Makt för maktens egen skull?

Idag funderar jag lite på begreppet "regeringsduglighet" och vad det innebär i rikspolitiken. Saken får väl sägas ha aktualiserats efter Anne-Marie Pålssons debattartikel där hon annonserar sitt stundande avhopp och förklarar att riksdagsledamöter i princip inte har något att säga till om.

Staffan Danielsson är en av de riksdagsledamöter som gått ut och sagt emot Pålssons antydande om att enskilda ledamöter bör få mer att säga till om. Han påstår att det är viktigt för regeringsdugligheten att han som riksdagsledamot röstar för regeringen.

Nåväl, så kan man naturligtvis tolka ordet, men det är i mina ögon en smula bakvänt. Regeringsduglig, det är en regering som lägger fram förslag som en majoritet av riksdagen är villiga att rösta för - inte en regering som tar till partipiskan. Jag är väl medveten om att andra borgerliga regeringar har fallit på grund av inre splittring, men jag tycker samtidigt att det är väl långt att gå när man påstår att varje omröstning i riksdagen är en kabinettfråga. En regering med det synsättet är nämligen i mina ögon inte det minsta duglig.

Danielsson antyder också att anledningen till att sossarna haft makten en så stor del av den sentida historien är just en välfungerande partipiska. Att rösta efter personlig övetygelse benämner han som en oppositionens lyx. Jag är inte beredd att hålla med honom. Anledningen till att jag vill se en Alliansregering är nämligen inte den att jag inte vill se en sosseregering - utan just den att jag tror att Alliansen har potential att göra bra saker. När man börjar stifta dåliga lagar och sedan säger, äh, men det är i alla fall inte sossarna som stiftar de här dåliga lagarna, då vill man ha makt för maktens egen skull. Man får förlåta, men sådant, sådant är bara vidrigt.