Det här med pensionärsskatterna..

Den nya regeringen har berättat vad den tänker göra med skatterna. Hur det blir för de över 65 har varit en relativt het fråga - ja, egentligen ända sedan Göran Persson i valet 2006 bestämde sig för att låtsas att jobbskatteavdraget innebär att pensionärer plötsligt betalar mer skatt på sina inkomster än vad de som jobbar gör. (Det kallas allmän löneavgift, dumbom!)

S och MP har nu bestämt sig för att (om jag förstår det rätt) typ göra ett pensionsskatteavdrag motsvarande jobbskatteavdraget för inkomster upp till 120 000 kronor per år, så att "skillnaden" mellan skattesats hos de som arbetar och de som får pension försvinner (eller, om vi ska hålla oss till sanningen, alltså ökar ännu mer till pensionärernas fördel.) Det hela beräknas kosta 1,98 miljarder kronor under 2015.

Hur finansieras allt det här då? Intressant nog genom att man lägger in en särskild löneskatt på - håll i er nu - personer över 65 som jobbar eller driver aktiv näringsverksamhet. Det beräknas ge 2,34 miljarder kronor under 2015. Med andra ord, beskattningen för den grupp som traditionellt brukar benämnas pensionärer ökar med 0,36 miljarder kronor.

Lite lustigt är det ju, onekligen.

Ett rimligare sätt att tackla det hela på hade ju varit att inte straffa dem som faktiskt vill jobba trots att de är över 65, och förklara att det inte är jättesnyggt att klaga på att man betalar mer när man egentligen betalar mindre. Men det är klart, det blir man väl inte poppis på.

Därför kommer obligatorisk gymnasieskola inte funka

Igår kom nyheten om vad den tillträdande regeringen är överens om: skolan. Höjda lärarlöner, mindre klasser och så obligatorisk gymnasieskola.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det kommer fungera sådär. Högre lärarlöner för alla lärare lär inte vara mirakelkuren mot oförmågan att anpassa undervisningen efter individer och mindre klasser när vi redan har för få duktiga lärare är helt enkelt inte en bra idé.

Obligatorisk gymnasieskola är dessutom.. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är fel på så många plan.

För det första, för många börjar problemen i skolan inte på gymnasiet, utan redan i grundskolan. Om man tror att någon som inte gick i nian trots att det var obligatoriskt ska gå hela gymnasieutbildningen för att de två första åren är obligatoriska så har man något allvarligt fel på sin slutledningsförmåga.

För det andra, det går bara att göra skolan obligatorisk upp till 18 års ålder, eftersom människor sedan blir myndiga och har rätt att bestämma över sina egna liv. Så även om man tror att unga kommer att dyka upp på gymnasiet fram till sin artonårsdag så finns det inget som säger att de kommer fortsätta när obligatoriet försvinner. Snarare är risken överhängande att man hänger kvar så länge man måste utan att egentligen lära sig särskilt mycket för att sedan hoppa av - alltså får vi ganska exakt samma problematik som idag, nämligen att unga inte går klart gymnasiet och därför får det svårare på arbetsmarknaden.

För det tredje är det väldigt oklart hur det ska fungera ihop med att elever söker till gymnasiet och får platser baserat på betyg. Det går sådär ihop med att göra det obligatoriskt. Visst kan det vara så att det går att trycka in alla obehöriga på introduktionsprogrammen, absolut, men där får man trots allt behörighet till gymnasiet och inte en hel gymnasieutbildning och så är man kvar på ruta ett igen. (Alternativt betraktar man obligatoriskt gymnasium som ett sätt att garantera att alla klarar grundskolan genom att eleverna får två år extra att läsa in det som de missat - men det vore ju lite speciellt...)

Problemet med den svenska skolan är många. Vi har haft en undermålig lärarutbildning alldeles för länge, det saknas ett verkligt elevperspektiv och förmågan att anpassa undervisningen till var och en och inte bara den som utgör något typ av medelvärde i klassrummet, det är bristande studiero och personligen är jag rädd att många inte heller riktigt får med sig hur viktigt det faktiskt är med en utbildning, hur viktigt det är att försöka, hur viktigt det är att lära sig saker. Förutom förslaget om fler speciallärare har jag svårt att de hur de här idéerna faktiskt ska lösa ett enda dugg.

Ett sent tack

Efter att EP-valet faktiskt räknats klart så har jag varit på stämma med bygdegårdarna, försökt hinna ikapp mailen och till och med varit lite ledig, så därför kommer det här inlägget först nu. Trots att det är sent så vill jag dock uttrycka min tacksamhet - 5160 personer valde att i EP-valet lägga en personröst på mig! Tack! Man blir ödmjuk inför det faktum att så många ändå tror att jag skulle göra ett bra jobb i Bryssel. Det är stort.

Än en gång, tack!

Död åt datalagringsdirektivet?

Idag har EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt. Det är ärligt talat en av de mest positiva nyheter jag har tagit del av i mitt vuxna liv, även om det fortfarande inte verkar hundra vad det innebär i praktiken. Mark Klamberg lutar åt att direktivet och dess implementeringar är ogiltiga, vilket i sin tur borde innebära att Bahnhof gör helt rätt. (Eller, ja, helt rätt är det ju liksom oavsett.)

Det här är spännande. Sjukt spännande.

Jag visste väl att jurister var bra att ha till någonting.

The Hobbit II - The desolation of Peter Jackson

Det är den tiden på året igen. Tiden när PJ the Defiler släpper en film som gör anspråk på att handla om Bilbo Baggins och hans äventyr i The Hobbit. Därför är det också dags för ett långt, bittert och vredgat blogginlägg om allt som är fel med den så kallade adaptionen. Eftersom jag har som ambition att peka ut allt som är fel med den här filmen, och typ allt är fel, så blir det några tecken så att säga. Antagligen fler än vad som kommer författas på bloggen under resten av året, men vi får väl se. Gillar man inte gnäll så är man hemskt välkommen att skita i att läsa det här, för jag tar mig rätten att vara upprörd. Jag har trots allt betalat för det.

Vi lämnade Bilbo och dvärgarna på the Carrock när förra filmen slutade - inte för att det nu ges någon signifikans i den följande filmen. Istället börjar den här filmen med ett väldigt konstigt möte mellan Gandalf och Thorin i Bree, där det blir tydligt att PJ the Defiler har en helt annan plot än boken, och sen är vi uppe på någon kulle med hobbiten och spanar på orcherna när de blir bortskrämda av en björn med en getingmidja, och sedan flyr hela sällskapet genom en skog. I dagsljus. Tätt förföljda av orcherna, som tydligen inte alls har några problem med solen i det här verket. Sällskapet når i alla fall Beorns hus, dit de blir jagade av honom själv i björnhamn och slutligen lyckas inse att just det, ska man öppna dörrar är det ju bra om det inte ligger en regel för precis i ögonhöjd. De lyckas nätt och jämt stänga Beorn ute och låser in sig i hans hus.

Det här är nu en mycket tråkig försämring av händelseförloppet så som det sker i boken - istället för att exempelvis få en förklaring till varför det hänger kor och getter inomhus så vaknar Bilbo bara upp nästa morgon och får se en underlig varelse med hockeyfrilla och matchande ögonbryn som inte alls lever upp till beskrivningen av Beorn i boken - stor och stark, med gigantiska armar och ett långt svart skägg. Persbrandts gestaltning ser snarare ut att ha torktumlare än tvättbräda och har sannerligen inte lika nära till skratt som bokens karaktär. Den ser mer ut som en förskrämd hare med ståpäls - eller möjligtvis Grinchen fast med gråbrunt hår istället för grönt - än en man med förmågan att förvandla sig till en björn.

Nåja, eftersom vi helt och hållet tvingas avstå biten där Gandalf på ett klyftigt sätt lyckas få alla inbjudna får vi också avstå biten där Beorn drar iväg, skaffar rätt på en orch och en varg och tvingar ur dem information, trots att det enkelt hade kunnat bli bra film av det. Istället får vi stå ut med någon historia om att Beorn varit slav hos orcherna och att han hatar dvärgar med orcher ännu mer. Han lånar ut ett gäng ponnyer åt dem och skickar dem till den norra skogsvägen. Där upptäcker Gandalf ett öga ritat på en gammal staty (pppfffffft!!!) och bestämmer sig plötsligt för att dra. Inte ett ord om att det aldrig var tanken att han skulle hänga med hela vägen, nej nej, och hela grejen med att hitta en fjortonde man till sällskapet för att slippa otur går om intet. I alla fall, i PJ the Defilers värld är det först nu som han fattar att Sauron är tillbaka - trots att han vetat det länge och till och med försökt övertala The White Council om att de ska storma Dol Guldur men blivit motsagd av Saruman som i hemlighet redan fött en önskan om att själv hitta ringen och bli härskare över hela Middle Earth. Alltså förlåt PJ, men det är inte som att det inte finns material att hämta och använda sig av på ett snyggt och spännande sätt. Det är ditt eget jävla val att göra om grejer så att de blir dåliga och jag har så svårt att förstå varför.

Hur som, dvärgarna och Bilbo ger sig in i Mirkwood medan Gandalf drar till något okänt berg och undersöker gravar/fängelser som ringvålnaderna tydligen blivit instängda i någon gång. Kul grej, Tolkien måste ha missat det helt, men det gör nog inte så mycket för de är självklart inte kvar där utan fritagna. Radagast dyker också upp och tycker att det är ett väldigt konstigt ställe att mötas på, varefter de två drar till Dol Guldur, där den brune trollkarlen uppenbarligen drabbas av någon sorts amnesi och säger att stället ser fullständigt övergivet ut - för det var ju inte alls så att det var han som berättade för Gandalf att det var någon som höll till där och tog med ett svärd som dök upp ur tomma intet. Sen skickar Gandalf iväg Radagast till Galadriel och går in för att upptäcka vem som gömmer sig där trots att han borde veta redan.

Åter till dvärgarna och Bilbo. De vandrar i skogen som verkar ha någon sorts hallucinogen effekt på dem och tappar självklart bort stigen helt utan hjälp av några alviska lyktor och svår hunger. Bilbo kommer själv på att han borde klättra upp i ett träd och se om han kan hitta riktningen och gör också så, helt utan att dvärgarna märker det. Där uppe lyckas man inte bara med konststycket att ha fel färg på fjärilarna, man låtsas också att Bilbo faktiskt ser hela vägen till berget och inte alls bara skog åt alla håll. Han kommer dock ner och upptäcker att dvärgarna är bortförda av otäcka, enorma spindlar - som väl får sägas vara helt okej gjorda - och tvingas slåss lite mot dem för att rädda sina följeslagare. Här märker man dock att det enda som verkligen glänste i förra filmen, sångerna, helt är bortprioriterade nu. Varken "Attercop" eller "Tomnoddy" dyker upp och Bilbo dödar inte tillnärmelsevis lika många spindlar som han gör i boken - och dessutom dyker alverna upp mitt i allt och tillfångatar allihopa. Samtidigt. Ja, det är väl bara logiskt eftersom de helt skippade bitarna där gänget försöker tigga mat vid deras fester, så vi får leva med det - men det hela gör ju också att det blir lite mindre logiskt av Thranduil att fängsla dem allihopa.

Det är i och med dvärgarnas tillfångatagande som den absolut värsta ändringen i filmen tar fart. Kära läsare: Möt Tauriel. Inte nog med att det är ett otroligt fantasilöst namn på en skogsalv, skådespelerskan som gestaltar henne gör det väldigt fjompigt. (Men alltså, såg ni när hon "sprang", eller?!) Legolas är kär i Tauriel, men Tauriel börjar prata med och intressera sig för Kili efter att han flörtat lite med henne.

Ja, ni läste rätt. En dvärg som flörtar med en alv. Oh ja. De har ett fint samtal och ljus och stjärnor och om att Kili tydligen lovat att komma tillbaka till sin mamma och allt.

Thorin, å andra sidan, får förmånen att förhandla lite med alvkungen Thranduil om dvärgarnas frihet. Alverna verkar visst veta allt om deras uppdrag (som tydligen inte alls är att återta berget, utan att hitta den där jäkla Arkenstone så att Thorin på något magiskt sätt få rätt att härska över alla dvärgar i hela världen) och Thranduil säger - efter att han har förklarat att dvärgarna får skylla sig själva för att draken kom, det var tydligen helt och hållet Thror och hans girighets fel - att han gärna släpper dem vidare om de bara går med på att skänka honom de delar av skatten som rimligen måste anses tillhöra honom. Thorins svar? Tja, han invänder i alla fall inte att det inte alls finns någon del av skatten som rimligtvis tillhör Thranduil, vilket är fallet, nejdå. Han ba' typ "åhnejdu, jag litar minsann inte på alver!" eftersom hans folk tydligen kom och tiggde hos skogsalverna när de blev utan hem. Jo tjena.

Och du Thorin. Allvarligt. Det är Thranduil som behöver oroa sig över att inte lita på dig. Du förstår, det är liksom hans om måste börja med att uppfylla sin del av dealen. Ni kan ju knappast ge honom något av skatten medan ni sitter i fängelsehålorna, eller hur? Nä, men just det. Om du litar på honom eller inte är fullständigt jävla ointressant. Det värsta som kan hända om du tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Det enda som händer om du inte tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Hur kan det vara fel att chansa? Det hade liksom inte varit ett problem om du hänvisade till att hela skatten var din, men att du inte litar på alver? KOM IGEN!!!

Förresten har Thranduil tydligen både varit med och slagits mot de stora drakarna i norr - trots att sindaralverna inte gick i strid tillsammans med någon av Noldoralverna som var de som faktiskt stred mot drakarna i de strider som stod mot Morgoth. Dessutom har han en jäkligt bra foundation.

Hur som helst, Thorin blir nerskickad till fängelsehålorna igen och Bilbo tvingas hjälpa dem att fly. Istället för att packa in dem i tunnor och bli utslängda i strömmen av alverna så hoppar de alla in i öppna tunnor och skickas iväg av Bilbo som öppnar golvluckan med någon sorts spak - dels för att PJ the Defiler antagligen inte vet ett skit om att åka i tunnor på vattnet, och dels för att det strax är dags för lite meningslös, ologisk actionscen som går att copypastea till ett dyrt videospel baserat på filmen sen.

Nåja, vi ska väl ta det från början. Tydligen har alverna en vattenport lite längre nedströms, vilken de självklart stänger så fort de får se tretton dvärgar och en hobbit komma farande emot dem. Alvvakterna blir dock omedelbart överfallna av orcher, som, you guessed it, fortfarande inte har några som helst problem med solljus. Det blir lite fight, dvärgarna hugger så gott de kan från sina tunnor och skickar upp Kili för att öppna dörrarna med, åter igen, en sorts spak. Han blir dock skjuten i låret av en pil och säckar ihop alldeles under spaken.

Förlåt. Jag förstår att det gör jätteont att få en pil i låret. Verkligen. Det är inget jag skulle vilja utsättas för själv. Men Kili är en jäkla dvärg av Durins ätt. De är tuffare än vi människor, de är för fasiken skapta för att stå emot Morgoth, som Sauron bara var en tjänare åt i tidigare åldrar, de kan ta en jäkla pil i låret utan att ramla omkull! (Ja, även om det skulle vara en "morgulpil", vilket ju inte riktigt existerar i Tolkiens värld va, men men.)

Jaja, alverna med Tauriel i spetsen har nu äntligen hajjat att det är ett jäkla band av orcher på deras marker och börjar slakta lite, medan Kili äntligen lyckas ta sig upp och dra i spaken varefter han hoppar ner i en tunna igen och dvärgarna och Bilbo flyter vidare. Legolas, som är en fjompig stilroll i den här filmen, skuttar mellan tunnorna och tar ihjäl lite orcher, och dvärgarna gör vad de kan för att hjälpa till. Vid ett tillfälle slungas Bomburs tunna upp på marken och rullar ihjäl några orcher innan den stannar, Bombur sparkar ut botten och blir någon slags fightande tunna med ben. Värdigt. Mycket värdigt. Hela scenen lider dock något av den överväldigande mängden fiender i förhållande till dem man håller på. Inte en enda orch lyckas ha ihjäl en dvärg. Det är rätt fascinerande, och gör det hela lite (mycket) svårare att tro på.

Slutligen flyter i alla fall dvärgarna bort utom räckhåll för orcherna och Legolas och Tauriel tar med en orch levande tillbaka till Thranduil. Där blir orchen förhörd, och berättar för dem att Kili blivit skjuten med en "morgulpil" och därför snart kommer dö. Tauriel blir väldigt upprörd för att någon velat skada hennes lilla flirt och närapå dödar orchen, varpå Thranduil skickar iväg henne för att samla sig lite så som anstår en alv. Han fortsätter ställa frågor och får ur orchen att det som gömmer sig i Dol Guldur är något jättefarligt som ska skaffa sig ett ännu jättefarligare vapen, också skiljer han orchens hals från hans huvud, trots att han lovat att befria honom om han kom med mer information. Legolas blir upprörd över att farsan inte håller sitt löfte, farsan förklarar att alla gränser ska stängas och skickar iväg sin son med meddelandet till den stora porten. Där får vår alvprins veta att Tauriel gett sig iväg och han följer självklart efter.

Under tiden har dvärgarna och Bilbo tagit sig i land på någon sorts klippor - eftersom träsken som omger floden på väg ut mot sjön tydligen är bortrationaliserade - där de binder om Kilis ben samt blir överfallna av Bard. Han är nämligen inte alls kapten i vakten av Esgaroth i den här historien, nej nej, han är någon sorts smugglare. Tydligen behöver gänget ta sig in i staden osedda också, och den maffiga entrén som Thorin egentligen gör i Sjöstad blir helt omintetgjord. Tack, PJ, för jag hade ju inte alls sett fram emot att få se honom skjuta upp dörrarna till festsalen och utropa "I am Thorin son of Thrain son of Thror king under the mountain!", inte alls. Nej, istället smugglas de in i tunnorna, täckta av fisk (!!!) och är nära att bli avslöjade vid gränsen för att härskarens högra hand är där och inte vill att man ska föra in mat till staden där folk tydligen svälter. Jajemän, the Defiler har förvandlat Esgaroth till ett eländigt, förtryckt samhälle styrt av en maktgalen härskare istället för den sista (och tämligen välmående) handelsutposten i norr. Allt är smutsigt och grått och Bard står under bevakning för att han är någon sorts bråkmakare. Därför tvingas dvärgarna och Bilbo ta sig upp i hans hus via - åh, det här är bra - toaletten som leder rakt ut i vattnet. Underbart. Jätteroligt. Totalt jävla ovärdigt. Avgå.

De tjafsar lite om att vapnen de får av Bard inte är vad de betalat för och börjar göra upp planer på att bryta sig in stadens vapenhus där alla riktiga vapen tydligen hålls inlåsta av härskaren och här någonstans börjar det gå upp för Bard vem Thorin faktiskt är. Han säger åt sin son (som väl får sägas vara ett ok tillägg tillsammans med de två döttrarna även om det ska blir spännande att se hur de tar sig från Sjöstad innan draken förgör det) att inte låta dvärgarna gå någonstans och springer iväg för att kolla på ett tygstycke i en handelsbod som tydligen bevisar att Thorin är son till Thrain som är son till Thror. Bard börjar då viska fram en gammal vers som är någon sorts profetia om att kungen under berget ska återkomma och taga sin plats på tronen - men istället för att låta versen sluta som den ska ("All sorrows fail and sadness/At the Mountain-king's return") så förvandlar PJ the Defiler den till en förutsägelse om att "all shall end in sadness" och att allt ska brinna. Mmm. Jättefint, regissörjävel, ska du ge dig på lyriken i boken också? Känner du verkligen att du inte gjort bort dig tillräckligt än?

Jaja, Bard rusar tillbaka för att hindra dvärgarna från att ta sig till berget (och förlåt, men man börjar ju undra lite hur han tänkte från början när han gick med på att ta med ett gäng på tretton dvärgar och en hobbit till stan och dessutom lova att skaffa dem vapen - vad trodde han att de skulle göra, liksom, även om han inte trodde att de skulle till Ensamma Berget? Harpunera fisk?) men de har självklart redan börjat bryta sig in i vapenboden. Där blir de tillfångatagna av vakten och förda inför härskaren (som på grund av försöket att sno just vapen frågar om de är "enemies of the state" - bra jobbat där, vapenlobbyn!) för att förklara sig. När det står klart vem Thorin är och att Bard är väldigt emot att de går till berget blir härskaren plötsligt väldigt vänligt inställda till dvärgarna.

Här kan det också vara passande att påpeka att Bard, precis som i boken, är av Girions ätt. Vad som blir lite konstigt däremot är att det tydligen är på grund av Girion som draken lever, för han lyckades inte döda den. Never mind att ingen annan lyckades heller, allt är Girions fel. Dock lyckades han visst skjuta loss ett av drakens fjäll - so we all can see where this is going. Hej då trasten och grejerna. Dessutom är det tydligen bara svarta pilar som kan döda draken, och de flesta gick åt då för länge sedan - utom en. Gissa vem som har den..?

Dvärgarna och Bilbo bjuds i alla fall på en storslagen dryckesfest och ska ge sig iväg nästa morgon. Vid avresan blir det igen lite (mycket) fel. Dels tvingar Thorin Kili att stanna kvar för att han har ont i benet, Bofur blir kvar för att han försovit sig, Fili (som plötsligt får veta att han ska bli kung efter Thorin, trots att han är yngre än Kili - alltså vafaaaaan) stannar av lojalitet till sin brorsa och Dori (eller någon annan vithårig dvärg, jag minns ärligt talat inte och jag tänker inte se om den här skitfilmen igen) stannar för att hjälpa till. De tvingas återvända till Bard med den sjuke Kili, eftersom ingen annan vill hjälpa dem, tydligen. De sjunger sånger om att dvärgarna ska bringa rikedom och grejer till trakten, men de vill inte hjälpa en av de sjuka. Ooookeeej...

De övriga tar sig i alla fall till berget och börjar leta efter den hemliga ingången. Bilbo får jättemycket beröm när han hittar en fullt synligt och tämligen gigantisk uthuggen trappa i statyn av Thror som tydligen är uthuggen i berget. Well spotted, verkligen. De hittar bergväggen där dörren garanterat finns och börjar hugga lite i den, vilket självklart går åt helvete. Solen på Durins dag (som de tydligen kan beräkna, who knew) sjunker allt lägre tills den helt försvinner. Dvärgarna blir jätteledsna och börjar gå därifrån. Bilbo vill inte ge upp utan muttrar om det som runorna sa, och vips dyker en trast upp och knackar med en snigel varefter månljuset avslöjar nyckethålet och allt är bra igen. Det här med månen visar dock åter igen att PJ the Defiler antingen inte läst Silmarillion eller helt enkelt saknar respekt för den - det sista ljuset av Durins dag kan nämligen inte komma från månen, eftersom den i Tolkiens värld inte, jag repeterar, inte reflekterar solens ljus utan lyser av sig själv. Nåja. Vi går vidare, för det gör de i filmen. Nu är stunden kommen för Bilbo att ta sig ner till draken. Han får (bokenlig) sällskap en bit på vägen av Balin, men skickas inte ner för att spana utan för att hitta the Arkenstone. Det är tydligen därför han är med. Han går ner, klättrar omkring lite på guldhögen och lyckas självklart väcka draken. De snackar lite och Bilbo får syn på både fjället som Girion sköt bort och the Arkenstone. Bilbo flyr från Smaug och man får inte se vad som händer med ädelstenen så uppenbarligen hann han plocka på sig den i sista sekunden. På väg upp blir han stoppad av Thorin som gett sig av efter honom och blir utfrågad om stenen men svarar undvikande - så jäkla smooth av PJ the Defiler det här alltså. Då kommer Smaug och alla dvärgarna springer omkring som dårar - inte tillbaka till sin gång utan runt omkring i berget. Jättesmart, grabbar, jättesmart. Lycka till att smita från den där eldsprutaren.

Under tiden nere i Sjöstad är Kilis tillstånd kritiskt samtidigt som orcherna har hunnit till stan. Bofur ger sig iväg till svinstian för att leta efter athelas (som Aragorn använder mot Frodos sår efter ringvålnaderna i LotR) för tydligen matar man grisarna med det i Sjöstad. Bard och hans son ger sig av för att försöka ta sig med den svarta pilen till någon slags dubbelbåge på ett hustak, men Bard hinner bara gömma pilen innan han blir jagad och fångad av härskaren och hans män som fått syn på honom. Det väcker en del frågor. Eftersom det påpekas väldigt tidigt att härskaren och hans män vet var Bard bor - varför gick de inte bara dit om de nu ville arrestera honom? Mer exakt vad är det han har hunnit göra nu som han inte gjort förut? Hur ska han hinna till den där dubbelbågen med pilen innan draken kommer?

Nåja, det kanske var lika bra att han inte var kvar hemma, för där trillar ett gäng orcher ner genom taket och börjar försöka döda dvärgarna - något de sorgerligen misslyckas med, delvis tack vare att Tauriel och Legolas dyker upp. Medan Legolas sticker iväg för att jaga bort de sista orcherna och börja blöda lite näsblod efter att ha misslyckats med att döda Bolg så väljer Tauriel att trots uppmaning inte följa efter honom utan att istället heala Kili på ett sätt som ser ut som en scen ur True Blood snarare än The Hobbit. (Ja, alltså, hon trycker gräset som Bofur hämtat mot hans ben och blir självlysande, börjar stöna och jucka lite fram och tillbaka. I shit you not.) Kili blir helad och börjar mumla saker om Tauriel halvt utslagen - om att hon vandrar hos stjärnorna och om hon hade kunnat älska honom.

Ja.

Ungefär där fick jag hindra min impuls att resa mig och lämna biosalongen och börja grina.

Shit goes on uppe hos de andra dvärgarna och Bilbo i alla fall. Draken jagar dem och pajar några pelare som ändå ser ut att vara viktiga för hållfastheten - men vi märkte ju redan i förra filmen att PJ the Defiler inte direkt verkar bry sig om sådana saker så länge det ser coolt ut. Dvärgarna lyckas i alla fall lura Smaug att elda igång deras gamla guldsmältor och kastar lite smällare på honom innan de försöker dränka honom i guld genom att öppna formen till den gigantiska guldstaty som Thror tydligen var på gång att bygga åt sig själv innan draken kom. Det funkar självklart ganska dåligt, och Smaug ger sig av mot Ergaroth för att döda typ alla - och där tar det slut. Ja, någonstans mitt i allt detta har också Gandalf gått och blivit tillfångatagen av Sauron, förstås, men det är ingen överraskning.

Det här är ingen bra film. Visst, jag uppskattar de rejäla underarmarna som framförallt Thorin och Dwalin visar upp, och draken är helt acceptabel (bortsett då från att han är fjällig på undersidan). Hell, jag kan till och med uppskatta Thranduils rollprestation. Det jag har problem med är 1) att filmen inte handlar ett dugg om Bilbo, 2) att actionscenerna är för otrobara och uppenbart med för att sälja ett häftigt videospel samt 3) att PJ the Defiler skapar en helt annan historia. Att skicka Thorin & Co efter the Arkenstone och inte efter sitt kungariken och sin skatt är lite som om Frodo i filmerna inte alls hade varit på väg till Mordor för att kasta Ringen i Mount Doom utan för att dricka te med sin faster. Det förändrar hela historien. Det är oerhört, oerhört arrogant att tro att man kan skapa en bättre story än den som Tolkien gjorde i den här boken. Faktum är att det nog kan vara den bästa boken jag någonsin läst, alla kategorier. Den är perfekt på så många sätt - den lättsamma tonen, sina många äventyr, sitt main quest, de olika karaktärerna som dyker upp, Bilbos utveckling och twisten på slutet. Peter Jackson är mitt uppe i att förstöra allt det. För det har jag svårt att förlåta honom.

Centerpartiets framtida riktning

Egentligen hade jag inte tänkt kommentera Markus Uvells debattartikel hos Expressen igår. Både Hannes Hervieu, ordförande för Centerstudenter, och Johan Hedin svarar bra på det här med konfliktytan stad och land.

Men så råkade jag läsa en kort ledare hos ÖP av Sven Olov Lööv som gör ett påstående som jag aldrig någonsin trodde att hans penna skulle kunna åstadkomma:

När vd:n för näringslivets tankesmedja Timbro, Markus Uvell, tar upp frågan om hur Centern ska överleva långsiktigt finns det all anledning att lyssna.

Lööv har nämligen inte riktigt som tradition att hålla med Timbro om allt de säger. Tvärt om. Det märks egentligen på resten av texten, där han menar att "de marknadsliberala åsikter[na]" inom rörelsen har "torgförts av unga centerpartister runt Stureplan". (Själv är jag marknadsliberal, uppvuxen på en gård och fullständigt främmande för Stureplans krogliv, men det passar inte riktigt in i bilden, antar jag.) Lööv tycker nog inte egentligen att man ska fråga Timbro om Centerpartiets framtid - han råkar bara gilla budskapet denna gång.

Låt mig göra en sak klar: Jag tycker också att Centerpartiet ska prata landsbygd. Det är helt självklart. Men man kan vara ett parti för landsbygden på olika sätt, och det är lite det som har legat och gnagt i mig sedan jag läste Uvells artikel igår. Hans råd går nämligen inte ihop.

Uvell börjar med att konstatera att Centerpartiet bör fortsätta vara ett borgerligt parti. Så långt helt korrekt - det var efter en tid präglad av närmanden mot socialdemokraterna som vi landade på femprocentsnivån i riksdagsvalet. Det var tre månader efter att Olof Johansson avgått, så de som under det senaste åren försökt förklara partiets nedgång med nyliberalism och en Timbro takeover får tänka om. Tvärt om, när Maud Olofsson positionerat oss som ett tydligt borgerligt alternativ gick vi upp två val i rad - det hade inte hänt sedan 70-talet. Uvell har alltså alldeles rätt när han säger att vi inte ska lyssna på Börje Hörnlund-typer som påstår att det var bättre förr.

Sen kommer han emellertid in på att vi ska vara ett landsbygdsparti. Han menar dock att det bara går att vara om man överger landsbygden, och lägger till att man tydligt (förutom ett antal värderingsfrågor där jag helt håller med om att vi borde vara skarpare) borde prioritera "landsbygdens företagande, tillväxt och arbetsmarknad". Jag är med så långt också. Problemet är bara att han samtidigt råder partiet att överge marknadsliberalismen.

Vi ska alltså vara ett borgerligt parti som överger marknadsliberalismen men har lösningar på problemen med tillväxten på landsbygden.

Jag får det inte att gå ihop. Hur ska det gå till? Det är ju inte direkt så att det är marknaden som sett till att vi sett en utarmning av landsbygden - tvärt om. Det är en socialdemokratisk politik där lönestrukturer pressats samman, skatter höjts och man på allvar velat göra sig av med företag med mindre marginaler som lett till dagens situation, inte en marknadsliberal. På en fri marknad med lägre skatter och färre regleringar hade fler kunnat driva företag på landsbygden, och kunnat anställa folk för en lön som inte sätts i Stockholm av förhandlande centralorganisationer utan som faktiskt gör det lönsamt att ha anställda.

Uvell föreslår att vi borde sikta mer på konservatism än på liberalism, men det som liberaler och konservativa faktiskt brukar komma överens om är ju just ekonomisk politik.

Helt allvarligt nu, vi ska inte bli ett sossigt bidragsparti i landsbygdsfrågorna, men vi får inte gilla marknaden?

Snälla någon, förklara för mig hur man kan fokusera på företagande, tillväxt och arbetsmarknad på landsbygden utan att vara det ena eller det andra.

Jag kandiderar till Europaparlamentet

Våren 2009 satt jag på en centerstämma och frågade mig om jag verkligen skulle fortsätta med partipolitiken. Det var efter FRA-lagsdebatten, efter att partiet accepterat kompromissen och åtskilliga liberaler sade tack och hej.

Jag bestämde mig för att stanna. Inte för att jag tyckte att det beslut stämman fattat var bra, utan just för att det inte var det.

Det svenska maktsystemet är uppbyggt på ett sätt som gynnar organisering. Individer kan tycka lite vad de vill, men egentligen är det bara när de representerar en organisation som åsikterna blir inflytelserika. Det blir extra tydligt när man tittar på partipolitiken: Det är partierna som beslutar om vilken politik väljarna kan välja mellan, det är partierna som väljer sina ledningar som sedan förhandlar om regeringsmakten, det är partiledningarna som i praktiken utser ministrar och vilka frågor som faktiskt ska drivas i regeringen. Om man vill få något gjort i en fråga är det enklaste faktiskt att försöka förändra inifrån.

Det har hänt en del sedan 2009. CUF var exempelvis med och kämpade för de fyra centerpartistiska riksdagsledamöter som inte röstade för implementeringen av datalagringsdirektivet i Sverige. Vi har varit med och drivit partiet i en åter allt mer integritetsvänlig riktning, och fått igenom skarpa skrivningar om det i idéprogrammet. Vi är inte i mål än, och det har hänt en del skit på vägen, men åtminstone jag upplever att partiet i vart fall inte är på väg åt fel håll längre.

Annat är på väg åt fel håll, däremot. Som EU. Stora delar av den integritetskränkande lagstiftningen kommer just därifrån. I tider av ekonomisk kris blir unionen också allt mer klåfingrig i sina desperata försök att vända läget - och samma klåfingrighet märks för övrigt på andra områden, som den nu aktuella snusfrågan, önskemål om att momsbelägga ideella föreningar och förslag om kvotering av bolagsstyrelser.

Jag tror som sagt på att förändra inifrån, och även om EU är ett stort maskineri så har man som parlamentsledamot i alla fall en möjlighet att påverka. Jag vill dit och göra det. Jag tror nämligen att ett EU där människor fritt får resa, handla, arbeta och studera är bättre än stängda gränser - men jag tror också att ett EU som fortsätter att utvecklas som det gör nu riskerar att kullkasta hela samarbetet. EU behöver bli smalare men vassare - unionen behöver bli bättre på det den faktiskt ska syssla med, och den behöver ge fan i resten. Håller du med om det, och råkar vara medlem i Centerrörelsen, får du gärna rösta på mig i den medlemsomröstning som äger rum mellan den 15 augusti och den 15 september.

Om Tollare folkhögskola och associationspanik

"Åsikterna är mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare" - jag har ingen statistik på det, men ibland känns det som att det är den vanligast förekommande Twitterbion. Det säger något sorgligt om vår samtid.

Vi verkar nämligen leva i ett samhälle som lider av associationspanik.  Det tar sig en hel del uttryck också - allt från att folk inte får fortsätta jobba för att de har fel text på mössan på en Facebookbild till att människor förväntas ta avstånd från illdåd som andra människor med någon typ av likartad etnisk bakgrund gör.

Nu har CUF drabbats av det. I fredags fattade vi beslut om att vi vill legalisera och reglera cannabis på samma sätt som alkohol är reglerat idag, och det blev, ska vi säga, en liten mediagrej av det hela. Det har inneburit att den tänkta introduktionen med det nya verkställande utskottet i organisationen har blivit avbokat av stället där vi skulle vara, Tollare folkhögskola som ägs och drivs av IOGT-NTO.  De meddelar följande:

"Efter att fått kännedom om att Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundsstämma i helgen sagt Ja

till att arbeta för en reglering och legalisering av cannabis, så har vi svårt att samarbeta med Er.

Vi har därför nu på morgonen beslutat att inte samverka med Er kring vår Tillitsbana eller erbjuda

Er konferensplats på Tollare folkhögskola den 19 - 20 maj 2013.

Skälet är att Ni och vi har helt skilda drogideologiska uppfattningar."

Låt mig först klargöra en sak: Tollare folkhögskola, och alla andra för den delen, har sin fulla rätt att tycka att CUF:s beslut är galet, sorgligt och avskyvärt. De och alla andra har all rätt att inte erbjuda oss sina tjänster. Men jag har också min fulla rätt att tycka att det är tråkigt att de kommit på det nu. En vecka innan vi ska dit.

Det är inte heller så att vi ska dit för någon sorts manifestation. Tvärt om - vi är fem pers som ska ha ett i högsta grad organisatoriskt möte. Tre av dem är mig veterligen emot beslutet från i fredags, och själv är jag helnykterist tillhörande en släkt som en gång skänkte mark till uppförandet av just en nykterhetsloge i byn.

Jag undrar också lite kring de ideologiska undersökningar de uppenbarligen ägnar sig åt rörande sina kunder. CUF har ju sedan länge beslut om att slopa Systembolaget, sänka åldersgränsen för att få köpa alkohol i butik till 18 och att sänka alkoholskatten - bekymrade inte det Tollare folkhögskola? Och vad skulle de säga om, säg, Liberala Ungdomsförbundet eller Vänsterpartiet skulle vilja boka konferens hos dem? Eller FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan?

Vi har frågat vilka fler politiska uppfattningar som inte är välkomna, och de svarar "rasistiska". Det känns oerhört kränkande att få en sakpolitisk uppfattning om hur man bäst begränsar en drogs skadeverkningar i samhället jämställd med en ideologi som tycker att vissa människor är sämre på grund av sin etnicitet.

Visst finns det också fall som inte är associationspanik trots att man avkräver somliga ansvar för något som har med någon annan att göra. Det var exempelvis berättigat att fråga Omar Mustafa om hans åsikter efter de föreläsare som hans organisation bjudit in. Det är helt berättigat att fråga Centerpartiet var vi står i invandringsfrågan varje gång som Staffan Danielsson är ute och pläderar för strängare kontroller. Det är berättigat att inte skriva under debattartiklar med organisationer vars värdegrund man inte delar.

Det måste dock också finnas tillfällen där man inte genast antar att samtliga inblandade delar alla åsikter. Man måste kunna käka lunch på Max även om man är klimatförnekare. Man måste kunna åka taxi med en politisk motståndare utan att det påverkar bilden av ens politik. Man måste kunna skriva en gemensam debattartikel om en fråga utan att antas vara överens om allt annat också. Och ja, jag tycker att det vore trevligt om man kunde ha möten på etablissemang som inte delar alla ens politiska ståndpunkter - annars hade vi ju aldrig ens övervägt Tollare folkhögskola.

Centerpartiets idéprogram II - närmare om det här med den fria invandringen

Igår skrev Sanna Rayman på ledarplats i SvD om debatten kring idéprogramsgruppens förslag om fri invandring. Jag måste tyvärr ge henne lite rätt. Det har varit för mycket prat om att det "bara" är en vision och för lite försvar för det hela i praktiken.

Personligen är jag för fri invandring. Personligen anser jag att den som hindrar någon från att fly från förtryck knappast är bättre än förtryckaren själv. Personligen anser jag inte att staten har rätt att hindra någon från att anställa någon från ett annat land. Personligen anser jag att någon måste ta den här kampen mot såväl SD som alla andra med främlingsfientliga åsikter. Min förhoppning är att det blir Centerpartiet som gör det, för helt ärligt ser det inte jätteljust ut hos övriga partier.

Att vara för fri invandring är dock inte detsamma som att vara för att alla ska kunna leva på svenska socialbidrag. Tanken om fri invandring hänger tvärt om ihop med tanken om en arbetsmarknad med lägre trösklar, och en integrationspolitik som inte passiviserar dem som kommer hit. Sådana skrivningar finns i idéprogrammet, men är framförallt också en del av Centerpartiets politik sedan länge.

Att vara för fri invandring innebär inte heller att man tycker att det är skit samma vad andra länder gör. Såväl EU som enskilda europeiska länder (och, för den delen, väldigt många länder världen över) förtjänar kritik för att de inte ens uppfyller de rätt strama regelverk som finns idag. Tron på den fria invandringen får heller inte stanna vid Sveriges gränser - tvärt om. Precis som med all annan fri rörlighet, precis som med varje mänsklig rättighet, måste vi kräva att det ska finnas över hela världen.

Att vara för fri invandring betyder dock att man står upp för människors rätt att ta vilket arbete som helst, oberoende av dess geografiska placering. Det innebär att man tycker att de som flyr från förtryck ska kunna ha någonstans att fly till. Det innebär att man ser värdet, både för den enskilda personerna och för samhället, med att människor får skapa sin lycka varhelst de önskar.

Någon i den svenska debatten behöver stå upp för det. Visst, vi kan definitivt diskutera hur man bäst utformar en politik för att fler ska kunna ta plats på den svenska arbetsmarknaden, men det finns redan svar på det. Och det finns redan i vår politik. Vad Centerpartiet behöver nu är lite mer principfasthet och ett ordentligt försvar för fri rörlighet som en realistisk vision.

---

Mer att läsa: Johan Norberg i Metro, Staffan Heimerson i Aftonbladet, Alfred och Caspian på Newmill I och II, Fredrick Fedeley på Newsmill, Erik Laakso på Uppstuds.

Tidigare skrivit om idéprogrammet på bloggen: Centerpartiets idéprogram I - förslaget

Vi måste prata om The Hobbit

Jag ber om ursäkt för det här, kära eventuella kvarvarande läsare. Men ni måste förstå att långt, långt innan jag ens visste vad politik var så läste min pappa en bok för mig. Den boken handlade om en hobbit. Sen läste han tre andra böcker för mig, som handlade om andra hobbitar, och de här böckerna blev mig kärare än några andra böcker. När jag växte drömde jag om att få ha alvöron, och ibland om man fick arbeta alldeles fritt i skolan så satte jag och mina vänner ihop små frågesporter om världen där hobbitarna bor. Jag har liksom lajvat, och ja, som alv också, och jag har läst Silmarillion. För er som inte fattar är det lite en Tolkiennörds motsvarighet till att en kristen läser hela Bibeln i ett svep. (Fast inte riktigt lika långtråkigt, kan jag som ändå läst bägge gå i god för.)
Därför har jag, istället för att göra något vettigt, skrivit typ 17 400 tecken om den där filmen som kom nu i december som handlar om den första boken. Jag kunde ha gjort mycket annat med min tid, men vissa saker måste man skriva. Ni behöver verkligen inte läsa, men nedan följer i alla fall mina tankar om filmen. Jag tror att jag fått med nästan alla fel. Om jag gjort några själv har jag dock inte orkat titta efter.
Bloggen återgår strax till ordinarie (frånvarande) program.

-~-~-~-~-~-~-
 

Vid det här laget lär ni väl någorlunda många av er ha sett den i alla fall. Jag tar därför chansen att skriva något om filmen och hoppas att ingen ropar om "spoilers" - vilket, tråkigt nog kan förekomma trots att det är en bok som filmatiserats.

Jag har definierat två stora problem, ur vilka de flesta andra små problem tycks springa. Det första är att det går att filma snyggt i 3D nu för tiden. Det gör att regissören, Han Som Inte Får Nämnas Vid Namn, gör vissa, eh, ändrigar för att det ser snyggt ut i formatet. Alltså, jag säger inte att det inte är snyggt med fall och strider i vad som verkar vara Fullständigt ihåliga berg, för det är faktiskt ganska coolt. Men, och det här måste påpekas, att det är snyggt gör inte att det är rätt. Fan heller.

Det andra felet är att regissören inte verkar tro att originalberättelsen håller för att filmatiseras som den är. Det är som om han tror att den inte räcker till, som om den anses vara lite för futtig och oepisk. Tror man det har man inte fattat The Hobbit. Den är inte The Lord of the Rings. Den är en barnsaga, och den ska respekteras som detta.

Vi kan hur som helst härleda typ allt som är fel med filmen till dessa två grundproblem. Det första som händer är ju att vi kastas in i Erebor - som för övrigt inte omnämns som Erebor EN ENDA JÄVLA GÅNG I BOKEN - och dess fall. Det antyds lite övertydligt att Thrór skulle ha blivit sjukligt girig och därför liksom lockat draken till berget. Solklar kausalitet. Verkligen. Eller förtal, kanske. (Och hörrni, vad i hela friden har de gjort med the Arkenstone? Har den simmiga tentakler helt plötsligt?)

Hur som. Draken kommer. Vad gör dvärgarna? Ja, tydligen dör de inte allihop i alla fall. Nej, de vandrar obehindrat ut ur the front gate, och Thórin är en av dem. Idiotin här är ju gränslös. Dels fuckar det med den röda tråden - det är ju lite meningen att Thór och Thráin ska ha flytt genom lönndörren, det är så den kommer in i historien - och dels är det lite ologiskt att Smaug bara låter dvärgarna kila iväg. Han är en drake. Drakar äter dvärgar. Så många de bara kan få tag på. (Hur undkom Thórin, undrar kanske den opåläste? Jo, han var inte hemma utan tvingades beskåda hur draken intog berget på håll. Och Thranduil hängde inte på en älg någon kilometer bort med en hel alvhär när det hände. Nej. The front gate är helle inte "shut" eller "sealed" som man säger i filmen, men den är ju en jävligt dum väg att ta om man inte vill vandra rakt in i gapet på Smaug.)

Att vi alls börjar vår resa i Erebor är dock, ska vi säga, mindre begåvat rent berättartekniskt. The Hobbit börjar i Fylke. Den börjar med att beskriva Bilbos håla, och den gör det med bravur. Den ger känslan av att man befinner sig hemma själv, fast med en eldstad och en sprakande brasa i vardagsrummet och ett kulligt, grönt landskap utanför fönstret och fullt med goda grannar och god mat. Den får en att känna sig trygg, helt enkelt. Regissören verkar emellertid ha missat värdet av det. Han verkar inte tro att det håller. Att det skulle hålla publiken kvar i biostolarna. Han verkar tro att de behöver känslan av att det är någon sorts episk saga vi kastas in i. Det gör regissören till lite av en idiot, lite som folk som tycker att inledningen av LotR är "tråkig". Det finns ingen mening med att slåss, att ha spaceade krigsscener och svindyra effekter om man inte vet vad man slåss för. Regissören låter faktiskt Bilbo själv säga hur viktigt det är med ett hem, och att han vill hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sina, men han klarar inte av att visa. Trots att det är film som är mediumet. Man storknar.

Jag är också lite irriterad över hur Bilbo beter sig när Frodo kommer in medan han sitter och skriver. Man får ju gärna vara lite hemlighetsfull, men rent ut sagt sur? Och detta med att Frodo säger att andra har börjat prata om att Bilbo är lite konstig? De har väl för i hela friden sagt det från dagen han kom hem!

I alla fall. Berättelsen hamnar äntligen där den borde börjat, hos Bilbo som sitter och blåser rökringar ut över Fylkes kullar medan Gandalf kommer vandrande. Dialogen mellan dem är ändå helt okej, men jag tycker att det är tråkigt att inte Bilbo tillåts bjuda in på te kommande dag i filmen. Det hade kunnat göras så himla bra på film, den biten när han upptäcker att han glömt bort det, och det hade också varit en bättre förklaring till att han alls släppte in främmande dvärgar i sitt hem.

Låt oss förresten stanna som hastigast vid dvärgarna. Det finns nämligen lite att diskutera där. Jag kan inte hitta någon förklaring till att de inte har huvor som i boken (nej, den där saken Bofur har på huvudet räknas bannemej INTE) men jag gissar att avsaknaden av skägg har att göra med det andra stora problemet i filmen - nämligen att regissören inte tror att någon är intresserad av att följa ett gäng långskäggade gamla dvärgar på deras resa. (For the record: Det är vi. Det är därför boken är så jävla populär, pucko!) Nej, här ska hottas upp lite. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar långhåriga män med breda bringor - problemet här är att den yngste i sällskapen faktiskt är 77 år gammal. Det är hela 171 år sedan Smaug tog över the Lonely Mountain, och Thórin själv har uppnått den aktningsvärda åldern195. De här grabbarna ska ha mer än ett par centimeter på hakan. Gimli är mer än femtio år yngre än så när han dyker upp i Rivendell med sitt rejäla skägg i LotR-filmerna, för tusan. Är lite enhetlighet för mycket att begära?

Det är också konstigt att regissören envisas med att låta Thórin komma långt efter de andra eftesom han varit på något sorts möte i Ered Luin. Med representanter från alla andra dvärgstammar. Mmm. Seriöst. Regissören har alltså precis placerat Daín i de absolut västligaste bergen i hela Midgård för ett kort möte, medan hans hem ligger typ så långt österut som Tolkien ritade sina kartor? Hur tänkte regissören skicka tillbaka honom till the Iron Hills innan det är dags för slutstriden? Jag ser ett gigantiskt plot hole komma flygande här, faktiskt.

Hela grejen stinker av regissörens försök att göra sagan till ett epos i stil med LotR. Det räcker liksom inte med några dvärgar som vill återerövra sitt hem, nej, det ska till någon sort stordvärgisk sammankomst och andra krafter (pft!) som tytt en massa tecken. Jag blir galen.

Nästa enerverande sak är grejen med Gandalf, nyckeln och kartan. Alla (som är vettiga nog att ha läst boken) vet ju att han fick dem när han träffade på Thráin i the Necromancers hålor i Dol Guldur, och att Thórin, när han hör att hans far dött för dennes hand, säger att de ju dräpt Azog som dödade Thrór - nu är det dags att hämnas på the Necromancer. Gandalf förklarar då att det är fullständigt lönlöst, då ingen av dvärgarna kommer i närheten av att rå på honom - de borde koncentrera sig på Smaug.

Här får vi då alltså två mycket tråkiga avsteg från historien serverade, bägge härledbara till det andra stora problemet. Azog görs till någon sorts nemesis som förföljer dem, trots att han varit död i 142 år när historien tar sin början och hans son Bolg härskar över orcherna, och the Necromancer är ännu okänd för the White Council - trots att hans närvaro funnits i Mirkwood sen typ 1700 år. (No kidding.) Fullständigt jävla onödigt.

Historien förvrängs också rörande hur det kommer sig att Bilbo faktiskt slår följe med dvärgarna - i filmen vägrar han natten igenom men vaknar nästa morgon och har ändrat sig. Det är åter mycket tråkigt, och är en ändring som görs på bekostnad av Bilbos karaktärsutveckling. Istället för att visa hur han blir allt mer nyfiken på dvärgarnas uppdrag, och istället för att låta honom anta en snusförnuftig ton och fråga efter "out of pocket expences ect." så blir det en sorts övertalningssekvens. Och visst är det kul att Gandalf får chansen att tala om Bullroarer Took, men det väger liksom inte upp.

Sen kan jag köpa med mesta fram till dess att Balin nödvändigtvis ska återge slaget vid Morias portar. Här tror jag det är lika delar 3D:ns och bristande tro på att berättelsen duger som den är som står bakom - men det är totalt onödigt. Dessutom är det här någonstans som man vill börja spy på titeln "dwarf prince". Lägg ner. Den används aldrig i boken den heller.

När det kommer till mötet med trollen tycker jag åter igen att det är så vansinnigt onödigt att ändra i historien. Till att börja med framställs Thórin som en större idiot än vad han är när han vägrar ta vägen till Rivendell. Dessutom är det ärligt talat liiiite konstigt att trollen lyckas sno hästarna - när resten av flocken lugnt står kvar, alldeles tysta som om inget hänt. Inte den lugnaste ponny i världen skulle göra något annat än att skria högt och försöka slita sig så länge trollen befann sig inom ett par kilometer. Det blir också väldigt löjligt i striden med trollen. I boken fångas dvärgarna in en och en när de kommer krypande fram - för tretton dvärgar mot tre troll är ju liksom ett uppenbart överläge. Vilket, ja, också syns på filmen. Trollen får lov att hugga tag i Bilbo och hota att slita armar och ben av dem om inte dvärgarna slutar slåss, varpå dvärgarna gör som trollen säger och läggs i säckar. Jag är åter mycket osäker på om man vinner så mycket på slagsmålsscenen att det är värt att missa vad som faktiskt hände. Inte ens bråket om tillagningsmetoderna lyckas man få rätt. Herre jösses.

När de klarat sig ur knipan och hittat trollens håla så träffar de på Radagast som kommit för att snacka lite med Gandalf. Oh, vi gick inte igenom honom förr va? Nä. Dåså. Radagast, en av Istari, en av medlemmarna i the White Counsil, är förvandlad till en haschtomte. Helt seriöst. Han döper igelkottar till Sebastian och har ett fågelbo i håret. Till hans stuga kommer spindlarna som egentligen borde hålla till i norra Mirkwood och ha gjort så mycket länge. Det antyds istället att de är skickade från Dol Guldur vilket självklart är trams. Radagast kör också en släde dragen av harar. Jajemän. Inte för att det är snö, eller det minsta jävla värdigt. Men han kör en släde dragen av harar. Med den lockar han också bort de vargar och orcher (som uppenbarligen har noll problem med solljus helt plötsligt) som dyker upp väster om Rivendell och jagar dvärgarna, hobbiten och trollkarlen. Sen återkommer han inte i den här filmen. Å andra sidan förklaras inte direkt hur han tog sig från Mirkwood över Misty Mountains heller, så det var väl så bra med det.

Kompaniet flyr i alla fall undan orcherna (som slaktas ganska duktigt av ett gäng alver) och tar sig till Rivendell. Här lyckas regissören framställa alver som vegetarianer (eh?) och istället för att de firar midsommar tillsammans och får hjälp av Elrond med hur de bör fortsätta sin resa så blir det något sorts försök att stoppa det hela. Eftersom det tydligen sätter större saker i rörelse. Håhåjaja. Försöken att övertala Saruman att göra något åt the Necromancer hade väl varit någorlunda korrekta om de återgivit en konversation som ägde rum för några hundra år sedan, men så är nu inte fallet. Vid tiden för the Hobbit hade the White Council redan bestämt sig för att driva ut the Necromancer, och det är det som är Gandalfs viktiga ärenden i söder.

Hur som. Elrond tyder månrunorna och dvärgarna och Bilbo smiter iväg (EH?!) mot Misty Mountains. Som uppenbarligen ligger på samma sida om Rivendell som de kom ifrån. Jösses, jag hade ändå förväntat mig att man skulle kolla sånt innan man släppte filmen, men jaja. De tar sig upp i bergen och hamnar mitt i en fight mellan tre stycken Stone Giants. Jag tycker att det är helt okej att jättarna är byggda av delar av berget, men jag har mycket svårt för att det åter igen ska bli en sådan där "spännande" scen, där det slungas lite fram och tillbaka. 3D-grejen igen, antar jag. Thórin beter sig också som en bitch när han räddat Bilbo från att falla ner (hej hej inte med i boken!) och som en konsekvens därav försöker Bilbo smita tillbaka till Rivendell när sällskapet väl hittat grottan och somnat. Onödig känslomässig scen äger rum, och sällskapet faller ner genom golvet. Åter igen vansinnigt frustrerande ändringar - och det är tämligen frustrerande att Gandalf inte är med. Men men, det är väl ingenting mot hur regissören valt att porträttera Misty Mountains insida.

Ni vet fysikens lagar? Glöm dem. De här bergen är plötslig ihåliga. Och Bilbo tappas bort redan från början, faller uppskattningsvis några mil rakt ner i det ihåliga berget och följer efter Gollum, som släpar iväg en halvdöd orch, till en sjö.

Orch och orch förresten. Regissören verkar inte riktigt ha läst på, utan gör skillnad på vättar (goblins) och orcher. Självklart på samma gång som han inte gör det. Bilbos svärd lyser nämligen - och blinkar till och dör ut som ett lysrör (!!!) när orchen dräps av Gollum. Dock är det väl värt att notera att varken Orcrist eller Glamdring inte lyser det minsta. Trots att de är gjorda i Gondolin de med, och självklart uppges göra det i boken. (Det är till och med en viktig detalj alldeles mot slutet, men vi tar väl det när den tredje filmen är klar...)

Hur som. Medan Bilbo håller på med sina gåtor (helt klart godkänd sekvens, även om jag gärna sett att man utvecklade Gollums karaktär lite och visade hans minnen vid äggåtan, exempelvis) så har dvärgarna släpats inför Stororchen och blir lite lagom retade. Här är ett annat "kul" exempel på när regissören missat en grej. Stororchen känner nämligen igen Thórin och rabblan hela "Thórin, son of Thráin, son of Thrór, king under the Mountain!" och tillägger sen att Thórin ju inte har något berg varför han blir en "nobody". Visst, det hade varit ett kul skämt - om det inte var för att "king under the Mountain" syftade på Thrór och inte på Thórin. Jävla amatörer.

Nåja, istället för att de tar sig för den någorlunda trovärdiga flykten från underjorden som återges i boken så skuttar de fram och tillbaka på hängbroar, puttar orcher ut för stup och dräper Stororchen först efter att de flytt från hans, eh, tronsal. Lyckligtvis hamnar de så småningom på den enda hållbara konstruktionen i hela grottan, faller/glider neråt medelst denna och kilar kvickt och smidigt ut genom en grottingång som självklart inte är bevakad. Bilbo har här hunnit ikapp, ser hur de rusar förbi, låter bli att döda Gollum och kan också han ta sig ut helt i säkerhet. Ja. Just det.

Så till själva crescendot: De rusar ner för sluttningarna, upptäcker att ulvar och orcher är dem hack i häl (den gode Azog bor ju nämligen på någon sorts bergstopp och kan därför ta sig dit på nolltid...) och klättrar upp i ett gäng tallar. Som står vid en klippbrant. Hrm. Gandalf träffar så på sin flygande lilla insekt och instruerar denne att genast hämta örnarna, medan Thórin bestämmer sig för att det är dags att ta kampen mot Azog givet att deras tall håller på att störta ni i avgrunden. Yolo, liksom. Han blir emellertid omedelbart nedslagen och svimmar, medan Bilbo kommer till hans undsättning och vräker omkull orchen som är på väg att sära hals från huvud. Eftersom vi övergav fysikens lagar för ett bra tag sen antar jag att det inte finns någon mening med att återuppta dem nu.

Örnarna kommer i alla fall och flyger dem direkt till Carrock. Där återuppväcks den avsvimmade Thórin, som först verkar vara ute efter att skapa jäfligt dålig stämmning men sen visar sig erkänna att han haft fel och berättar att han är överlycklig över att Bilbo följde med. Fint moment, men det hade ju varit fullständigt onödigt om man inte konstant framställt Thórin som en bitch. Nåja. En trast flyger så raka vägen över Anduin och Mirkwood till Lonely Mountain där det sätter sig och knackar lite snigel, vilket väcker Smaug som verkar ha somnat under sitt inte allt för imponerande snyggt gjorda täcke av guldmynt. Så är plågan äntligen över.

Jag ska villigt erkänna att jag är ett hard core Tolkien-fan. Nu över jul läste jag om The Silmarillion på engelska eftersom jag tyckte att det var lämplig, liksom. The Hobbit är en bok som är mig så kär att det knappt finns ord för det. Antagligen är det därför som jag är lite extra känslig för filmatiseringen, men jag tycker faktiskt att de två grundproblemen är reella problem. Vid filmatiseringen av LotR återuppväcktes i alla fall inga gamla antagonister från de döda. Regissören insåg att storyn höll. Jag önskar så att han hade vågat lita på den här storyn också, inte minst för att den ändå görs med vissa helt fantastiska skådespelare. Gandalf, Bilbo, Galadriel, Elrond och Saruman porträtteras utmärkt, inte bara mätt till insats och karaktärsframställning utan också utseendemässigt. De sånger som sjungs är också förvånansvärt bra, om än inte lika många som i boken. Jag är djupt imponerad över att disksången blev så bra som den blev. Tyvärr förspills det goda när man (regissören) tar sig för stora friheter med materialet och verkar inneha någon arrogant föreställning om att han skulle kunna berätta historien bättre än Tolkien själv. Och så har vi det svekliga 3D-formatet, som gör det lite väl lockande att ändra miljöer så att de ser så coola ut som möjligt på den stora skärmen.

Det som stör allra mest är att det här hade kunnat göras bra. Det hade gått att väva filmen så att tidsaspekterna blev korrekta, det hade gått mer än utmärkt att skippa Azog, det hade gått att ta med the White Counsils utdrivande av the Necromancer ur Mirkwood och göra det snyggt. Men regissören väljer att inte göra det. Han väljer att efterlikna LotR-filmerna och frångå fundamenten i the Hobbit. Det gör mig väldigt, väldigt besviken.

Polisens olagliga register är oacceptabelt

Idag rapporterar DN att polisen olagligen har registrerat uppgifter om personers etnicitet och religiösa tillhörighet.

Man får respektera att vissa uppgifter kan behöva registreras i brottsbekämpade syfte. De uppgifterna ska dock vara absolut nödvändiga att hålla i register för att få finnas där. Staten har inte med medborgarnas religion (eller andra tillhörigheter) att göra, om man ska vara helt ärlig.

Att det finns fall när polisen inte respekterar detta är oerhört skrämmande. Det är klyschigt att säga det, men om polisen, som ska upprätthålla lagen i Sverige, inte följer den - varför ska medborgarna göra det? Respekten för lagen måste börja hos dem som ska upprätthålla den, och lagen måste respektera sina medborgares integritet. Religion kan vara farligt att registrera (det har vi ju liksom sett förrut...), liksom politisk tillhörighet, etnicitet och så vidare. Genom att göra det blir staten inte medborgarnas beskyddare, utan en potentiell fara.

Jag hoppas verkligen att det blir en snabb bättring inom polisen rörande detta. Kan man inte hantera registreringen på ett korrekt sätt måste man nämligen fråntas rätten att göra det helt och hållet.

Centerpartiets idéprogram I - förslaget

Idag presenterades idéprogramsgruppens förslag till nytt idéprogram. Personligen tycker jag att det är fantastiskt. Det är inte perfekt, men det är fantastiskt.

Den största kritiken som kommit redan innan programmet släpptes var högljudda röster som menade att visionen om fri invandring var dum. Per Ankersjö, ordförande för gruppen, fick till och med frågan av SVT:s journalist under dagens lansering av förslaget om det var så himla smart att prata om fri invandring nu, vinner man verkligen röster på det? 

Man frågar sig, vilka vinner på att alla partier anpassar sig till SD?

Ja, fri invandring kommer att behöva föregås av andra reformer. Det är därför det är en vision. Men det är en av de absolut mest moraliska visioner ett politiskt parti kan ha. Dessutom kan den räddhågsne minnas att Centerpartiet inte direkt förlorade väljare på att stå rakryggade emot övergångsregler i EU medan Göran Persson pratade social turism - om man nu tycker att det är viktigare med opinionsundersökningar än med en politik som är moraliskt försvarbar.

Ska man kritisera idéprogrammet så är det inte för att det är för tydligt och vasst. Det jag skulle vilja anmärka på är att man fortfarande inte vågar tala i termer av systemskifte när det kommer till företagarpolitiken och arbetsmarknadspolitiken - trots att det är vad som behövs, inte minst för landsbygdens skull. (Vilket diskuterades på Timbros släpp av rapporten Hade hela Sverige kunnat leva? i måndags där jag medverkade.) Vi behöver tydligare förklara vilken katastrof den socialdemokratiska politiken - och då inte bara flyttbidragen, utan den strukturella arbetsmarknadspolitiken - faktiskt varit för landsbygden.

Jag vill dock lyfta tio punkter som jag tycker är extra bra:

Från fattigdom till välstånd - för att avsnittet förklarar hur Sverige utvecklats under 1900-talet. Det är viktigt att påpeka att vi blev rika genom frihetsreformer och på handel med andra, och det är viktigt att påpeka att jobbtillväxten sedan 1900-talets mitt bara har skett i offentlig sektor. Har man inte med sig detta kommer det vara svårt att lägga grunden för en framtida tillväxtpolitik.

Frihet - för att det är så avskalat och tydligt det bara kan bli ideologiskt. Och så rätt. Det är kärnan och måste vara det.

Miljö och grön tillväxt - för att det påpekar hur vi under en lång tid skickat notan för vår miljöförstöring till framtida generationer.

Klimatet - för att det, förutom att ta upp mänsklighetens största långsiktiga utmaning också tar upp vikten av fattigdomsbekämpning. Kom ihåg att den som oroar sig över att överleva dagen knappast har råd att bry sig om klimatet. Lösningen är att skapa grön tillväxt.

Ett dilgitalt samhälle - för att det påpekar att upphovsrätten faktiskt måste reformeras.

Staten och det offentliga samhället - för att den tydligt förklarar att våra fri- och rättigheter är medborgarnas verktyg för att slippa övergrepp från staten, och vikten av att vi ska kunna hävda dessa.

Integritet - för att tydliga ideologiska ställningstaganden i den frågan är nödvändigt för att vända på de sakpolitiska besluten. Extra plus i kanten för att förslagen om att man från statligt håll inte ska lägga sig i samlevnadsform eller arv, vilket förresten tycks ha retat upp Aftonbladets ledarredaktion. Kan vi fortsätta att reta dem på ideologisk grund ska nog det här gå bra, hörrni.

Livskraft i hela landet - för att essensen i en liberal politik måste vara att makten hamnar så nära människor som möjligt, medan staten gör så lite som möjligt.

Migration och integration - av skälen som anförs ovan.

Ett demokratiskt Europa - för att man inte kan ta nog kraftfull ställning mot centralisering av makten, och EU står tyvärr för väldigt mycket sådan. 

Jag tror verkligen att det här kan bli den ryggrad som partiet behöver för att bli tydligare, vilket jag också säger i TV4:as inslag om partiprogrammet. Det kommer kanske inte att bli en dans på rosor att slå oss upp ur dagens läge, men vi behöver ta strid om vi ska göra det. Då duger det inte att bara känna vartåt vinden blåser och följa den likt en vindflöjel - för då blir vi bara kvar i en otydlig position. Nej, vad som behövs är just denna typ av tydliga, ideologiska utgångspunkter. Betyder det att Aftonbladets ledarsida kommer att klanka ner på oss? Ja. Och det är väl bra ändå, givet att de tillhör motståndarlaget?

Om Centerpartiet och nyliberalismen

I fredags körde ÖstersundsPosten en ledare som anklagade Centerpartiet för att bli allt mer nyliberalt och som konsekvens vinna allt mindre stöd i opinionen. Den har fått svar i tidningen av både Emil Källström, riksdagsledamot från Västernorrland, och mig.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt hur lätt centersympatisörer svalt Socialdemokratisk propaganda om att Centerpartiet skulle ha övergett landsbygden. (Det är också magstark kritik att komma med när man är ett parti som liksom gett folk bidrag för att flytta till stan.) Jag vet inte varför det är så. Jag vet bara att det är förbannat fel och att det är en kamp om fakta som behöver föras varje dag.

Istället för att diskutera det så ger sig dock ledarsidan in i något slags resonemang om att Källströms svar försöker kväsa en inre debatt. (Samma länk som ovan.) Det är lustigt, för man kan ju tycka att det lika mycket är ett sätt att säga att vissa budskap inte får föras fram som Källströms påpekande om att fredagens ledare påminde mycket om S-kritik.

Jag tycker också att sättet man insinuerar att C är nyliberala (OBS: det är C alltså INTE) och att man därför fallit i opinionen som problematiskt. Väljarna har nämligen inte den uppfattningen. Tvärt om är det fortfarande avsaknaden av uppfattning om vad partiet står för som ligger bakom opinionssiffrorna. (Däremot ökade man i valen 2002 och 2006 när man hade en tydlig ideologisk ton.) Får jag gissa varför man tycker att vi är otydliga? Tja, även om hela skulden verkligen inte återfinns där så tror jag att åtminstone en del beror på den tid och kraft som medlemmarna behöver lägga på den här typen av debatter. Centerpartiet är nyliberalt. Nej, det är inte nyliberalt, det är Åsanissemarxistiskt! Nej, det är inte Åsanissemarxistiskt, det är... och så vidare i all oändlighet.

Därför ser jag väldigt mycket fram emot att partiet tar ett nytt idéprogram i vår. Då finns i alla fall ett aktuellt, ideologiskt dokument att hänvisa till och utgå ifrån.

Och det säger jag verkligen inte för att kväsa debatten. Jag bara önskar att den kunde handla om vad Centerpartiet borde stå för och inte bestå i att man försöker klistra etiketter i nyllet på varandra.

Dessutom tycker jag att det är extra synd att just ÖP körde den där ledaren, eftersom det trots allt brukar vara en väldigt vettig och välinformerad ledarsida.

Damn you if you do...

Idag kör Expressen en nyhet på Lärarnas tidnings granskning av vilka betyg ministrarna och andra toppolitiker hade i gymnasiet, kombinerat med en analys av statsvetaren Jenny Madestam. Hon menar att Annie Lööfs toppbetyg kan vändas emot henne medan Anders Borgs etta i matte kan vara en tillgång.

Fantastiskt.

Visst kan det vara så att "[v]äljarna undrar vad hon gjort annat än att sitta med näsan i böckerna" och får svårt att identifiera sig med henne, men det är ju inte direkt upplyftande att det skulle kunna vara korrekt heller. För mig är det obegripligt att man skulle prioritera möjligheten att identifiera sig med en politiker före hens kompetens och åsikter. Det är ju något som är väldigt fel om man röstar på någon i ett val utifrån hur lik man är personen och inte hur lika åsikter man har.

Dessutom är det lite lustigt att det verkar lättare för folk att i så fall identifiera sig med "fick etta i matte och tog revansch genom att bli finansminister" än "jobbade hårt under gymnasiet". Kan det vara så att måttstockarna inte är desamma för Lööf och Borg av någon helt irrelevant anledning kanske..?

Vad jag tror att Erik Bengtzboe menar

Igår skrev Moderata Ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe på DN Debatt. Sedan dess har den varit föremål för rätt intensiv diskussion, kanske framförallt på twitter.

Det är inte så konstigt egentligen, för den är tyvärr inte utmärkt skriven - men jag har ändå läst den tre gånger nu och tänker att det kan vara värt att försöka stolpa upp vad jag tror att det är Bengtzboe försöker säga. Man skulle kunna säga att om jag hade skrivit den här artikeln så hade den sett ut ungefär så här:

"Begreppet ‘borgerligheten’ har länge varit ett relevant samlingsnamn för konservativa, liberala och mellanliggande politiska strömningar i Sverige. Man har varit en enad front mot den socialistiska politik som allt för ofta och länge styrt vårt land. I valet 2014 kommer vi dock att ha en generation av förstagångsväljare som knappt minns det socialdemokratiska styret. Vi måste se till att vi inte stöter bort denna generation genom att använda förlegade uttryck som har en helt annan innebörd för oss som är unga idag än vad de betyder för vår föräldrageneration.

För den som är ung dag betyder borgerlig inte liberal eller konservativ. Faktum är att ordet är mindre förknippat med politik än vad det är med livsstil. För oss beskriver det snarare en identitet förknippad med kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar än en motståndsrörelse till socialismen. Det är därför inte konstigt att färre unga också identifierar sig med uttrycket - man upplever inte att ens vardag utspelar sig i någon sorts borgerlig livsstil, och man drömmer inte om att den ska göra det heller.

Unga idag saknar för den sakens skull inte koll på ideologierna. Vi är väl insatta i vad de liberala och konservativa idéerna har för grund, och att det är de som har lösningarna på de problem som vi möter i vardagen idag. Risken med att lägga allt för stor tonvikt vid att kalla oss för borgerliga är densamma som Socialdemokraterna har när de bara kallar sig arbetarparti och glömmer att begrepp förändras. Vi fastnar i gamla hjulspår, gamla strider och väljarna kommer att straffa oss för det. Vi behöver en politik för framtiden som bygger på liberala och konservativa idéer - inte en politik som är så rädd för framtiden att den inte vågar genomföra de reformer som är nödvändiga. Ska vi kommunicera att vi har en modern och framtidsinriktad politik kan vi heller inte använda oss av ord som förknippas med bakåtsträvande.

Det är därför dags för Nya Moderaterna att våga fortsätta sin förnyelse och överge etiketten borgerlig. Vi är ett parti som vilar på liberala och konservativa idéer, och vi ska prata om vilka lösningar vi har på vardagsproblem - inte alienera unga människor."


Sen kan man självklart ha synpunkter på de åsikter som Bengtzboe framför. Adam Cwejman, exempelvis, anför att det kanske vore klokare att ägna sig åt att säga något om vilka lösningar som liberala och konservativa idéer erbjuder de samhällsproblem vi ser idag. Johannes Forssberg kritiserar, förutom språket, ambivalensen mellan liberalism och konservatism och bristen på verkligt politiskt innehåll. Jag håller helt med bägge två om att det vore bättre att diskutera faktiskt politik, och dessutom gärna vilket utbyte liberalism och konservatism verkligen har av varandra - och vilket de ska ha i framtiden. Jag har dock svårt att se Bengtzboes artikel som ologisk. Om jag har tolkat hans budskap rätt så framstår snarare syftet som glasklart och, för Moderaternas del, klokt rent taktiskt.

Moderaterna aspirerar nämligen nu för tiden på tydlig mittenposition i svensk politik. En väldigt viktig uppgift för ett sådant parti blir självklart att inte alienera väljare. Tror man att unga väljare har svårt att se poängen med ordet borgerlighet, och kanske till och med drivs bort av det, så är den här debattaren inte konstigare än Schlingmanns beryktade klädkodsutskick. Det syftar till att göra Moderaterna mer vardagsnära och lättare att identifiera sig med, och tja, ärligt talat, medan Kristdemokraterna säkerligen skulle förlora stort på att sluta kalla sig borgerliga så kan det utan tvekan vara ett gott råd som Bengtzboe ger sitt parti.

Det som däremot är obegripligt är forumet och antalet tecken han behöver för att (försöka) förklara det. Kan det vara så att medlemmarna i Moderaterna slutat läsa nyhetsbreven? Eller försöker Bengtzboe bara positionera sig som en ny Schlingmann?

Andra åtgärder för billigare körkort

Igår skrev Anton Abele, riksdagsledamot M, en debattartikel hos Aftonbladet med det sympatiska förslaget att det borde bli billigare att ta körkort. Faktiskt en riktigt bra idé - det är väldigt viktigt för unga att ha råd med just detta, inte minst, som han skriver, för att det ofta krävs för att man ska få ett arbete.

Däremot kan man ju vara oense om hur man ska gå till väga för att nå dit. Körkortet har ju blivit otroligt mycket dyrare under den senaste tiden - och två av anledningarna tar Abele själv upp i debattartikeln: Riskettan och obligatorisk handledarutbildning.

Medan Abele föreslår att riskettan ska ingå i gymnasieutbildningen och att handledarutbildningen ska subventioneras har jag personligen ett lite, lite radikalare förslag. Lägg ner.

Jag har själv suttit igenom riskettan. Den går ut på att man betalar (för några år sedan) 800 spänn för att få förklarat för sig att man inte ska köra när man har druckit eller är trött. Abele påstår att den haft goda effekter på riskmedvetenheten - utvärderingen visar dock att den ökade medvetenheten inte avspeglat sig i mer trafiksäkra intentioner. Man fann exempelvis att fler avsåg köra för fort och köra när de var trötta. Utvärderingen bygger också på vad deltagarna angett - inte någon statistik på hur de faktiskt beter sig. Man kan ju gissa att detta är svårt att ta fram, men helt ärligt tycker jag att det är tveksamt om den här förändringen verkligen har visat sig vara till det bättre.

Vad gäller handledarutbildningen har jag lite svårt att ens hitta en utvärdering, men jag kan meddela att detta obligatoriska moment gjorde det dyrare för mina bröder än för mig att ta körkort. Vad som däremot är tveksamt är om mamma eller pappa var ett dugg bättre som handledare efter utbildningen. (Själv började jag övningsköra med min faster Anki - det var guld värt, och innan utbildningens tid.) För den som bor i lite mer glesbefolkad bygd (typ Härjedalen) kan jag också meddela att arrangemanget snor rätt mycket mer än bara tre timmar av ens tid också.

Men det är klart, risken för att riksdagen tar bort någon form av reglering utan att ersätta den med en ny är väl även under en borgerlig regering minimal.

Kris i befolkningsdebatten?

Idag på SvD Brännpunkt skriver Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman att jordens befolkning måste begränsas. Enligt dem är det ohållbart att "vi under Nelson Mandelas levnad vuxit från knappt 2 till drygt 7 miljarder världsmedborgare."

Förutom att själva textuppbyggnaden (och tidsskalan) är lite konstig så är det också rätt obehagliga åsikter som ges tillkänna. För visst står vi inför en gigantisk utmaning när det kommer till klimatfrågan och att bruka jordens resurser utan att förbruka dem. Det betyder dock inte att man ska införa ett internationellt familjeplaneringsprogram.

Men är man, som Boisen och Norrman, verkligen oroliga för att vi ska bli för många så kan man ju liksom bara läsa deras egen artikel. Där berättar de nämligen om att svenska kvinnor för tre generationer sedan födde uppemot tio barn under en livstid, medan man nu är nere på 1,87. I västvärlden generellt sett har befolkningsökningen lugnat ner sig - och USA, som tas som någon sorts intäkt på att så inte skulle vara fallet, ligger faktiskt på plats 143 när världens länder rankas i fråga om folkmängd per kvadratkilometer och ligger 30 % lägre än världsgenomsnittet vad gäller födelsetal. (Sydkorea och Japan ligger på platserna 12 respektive 21 på samma lista utifall någon undrar.) Länderna som i nästa stycke tas upp som drabbade av en befolkningsexplosion i nästa stycke är alla länder som har fattiga befolkningar.

Man kan också nämna att bara år 1900 låg spädbarnsdödligheten i Sverige på 102 döda barn per 1000 födda. Idag? 2,5. Somalia, exempelvis, har fortfarande en spädbarnsdödlighet på samma nivå som Sverige hade för drygt hundra år sedan. Det finns i vart fall en korrelation mellan hur många barn som föds och hur liten chans det är att de når vuxen ålder.

Det är också sjukt komiskt att debattörerna precis efter att detta statistiska samband lagts fram för läsaren utbrister att "självutnämnda experter" (till skillnad från de själva, får man anta) hävdar att "problemen löser sig själva" med en höjning av den ekonomiska standarden - hur vet de det egentligen?! Tja, klart man inte kan veta något säkert. Jag menar, på 60-talet var man ju övertygade om att svältkatastrofer var nära förestående - det visade sig vara fel. Och världsfattigdomen minskar faktiskt snabbare än millenniemålen, och den absoluta fattigdomen minskar också i absoluta tal. Det kanske inte förutsågs av dessa "alla" som påstås hålla med Boisen och Norrman. Men det talar å andra sidan kanske också sitt tydliga språk.

Det finns få politiska idéer som är så obehagliga i praktiken som påtvingad familjeplanering. Dessutom är det knappast en effektiv metod. Förbättrade levnadsvillkor, däremot, verkar vara det. Jag vet ju var jag skulle lägga mitt fokus.

Annars är min ödmjuka åsikt att den som har problem med att vi är för många på jorden ska föregå med gott exempel.

SSU och välfärden igen

SSU har replikerat på min replik på SvD Brännpunkt. En så kallad slutreplik, vilket gör det svårt att svara i just tidningen. Men - det var väl därför bloggen uppfanns? Eller åtminstone blev populär? Eller möjligen funkar lite så i alla fall? För jag känner mig inte bekväm med att SSU skulle få något slags sista ord i den här frågan. Och kan jag argumentera med "ovanlig frenesi" för en "dogmatisk syn" på detta i SvD kan jag göra det på bloggen.

Till att börja med kan konstateras att SSU helt ignorerar LOV i denna debattartikel, trots att att avskaffandet av lagen var ett av huvudförslagen och kanske på grund av att argumenten för slopandet var fullständigt usla. Nu är det vinsterna man riktar in sig på.

Jag råkar vara tämligen övertygad om att den som kan tänka sig att ta risken och starta ett företag också bryr sig om möjligheten att göra vinst. Ni vet, lite som att ni aldrig skulle spara i aktier om inte banktjänstemännen sa att det också är där man har störst chans till vinst. Välfärdsföretag är tjänsteintensiva, och deras värde består inte i en verkstadsmaskin som man skulle kunna sälja av för att täcka eventuella skulder.

De företag som verkar i välfärdssektorn gör heller inga absurda vinster, trots att SSU upprepar det gång på gång. Framförallt gör de inga absurda vinstuttag. Dessutom finns det inget som visar att privata välfärdsföretag skulle hålla en lägre kvalitet än de kommunala - tvärt om.

Ändå är detta Wikströms och Erikssons tes. Att de ska anförtros uppgiften att hantera medborgarnas pengar och ta fram den bästa välfärden just för att de är politiker och inte medborgarna själva. Om medborgarna själva väljer vårdcentral eller skola kan de nämligen inte lita på att deras pengar används "klokt, effektivt och för allas vårt bästa".

Jag och CUF tror, till skillnad från SSU, att höga kvalitetskrav och valfrihet för medborgarna är den absolut bästa vägen till en effektiv och bra välfärd i framtiden. Men om Wikström och Eriksson nu tror att de är absolut bäst lämpade att sköta äldreboenden, skolor och vårdcentraler är de mer än välkomna att starta dessa och visa hur förbannat bra de är.