Vi är alla myndiga, men vissa är myndigare än andra II

Sverige är ett mycket farligt land att leva i. Inte nog med att vi riskerar att bli uppsagda, invalda i föreningsstyrelser, bränna oss på tändarna, skära oss med kökskniven och slå tårna i vardagsrumsbordet, historien visar att vi alla en gång ska dö. För att detta sista, oundvikliga faktum ska skjutas så långt fram i tiden som möjligt, har staten på ett par områden begränsat vår frihet. Ett av dessa är rätten att supa ner sig, ett annat är avtalsfriheten.

Att spela är något som anses vara mycket farligt. Anledningen är troligen den att det ofta är en mycket korkad sysselsättning; risken att man faktiskt vinner något materiellt är väl in i det närmsta jämförbar med att faktiskt bli träffad av blixten. Ekonomiskt är V75-kupongen sällan en bra prioritering. Fysiologiskt kan det vara bättre; spänning, adrenalin och så vidare skänker spelaren en smula njutning i den annars så gråa vardagen.

Vi är nu begåvade med en stat som försöker skydda oss medborgare från allt farligt. Spelande har, antagligen på grund av den ekonomiska aspekten, hamnat i kategorin "skitfarligt" och vår möjlighet att spela begränsas. Ja, det har till och med gått så långt att Det Goda Spelbolaget uppmanar oss att upppmanar oss att spela lagom.

Folket verkar dock inte ha lyssnat särskilt mycket på denna uppmaning. Utländska spelsiter nås med enkelhet via Internet, och det orsakar naturligtvis problem i maktens korridorer. Man tycker sig stå på gränsen till anarki - för vem vet vad som egentligen händer när folk själva får välja vad de ska göra med sina pengar?
Förslaget är lika enkelt som skrämmande; censur.

Något mer skrämmande är kanske ett par av läsarreaktionerna. Någon som kallar sig Leopold säger att det "verkar klokt" att "förhindra att unga människor drar på sig skulder upp över öronen".

Jag tror det var Einstein som sa att det enda som fortsatte i oändlighet var människors dumhet. Jag misstänker att han hade rätt. Vill någon vara genuint oansvarig och förstöra sin ekonomi för en adrenalinutsöndring så kommer denne någon att göra det - oavsett om man har möjlighet att spela poker online eller shoppa dyra mc-tillbehör. Dumheten tar sig förbi varje hinder.

Det är alltså inte enbart tveksamt om dessa skyddslagar faktiskt skyddar någon, de är dessutom en grav inskränkning av vår frihet. Frihet är nämligen inte frihet om man inte är fri att fatta urbota korkade beslut.

Om en korkad musikers inställning till internet

Jag befinner mig för tillfället hos pojkvännen, och internettillgången är grymt begränsad. 7.2 Mbit/s, till och med jag vet att det är dåligt. Som vanligt när sådana här saker händer känner jag mig så fruktansvärt borta, så avgränsad, begränsad. Facebook vägrar ladda, det är bara att ge upp. DN tar år, verkligen, vilket är tråkigt eftersom jag tänkte skriva om deras artikel, men jag får nöja mig med andrahandskällor - bloggar som RSS-läsaren lyckats få kontakt med. (Ja, ni gissar rätt, internet är för segt för att jag ska kunna länka till dessa. Yey.)

En sida jag däremot kommer in på är Liza Marklunds krönika. Marklund blir nostalgisk över någon gammal musikbutik och är ledsen för att hennes polare Johan inte tjänar pengar på CD-skivor. Buhuhu. Johan (ja, jag läser att det är Johan i alla fall) säger att Kina faktiskt kan filtrera internet, och insinuerar att vi också borde kunna göra det - för att stävja fildelningen. Jag kan ju bara svara för mig, men devisen "Kan Kina kan vi!" känns inte helt bekväm, åtminstone inte i det här sammanhanget.

Det egentligt intressanta i krönikan är dock när Marklund beskriver hur marknaden ser ut, att chansen till det minsta medieutrymme vid den tid plattan släpptes är minimal och att bandet - medvetna om detta - valde att satsa ändå.

Ja.

Marklund kanske inte känner till så mycket om verkligheten, men ibland satsar man och förlorar. Som hon själv påpekar; vi skriver 2009, inte 1999. Att man fortfarande släpper fysiska skivor är faktiskt en smula pinsamt. Här är mitt tips; streaming. Superenkelt. Ring Spotify.

Saken är nämligen den att streaming är det ultimata tjänster för att tjäna pengar på immateriella skapelser. Äganderätten frånhänds aldrig skaparen och jag inbillar mig i alla fall att det är svårare för köparen att mångfaldiga skapelsen.

Nej, kära Johan från Stockholm Stoner (som om ni kommer att sälja en skiva till nu, smart drag där), vi ska inte begränsa friheten på internet ytterligare. Vi ska inte skapa ett virtuellt 1984. Att du önskar dig tio år tillbaka i tiden berättigar inte censur.

DN-artikeln dök också upp nu, till slut. Jag skulle vilja påpeka att den har fel om IPRED-lagen; upphovsrättsmaffian får inte ut IP-numret, de får ut uppgifter om vem som är abonnent. Annars är det, som bloggare i RSS-läsaren påpekat, trevligt att DN över huvud taget uppmärksammar saken.

En sak som har slagit mig, förresten; hur kommer det sig att upphovsrättsmaffian har så pass mycket bättre lobbyister än exempelvis bredbandsleverantörer?

Nåja, innan man hunnit göra något åt det lär devisen vara "Smile and look in to the camera". Förlåt, men internetbristen gör mig mer dystopisk än vanligt.

Censor me, I've been a bad girl

Karl Malmqvist har upptäckt att man inte kan komma in på min blogg från Handelshögskolan. Uppenbarligen är det ordet "telefonsex" som gör att man spärrar mig.

Det var ju faktiskt det sista jag väntade mig, eftersom man hänvisas till min blogg för en hel del grövre saker, så som nakna kvinnor som knullar.

Moralismen och spelen

I dagens DN Kultur finns en exemplarisk artikel med (jag vet att det låter förvånande, men lita på mig). Statens filmcensor Ulf Dalquist resonerar kring om det ens är önskvärt att staten lägger sig i en eventuell spelcensur, och bjuder på kanske årets bästa citat:

Det finns helt enkelt ingenting som talar för att en spelscensur skulle leda till förbättrad folkhälsa, gladare ungdomar eller bättre semesterväder.

Han förklarar också att yttrandefriheten måste stå i första rummet. Och nog har han rätt alltid. För som han säger: "Oron är begriplig - om än inte särskilt rationell". Visst kan man få för sig att barn blir avtrubbade av att se och delta i ett digitalt dödande, men det finns faktiskt ingenting som tyder på detta. Kanske borde det istället forskas lite på vad som händer med människor som lever i en så skyddad värld att de i praktiken blir isolerade från verkligheten.

I anslutning, läs gärna om hur Falkvinge lackar på riksdagens IT-avdelning. Han är fanimej inte utan poäng.