära sig ett språk. Man har haft friheten att äta mat och att sova emellanåt, för utan dessa friheter skulle man inte vara vid liv länge nog för att lära sig ett språk. Att handla för att hålla sig vid liv måste vara den yttersta (men inte den enda) friheten. Någon ”rätt till språkkunskap” har man förvisso inte, men man har en rätt till (dvs. en frihet att handla för) att eftersträva språkkunskap. Man kan inte handla för att hålla sig vid liv i ett vakuum; att handla innebär att handla i relation till ens omgivning. Våra handlingar kräver att vi utnyttjar den värld vi har framför oss: vi kan inte äta om vi inte utnyttjar någon mat, och vi kan inte sova om vi inte utnyttjar något att sova på. Vi kan inte ens existera utan att begagna omgivningen; att leva är att leva i sin omgivning.
Det här är vad äganderätten vill säga. Den är inte någon ”rätt till föremål” utan en frihet (eller rätt) att handla, precis som andra rättigheter. Eftersom ingen handling är en isolerad ö, skild från dess omgivning, kommer varje handling att vara en (direkt eller indirekt) tillämpning av äganderätten. Att vara fri att handla i relation till något är just vad äganderätten går ut på. Den är bryggan som förbinder teori med praktik, handling med den konkreta omgivning i vilken handlingen äger rum. Utan äganderätt kan inga andra rättigheter upprätthållas eller tillämpas. Det är exempelvis meningslöst att tala om en rätt till liv, ifall man inte får agera för att tjäna detta liv. Rätten till liv innebär just friheten att handla för att tjäna sitt liv, både vad gäller upprätthållning och kvalitetsökning. För att tillämpa rätten till liv måste man använda sig av saker och ting i sin omgivning: man kan inte leva utan att äta, och för att äta måste man ta för sig av föda som finns i omgivningen. Man måste ha rätt till den föda man äter, och här kommer äganderätten in i bilden. På det sätt som man måste ha rätt till den mat man äter, på samma sätt måste man ha rätt till allt annat man använder sig utav. Att upprätthålla och tillämpa rättigheter innebär arbete, och arbete förutsätter att man har rätt att äga både de medel man arbetar med, och de värden som arbetet skapar. Det är själva handlingsfriheten det kommer an på. Man har inte rätt till saker och ting oberoende av sammanhang. Man har rätt till en viss sak beroende av den kontext i vilken saken införskaffats eller skapats. Att ha rätt till ett föremål är en direkt konsekvens av hur man handlat för att införskaffa eller skapa det.
Man kan skaffa sig legitima ägor på flera sätt. Vi äger naturligtvis det vi föds med: vårt liv och vår kropp. När vi är nyfödda behöver vi bli omhändertagna, och det är ett behov som består i många år. Blotta behovet av något gör inte att vi får en automatisk rätt till det, men när det nu ges så har vi rätt att acceptera gåvan. Att få något som en gåva eller en tjänst är också ett legitimt sätt att skaffa sig egendom. Man kan sedan använda den här gåvan för att byta till sig andra saker som man vill ha. Detta är ännu ett sätt att skaffa sig egendom: genom byteshandel. Men det är sällan så att vi eftersöker obehandlad och oförädlad natur. Därför behöver vi arbeta för att skapa nya värden, vartefter vi konsumerar gamla. Ifall man skapar ett värde så har man rätt att behålla värdet i dess helhet, oavsett hur mycket eller lite det är värt på marknaden. De ekonomiska värden man skapar kan man översätta i pengar, och för pengar kan man köpa andra varor och tjänster. Att köpa något är ännu ett exempel på ett legitimt sätt att förvärva egendom. Faktiskt: alla sätt är legitima så länge de inte innebär angreppsligt våldsutövande. Vi får inte expropriera andras värden mot deras vilja, eller sagt på lekmannavis: vi får inte sno saker och ting. Stöld är inte ett uttryck för äganderätt utan tvärtom ett nekande av densamma, och stöld innebär enkelt nog att man tar för sig av någon annans värden utan dennes medgivande. På den punkten skall det väl inte behöva råda några tveksamheter; definitionen är ju faktiskt rentav lexikal.
Notera att jag talar om värden. Var är ett värde? Jo, ett värde definieras (efter Ayn Rand) som något man handlar för att skaffa och/eller behålla. Värden kan med andra ord vara vitt skilda ting. Det kan röra sig om min hälsa, eller om pengarna i min plånbok, eller om den dator jag använder för att skriva den här texten på. Det kan också röra sig om mer abstrakta ting, som kunskaper, erfarenheter och idéer. Det finns inte någon äganderättslig skillnad mellan de tidigare exemplen och de senare, men det är just vad immaterialrättsfrågan går ut på. Frågan ställer upp två fullständigt ovidkommande kategorier av värden: de materiella och de immateriella. Sedan menar vissa att man bara kan äga värden av den ena kategorin, medan andra menar att man kan äga värden av bägge. Naturligtvis har de senare rätt här, men de missar att påpeka hur absurd själva indelningen är. Man kan äga värden, kort och gott. Ifall dessa värden är materiella eller immateriella spelar ingen roll alls. Man kan äga sin kropp (som är materiell), men det är omöjligt att äga sin kropp om man inte också äger sin kunskap och sina idéer (som är immateriella). Motstånd mot immateriellt ägande är motstånd mot äganderätten som sådan. Dessutom är sådant motstånd självuteslutande. Man kan inte förneka äganderätten utan att använda sig utav den. Man kan inte förneka rätten till det immateriella, utan att förutsätta sin kunskap och sina idéer om ämnet. Har vi rätt till våra liv så måste vi ha rätt till våra kroppar; har vi rätt till våra kroppar så måste vi ha rätt till den information som finns lagrad i våra hjärnor.
Jag tror att den här poängen har kommit på skam, på grund av det frusna begreppets felslut. Immaterialrättsfrågan brukar handla om specifika fall, såsom patenträtt eller upphovsrätt, men dessa fall är inte immaterialrättens hela, även om det många gånger är så det framställs. Skall vi komma till botten med frågan så får vi inte stirra oss blinda på ytligheter. Vi måste rikta våra blickar mot själva principerna – inte mot enskilda detaljer som bygger på dem. I dagsläget har exempelvis diskussionerna om fildelning och piratkopiering fullständigt undergrävt all annan immaterialrättslig debatt. Naturligtvis skall fildelning och piratkopiering diskuteras, jag menar inget annat. Jag säger bara att man inte skall missta dessa ämnen för immaterialrättsfrågans hela. (Egentligen är det förstås onödigt att tala om immaterialrätt; det är bättre att tala om prefixlös äganderätt.) Jag tror också att många – även många liberaler – har förlorat en del uppsikt över vad ämnet handlar om. Många har sagt till mig att det handlar om att ”hindra andra från att använda information”. Det här är ju också ett fruset resonemang. Det handlar inte om att hindra andra från att använda information, men sådant hindrande kan vara en konsekvens av immaterialrätt. Vad det handlar om är att man kan äga information (eller sådant som är immateriellt). Att man äger något betyder ju inte nödvändigtvis att man hindrar andra från att använda det. Om jag till exempel äger en affärsrörelse så vill jag förmodligen att så många som möjligt skall använda den. Att äga något innebär att man har förfoganderätt över det man äger. Man kan behålla det för sig själv eller dela det med andra, man kan använda det eller låta bli att använda det, man kan sälja eller ge bort det, och man kan till och med förstöra det. Detta är vad ägande implicerar.
Immaterialrättens motståndare är inte helt ärliga när de framför exempel på sådant som man enligt dem inte kan äga. Dessa exempel är alltid de som i och med möjligheterna till fildelning har blivit mest omtvistade: rätten att äga en film eller en bok, eller ett spel eller ett stycke musik. Man måste hålla i minnet att immateriellt ägande handlar om mer än så, och vi kan inte hålla oss med dubbla måttstockar. Den yttersta immateriella ägodelen vi har är våra liv. Livet är ett tillstånd, det är inte en fysisk kroppsdel (även om tillståndet ifråga förutsätter de flesta av våra kroppsdelar). Ett tillstånd är något immateriellt, något abstrakt. Därnäst äger vi vårt medvetande som precis som livet denoterar ett tillstånd. Därnäst äger vi våra tankar, våra idéer och vår kunskap. Tankar, idéer och kunskap är något immateriellt, men istället för att vara tillstånd är det (i likhet med sådant man fildelar) information. Vi äger också våra minnen, utan vilka vi inte skulle kunna ha någon kunskap. Att ha kunskap är att minnas vad man vet. Det är viktigt att poängtera att sådana här saker också omfattas av immaterialrätten. Skulle vi inte ha någon rätt till immateriella ting så skulle vi alla vara brottslingar eftersom vi lever, är medvetna och använder vår kunskap (bland annat) för att vidmakthålla livet och medvetandet. Som jag sade kan vi inte hålla oss med dubbla måttstockar, och det är just vad man gör ifall man förnekar rätten att äga immateriella (såväl som materiella) ting. Utan liv eller medvetande eller kunskap kan ingen rättighetsteori förnekas eller ens tänkas ut. Ärligt talat: antingen accepterar vi att man kan äga det immateriella, eller också begår vi självmord på stubben. Allt annat är inkonsekvent på gränsen till det löjliga.
Precis som vissa menar att immaterialrätten handlar om att ”hindra andra från att använda information”, menar somliga (och ibland samma personer) att sådan rätt blir meningslös om den tillämpas på saker som inte kan kopieras. Det går ju inte att kopiera exempelvis mina tankar om äganderätt, eller mina minnen av att ha använt den. Man utgår från den här premissen: immaterialrätt syftar till att hindra information från att spridas, trots att sådan spridning inte drabbar den person som man hämtar den från. Ifall jag äger något som du kopierar så betyder ju inte det att jag förlorar min ägodel. Det betyder bara att du får något mer, medan min situation förblir densamma – inte sant? Men ägandet är inte någon isolerad ö, som redan nämnts. För det första skall vi slå hål på idén om att det är fel att behålla information för sig själv. Som exempel kan vi använda mitt VISA-kort, vars nummer är mitt eget och ingen annans, vilket även gäller för dess bankomatkod. Själva kortet är materiellt, men informationen på kortet är immateriell. Ifall man kopierar den här informationen utan mitt tillstånd så är det ett brott. Det är, närmare bestämt, ett brott mot min äganderätt. När man sedan kopierat informationen så får man förmodligen också lust att använda den. Man tar för sig av mina pengar, men dessa pengar är också immateriella. Banken har inte något fack som det står ”Henrik Sundholm” på, där mina pengar förvaras. Mina pengar består av ettor och nollor i en databas, och de får inte materiell form förrän man omvandlar dem i sedlar och mynt. Till och med om man kan kopiera andras konton så förlorar personerna på det. De må ha kvar sina konton och informationen på dem, men pengaökningen leder till inflation som leder till reducerad köpkraft.
Vi kan konstatera att jag har rätt till den information som ger tillgång till mitt bankkonto. Vi kan också konstatera att jag har rätt till den information som kontot innehåller. För det tredje konstaterar vi att jag förlorar på att mitt bankkonto kopieras, trots att jag inte blir av med någon information. Detta är fiatvalutans problem, men det är ett problem som på liknande sätt gäller för allt annat. Om jag skapar en film så förlorar jag ju inte filmen bara därför att den kopieras. Det är vad vi ser. Vad vi inte ser är däremot att jag förlorar pengar på kopieringen, om min film nu blir tillgänglig för alla helt gratis så att de slipper betala för den. Samma princip gäller för allt annat man kan fildela. Fortfarande är det här ett argument som betonar konsekvenser snarare än principer. Sakläget är sådant att jag bestämmer över mina egenhändigt skapade värden, vare sig jag vinner eller förlorar pengar på det jag bestämmer. Det är ju möjligt att jag förlorar på mina investeringar, eller på min ovilja att investera. Kanske tjänar jag mest på att fildela min skapelse och hoppas på donationer. Kanske bryr jag mig inte om pengarna och vill bara att så många som möjligt skall se min film. Poängen är att det inte handlar om vad jag väljer. Att jag har rätt att välja själv vad som händer med min skapelse är pudelns kärna. Detta gäller oavsett om skapelsen är materiell eller immateriell; om man kan tjäna pengar på den eller ej; om den kan kopieras eller ej. Det har sagts att jag fortfarande skall få ha en rätt att förknippas med mitt verk, trots att kopieringen skall vara fri. Men det här handlar om äganderätt – inte om någon ”förknippelserätt”. Att äga något innebär inte att andra får kopiera det mot min vilja, så länge mitt namn förknippas med det kopierade. Vad ägande innebär har jag förklarat ganska grundligt ovan.
Det finns otaliga exempel på immateriella ägor som de flesta av oss tar för givna, men jag skall inte räkna upp så många eftersom jag är tveksam till om någon gitter lyssna. Jag kan nämna varje individs identitet, ett exempel som ekonomen George Reisman skall ha tack för. Ingen har rätt att utge sig för att vara någon annan människa; ingen har rätt att stjäla en annans identitet (och ens identitet är sannerligen immateriell). Jag kan också nämna att de flesta av oss har ett personligt telefonnummer som vi har ensamrätt till, så länge vi betalar för den tjänst som ger oss det. Ännu ett exempel är det jag använder för min blogg: en personlig domän. Min domän (equil.net) får endast användas utav mig och ingen annan, så länge jag betalar leverantören för min tjänst. Samma princip gäller för min e-post, min e-legitimation, och en oöverskådlig mängd andra saker. Uppräknandet tjänar väl bara till att driva hem poängen med eftertryck. Egentligen räcker det med att konstatera det mest grundläggande: att det är möjligt (såväl som ofrånkomligt) att äga immateriella ting. När vi väl har konstaterat detta så faller de argument som immaterialrättens motståndare svänger sig med. Vi kan, som jag flera gånger påpekat, inte föra oss med dubbla måttstockar. Vad som gäller för ett fall måste gälla även för andra. Den princip som erkänner vår rätt till informationen i våra hjärnor är samma princip som erkänner vår rätt att äga även andra värden. Det är denna princip som går under namnet äganderätt. Vi skiljer inte mellan materiellt och immateriellt ägande. Det är i allt väsentligt samma sak. Istället för att tala om materialrätt och immaterialrätt, bör vi tala kort och gott om äganderätt. Att förklara det har varit den här uppsatsens främsta syfte. Sedan får var och en tänka efter eget förstånd. Copyright – all rights reserved eller copyleft – all rights reversed?
Cripp; Jag tror du bortser från något. Om Orren Boyle skulle ha lyckats framställa Reardenmetall - utan att tvinga formeln ur Rearden - hade han fått tillverka den. Patenträtten hade hindrat honom från det, och alltså inskränker den på hans handlingsutrymme.
Anonym 3:19 PM; Varför inte då? För att jag vägrar lägga mig i det som är enskilda människors ansvar?
Anders Andersson; Att motivera upphovsrätten med att man vill uppmuntra till skapandet av nya verk är moraliskt förkastligt. Att ha en lagstiftning som på något vis försöker påverka de fria val vi människor har rätt till är djupt obehagligt.
Anonym 9:10 AM (Henrik Sundholm?); Oj, det var långt och oluftigt.. Funderat på att kanske hellre publicera det i egen blogg?
Jag tror att du fullständigt missuppfattat begreppet "immaterialrätt". Ett upphävande att rättsområdet skulle inte innebär att det blir förbjudet att hålla sina idéer för sig själv, utan helt enkelt att man inte kan hävda sig överlåta äganderätten när man faktiskt inte gör det.
Med äganderätt måste avses rätten till den specifika egendomen. All rätt. Inte bara rätten att, för att ta ett exempel, spela skivan i skivspelaren, utan också alla de rätter den ursprunglige ägaren hade; rätten att framställa och sprida exemplar. Går dessa inte vidare rör det sig faktiskt inte om överlåtelse av äganderätt, utan om nyttjanderätt - två vitt skilda saker.
Hanna, du är juridikstuderande, och jag ville därför lyfta fram vad jag ser som ett problem inom varumärkesrätten, men du väljer att enbart bemöta ett konstaterande rörande upphovsrätten som jag gjorde närmast i förbigående i en bisats! Du är precis som jag, vi stirrar oss båda blinda på ovidkommande detaljer. ;-) Nåväl, jag kan kommentera den saken också:
Upphovsrätten är inte mitt påfund. Det finns flera åsikter om hur den har uppstått respektive vidmakthållits, men den första förklaring jag läste som jag också kan instämma i är den jag nämnde, att man vill uppmuntra till skapandet av ny kultur. Jag har aldrig ifrågasatt själva uppmuntrandet som ett behjärtansvärt mål; därför blir jag en smula paff när du kallar det "moraliskt förkastligt" och "djupt obehagligt". Har du lust att utveckla det resonemang som leder till denna slutsats?
Staten ger ekonomiskt stöd till kulturell verksamhet av olika slag, och på det viset påverkar man människors fria val. Jag kan tycka att det är ett mindre lyckat bruk av mina skattepengar att lägga dem på teaterverksamhet som jag själv inte har något intresse av, men jag skulle inte använda så starka ord som "moraliskt förkastligt" om jag inte samtidigt fördömer all skattefinansiering av sådant som inte kommer mig personligen till del. Är det detta du syftar på, eller har jag missförstått kärnan i ditt argument?
Om du nu inte erkänner "kreativitetsincentivet" som ett legitimt syfte med upphovsrätten, ser du då något annat syfte med upphovsrätten som gör den mer acceptabel, eller menar du att upphovsrätten i grund och botten är ond?
Själv har jag inte funderat så mycket på upphovsrättens syfte ur etisk synvinkel, utan mer frågat mig huruvida upphovsrätten är effektiv för att uppnå detta syfte. Jag anser att den definitivt är mindre effektiv idag än den var för hundra år sedan, och att man i många avseenden har spänt vagnen framför hästen: Det är inte upphovsrätten som uppmuntrar till mer skapande, utan det är skapandet som uppmuntrar till mer upphovsrätt! Huruvida det någonsin har varit annorlunda kan jag inte bedöma; jag var inte med på 1800-talet...
Jag lägger dock gärna etiska synvinklar på lagstiftningen mer generellt, eftersom man inte gärna kan använda lagen själv som måttstock när man skall avgöra huruvida lagen är rätt eller fel. Det finns goda lagar, och det finns dåliga lagar. De goda lagarna är inget problem, utan svårigheten ligger i att förhålla sig till de dåliga, som exempelvis upphovsrättslagen (man kan förespråka upphovsrätt utan att tycka att nuvarande upphovsrättslag är något att hänga i julgranen).
Anders Andersson; Förlåt, men du måste förstå att principer är så mycket viktigare för mig än juridiken. Det problem du tog upp är faktiskt obehagligt det med.
Absolut. Hört talas om att Fru Justitia har en ögonbindel? Någonsin kommit i kontakt med termen "en objektiv stat"? Staten ska inte ha några åsikter om vad medborgarna pysslar med - allt sådant är djupt obehagligt.
Du har missförstått mig en smula, faktiskt. Jag förkastar all skattefinansiering, även sådan som kommer mig till del. Det kallas konsekvens.
Jag menar att upphovsrätten i sig inte är en rättighet, helt enkelt.
Då hoppas jag att du lägger dig till med en etisk synvinkel också vad det gäller upphovsrätten!
Alltför få liberaler inser problemet med immaterialrätten ur principiell synvinkel. Det är uppfriskande att se någon som gör det, Hanna. : )
Som du säger, hur kan det vara en naturrätt att hindra spridningen av ett verk? Det är det givetvis inte, det är ett statligt givet monopol, som förhindrar fri konkurrens på marknaden och kränker andra människors äganderätt (om de kommer med liknande idéer exempelvis).
När det gäller trademarks så ska det givetvis inte vara stött, det heller. Om ett företag vill kalla sig McDonald's så får de det, om de är tydliga med att de inte är det andra McDonald's. Bedrägeri är givetvis inte tillåtet, man får inte tillåta att man är något man inte är. Troligen skulle kostnaden att upplysa alla kunder (och ersätta kunder som inte blev upplysta) bli större än vinsten av att använda namnet "McDonald's", så därför lär det inte ske särskilt ofta. Rent principiellt är det svårt att försvara trademarks, rent praktiskt (tror jag) är trademarks en av de minst dåliga formerna av immaterialrätt idag (Inte för att det inte finns dåliga saker med Trademarks, men i jämförelse med Copyright eller Patent).
[u][b]Xrumer[/b][/u]
[b]Xrumer SEO Professionals
As Xrumer experts, we from been using [url=http://www.xrumer-seo.com]Xrumer[/url] quest of a large leisure now and know how to harness the colossal power of Xrumer and go off it into a Bills machine.
We also provender the cheapest prices on the market. Many competitors desire order 2x or temperate 3x and a end of the continuously 5x what we pervade you. But we feel in providing enormous service at a low affordable rate. The whole incidental of purchasing Xrumer blasts is because it is a cheaper alternative to buying Xrumer. So we train to abide by that bit in mind and yield you with the cheapest standing possible.
Not solitary do we take the unexcelled prices but our turnaround time payment your Xrumer posting is wonderful fast. We will take your posting done to come you discern it.
We also provide you with a roundish log of loaded posts on manifold forums. So that you can notice also in behalf of yourself the power of Xrumer and how we have harnessed it to benefit your site.[/b]
[b]Search Engine Optimization
Using Xrumer you can think to realize thousands upon thousands of backlinks over the extent of your site. Many of the forums that your Install you settle upon be posted on have exalted PageRank. Having your association on these sites can deep down mitigate establish up some top-grade dignity recoil from links and genuinely as well your Alexa Rating and Google PageRank rating owing to the roof.
This is making your put more and more popular. And with this inflate in celebrity as familiarly as PageRank you can think to witness your place really downright expensive in those Search Locomotive Results.
Conveyance
The amount of traffic that can be obtained nearby harnessing the power of Xrumer is enormous. You are publishing your plat to tens of thousands of forums. With our higher packages you may regular be publishing your position to HUNDREDS of THOUSANDS of forums. Imagine 1 brief on a stylish forum last will and testament inveterately enter 1000 or so views, with signify 100 of those people visiting your site. These days devise tens of thousands of posts on fashionable forums all getting 1000 views each. Your freight will associate because of the roof.
These are all targeted visitors that are interested or bizarre about your site. Imagine how divers sales or leads you can succeed in with this titanic gang of targeted visitors. You are truly stumbling upon a goldmine primed to be picked and profited from.
Reminisce over, Shipping is Money.
[/b]
TRAVERSE B RECOVER YOUR CHEAPLY ERUPTION TODAY:
http://www.xrumer-seo.com
Skicka en kommentar