En gemensam framtid?

Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.

Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.

Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.

Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.

Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.

Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.

Lugnande från fp om PKU

Folkpartiet går idag ut och säger nej till att polisen ska få tillgång till PKU-registret. Man verkar dock vilja göra undantag för extrema fall i stil med tsunamikatastrofen. Sådant kan ju diskuteras - och framförallt borde man låta alla som finns med i PKU-registret godkänna det först. Värre är dock de ord som kommer ur Ralf Hedins mun. Han är tillförordnad chef för polisavdelningen på Rikspolisstyrelsen och hävdar att det ibland kan finnas ett större intresse av att få en person identifierad än att hålla sig till registrets ändamål.

Vems intresse är det vi pratar om? Uppenbarligen inte det intresse som tillhör dem som finns i PKU-registret. Nej, deras blodprov är tydligen allmänna, och allmänhetens intresse är att få fast bovarna. Kollektivet över individen. Det är en vidrig mentalitet.

För övrigt begärde jag utträde ur PKU-registret i början av juli månad. Är det någon där ute som har koll på hur lång tid sådant här faktiskt får ta?

Tänk om bin Ladin använder internet...

Jan Björklund må vara, i mina ögon i alla fall, en bra skolpolitiker. Men han ska bannemig hålla sig till det.

Dagens utspel säger väl allt: Svensk massövervakning ska fånga bin Ladin. Ja, och imorgon ska jag snagga mig. Not.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har en känsla av att hålan som den skäggige idioten sitter i inte är så där väldigt utrustad med internet. Jag menar, jag kommer inte ihåg att det rapporterades om att Saddam Hussein använde sig av MSN nere i sin brunn - rimligen använder man väl sig av radiovågor? Om man nu kommunicerar alls med yttervärlden, vill säga.

Ja, svensk trupp i Afghanistan är säkert jätteduktiga, men skulle de hitta bin Ladin tack vare FRA-lagens införande? Mailar han mycket, eller?

I övrigt låter han lite som Ola Sundell, den där Björklund. Ingen kan avhålla sig från att stifta lagen i den form den har - sosse eller borgare. Han låter fortfarande inte som om han fattat vad kritiken går ut på. Det är inte ett problem i sig att det finns en målkonflikt mellan integritet och underrättelsetjänst (läs: massavlyssning) - problemet är att integriteten inte värderas högst.

Yttrandefriheten beskärs. Integriteten slaktas. Äganderätt? Bahahahahaha!

Jag bara undrar, vilka demokratiska värden har vi egentligen kvar som ska försvaras med FRA-lagen?

Bra, Björklund!

Jag måste erkänna, jag gillar Jan Björklund. Han har, i mina ögon, gått från att vara rätt anonym till att vara en favorit i regeringen. I kvällens Rakt på med K-G Bergström gör han riktigt bra ifrån sig. Få människor kan, efter att det avslöjats att de använt uttryck som innehåller lite småkränkande könsord, framstå som trovärdiga utan att vara tråkiga.

Kontrasten gentemot Lars Leijonborg är enorm. Jag sitter i soffan och undrar varför han inte byttes ut tidigare - för även om Björklund ger en lätt militärisk känsla över (fp) så ökar han också känslan av seriositet. Utbildningsfrågorna får en helt annan tyngd - jag njuter när han påpekar hur långsiktigt arbetet är - och det är alldeles underbart när han talar för ett slopande av värnskatten och när han dessutom påpekar att det inte finns en motsättning mellan slopandet och välfärdsstaten går det ett par rysningar längs ryggraden. Inte tillräckligt för att jag ska bli folkpartist, men nog för att jag ska känna mig säker på att det finns kompetens i regeringen. Med Björklund ökar chanserna för ett bra resultat i valet 2010.