Förläng inte fanskapet

Ingen lär väl ha missat att inspelningsrättigheterna för musik riskerar att förlängas. Att ordföranden för den svenska föreningen för upphovsrätt diggar det kommer kanske inte som en överraskning - för det är vad han är. Proffesuren i civilrätt blir i sammanhanget rätt obetydlig.

Tack och lov finns det andra jurister som har en lite vettigare inställning. Marianne Levin må ha skrivit den mest notbehövande immaterialrättsboken någonsin, men man kan inte argumetera mot henne när hon påpekar att det här inte kommer att gynna några stackars fattiga musiker, utan de stora bolagen.

Om upphovsrätt

Eftersom det är på tapeten tänkte jag ta och titta lite närmare på det här med upphovsrätt - igen.

Björn från Bloggen Bent skriver på Centeruppropet om hur upphovsrätt hänger ihop med naturrätten, och kallar det för "right of mind". För att vara helt rättvis vill han korta den till en sisådär tio år, vilket är betydligt bättre än den nuvarande lagstiftningen, men jag måste ändå tyvärr säga att han har fel.

Upphovsrätt är inte en del av naturrätten. Den är en inskränkning av den.

Sist jag skrev om saken påpekade en kommentator att pengar minsann också kan vara immateriella - menar jag att man inte kan äga dem? Precis tvärt om. Vi kan ta ett exempel.
Föreställ dig att du på julafton får ett presentkort på H&M av din mamma. Överlycklig tågar du iväg till affären, med henne i släptåg, och plockar på dig varor som uppgår till den angivna summan och tar dig till kassan, där kassörskan registrerar alla varor. Därefter räcker du över ditt presentkort. Kassörskan ler och frågar:
- Vill du betala med det?
Du nickar ivrigt.
- Nej nej, stop! säger plötsligt din mor. Jag äger pengarna på det där kortet!
- Va? svarar du, en smula förvirrad.
- Ja, men lilla vän, det förstår du väl, att du visserligen äger det fysiska kortet, men pengarna på det kommer ju från mig, de äger jag fortfarande. De är immateriella.

OK, ni kanske har trevliga mammor, men situationen är direkt överförbar på en CD-skiva. Du köper skivan av artisten och måste därefter ha rätt att göra vad fan du vill med den - även kopiera den till dina vänner, fiender och vilka helst du önskar - därför att du äger den.

Jaha, vad ska artister leva på då? brukar många mena. Till att börja med; det är inte mitt ansvar att ge folk jobb. Föreställ er att man stiftar en lag som gör att folk har rätt till pengar när de visslar - bortsett från oljudet, skulle ni tycka att det är en bra lag? Skulle ni vilja ta bort den? Jaha, vad ska visslarna leva på då?
Vidare så finns det en lösning. Den går ut på att upphovsmannen inte säljer saker, utan hyr ut. Så länge upphovsmannen själv har kvar äganderätten gör det utmärkt att i nyttjanderättsuppgörelsen uppställa vilkor där nyttjanderättsinnehavaren förbinder sig att inte kopiera eller sprida vidare.

Right of mind, för övrigt, torde innebära att man har rätt att behålla sina idéer; ingen kan tvinga dig att berätta vad du tänker.

Rättighetsbegreppet

Mark Klamberg fortsätter naturligtvis debatten med en rätt väntad motfråga: Vad är en rättighet, egentligen?

Svaret är att allt som kan kategoriseras som en rättighet måste vara förenligt med den grundläggande rätten; rätten till frihet. Detta innebär att ingen har rätt att tvinga någon till något. För att veta om något är en rättighet måste man alltså fråga; innebär detta att någon tvingas? Rätten till liv innebär att ingen får ta livet av dig - inte att du har rätt att alltid, i alla situationer överleva. Äganderätten innebär att ingen får tvinga dig att lämna ifrån dig din egendom - inte att du har rätt att ha något att äga. Yttrandefriheten innebär att ingen har rätt att tvinga dig till tystnad - inte att du har rätt att ha något att säga.
Något som också måste noteras är att tvång endast är något som skapas av människor. Det är alltså tvång när någon håller en gevärspipa mot ditt huvud, men inte när gravitationen drar dig i backen när du hoppar från ett höghus.

I fråga om immaterialrätt måste man alltså fråga sig; utsätts upphovsmännen för tvång när du exempelvis kopierar deras skiva? Svaret är nej; de har nämligen avhänt sig äganderätten till det specifika exemplaret av skivan. (Under förutsättning att ingen bryter sig in i deras bostad och faktiskt stjäl skivan, eller så.) Det du äger har du rätt till och rätt att göra som du vill med.
Detta är också varför jag tog upp nyttjanderätt i min förra post. Om upphovsmannen endast hyr ut skivan har han ju kvar sin äganderätt och kan helt legitimt förbjuda kopiering.

Att som Klamberg hävda att rättigheter är något skapat av människan, och att "vi själva avgör vad som är en rättighet" kan möjligen, som han tror, göra synen på politik mer intressant - men framförallt är det ett farligt synsätt. Det skulle nämligen göra det helt legitimt att avskaffa yttrandefriheten om vi bara hade en majoritet för avskaffandet.
Som Johan Norberg uttrycker det i sin bok Fullständiga Rättigheter: Rättigheter är alternativet till idén att
makt är rätt. Det är något jag trodde att varje liberal höll med om.

En legitim upphovsrätt?

Mark Klamberg försöker idag dra igång en debatt om upphovsrätt och fildelning. Han frågar sig om det är legitimt att fildela, eller om man som upphovsrättskritiker istället borde bojkotta skyddad media och på så sätt tvinga dem att helt enkelt tillåta spridning.
För att besvara den frågan tror jag att man måste gå lite djupare och fråga sig om upphovsrätten i sig är legitim.

Upphovsrätten bygger på antagandet att en upphovsman kan äga något immateriellt. Det är naturligt att den som målar en tavla också äger den rent materiellt; frågan är snarare om tanken på tavlan kan ägas, trots att man ur juridisk synvinkel alltid hävdar att det bara är patenträtten som innebär att man kan äga en idé.
Sett ur ett rättighetsperspektiv är upphovsrätten en konstruerad rättighet. Äganderätten skyddar något faktiskt, medan upphovsrätten skyddar något oberoende av materia. Den är helt enkelt inte naturrättslig.

Om man som jag anser att det är naturrättigheterna som staten ska skydda är alltså upphovsrätten illegitim. Att staten ändå skyddar den är alltså inte heller legitimt.

Men, kommer man antagligen att fråga, hur ska upphovsmän då kunna tjäna pengar på det de gör? Uppriktigt talat, inte mitt problem. Men förslagsvis kan man ju distribuera sina verk som nyttjanderätter istället för äganderätter, och där förbehålla sig spridningsrätten, om man nu tror att det kommer att gå att tjäna några pengar på det viset.