SSU och välfärden igen

SSU har replikerat på min replik på SvD Brännpunkt. En så kallad slutreplik, vilket gör det svårt att svara i just tidningen. Men - det var väl därför bloggen uppfanns? Eller åtminstone blev populär? Eller möjligen funkar lite så i alla fall? För jag känner mig inte bekväm med att SSU skulle få något slags sista ord i den här frågan. Och kan jag argumentera med "ovanlig frenesi" för en "dogmatisk syn" på detta i SvD kan jag göra det på bloggen.

Till att börja med kan konstateras att SSU helt ignorerar LOV i denna debattartikel, trots att att avskaffandet av lagen var ett av huvudförslagen och kanske på grund av att argumenten för slopandet var fullständigt usla. Nu är det vinsterna man riktar in sig på.

Jag råkar vara tämligen övertygad om att den som kan tänka sig att ta risken och starta ett företag också bryr sig om möjligheten att göra vinst. Ni vet, lite som att ni aldrig skulle spara i aktier om inte banktjänstemännen sa att det också är där man har störst chans till vinst. Välfärdsföretag är tjänsteintensiva, och deras värde består inte i en verkstadsmaskin som man skulle kunna sälja av för att täcka eventuella skulder.

De företag som verkar i välfärdssektorn gör heller inga absurda vinster, trots att SSU upprepar det gång på gång. Framförallt gör de inga absurda vinstuttag. Dessutom finns det inget som visar att privata välfärdsföretag skulle hålla en lägre kvalitet än de kommunala - tvärt om.

Ändå är detta Wikströms och Erikssons tes. Att de ska anförtros uppgiften att hantera medborgarnas pengar och ta fram den bästa välfärden just för att de är politiker och inte medborgarna själva. Om medborgarna själva väljer vårdcentral eller skola kan de nämligen inte lita på att deras pengar används "klokt, effektivt och för allas vårt bästa".

Jag och CUF tror, till skillnad från SSU, att höga kvalitetskrav och valfrihet för medborgarna är den absolut bästa vägen till en effektiv och bra välfärd i framtiden. Men om Wikström och Eriksson nu tror att de är absolut bäst lämpade att sköta äldreboenden, skolor och vårdcentraler är de mer än välkomna att starta dessa och visa hur förbannat bra de är.

Vi måste våga prata om pensionerna

Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.

När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?

Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.

Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.

Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.

Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.

Om behovet av en övergripande reform

.. skriver jag på Newsmill idag.

Over and out.

Kan vi få en diskussion om det här med högskolorna, tack?

DN skriar om platsbrist på landets högskolor idag. Naturligtvis är det tråkigt för alla som inte kommit in att de inte får studera till hösten, men jag tycker ändå att det är på sin plats att man funderar lite över det här med ordet "platsbrist".

Personligen så utgår jag från att högskolor och universitet skattefinansieras för att det anses vara så att samhället i stort tjänar på det genom att medborgarna blir mer välutbildade och därmed kan skapa mer välstånd. När man beslutar om antalet högskoleplatser bör detta alltså - trots att det är apigt svårt - göras utifrån en uppskattning av vilka kompetenser landet behöver i framtiden.

Talar man om platsbrist handlar det istället om något helt annat. Den högre utbildningen förvandlas till en lekstuga där vemhelst som önskar kliva över tröskeln har en rätt att vistas. Högskolor och universitet blir arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att dölja arbetslösheten istället för att bli arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att höja befolkningens kompetens.

Därför tycker jag att det är lite på sin plats med en diskussion om det hela. Har vem som helst en rätt att läsa vad den vill på en eftergymnasial utbildning? Finns det månne något bra med att konkurrensen om platser på exempelvis lärarhögskolan ökar? Är det verkligen önskvärt att precis alla skaffar sig en högskoleutbildning, eller klarar sig många lika bra utan? Ja, jag vet, det är förbjudna frågor, men någon måste ställa dem också.

Nå, varför har vi egentligen en skattefinansierad högre utbildning?