Makt för maktens egen skull?

Idag funderar jag lite på begreppet "regeringsduglighet" och vad det innebär i rikspolitiken. Saken får väl sägas ha aktualiserats efter Anne-Marie Pålssons debattartikel där hon annonserar sitt stundande avhopp och förklarar att riksdagsledamöter i princip inte har något att säga till om.

Staffan Danielsson är en av de riksdagsledamöter som gått ut och sagt emot Pålssons antydande om att enskilda ledamöter bör få mer att säga till om. Han påstår att det är viktigt för regeringsdugligheten att han som riksdagsledamot röstar för regeringen.

Nåväl, så kan man naturligtvis tolka ordet, men det är i mina ögon en smula bakvänt. Regeringsduglig, det är en regering som lägger fram förslag som en majoritet av riksdagen är villiga att rösta för - inte en regering som tar till partipiskan. Jag är väl medveten om att andra borgerliga regeringar har fallit på grund av inre splittring, men jag tycker samtidigt att det är väl långt att gå när man påstår att varje omröstning i riksdagen är en kabinettfråga. En regering med det synsättet är nämligen i mina ögon inte det minsta duglig.

Danielsson antyder också att anledningen till att sossarna haft makten en så stor del av den sentida historien är just en välfungerande partipiska. Att rösta efter personlig övetygelse benämner han som en oppositionens lyx. Jag är inte beredd att hålla med honom. Anledningen till att jag vill se en Alliansregering är nämligen inte den att jag inte vill se en sosseregering - utan just den att jag tror att Alliansen har potential att göra bra saker. När man börjar stifta dåliga lagar och sedan säger, äh, men det är i alla fall inte sossarna som stiftar de här dåliga lagarna, då vill man ha makt för maktens egen skull. Man får förlåta, men sådant, sådant är bara vidrigt.

Reinfeldt har visst ingen aning om vad regeringsduglighet är för något

Statsministern satt i morgonsoffan idag och fick förklara sig om FRA-lagen. Det han säger oroar mig något oerhört. I hans ögon har riksdagen valt en regering, och sedan är det riksdagens uppgift att rösta igenom de propositioner som kommer.
Jag förstår ju att det vore en smula frustrerande om varje enskild ledamot satte sig på tvären när det gäller exempelvis budgetpropositioner, men det här gäller något mycket större, nämligen vår grundlagsskyddade rätt till personlig integritet. Reinfeldt ignorerar också det som sägs i första kapitlet i regeringsformen; att regeringen ansvarar inför riksdagen. Inte tvärt om. Alltså; det är regeringen som ska lägga fram propositioner som riksdagen gillar, inte riksdagen som ska gilla de propositioner som läggs fram.

Det uppges också att Reinfeldt under det omskrivna gruppmötet innan genomröstningen hotat med en gapflabbande Thomas Bodström i TV-sofforna. Här tror jag att man har anledning att bli extra orolig - det tyder nämligen på en total avsaknad av känsla för taktik. Vad menar han att Bodtröm skulle garvat åt? Att någon i den moderata riksdagsgruppen var så modig att han gick emot partiet och hindrade en vidrig lag? Hur skulle Bodström kunnat vända det till sin fördel? Tror han att Bodström skulle kunnat säga att den moderata partipiskan var för klen? Lägg ner, det börjar bli löjligt! Att lämna FRA-proppen på skrivbordet (eller ännu hellre, skickat den i papperskorgen) hade kanske inte blivit en succé men hade i alla fall lämnat situationen på plus/minus noll. Hade riksdagens ledamöter röstat nej så hade det kanske inte visat på regeringsduglighet, men i alla fall på riksdagsduglighet.

Imorgon hoppas jag på en gigantisk uppslutning på demonstrationen i Stockholm. StoppaFRAlagen.se publicerar idag den sista delen i nedräkningen. Nu är det dags att skriva historia!

Dagens bloggare om FRA: Blogge, Mark Klamberg, Opassande, Magnus Andersson, HAX, Johan Norberg, Rick Falkvinge och Johanna Nylander.