Nytt riksdagsår, nya utmaningar

Igår avgav Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring för kommande riksdagsår, och nu i morse kommenterade Erik Bengtzboe, Gabriel Wikström och jag det hela i TV4.

Min ingång i det hela är att det är positivt att man börjar uppmärksamma ungdomsarbetslösheten, men ärligt talat - det är ett strukturellt problem och kräver strukturella förändringar som man ännu inte vågar ta tag i. Det är bra att problemet sätts i fokus, men riktade specialåtgärder kommer inte att komma till rätta med det underliggande strukturfelet.

Däremot är det väldigt bra att Reinfeldt nämnde investeringsavdrag för att öka kapitaltillgången i småföretag. Det behöver skapas fler jobb också, och det är framförallt i småföretag som det finns outnyttjad potential. Efter att ha efterlyst just detta avdrag i Expressen för några veckor sedan är det svårt att inte vara nöjd.

Något som var förvånande var dock Gabriel Wikströms totala brist på politiska förslag. Jag kan inte höra ett enda under den tid han pratade - istället verkar det även för SSU:s del handla om att invänta att partiet ska börja tycka saker. Lustigt, eftersom åtminstone vi i CUF jobbar mer att ta fram politiska förslag själva, och sedan skicka dem vidare till partiet. Vi har alltid sett det som ungdomsförbundets uppgift att driva partiet framför oss, men SSU kanske vill vara en propagandamaskin. Vad vet jag.

Vargen kommer visst inte

Via Ledarbloggen hittade jag till Expressens ledarblogg och det här inlägget. Inte ens tio procent av dem som varit långtidssjukskrivna och förlorat sin ersättning vis årsskiftet är nu arbetslösa.

Ska bli intressant att se vad oppositionen säger om det - för personligen tycker jag att det är rätt bra siffror, såhär mitt i finanskris och allt.

(DN hade visst också en artikel.)

Reinfeldt har visst ingen aning om vad regeringsduglighet är för något

Statsministern satt i morgonsoffan idag och fick förklara sig om FRA-lagen. Det han säger oroar mig något oerhört. I hans ögon har riksdagen valt en regering, och sedan är det riksdagens uppgift att rösta igenom de propositioner som kommer.
Jag förstår ju att det vore en smula frustrerande om varje enskild ledamot satte sig på tvären när det gäller exempelvis budgetpropositioner, men det här gäller något mycket större, nämligen vår grundlagsskyddade rätt till personlig integritet. Reinfeldt ignorerar också det som sägs i första kapitlet i regeringsformen; att regeringen ansvarar inför riksdagen. Inte tvärt om. Alltså; det är regeringen som ska lägga fram propositioner som riksdagen gillar, inte riksdagen som ska gilla de propositioner som läggs fram.

Det uppges också att Reinfeldt under det omskrivna gruppmötet innan genomröstningen hotat med en gapflabbande Thomas Bodström i TV-sofforna. Här tror jag att man har anledning att bli extra orolig - det tyder nämligen på en total avsaknad av känsla för taktik. Vad menar han att Bodtröm skulle garvat åt? Att någon i den moderata riksdagsgruppen var så modig att han gick emot partiet och hindrade en vidrig lag? Hur skulle Bodström kunnat vända det till sin fördel? Tror han att Bodström skulle kunnat säga att den moderata partipiskan var för klen? Lägg ner, det börjar bli löjligt! Att lämna FRA-proppen på skrivbordet (eller ännu hellre, skickat den i papperskorgen) hade kanske inte blivit en succé men hade i alla fall lämnat situationen på plus/minus noll. Hade riksdagens ledamöter röstat nej så hade det kanske inte visat på regeringsduglighet, men i alla fall på riksdagsduglighet.

Imorgon hoppas jag på en gigantisk uppslutning på demonstrationen i Stockholm. StoppaFRAlagen.se publicerar idag den sista delen i nedräkningen. Nu är det dags att skriva historia!

Dagens bloggare om FRA: Blogge, Mark Klamberg, Opassande, Magnus Andersson, HAX, Johan Norberg, Rick Falkvinge och Johanna Nylander.

Panik!

Jag hopppas verkligen, verkligen att det här är någon typ av tidningsanka. Inte kan väl regeringen vilja införa en civilkuragelag?! På allvar?!

Ja, jag vet, de införde Lex Orwell, men någon jävla måtta får det väl ändå vara? Finns det inga jurister på regeringskansliet?

Jag menar, om man bortser från det faktum att det är djupt omoraliskt att tvinga människor att göra något annat än att inte skada varandra, så är de praktiska problemen enorma. För vad innebär egentligen en civilkuragelag?
Den tar antagligen sin början i att man är tvingad att ingripa om man ser ett brott. Av det föjler en rad frågor.

1. Ska detta gälla rent objektivt, vilket innebär att om du ser något som de facto är ett brott, men inte själv inser det och därför inte ingriper, är att betrakta som brottslig? Om inte, kommer lagen att ha en reell betydelse som innebär något annat än att vi inte längre kommer att se några vittnen i svenska rättssalar (se punkt 2)?

2. Hur tror man att detta kommer att påverka vittnesviljan? Att vittna när man inte ingripit är ju knappast något människor kommer att göra - tvärt om kommer troligen många att undvika att vittna, för att därför inte knytas till händelsen.

3. Ska man behöva ingripa med fara för sitt eget liv? Hur görs i sådant fall den juridiska bedömningen?

4. Vad händer med rättssäkerheten? Någon kan ju tro sig se ett brott och därför ingripa, vilket leder till att denne någon istället utför brottsliga handlingar. Vem ges rätt? Hur ofta kommer "jag trodde det var något brottsligt på gång" att användas som ursäkt för eget brottsligt handlande? Varför ska outbildade svenssons över huvud taget överta polisens roll?

Kom igen, regeringskansliet, ni kan inte skapa en lag som kringgår alla dessa hinder. Låt det här förslaget lämna skrivbordet för papperskorgen.

Skärpning, Borg!

Jag ska erkänna att jag gillar Borg i grund och botten. Han har inte bara verkat kompetent, han har långt hår och ring i örat också - och vad säger inte det om en man som är finansminister?
Nåja, även solen har sina fläckar, vilket CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson påpekar i dagens Expressen. Det är faktiskt idiotiskt att bara höja skatten på miljödisel.

Mona Sahlin är socialdemokrat. Därför vet hon inte vad feminism är.

Idag skriver Mona Sahlin och Claes Borgström på DN Debatt. De hävdar att regeringen driver en icke-feministisk politik och att jämställdhetsarbetet går bakåt.

Man undrar ju faktiskt hur de tänker (om de tänker?). Vad tror de att feminism är? Att kvotera in kvinnor hit och dit som man känner för det? Det är inte min definition, i alla dall. I min bok är feminism att anse att alla ska ges samma möjligheter, oavsett kön.

Sossarna är dessutom självemotsägande. Man börjar med att konstatera att "[m]ånga kvinnor drar ett stort lass hemma", och i nästa andetag påstår man att skatterabatten för hushållsnära tjänster inte är ett led i jämställdhetsarbetet, för synen på kvinnan som den som traditionellt arbetar hemma är förlegad.

Man beklagar sig över att regeringens skattesänkningar mest av allt gynnar män. Det handlar om, vilket konstateras, att män äger mer än kvinnor och tjänar mer än kvinnor. Sahlin och Borgström levererar ingen lösning på detta problem, utan verkar mest vilja gå tillbaka till det som var förr.

Jag bara undrar, är det bra att gå tillbaka till något som systematiskt hindrar folk från att bli rika? Är det inte bättre för kvinnorna att de får behålla mer av sina löner, så att de kan komma upp i männens förmögenhetsnivå någon gång? Är det inte bättre för kvinnorna, av vilka många jobbar inom offentlig sektor, att vi tillåter fler aktörer inom vården så att lönerna kan drivas upp och arbetsvillkoren förbättras? Och vad är tjafset om rätt till heltid?! Först förklarar man hur hemskt det är att kommunerna ska behöva betala vårdnadsbidraget (som är fan så mycket billigare för kommunen än att tillhandahålla en dagisplats åt ungen), och i nästa hävdar hon att man ska lagstifta om rätt till heltid. Hon verkar helt ha missat att de flesta deltidsanställda är kvinnor som jobbar åt kommunen. Vi behöver inte lagstifta om någon rätt till heltid. Det är bara för alla sossestyrda kommunen att sparka hälften av sina anställda och anställa den andra halvan på heltid. Se till att de gör de, Mona, och ring och berätta för mig hur det gick!

Kvällen och imorgon; politik av hög klass

Denna afton har jag spenderat i Föreningen Heimdals regi, och därav lyssnat till vår migrationsminister Tobias Billström när han talade om regeringens migrationspolitik. Bland annat kommer man att slopa återvändarprincipen, som innebär att en utländsk student som pluggat i Sverige måste åka tillbaka till sitt hemland för att sen få komma tillbaka för att jobba och leva här. Vidare kommer man att underlätta för behovsbaserad arbetskraftsinvandring, vilket innebär att arbetsgivare bara behöver visa att man kan erbjuda den aktuella personen ett riktigt jobb, med riktig lön och social trygghet för att den anställde ska få 24 månaders uppehållstillstånd - och dessutom möjlighet till ytterligare 24. Man kommer också att jobba hårt för att EU:s kommande blue card-system inte bara ska tillåta högutbildade att komma till EU, utan alla de arbetsgrupper som behövs. Den sociala turism som regeringen Persson pratade om uteblev ju fullständigt - istället kan vi se hur Irland, tack vara de öppnare gränserna, nu fått mer arbetskraft, vilket bidragit till en positiv ekonomisk utveckling för landet.

Imorgon händer något kanske ännu mer spännande; CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson besöker Uppsala! Det blir kampanjande hela dagen och under aftonen kommer Magnus att finnas tillgängling på K1:an på Norrlands Nation för mingel och frågor. Jag tror att det kommer bli skitkul!