Nog fan kan man jämföra grader i helvetet

Jag vet inte hur det är med er, men jag upplever det som lätt provocerande. Nu i dagarna berättar Magnus Andersson om ett förjävligt utvisningsfall. Tjugoettårige Ahad sattes på flykt första gången som tioåring, efter sex år kom han till Sverige, och nu slänger vi ut honom. Det visar dels på att Sveriges flyktingpolitik är åt helsike, men främst är det en tragedi för Ahad själv, som faktiskt skulle haft en framtid.

Därför blir jag lite provocerad när jag läsen om att skolor förbjuder rosor på alla hjärtans dag. Till bakgrund för beslutet tycks ligga en enkätundersökning från Friends, där "63 procent i åldern 14-24 år någon gång känt sig utanför på Valentindagen". Läs det där igen. Någon gång känt sig utanför. Jisses. Vet ni hur många som känner sig utanför varje dag? Förstår ni att Ahad faktiskt blir utkastad? Jag har förståelse för barn som verkligen blir mobbade, men jag har aldrig fått en alla hjärtans dag-hälsning, varför skulle jag må dåligt av det? Att förbjuda alla hjärtans dag för att några inte har pojk- eller flickvänner är som att förbjuda midsommar för att vissa är allergiska mot sill. Herregud, perspektiv någon!