Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering är ett skämt

Jag har redan tidigare förklarat vad jag tycker om Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering (ERK). Gissa därför hur chockad jag blev när tre av deras bedömningar togs upp under min kurs i immaterialrätt! Jag förklarade för mina basgruppsmedlemmar vad jag tyckte om saken - att ERK måste bestå av ett gäng paniska pk-människor och att om något är könsdiskriminerande så är det att de tar sig rätten att framställa kvinnor som humorlösa våp utan förmåga att hantera synen av ett par bröst på en reklamskylt och bestämmer vad jag som kvinna ska känna mig kränkt av.

De höll naturligtvis inte med. Uppenbarligen är det "bra att någon gör det" som ERK gör, för man kan ju faktiskt må lite dåligt ibland när man ser en smal kropp på en reklamtavla. Min fråga om det verkligen var tillräckligt för att inskränka yttrandefriheten ledde bara till en diskussion om varför det var ok att säga vad man ville i opinionsbildande sammanhang men inte i kommersiella - jag menar, varför skulle det vara finare att vilja få makt över andra än att få dem att handla med en?
Under själva seminariet, där jag också luftade mina åsikter om ERK:s icke-juridiska pk-bedömningar som mest var ett copypastande hit och dit, fick jag i alla fall lite medhåll från läraren. Han tyckte att ERK nog faktiskt var lite löjliga och undergrävde sin egen position genom att fälla när Santa Maria gör reklam för sin kryddmix genom att säga att till och med pappa kan laga goda köttbullar med hjälp av den.

Idag går Birgitta Ohlsson ut och klagar på att Ryan Air inte ber om ursäkt för den reklam de haft som ERK ansåg var sexistisk. Jag kan dock inte se att journalisterna som skrivit om det hela gjort någon vidare djupdykning i ERK:s sätt att hantera sina ärenden. Alltså; EKR "skriver" inte saker - de copypastar. Det blir väldigt tydligt efter att man tittar igenom bara ett par fall. Tobias Eltell, sekreterare i ERK, uttrycker åsikten att det är tråkigt att man inte har några sanktionsmöjligheter i DN - utan att få frågan vad som skulle motivera denna inskränkning i yttrandefriheten. Att ERK över huvud taget existerar tyder ju i det snaraste på att man vill moralisera över vad konsumenter vill se på reklamskyltarna; hade en majoritet ansett att s.k. sexistisk reklam var dåligt hade ju ingen köpt produkterna.

Jag försår inte ens hur "könsdiskriminerande reklam" kan vara en fråga. Jag vill inte gå riktigt lika långt som den här bilden, men är det inte så att man har fullständigt fel fokus? Borde inte frågan vara varför någon som kvinna känner sig kränkt av att se en annan kvinna? Om man inom reklambranschen anser att kvinnokroppen är så satans snygg att man kan marknadsföra precis vad fan som helst med den, varför i hela friden mår man då dåligt?

Om Birgitta Ohlsson verkligen vill göra skillnad borde hon kanske koncentrera sig mer på att få folk att älska sig själva och mindre på att hata Ryan Air.

Daltandet har gått för långt

Jag är osäker på när det gick snett. För att det gått snett går inte att förneka. Visst fanns det något som hette fri uppfostran för länge sedan? Ett begrepp som snarare innebar brist på uppfostran, och vandringssägnen har rätt. Kanske var det där som något hände, kanske inte. Jag är inte insatt i uppfostringshistoria. Dock står det mycket klart att människor idag har svårt att förstå vad en rättighet är, att andra också har dem, och framförallt verkar begreppen "diskriminering" och "kränkning" ha förlorat sin verkliga innebörd.

Via Mattias $vensson hittar jag dagens mest läsvärda artikel: Först kränkt vinner av Maciej Zaremba. Det är en djupdykning in i en värld där alla som inte får precis som de vill är kränkta. Det är upplevs tydligen som en rättighet att få bli svenskalärare, oavsett om du kan svenska eller inte. Läraryrket är plötsligt till för de som vill bli lärare, inte för eleverna.

Precis som SvD anser jag att lärarna ska vara de absolut bästa som står att finna. Det finns ingen kompromissmöjlighet. Om man ansvarar för ungdomars utbildning ska man bannemig klara av att lära ut.

Så är det emellertid inte. Förslaget om att ge lärarna lön efter prestation var inte populärt, och förskolefröknar med lätt för migrän lyckas få igenom ett prickförbud utan att någon frågar vad människan gör på förskolan till att börja med - jag menar bara att barnaskrik nog är bättre på att utlösa den där djävlulska huvudvärken än vad kläder kan vara, varför detta tillmötesgående? Personal är till för barnen, inte tvärt om.

Min gode vän Oscar Sundevall har agerat vad som absurt nog måste klassas som djävulens advokat ett par gånger i frågan om kränkningar. Han har tålmodigt förklarat att yttrandefriheten gäller just för att folk ska få säga saker man själv inte gillar, och att en sjuttio år gammal seriebok helt enkelt får accepteras oavsett hur figurerna är ritade, liksom att man som kvinna inte kan gå omkring och känna sig kränkt på grund av sexuell reklam på taxibilar, och han påpekar att ett försvar av rådande äktenskapslagstiftning faktiskt inte är diskriminerande. Den är möjligen idiotisk, men folk måste få tycka politiskt inkorrekta saker, annars har vi ingen yttrandefrihet kvar. Och tyvärr, men yttrandefriheten är fan så mycket viktigare än att vi kan lägga ner den för att ett par stycken känner sig kränkta.

Problemet är att allmänheten och beslutsfattarna inte ser på saken ur denna vinkel. Istället ska man till varje pris undvika "kränkningar". Man instiftar en hel hög med ombudsmän i hopp om att lösa situationen, men den blir bara värre. Varför? Naturligtvis eftersom det är en bekräftelse. Du är diskriminerad, du är kränkt, därför har vi tillsatt någon du kan vända dig till. Det är vuxna människor vi pratar om. Vuxna människor som inte kan ta kritik, vuxna människor som inte själva inser att de borde satsa på något annat än läraryrket, vuxna människor som blir "kränkta" av att vissa inte tycker att homosexuella ska få gifta sig. Hur gick det här till? Varför behandlas dessa som om de vore fyra och lade sig ner och grät framför godisdisken på ICA? Hur lyckades staten bli en så misslyckad förälder?

Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig se ett möster som går igen i hela samhället. I grund och botten verkar det handla om att positiva och negativa rättigheter blandas ihop. Om detta rekommenderar jag något annat mycket läsvärt: Johan Norbergs bok Fullständiga rättigheter.