En ny socialdemokrati?

Jag säger det rätt ofta, men det är för att det säger så mycket om läget i socialdemokratin i Sverige just nu. När jag började engagera mig ordentligt i politiken kring valet 2006 kunde varenda sosse försvara till och med Egyptenutvisningarna.

Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.

Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".

När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.

(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)

Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.

I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.

Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.

Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.

Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.

Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.

En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.

(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)