Nej, ni får inte leka med pappas kreditkort!

Idag rapporteras att kommunerna inte ska få leka med pappa statens kreditkort i år. Reaktionen är naturligtvis bestörtning. Visst kan man förstå att medborgare blir upprörda när den service man är lovad begränsas, men vart ska ilskan riktas egentligen?

Kommuner och landsting styrs av vuxna människor. Dessa vuxna människor har uppdraget att se till att ekonomin går ihop - inte staten. Dessa vuxna människor har ansvaret för att budget och verksamhet går ihop med vad man har skyldighet att leverera. Nu, när man inser att man är på väg att misslyckas, börjar man pressa staten på pengar. "Pappa, om inte jag får pengar behöver jag säga upp ett par sjuksköterskor!" - "Pappa, jag har inte rååååd med lärare längre!" - "Pappa, pappa, pappa, jag behöver extra pengar det här året!"

"En höftled eller en gråstarr bryr sig inte om konjunkturen", säger Lennart Gabrielsson (FP), vice ordförande i SKL. Nej. Det kanske kommuner och landsting borde ha tänkt på när man la budgeten. Finanskrisen kan faktiskt inte ha kommit som en överraskning.

Om jobb, trygghet och ekonomi

Igår skrev Magnus Henrekson, professor och vd vid Institutet för Näringslivsforskning, på DN Debatt om att LAS måste kastas i papperskorgen. Centerfolk jublade över slutsatsen.

En slutsats som naturligtvis i sig är lovvärd - det är bara det att den kommer med ett antagande om att vi har för lite trygghet på arbetsmarknaden idag, och att det är något som måste lösas med lagstiftning.

Idag skriver Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av Globaliseringsråde, på SvD Brännpunkt om att man kanske borde införa ett generöst, allmänt avdragsbidrag för att folk som drabbas av uppsägning ska känna sig lite tryggare.

Samtidigt hittar jag via Dick Kling den skrämmande verkligheten: Var tredje svensk har ingen ekonomisk buffert.

Ja, vi behöver skrota LAS, och nej, vi ska inte ha ett generöst allmänt avgångsbidrag. Det är dags för svenska folket att bli vuxna nu. Det är dags för svenska folket att lära sig ta ansvar. Det är dags för svenska folket att inse sambanden mellan dagens enorma skattetryck, byråkratin och det som kommer ut i slutändan.

En människa med normal inkomst ska inte behöva ett avgångsbidrag. Hon ska klara av att spara ihop en buffert medan hon jobbar. Om jag med ett extrajobb max två kvällar i veckan klarar av att spara ihop till sommarhyran, betala den aktuella, ha mat på bordet, köpa ny kurslitteratur och fortfarande kan unna mig bio, fika och sådant, då ska det bannemej inte vara några problem för en människa med full lön.

Vuxna medborgare verkar ju ha samma förhållande till staten som som den här grabben till sin farmor, och tro mig, mitt råd till människan är inte att kräva ett tack, utan att sluta skämma bort sin sonson.

Nästan rätt på DN:s ledarsida

Eftersom vi haft inlämning av PM1 idag (som jag för övrigt skrev i natt) så tänkte jag unna mig en lunch på stan, vilket i praktiken innebär Max. Bortsett från att de har Sveriges godaste hamburgare så bjuder de på DN. Av den anledningen läste jag faktiskt dagens ledare.

Den har många bra poänger. Bara det att den fastslår att dödligheten alltid är 100 % är ett så pass sunt tecken att jag närapå jublade, och att den förklarar att nånannanismen till viss del ligger bakom fetma är ju helt underbart. Den gör bara ett misstag.

"Alla vet att motion är bra. Men det betyder inte att alla motionerar. Vad ska man göra åt det?"

Korrekt fråga ska naturligtvis vara "Ska man göra något åt det?"
Svaret är nej. Man kan inte ta ifrån människor sin självbestämmanderätt bara för att man inte tycker att de rör tillräckligt mycket på sig. Genom frågans utforming kan man utläsa en önskan om att styra andra människor, om att få göra med dem vad man tror är bäst för dem, själva grunden till att nånannanismen skapades.

Naturen i sig avkräver människan ansvar. Man kan hävda att detta är grymt och något som ett modernt samhälle ska ändra på, men någon måste alltid ta konsekvenserna av ett handlande. Genom att påstå att "man", i bemärkelsen inte de som inte rör på sig, ska göra något åt icke-motionen så sker en teoretisk omläggning av konsekvensansvaret. Så kan det inte funka. Det vore som om mina kursare skulle ges i uppdrag att göra något åt att jag skriver mina PM i sista minuten, trots att det är mitt eget ansvar och mina egna handlingar som ligger till grund för konsekvenserna.

400 000? Vad i hela friden..?

Både DN och SvD rapporterar idag om att 400 000 vuxna människor i Sverige inte tror att de kommer att kunna betala sina räkningar de kommande månaderna. Jag är i chocktillstånd. Så här förvånad har jag inte varit sen TV3 började sändan Lyxfällan. Hur tänker dessa människor?

Jag förstår att ett och annat tragiskt livsöde kan dölja sig bakom siffrorna, men 400 000?! Var har det gått fel? När började folk tro att man kan leva över sina tillgångar?

- Regeringen måste skapa en kraftfull och dynamisk strategi så att vi kan komma till rätta med problemen, säger rikskronofogden Eva Lidström Adler. Damn right, det behöver de. Börja med att införa privatekonomi som skolämne redan på högstadiet. Förklara hur marknaden fungerar. Förklara vad som händer om man hamnar hos kronofogden, visa inte bara någon tråkig film på hemkunskapen. Få ungarna att fatta att man inte tar sms-lån, då är man körd. Herregud, sådant här måste förebyggas.

Är det verkligen så många som 400 000 vuxna människor som inte kan hålla igen plånboken? Shit. Hörrni, kan vi alla komma överens om att inte basunera ut det här över hela världen? Annars kommer vi att höra rösten på Eurovision Song Contest säga "And the next contestent comes from Sweden, the nation of freaks".

Handlingsförlamade föräldrar?

I dagens LT läser jag med förskräckelse hur föräldrar i Bräcke försöker stjälpa över sitt ansvar på kommunen. Någonstans får väl ändå gränsen gå! Om ett barn super och förstör på fritiden är det målsmännen som ska hållas ansvariga, inte kommunen! Underskriften "Oroliga föräldrar som vill ha stöd" skriver bland annat:

"Under flera års tid har det varit stora problem med ungdomarnas alkoholvanor, som tycks pågå helg som vardag, vilket har lett till skadegörelse samt andra problem."

Ja, och vems fel är det? Inte fan har Bräcke kommun uppviglat till detta! Hur kan man som förälder avsäga sig sitt ansvar för sina egna barn?! Jag blir så förbannad när jag hör detta. Kära oroliga föräldrar, om ni inte kan hålla ordning på era egna ungar, hur kan ni kräva att någon annan ska göra det?

Vore det min mamma och pappa som skrivit det här skulle jag skämmas.

En ansvarsfråga

Jag har precis läst David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land, och jävlar i min själ vad den är bra. Inte för att den var någon ögonöppnare - jag har nog tyckt ungefär som han mycket länge, men Eberhard lyckas diagnostisera svenskarna som jag inte kunnat göra. När jag mest blivit irriterad på folks oförmåga att ta eget ansvar lyckas han utbena varför folk inte tar eget ansvar.

Nåja, det här gör mig lite förbannad. För vad spelar det egentligen för roll om reklamen är riktad till barn, det är väl föräldrarna som har pengarna? Vad vill man uppnå med förbudet? Att barnen inte ska tjata lika mycket? Vet ni, jag kanske har tittat för mycket på nannyakuten, men jag tror att om en unge tjatar och skriker och är allmänt skitjobbig bara för att den inte får lite godis så beror det på en kass uppfostran. Och en kass uppfostran är föräldrarnas fel.

Fan, när jag var liten gick det massvis med reklam för lego och barbiedockor. Jag fick inte alla barbiedockor jag ville ha, men min barndom var inte traumatisk för det. Föräldrar idag verkar tro att om barnet inte får allt det vill ha så kommer det att få men för livet. Och visst kan jag förstå att man vill ge sitt barn så mycket som möjligt - men att skylla på reklam när ungarna inte uppför sig, det är bara löjligt. Lär man barnen att man bara får leksaker vid speciella tillfällen kommer de att värdera dem högre, så enkelt är det

(Och ja, ni får gärna påminna mig om det här om jag skulle få barn.)

Lyckat och lyckat..

Gomorron Sverige rapporterar idag om ett lyckat försök med att servera fettsnål mat på skolorna samt att förbjuda läsk och godis i desamma. Barnfetman i de Stockholmsskolor som ingått i projektet har sjunkit från 22% till 16%.

Det här är naturligtvis jättebra, men frågan är om det är skolans ansvar. Den fettsnåla maten kan jag gå med på, men barnen är väl i skolan för att lära sig saker, inte främst för att röra på sig? Det är väl i alla fall föräldrarna som är ansvariga för att deras barn mår bra?