Enade vi stå, splittrade vi falla

Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.

En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.

Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.

En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)

I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.

---

Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.