The Hobbit III - ett rop på hjälp?

Jag har, min vana trogen, sökt utvärdera den adaption PJ the Defiler gjort av den bok jag älskar mest av alla här i världen; the Hobbit. Den tredje delen gick upp på biograferna nu i december, men på något vis verkar det inte vara riktigt lika mycket liv kring den som de andra två. Varför är tyvärr inte svårt att se. Jag brukar ju gå igenom felen och avvikelserna från originalstoryn steg för steg, och det kommer bli av här med, men jag tror faktiskt att det finns något ytterligare som tynger den här filmen, något som gör att även de oinvigda tvekar. Min vrede kommer sig ju ur en möjligtvis överdriven idé om att man ska respektera de verka man jobbar utifrån, men även bortsett från det tror jag det är svårt att inte uppleva den här filmen som ganska.. tja.. futtig.

Vi börjar där vi slutade senast, med att Smaug flyger mot Sjöstad för att förgöra den och alla innevånare. På grund av alla fel i den föregående filmen börjar den här med att vi befinner oss i Bards hem, där Tauriel (som inte existerar) försöker övertyga Bards barn (som inte existerar) om att de måste fly tillsammans med henne och dvärgarna (som alltså egentligen inte är där). De klättrar ner i random båt samtidigt som vi får se Bard göra tappra försök att medelst sin kroppsvikt (och vad som eventuellt kan vara en potta) bryta sig ut ur den fängelsecell han blivit slängt i. Under tiden samlar härskaren ihop det guld som finns och försöker smita med ett gäng knektar och sin trogne knähund, Alfrid. När härskarens överfulla båt går under Bards finka knyter han ihop trasor av okänd härkomst och använder som någon sorts snara vars ena ände faller över båtens akter (och härskaren) och den andra fästes i fängelsegallret. För fyra män med stakar kan uppenbarligen uppbåda styrkan att befria Bard både snabbare och enklare än han själv. Mm. Ok.

I alla fall, Bard svingar sig därefter in i vaktens kammare, lyfter upp en pilbåge, har ett moment med den och börjar därefter klättra upp i ett klocktorn för att, ni gissade det, försöka skjuta ner draken med vanliga pilar. Inte för att vi i förra filmen fick en lång föreläsning om att det bara är vissa specifika svarta pilar som kan döda en drake, nej nej. Ignore. Gå vidare. Nu råkar nämligen Bards son få syn på farsan när han klättrar på klockstapeln, och varande den ende som minns ett skit av vad som sades i förra filmen kastar han sig av båten, letar reda på den svarta pilen och sticker iväg mot klockstapeln. Där agerar han stöd åt pilen medan Bard moddar sin bågsträng och lyckas träffa draken precis där fjället fallit bort (ja, vi kunde ju redan i förra filmen konstatera att hela grejen med trasten som viskar i hans öra inte tagits med i filmen) och draken dör. Han landar rakt på härskarens båt. Oh well. Varför inte försöka göra ett comic relief-tillfälle av den store antagonistens död.

Eftersom filmen inte använt sig av den logiska anledningen som tillhandahålls i boken till att Smaug alls anfaller Sjöstad så sitter Bilbo och dvärgarna inte i gången som leder ner från den hemliga bakdörren utan på en klippa en bit bort från the front gate varifrån de betraktar det hela. De blir helt säkra på att de inte sett i syne och på att draken verkligen är död när deras hypertelepatiska korpar som tydligen hängt ca en kilometer bort under alla de år draken härskat omedelbart återvänder till berget.

Eftersom vi inte får glömma den misshandlade biploten "driva Sauron ur Mörkmården" gör vi nu en kort avstickare för att se om Gandalf fortfarande är kvar i sin hängande bur. Det är han. Något lite mer spännande däremot är att han verkar ha upprättat telepatisk kontakt med Galadriel. Now, that's en egenskap som hade varit skitbra att ha i nästa film när han blir fånge hos Saruman och istället behöver skicka en INSEKT efter hjälp! I alla fall, vi blir inte långvariga, utan kastas tillbaka till stranden utanför Esgaroth där folk försöker rädda sig själva och allt de kan dra upp ur vattnet. Alfrid gör bort sig i sin högfärdighet (han blev nämligen avknuffad av härskarens båt innan draken landade på den, överlevde och befinner sig på stranden) och är nära att bli avrättad av en uppretad folkmassa när Bard och son dyker upp och räddar honom. Döttrarna, som inte verkar göra mycket annat än att skrika i filmen, stämmer upp i glädjetjut. Dvärgarna lastar en båt och är på väg att ge sig av när Kili ber Tauriel att följa med honom. Gråtmild scen med många närbilder på deras ansikten uppstår - och vänta, hold on två minuter, hur ser Tauriel ut? Är det där.. Det är det! Det är väl synlig kajal och ögonskugga. WTF? Jag har nu inget alls emot smink, utan är snarare överdrivet positivt inställd till det, men det 1) existerar inte i Midgård och 2) finns inte en enda alv där som hade använt det om det hade existerat. För helvete, PJ, det här ska vara en fantasysaga. Kan vi inte snälla bara försöka upprätthålla den illusionen lite längre än typ tjugo minuter in i filmen?

I alla fall. Det kommer någon sorts sändebud från Thranduil om att Legolas ska sluta trotsa pappsen och komma hem. Legolas vägrar dock när det visar sig att Tauriel är bannad från sitt forna hem (varför får vi inte riktigt någon jättebra förklaring på) utan de drar istället iväg till Gundabad. (Lite oklart varför och lite oklart på vems häst.) Det är nämligen så att Bolg, som flydde från Sjöstad i slutet av förra filmen, fått order av Azog att bege sig dit för att skaffa fram en armé av orcher. Bolg är, med andra ord, nu äntligen på väg dit där han borde befunnit sig hela berättelsen fram till nu. Hurra. Azog, å andra sidan, beger sig mot berget tillsammans med sin egen armé. Samtidigt börjar folket från Esgaroth ta sig upp mot den gamla staden Dal för att sedan ta sig vidare mot berget (vilket Alfrid tycker är otroligt smart, eftersom berget är fullt av "supplies". Herrejössesjävlar säger jag bara).

Någonstans här får vi också återvända till Gandalf, som fortfarande sitter fast i Dol Guldur. En av Saurons lakejorcher har dock tydligen tröttnat på att ha gubben där och bestämt sig för att det är dags att göra slut på honom. Varför? Tja, antagligen för att PJ the Defiler tyckte att det blev snygg timing med att Galadriel kommer för att rädda Gandalf. Att bryta ut honom ur en bur gör sig självklart inte lika bra på film som att rädda honom från en orch med någon sorts tryckvågsljus. Galadriel lyfter upp Gandalf (som är väldigt stel för att fortfarande vara vid liv) och börjar bära honom när någon börjar viska ringversen väldigt högt på svartiska och Galadriel fyller i "Nine for mortal men doomed to die" och vips så dyker nio stycken extremt illa animerade ringvålnader upp. Det ser ut att vara ett rejält underläge, men så dyker Saruman och Elrond upp för att hjälpa till. (Några andra av de alvkungar som ingick i The White Council gick visst inte att få tag på.) De slåss på ett sätt som jag bara kan anta kommer inbringa en hel del cash när det tar plats i dataspelet samtidigt som Radagast dyker upp med sin harsläde och börjar köra iväg med Gandalf. Galadriel lyckas driva ringvålnaderna och Sauron från Dol Guldur genom att förvandlas till någon sorts dränkt vålnad (på intet sätt lik det hon blir när hon frestas av ringen i första LotR-filmen) som viftar med glasflaskan med Eärendils ljus som hon senare ska ge till Sam. Sauron flyr via molnen till Mordor och Saruman lovar att ge sig av efter honom. (Vilket inte direkt kan sägas ha täckning i Silmarillion, men jag antar att man tror att det ska ge någon sorts koppling till varför Saruman är ond i LotR-filmerna.) All in all - utdrivningen av Sauron från Dol Guldur, som skulle kunnat vara en fantastisk sub plot i dessa filmer, går ett ganska snopet slut till mötes. Tänk, om man hade ägnat mindre tid åt att återuppväcka en död orch hade det kanske kunnat bli intressant. (Elrond blir också ombedd att föra en utmattad Galadriel till Lothlórien och man ba' ja? Hon bor där? Var skulle hon annars föras, och vad då, kan hon inte gå själv?)

Åter till trakterna kring The Lonely Mountain. Folket från Sjöstad har noterat att dvärgarna i berget lever, eftersom de eldar, och slagit sig ner i ruinerna efter Dal. Alfrid som suttit nattvakt missar att ett kompani alvkrigare (att som Bard benämna det som "en armé" får nog sägas vara överdrivet utifrån vad som just då syns på bioduken) har stationerat sig i ruinerna. Det visar sig vara Thranduil som hört att draken dött och att dvärgarna murat igen The Front Gate (news travels fast och alver ännu snabbare, verkar det som!) och som nu är ute efter att kriga sig till ett halsband. Alvkungen själv rider, precis som i första filmen, på något som liknar en korsning mellan en älg och en kronhjort. (Min sambo har upplyst mig om att det kan vara menat att vara en s.k. halla, ett hjortdjur som används som riddjur av Dalish Elves i Dragon Age. Jag vill upplysa om att jag är väldigt mycket mot det här med att låna mytiska djur från andra världar. Väldigt mycket mot.) I alla fall, människorna får mat och Bard övertalar Thranduil om att få försöka förhandla med dvärgarna om att hosta upp lite cash. Thorin ska tydligen ha gjort någon slags utfästelse om det hela. Nåja, han vägrar såklart, om än inte på långa vägar lika elegant som i boken, och dålig stämning utbryter. Människorna och alverna omgrupperar sig, dvärgarna skickar bud till Dáin (ni vet han som var väldigt jävla ovillig att hjälpa till i första filmen eftersom Thorin inte kunde visa upp the Arkenstone och därmed claima kunglig överhöghet över alla dvärgar?) som lovar att komma och hjälpa till (för nu plötsligt passar det). Thorin och company fortsätter leta efter the Arkenstone och Thorin blir asparaniod, tror att någon av de andra har stulit den och anförtror sig åt Bilbo. Det är väl meningen att det ska vara roligt, men det bidrar ytterligare till att driva Thorins karaktär från originalet. Bilbo, som ju är den som faktiskt har stenen (vilket PJ the Defiler försökte antyda lite subtilt i förra filmen och med andra ord i praktiken visade upp), smiter istället ut från berget under natten och lämnar stenen till Bard, Thranduil och Gandalf som förhandlingsmetod. Det funkar sådär eftersom Dain dyker upp, ridandes på ett vildsvin. Åh, värdigheten. Han framställs också som någon slags krigsgalen frifräsare, när han i själva verket är en mycket respektabel dvärg som dessutom är den som faktiskt har dödat Azog som alltså egentligen inte lever. Hur som, dvärgarna och alverna börjar inte fightas eftersom de så att säga blir lite upptagna på annat håll. Utan att någon har märkt det har nämligen Azog både lyckats inta Ravenhill och dessutom hunnit resa ett par flaggstänger. Därifrån skickar han signaler till orcherna som väller ut ur bergssidorna.

Ja, ur bergssidorna. Istället för att låta orcharmén marschera mot berget har PJ the Defiler nämligen valt att använda sig av något som han kallar för Were-worms. Ironiskt nog är det faktiskt något som förekommer i boken - som ett mytiskt djur som Bilbo tror på. Han nämner det den allra första kvällen när han och dvärgarna träffas. Det finns dock inga som helst tecken på att Were-worms faktiskt existerar i Tolkiens Middle-Earth, och om de gör det så gräver de definitivt inte tunnlar i bergen åt orcher. Ja, förutom i den här jävla filmen, såklart. Varför de gräver sig ut ur marken långt från berget istället för att gräva sig in i själva berget (och därmed kunna lägga vantarna både på skatten och en smidig strategisk position att slåss utifrån) är lite oklart, men den enda rimliga förklaringen är att inte ens PJ the Defiler känner att han kan ändra så mycket i historien. Därför får vi istället genomleva ett enormt ostrategiskt beteende från såväl orcher som gigantiska, stenätande maskar. Maskarna fixar nämligen bara hålen, trots att de rimligen borde kunna bidra med mer i själva striden. Seriöst, käre regissör, ska du uppfinna ett stridsdjur får du väl för fan använda det!

I alla fall. Människor, dvärgar och alver börjar slåss mot orcherna medan Thorin får något slags mental breakdown, börjar hallucinera och slutligen inser att han inte är sin farfar. Ni förstår, är det något som görs otroligt tydligt i den här filmen så är det att Thrór var fullständigt besatt av sitt guld och att det var hans girighet som gjorde att draken kom. Ja, det antyds rätt övertydligt att allt hade varit peachy i de här trakterna som bara Thrór inte hade varit så förbannat girig. Om han inte hela tiden hade behövt sitt guld. Vilket ju är total bullshit. Efter att ha funderat lite har jag dock kommit fram till att det här förtalet av the king under the mountain faktiskt bara är ett rop på hjälp från regissören. Det är han som är girig, och han har insett att det gjort att han gjort fel när han regiserat dessa filmer! Hade han inte varit så vansinnigt pengahungrig hade han inte behövt sträcka ut den här boken över tre filmer och fylla dem med saker som inte händer bara för att kunna dra in cash. Han lägger verkligen väldigt mycket biotid på att förklara hur fruktansvärt det är med så stora förmögenheter att jag på riktigt överväger att kontakta honom och rekommendera terapi. Det här är uppenbarligen ett självhat av orimliga proportioner - och det drabbar i allra högsta grad oss som tittar.

I alla fall. Efter många om och men drar Thorin och Company ut i striden de med. (Thorins mäktiga replik när han störtar ut på slagfältet tar man dock inte med. Varför ha med saker som är mäktiga i boken när man kan försöka göra helt andra grejer mäktiga i filmen?) Då har alverna redan blivit så slaktade att Thranduil försöker dra tillbaka trupperna. Människorna faller till höger och vänster. Bards döttrar skriker en massa. (Det verkar, som sagt, vara vad de är till för i den här filmen.) Orcherna har bland annat använt ett troll med ett stentak på huvudet som levande murbräcka. Alfrid försöker smita med lite guldmynt och klär ut sig till kvinna vilket vi alla naturligtvis ska garva åt. Thorin bestämmer sig för att attackera Azog på Ravenhill och svingar sig upp på någon sorts stridsgetabock som dyker upp så pass lägligt att det blir pinsamt. Tillsammans med Dwalin, Fili och Kili (som också på något outgrundligt sätt fått tag på stridsgetabockar) ser han till att bli uppskuttad på Ravenhill.

Taruiel och Legolas har här precis kommit tillbaka från sin lilla outing till Gundabad (under vilken Legolas berättat om att hans mor tydligen dött där vilket gör mig en smula förvirrad givet att det senast jag såg efter var dvärgar som slogs mot orcher i den fästningen) som i det här verket inte alls verkar ligga så långt bort som det verkligen gör. (I själva verket ligger Gundabad i norra Misty Mountains, till och med lite längre västerut än den plats där dvärgarna tog sig över.) När Thranduil försöker dra tillbaka sina trupper försöker Taruiel hindra dem genom att rikta sin pil mot alvkungen (för det är ju på intet vis tabu i alvvärlden, det här med att hota andra alver till livet. Självaste Fëanor tvingades ju inte i exil för något sådant eller så) som tämligen enkelt hugger sönder hennes båge och förklarar att det hon känner för Kili inte är äkta kärlek. (Så jag antar att vi, tack och lov, ändå kan utesluta att Legolas morsa var dvärg.) Tauriel blir aslack, säger att Thranduil inte besitter förmågan att älska och sen beger sig hon och Legolas upp mot Ravenhill för att hjälpa dvärgarna där. Otroligt larviga scener uppstår, bland annat svingar sig Legolas upp på en torn med hjälp av en gigantsk fladdermus, hoppar ner på ett troll (?) som fått benen nedanför knäna amputerade och ersatta av spikklubbor på stålpinnar (jamen snälla!) och springer på stenar som faller när han slåss mot Bolg, som är på plats för att hjälpa pappsen. Under tiden har orcherna hunnit fimpa Fili, och Azog och Thorin går någon sorts epic fight uppe på en frusen sjö som tydligen finns på Ravenhill. (Kili blir dödad av Bolg utan att Tauriel lyckas hindra honom, förresten.) I alla fall, det ser lite ut som att Thorin lyckas dränka Azog, men när han ser honom blinka under isen väljer han, som varje rationell person, naturligtvis att följa efter så att han finns på ett smidigt avstånd när det gäller att sticka upp en kniv upp genom isen och genom hans fot. De två slåss lite igen när Azog slutat bada isvak och Thorin lyckas till slut döda honom, men på bekostnad av att han själv också blir dödligt sårad. Han går och avlider vid klippkanten, dit Bilbo kommer och viskar några uppmuntrande och väldigt flåsiga ord om att örnarna kommer. (Way to go med att förstöra hela den repliken...) Thorin säger att han vill skiljas åt som vänner. Bilbo grinar över hans döda kropp. På en klippavsats en bit bort sitter Tauriel och grinar över Kilis döda kropp, berättar för Thranduil att dvärgen ska begravas vilket 1) är lite underligt att vara upprörd över och 2) ursäkta har de andra dvärgarna redan hunnit vara där? De är nämligen hos Thorin i ett annat screen shot. Nåja, Thranduil säger att det gör ont för att hon verkligen älskade honom (herregud de har träffats i totalt två timmar!!) och känner sig sedan tvungen att berätta för Legolas att hans mamma älskade honom. Vilket ska vara någon sorts överraskning. Han ber också sin son att dra och leta reda på en ung utbygdsjägare, syftandes på Aragorn. Ung är verkligen ordet då Aragorn vid tiden för femhärarslaget var tio år gammal, och i själva verket inte ens skulle träffa Gandalf förrän femton år senare - men hey, han existerade ju i alla fall till skillnad från ett par andra main characters i den här filmen.

Eftersom kriget i alla fall tydligen tagit slut så blir det så småningom också dags för Bilbo att åka hem. Någon begravning för Thorin får vi inte bevittna, och vad som händer med den tidigare så skitviktiga Arkenstone får man inte veta. Hobbiten välkomnar någorlunda bokenligt alla dvärgarna till sitt hem om de skulle ha vägarna förbi någon gång, och ger sig av med Gandalf. Beorn, förresten, är nästan helt bortklippt ur den här filmen - vilket på ett sätt är rätt skönt eftersom rollfiguren blivit fullständigt förvriden, men på ett annat sätt jävligt oskönt eftersom hans roller i striden tas över av Legolas som inte direkt, tja, är en rollfigur i The Hobbit över huvud taget. (Dessutom är han inte i närheten av lika bra i de här filmerna.) Gandalf och Bilbo når så småningom Fylke, Bilbo ljuger om att han har tappat bort ringen och återvänder till Hobbiton för att notera att hans bohag är på väg att auktioneras ut. Vi klipper till när han är gammal och förbereder festen för sin hundraelfte födelsedag och så är det slut. Det är inte utan att man känner sig lättad.

Det stora problemet med PJ the Defilers försök att göra The Hobbit till en filmtriologi är, förutom att han tydligen bara gör det för pengarna och dessutom mår så dåligt över det att han måste göra det till någon slags underliggande tema i själva filmen, att han helt tappat sinne för proportioner och inte klarar av att, tja, vara subtil. Jobba med nyanser. Lita på publiken. Använda sig av logik.

Ett mycket talande exempel på hur PJ the Defiler jobbar är Alfrid. (Som ju då alltså inte heller förekommer i boken.) För att vi verkligen ska fatta hur rutten han är så har han unibrow, uppdragna axlar och behov av ett tandläkarbesök. Orcherna är en annan grej - Bolg verkar ha sina skyddsplåtar instuckna i själva köttet. Det kanske ser läskigt ut och grejer, men det enda jag kan tänka på filmen igenom är att det både måste göra ont och göra det svårt att använda musklerna där de sitter, eftersom fibrerna är avhuggna. Azog, å andra sidan, kunde jag inte undgå att notera, har riktigt snygga ben. Det är absurt. Precis som man inte går och ser den här filmen för att attraheras av ett gäng dvärgar (vilket jag har tjatat om förut - fram med gubbarna, ner med dessa uppenbarligen frisyrgeléanvändande småpojkarna!) går man inte och ser den för att beundra något muskelspel hos en orch. Estetiken gör det helt enkelt bara så pinsamt uppenbart att regissören tänkt mer på ytan än på att berätta en riktigt bra historia. De onda ser verkligen onda ut, medan de goda ska se goda ut eftersom man helt enkelt inte klarar av att visa det på något annat sätt. När Thorin inte vill dela med sig av skatten är han skvatt galen och totalt besatt - det finns ingen logik i det, som i boken. Orcherna ger sig inte efter dvärgarna för att de dödat Stor-Orchen i Misty Mountains (kanske delvis eftersom de inte gör det i filmerna eftersom regissören är en idiot) utan för att de är befallna av Dol Guldur. Dáin är inte längre den förståndiga dvärg som faktiskt avrådde övriga dvärgar från att försöka återerövra Moria sedan han slaktat Azog framför dess portar, utan porträtteras snarare som något som i vår värld hade varit en skjutgalen texasgubbe. Det finns inga nyanser. Folket i Sjöstad är alltigenom eländigt och förtryckt, inte medborgare i en tämligen blomstrande handelsstad strategiskt bygd på vattnet som en säkerhetsåtgärd mot draken. Det finns ingen trovärdighet. Det är en masslakt på de figurer som Tolkien gett liv till i sin fantastiska bok - det finns i filmen till och med en scen där Balin suckar och skakar på huvudet åt att Thorin fått draksjukan, som om han vore hans kloke gamle farbror trots att han egentligen är sjutton år yngre än Thorin och trots att dvärgar i gemen är tämligen förtjusta i saker så som guld, silver och ädelstenar och håller tämligen hårt på äganderätten av dem allihop.

Som om det inte vore nog får PJ the Defiler också Gandalf att konstant skrika om att berget är extremt strategiskt viktigt eftersom det på något vis är tröskeln till det gamla riket Angmar, där Nazgûl no 1 härskade en gång i tiden - det är därför Sauron har skickat dit alla orcher. Sanningen är förstås att berget ligger jävligt långt från Angmar, som alltså en gång i tiden omgav den del av Misty Mountains som kröker sig väster ut i norr. Sant var att Gandalf oroade sig över hur Sauron skulle kunna använda sig av Smaug för att återupprätta riket - eftersom drakar faktiskt är på Saurons sida. Det nämns dock inte som ett syfte i boken, utan i Appendix A till LotR.

Alla överdrifter, konstigt utformade motståndare, fysiska omöjligheter (hej Legolas, jag tittar på dig!), bristande respekt för originalhistorien, diverse riddjur och plotholes gör tyvärr att ansträngningarna för att göra detta till en pampig film snarare gör att den framstår som fjantig. Det är ett femhärarslag (vilket för övrigt måste te sig underligt för den som bara ser filmerna - vilka är de fem härarna? I boken är de orcher, ulvar, människor, dvärgar och alver, men det framgår ju inte direkt här), det är maffigt i sig. Du behöver inte krydda det med diverse gadgetbeprydda troll eller skrikande döttrar. Det är en utdrivning av Sauron från Dol Guldur, inte ett TV-spel med karaktärer som nästan kan flyga. Det är en kamp mot en drake, som borde tas av tappra män på hustaken och inte en av arvssynd nedtyngd stackare med sin son som stöd för pilen. PJ the Defiler tar i för mycket, och resultatet blir löjligt. Jag lyckas nästan inte ens uppbåda energi nog för att bli förbannad - man drabbas av en sådan otrolig känsla av uppgivenhet när man ser den här filmen. Jag inser ju att han överdriver och har sig för att han tror att det är vad publiken vill ha, men maffiga saker behöver något vardagligt eller åtminstone mindre maffigt att stå i kontrast till för att verkligen komma till sin rätt. Det är därför det är korkat att lägga tre klimax i en film, det är därför det är korkat att bygga onyanserade figurer, det är därför man inte ska göra plotändringar som alla försöker driva upp stämningen genom att sätta verkligen allt på spel men som inte går att knyta ihop eller förklara. Det blir inte bra. Ändå kan han inte motstå frestelsen att göra just det. Det är nästan som när Boromir försöker stjäla ringen i the Fellowship of the Ring - han kan inte hjälpa det själv, frestelsen är för stor - fast i det här fallet är regissörens frestelse pengar, och inte en av maktens ringar. Så har drar på.

Det är sorgligt att se. Det kunde ha blivit så bra, men det blev så dåligt. The Hobbit-triologin är någon slags filmisk motsvarighet till att käka en riktigt fin middag, spy upp det hela, krydda med något helt främmande och servera det till sina gäster. Det blir äckligt, oigenkännligt och ärligt talat lite kränkande.

Det här med pensionärsskatterna..

Den nya regeringen har berättat vad den tänker göra med skatterna. Hur det blir för de över 65 har varit en relativt het fråga - ja, egentligen ända sedan Göran Persson i valet 2006 bestämde sig för att låtsas att jobbskatteavdraget innebär att pensionärer plötsligt betalar mer skatt på sina inkomster än vad de som jobbar gör. (Det kallas allmän löneavgift, dumbom!)

S och MP har nu bestämt sig för att (om jag förstår det rätt) typ göra ett pensionsskatteavdrag motsvarande jobbskatteavdraget för inkomster upp till 120 000 kronor per år, så att "skillnaden" mellan skattesats hos de som arbetar och de som får pension försvinner (eller, om vi ska hålla oss till sanningen, alltså ökar ännu mer till pensionärernas fördel.) Det hela beräknas kosta 1,98 miljarder kronor under 2015.

Hur finansieras allt det här då? Intressant nog genom att man lägger in en särskild löneskatt på - håll i er nu - personer över 65 som jobbar eller driver aktiv näringsverksamhet. Det beräknas ge 2,34 miljarder kronor under 2015. Med andra ord, beskattningen för den grupp som traditionellt brukar benämnas pensionärer ökar med 0,36 miljarder kronor.

Lite lustigt är det ju, onekligen.

Ett rimligare sätt att tackla det hela på hade ju varit att inte straffa dem som faktiskt vill jobba trots att de är över 65, och förklara att det inte är jättesnyggt att klaga på att man betalar mer när man egentligen betalar mindre. Men det är klart, det blir man väl inte poppis på.

Därför kommer obligatorisk gymnasieskola inte funka

Igår kom nyheten om vad den tillträdande regeringen är överens om: skolan. Höjda lärarlöner, mindre klasser och så obligatorisk gymnasieskola.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det kommer fungera sådär. Högre lärarlöner för alla lärare lär inte vara mirakelkuren mot oförmågan att anpassa undervisningen efter individer och mindre klasser när vi redan har för få duktiga lärare är helt enkelt inte en bra idé.

Obligatorisk gymnasieskola är dessutom.. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är fel på så många plan.

För det första, för många börjar problemen i skolan inte på gymnasiet, utan redan i grundskolan. Om man tror att någon som inte gick i nian trots att det var obligatoriskt ska gå hela gymnasieutbildningen för att de två första åren är obligatoriska så har man något allvarligt fel på sin slutledningsförmåga.

För det andra, det går bara att göra skolan obligatorisk upp till 18 års ålder, eftersom människor sedan blir myndiga och har rätt att bestämma över sina egna liv. Så även om man tror att unga kommer att dyka upp på gymnasiet fram till sin artonårsdag så finns det inget som säger att de kommer fortsätta när obligatoriet försvinner. Snarare är risken överhängande att man hänger kvar så länge man måste utan att egentligen lära sig särskilt mycket för att sedan hoppa av - alltså får vi ganska exakt samma problematik som idag, nämligen att unga inte går klart gymnasiet och därför får det svårare på arbetsmarknaden.

För det tredje är det väldigt oklart hur det ska fungera ihop med att elever söker till gymnasiet och får platser baserat på betyg. Det går sådär ihop med att göra det obligatoriskt. Visst kan det vara så att det går att trycka in alla obehöriga på introduktionsprogrammen, absolut, men där får man trots allt behörighet till gymnasiet och inte en hel gymnasieutbildning och så är man kvar på ruta ett igen. (Alternativt betraktar man obligatoriskt gymnasium som ett sätt att garantera att alla klarar grundskolan genom att eleverna får två år extra att läsa in det som de missat - men det vore ju lite speciellt...)

Problemet med den svenska skolan är många. Vi har haft en undermålig lärarutbildning alldeles för länge, det saknas ett verkligt elevperspektiv och förmågan att anpassa undervisningen till var och en och inte bara den som utgör något typ av medelvärde i klassrummet, det är bristande studiero och personligen är jag rädd att många inte heller riktigt får med sig hur viktigt det faktiskt är med en utbildning, hur viktigt det är att försöka, hur viktigt det är att lära sig saker. Förutom förslaget om fler speciallärare har jag svårt att de hur de här idéerna faktiskt ska lösa ett enda dugg.

Ett sent tack

Efter att EP-valet faktiskt räknats klart så har jag varit på stämma med bygdegårdarna, försökt hinna ikapp mailen och till och med varit lite ledig, så därför kommer det här inlägget först nu. Trots att det är sent så vill jag dock uttrycka min tacksamhet - 5160 personer valde att i EP-valet lägga en personröst på mig! Tack! Man blir ödmjuk inför det faktum att så många ändå tror att jag skulle göra ett bra jobb i Bryssel. Det är stort.

Än en gång, tack!

Död åt datalagringsdirektivet?

Idag har EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt. Det är ärligt talat en av de mest positiva nyheter jag har tagit del av i mitt vuxna liv, även om det fortfarande inte verkar hundra vad det innebär i praktiken. Mark Klamberg lutar åt att direktivet och dess implementeringar är ogiltiga, vilket i sin tur borde innebära att Bahnhof gör helt rätt. (Eller, ja, helt rätt är det ju liksom oavsett.)

Det här är spännande. Sjukt spännande.

Jag visste väl att jurister var bra att ha till någonting.

The Hobbit II - The desolation of Peter Jackson

Det är den tiden på året igen. Tiden när PJ the Defiler släpper en film som gör anspråk på att handla om Bilbo Baggins och hans äventyr i The Hobbit. Därför är det också dags för ett långt, bittert och vredgat blogginlägg om allt som är fel med den så kallade adaptionen. Eftersom jag har som ambition att peka ut allt som är fel med den här filmen, och typ allt är fel, så blir det några tecken så att säga. Antagligen fler än vad som kommer författas på bloggen under resten av året, men vi får väl se. Gillar man inte gnäll så är man hemskt välkommen att skita i att läsa det här, för jag tar mig rätten att vara upprörd. Jag har trots allt betalat för det.

Vi lämnade Bilbo och dvärgarna på the Carrock när förra filmen slutade - inte för att det nu ges någon signifikans i den följande filmen. Istället börjar den här filmen med ett väldigt konstigt möte mellan Gandalf och Thorin i Bree, där det blir tydligt att PJ the Defiler har en helt annan plot än boken, och sen är vi uppe på någon kulle med hobbiten och spanar på orcherna när de blir bortskrämda av en björn med en getingmidja, och sedan flyr hela sällskapet genom en skog. I dagsljus. Tätt förföljda av orcherna, som tydligen inte alls har några problem med solen i det här verket. Sällskapet når i alla fall Beorns hus, dit de blir jagade av honom själv i björnhamn och slutligen lyckas inse att just det, ska man öppna dörrar är det ju bra om det inte ligger en regel för precis i ögonhöjd. De lyckas nätt och jämt stänga Beorn ute och låser in sig i hans hus.

Det här är nu en mycket tråkig försämring av händelseförloppet så som det sker i boken - istället för att exempelvis få en förklaring till varför det hänger kor och getter inomhus så vaknar Bilbo bara upp nästa morgon och får se en underlig varelse med hockeyfrilla och matchande ögonbryn som inte alls lever upp till beskrivningen av Beorn i boken - stor och stark, med gigantiska armar och ett långt svart skägg. Persbrandts gestaltning ser snarare ut att ha torktumlare än tvättbräda och har sannerligen inte lika nära till skratt som bokens karaktär. Den ser mer ut som en förskrämd hare med ståpäls - eller möjligtvis Grinchen fast med gråbrunt hår istället för grönt - än en man med förmågan att förvandla sig till en björn.

Nåja, eftersom vi helt och hållet tvingas avstå biten där Gandalf på ett klyftigt sätt lyckas få alla inbjudna får vi också avstå biten där Beorn drar iväg, skaffar rätt på en orch och en varg och tvingar ur dem information, trots att det enkelt hade kunnat bli bra film av det. Istället får vi stå ut med någon historia om att Beorn varit slav hos orcherna och att han hatar dvärgar med orcher ännu mer. Han lånar ut ett gäng ponnyer åt dem och skickar dem till den norra skogsvägen. Där upptäcker Gandalf ett öga ritat på en gammal staty (pppfffffft!!!) och bestämmer sig plötsligt för att dra. Inte ett ord om att det aldrig var tanken att han skulle hänga med hela vägen, nej nej, och hela grejen med att hitta en fjortonde man till sällskapet för att slippa otur går om intet. I alla fall, i PJ the Defilers värld är det först nu som han fattar att Sauron är tillbaka - trots att han vetat det länge och till och med försökt övertala The White Council om att de ska storma Dol Guldur men blivit motsagd av Saruman som i hemlighet redan fött en önskan om att själv hitta ringen och bli härskare över hela Middle Earth. Alltså förlåt PJ, men det är inte som att det inte finns material att hämta och använda sig av på ett snyggt och spännande sätt. Det är ditt eget jävla val att göra om grejer så att de blir dåliga och jag har så svårt att förstå varför.

Hur som, dvärgarna och Bilbo ger sig in i Mirkwood medan Gandalf drar till något okänt berg och undersöker gravar/fängelser som ringvålnaderna tydligen blivit instängda i någon gång. Kul grej, Tolkien måste ha missat det helt, men det gör nog inte så mycket för de är självklart inte kvar där utan fritagna. Radagast dyker också upp och tycker att det är ett väldigt konstigt ställe att mötas på, varefter de två drar till Dol Guldur, där den brune trollkarlen uppenbarligen drabbas av någon sorts amnesi och säger att stället ser fullständigt övergivet ut - för det var ju inte alls så att det var han som berättade för Gandalf att det var någon som höll till där och tog med ett svärd som dök upp ur tomma intet. Sen skickar Gandalf iväg Radagast till Galadriel och går in för att upptäcka vem som gömmer sig där trots att han borde veta redan.

Åter till dvärgarna och Bilbo. De vandrar i skogen som verkar ha någon sorts hallucinogen effekt på dem och tappar självklart bort stigen helt utan hjälp av några alviska lyktor och svår hunger. Bilbo kommer själv på att han borde klättra upp i ett träd och se om han kan hitta riktningen och gör också så, helt utan att dvärgarna märker det. Där uppe lyckas man inte bara med konststycket att ha fel färg på fjärilarna, man låtsas också att Bilbo faktiskt ser hela vägen till berget och inte alls bara skog åt alla håll. Han kommer dock ner och upptäcker att dvärgarna är bortförda av otäcka, enorma spindlar - som väl får sägas vara helt okej gjorda - och tvingas slåss lite mot dem för att rädda sina följeslagare. Här märker man dock att det enda som verkligen glänste i förra filmen, sångerna, helt är bortprioriterade nu. Varken "Attercop" eller "Tomnoddy" dyker upp och Bilbo dödar inte tillnärmelsevis lika många spindlar som han gör i boken - och dessutom dyker alverna upp mitt i allt och tillfångatar allihopa. Samtidigt. Ja, det är väl bara logiskt eftersom de helt skippade bitarna där gänget försöker tigga mat vid deras fester, så vi får leva med det - men det hela gör ju också att det blir lite mindre logiskt av Thranduil att fängsla dem allihopa.

Det är i och med dvärgarnas tillfångatagande som den absolut värsta ändringen i filmen tar fart. Kära läsare: Möt Tauriel. Inte nog med att det är ett otroligt fantasilöst namn på en skogsalv, skådespelerskan som gestaltar henne gör det väldigt fjompigt. (Men alltså, såg ni när hon "sprang", eller?!) Legolas är kär i Tauriel, men Tauriel börjar prata med och intressera sig för Kili efter att han flörtat lite med henne.

Ja, ni läste rätt. En dvärg som flörtar med en alv. Oh ja. De har ett fint samtal och ljus och stjärnor och om att Kili tydligen lovat att komma tillbaka till sin mamma och allt.

Thorin, å andra sidan, får förmånen att förhandla lite med alvkungen Thranduil om dvärgarnas frihet. Alverna verkar visst veta allt om deras uppdrag (som tydligen inte alls är att återta berget, utan att hitta den där jäkla Arkenstone så att Thorin på något magiskt sätt få rätt att härska över alla dvärgar i hela världen) och Thranduil säger - efter att han har förklarat att dvärgarna får skylla sig själva för att draken kom, det var tydligen helt och hållet Thror och hans girighets fel - att han gärna släpper dem vidare om de bara går med på att skänka honom de delar av skatten som rimligen måste anses tillhöra honom. Thorins svar? Tja, han invänder i alla fall inte att det inte alls finns någon del av skatten som rimligtvis tillhör Thranduil, vilket är fallet, nejdå. Han ba' typ "åhnejdu, jag litar minsann inte på alver!" eftersom hans folk tydligen kom och tiggde hos skogsalverna när de blev utan hem. Jo tjena.

Och du Thorin. Allvarligt. Det är Thranduil som behöver oroa sig över att inte lita på dig. Du förstår, det är liksom hans om måste börja med att uppfylla sin del av dealen. Ni kan ju knappast ge honom något av skatten medan ni sitter i fängelsehålorna, eller hur? Nä, men just det. Om du litar på honom eller inte är fullständigt jävla ointressant. Det värsta som kan hända om du tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Det enda som händer om du inte tar dealen är att ni inte blir utsläppta. Hur kan det vara fel att chansa? Det hade liksom inte varit ett problem om du hänvisade till att hela skatten var din, men att du inte litar på alver? KOM IGEN!!!

Förresten har Thranduil tydligen både varit med och slagits mot de stora drakarna i norr - trots att sindaralverna inte gick i strid tillsammans med någon av Noldoralverna som var de som faktiskt stred mot drakarna i de strider som stod mot Morgoth. Dessutom har han en jäkligt bra foundation.

Hur som helst, Thorin blir nerskickad till fängelsehålorna igen och Bilbo tvingas hjälpa dem att fly. Istället för att packa in dem i tunnor och bli utslängda i strömmen av alverna så hoppar de alla in i öppna tunnor och skickas iväg av Bilbo som öppnar golvluckan med någon sorts spak - dels för att PJ the Defiler antagligen inte vet ett skit om att åka i tunnor på vattnet, och dels för att det strax är dags för lite meningslös, ologisk actionscen som går att copypastea till ett dyrt videospel baserat på filmen sen.

Nåja, vi ska väl ta det från början. Tydligen har alverna en vattenport lite längre nedströms, vilken de självklart stänger så fort de får se tretton dvärgar och en hobbit komma farande emot dem. Alvvakterna blir dock omedelbart överfallna av orcher, som, you guessed it, fortfarande inte har några som helst problem med solljus. Det blir lite fight, dvärgarna hugger så gott de kan från sina tunnor och skickar upp Kili för att öppna dörrarna med, åter igen, en sorts spak. Han blir dock skjuten i låret av en pil och säckar ihop alldeles under spaken.

Förlåt. Jag förstår att det gör jätteont att få en pil i låret. Verkligen. Det är inget jag skulle vilja utsättas för själv. Men Kili är en jäkla dvärg av Durins ätt. De är tuffare än vi människor, de är för fasiken skapta för att stå emot Morgoth, som Sauron bara var en tjänare åt i tidigare åldrar, de kan ta en jäkla pil i låret utan att ramla omkull! (Ja, även om det skulle vara en "morgulpil", vilket ju inte riktigt existerar i Tolkiens värld va, men men.)

Jaja, alverna med Tauriel i spetsen har nu äntligen hajjat att det är ett jäkla band av orcher på deras marker och börjar slakta lite, medan Kili äntligen lyckas ta sig upp och dra i spaken varefter han hoppar ner i en tunna igen och dvärgarna och Bilbo flyter vidare. Legolas, som är en fjompig stilroll i den här filmen, skuttar mellan tunnorna och tar ihjäl lite orcher, och dvärgarna gör vad de kan för att hjälpa till. Vid ett tillfälle slungas Bomburs tunna upp på marken och rullar ihjäl några orcher innan den stannar, Bombur sparkar ut botten och blir någon slags fightande tunna med ben. Värdigt. Mycket värdigt. Hela scenen lider dock något av den överväldigande mängden fiender i förhållande till dem man håller på. Inte en enda orch lyckas ha ihjäl en dvärg. Det är rätt fascinerande, och gör det hela lite (mycket) svårare att tro på.

Slutligen flyter i alla fall dvärgarna bort utom räckhåll för orcherna och Legolas och Tauriel tar med en orch levande tillbaka till Thranduil. Där blir orchen förhörd, och berättar för dem att Kili blivit skjuten med en "morgulpil" och därför snart kommer dö. Tauriel blir väldigt upprörd för att någon velat skada hennes lilla flirt och närapå dödar orchen, varpå Thranduil skickar iväg henne för att samla sig lite så som anstår en alv. Han fortsätter ställa frågor och får ur orchen att det som gömmer sig i Dol Guldur är något jättefarligt som ska skaffa sig ett ännu jättefarligare vapen, också skiljer han orchens hals från hans huvud, trots att han lovat att befria honom om han kom med mer information. Legolas blir upprörd över att farsan inte håller sitt löfte, farsan förklarar att alla gränser ska stängas och skickar iväg sin son med meddelandet till den stora porten. Där får vår alvprins veta att Tauriel gett sig iväg och han följer självklart efter.

Under tiden har dvärgarna och Bilbo tagit sig i land på någon sorts klippor - eftersom träsken som omger floden på väg ut mot sjön tydligen är bortrationaliserade - där de binder om Kilis ben samt blir överfallna av Bard. Han är nämligen inte alls kapten i vakten av Esgaroth i den här historien, nej nej, han är någon sorts smugglare. Tydligen behöver gänget ta sig in i staden osedda också, och den maffiga entrén som Thorin egentligen gör i Sjöstad blir helt omintetgjord. Tack, PJ, för jag hade ju inte alls sett fram emot att få se honom skjuta upp dörrarna till festsalen och utropa "I am Thorin son of Thrain son of Thror king under the mountain!", inte alls. Nej, istället smugglas de in i tunnorna, täckta av fisk (!!!) och är nära att bli avslöjade vid gränsen för att härskarens högra hand är där och inte vill att man ska föra in mat till staden där folk tydligen svälter. Jajemän, the Defiler har förvandlat Esgaroth till ett eländigt, förtryckt samhälle styrt av en maktgalen härskare istället för den sista (och tämligen välmående) handelsutposten i norr. Allt är smutsigt och grått och Bard står under bevakning för att han är någon sorts bråkmakare. Därför tvingas dvärgarna och Bilbo ta sig upp i hans hus via - åh, det här är bra - toaletten som leder rakt ut i vattnet. Underbart. Jätteroligt. Totalt jävla ovärdigt. Avgå.

De tjafsar lite om att vapnen de får av Bard inte är vad de betalat för och börjar göra upp planer på att bryta sig in stadens vapenhus där alla riktiga vapen tydligen hålls inlåsta av härskaren och här någonstans börjar det gå upp för Bard vem Thorin faktiskt är. Han säger åt sin son (som väl får sägas vara ett ok tillägg tillsammans med de två döttrarna även om det ska blir spännande att se hur de tar sig från Sjöstad innan draken förgör det) att inte låta dvärgarna gå någonstans och springer iväg för att kolla på ett tygstycke i en handelsbod som tydligen bevisar att Thorin är son till Thrain som är son till Thror. Bard börjar då viska fram en gammal vers som är någon sorts profetia om att kungen under berget ska återkomma och taga sin plats på tronen - men istället för att låta versen sluta som den ska ("All sorrows fail and sadness/At the Mountain-king's return") så förvandlar PJ the Defiler den till en förutsägelse om att "all shall end in sadness" och att allt ska brinna. Mmm. Jättefint, regissörjävel, ska du ge dig på lyriken i boken också? Känner du verkligen att du inte gjort bort dig tillräckligt än?

Jaja, Bard rusar tillbaka för att hindra dvärgarna från att ta sig till berget (och förlåt, men man börjar ju undra lite hur han tänkte från början när han gick med på att ta med ett gäng på tretton dvärgar och en hobbit till stan och dessutom lova att skaffa dem vapen - vad trodde han att de skulle göra, liksom, även om han inte trodde att de skulle till Ensamma Berget? Harpunera fisk?) men de har självklart redan börjat bryta sig in i vapenboden. Där blir de tillfångatagna av vakten och förda inför härskaren (som på grund av försöket att sno just vapen frågar om de är "enemies of the state" - bra jobbat där, vapenlobbyn!) för att förklara sig. När det står klart vem Thorin är och att Bard är väldigt emot att de går till berget blir härskaren plötsligt väldigt vänligt inställda till dvärgarna.

Här kan det också vara passande att påpeka att Bard, precis som i boken, är av Girions ätt. Vad som blir lite konstigt däremot är att det tydligen är på grund av Girion som draken lever, för han lyckades inte döda den. Never mind att ingen annan lyckades heller, allt är Girions fel. Dock lyckades han visst skjuta loss ett av drakens fjäll - so we all can see where this is going. Hej då trasten och grejerna. Dessutom är det tydligen bara svarta pilar som kan döda draken, och de flesta gick åt då för länge sedan - utom en. Gissa vem som har den..?

Dvärgarna och Bilbo bjuds i alla fall på en storslagen dryckesfest och ska ge sig iväg nästa morgon. Vid avresan blir det igen lite (mycket) fel. Dels tvingar Thorin Kili att stanna kvar för att han har ont i benet, Bofur blir kvar för att han försovit sig, Fili (som plötsligt får veta att han ska bli kung efter Thorin, trots att han är yngre än Kili - alltså vafaaaaan) stannar av lojalitet till sin brorsa och Dori (eller någon annan vithårig dvärg, jag minns ärligt talat inte och jag tänker inte se om den här skitfilmen igen) stannar för att hjälpa till. De tvingas återvända till Bard med den sjuke Kili, eftersom ingen annan vill hjälpa dem, tydligen. De sjunger sånger om att dvärgarna ska bringa rikedom och grejer till trakten, men de vill inte hjälpa en av de sjuka. Ooookeeej...

De övriga tar sig i alla fall till berget och börjar leta efter den hemliga ingången. Bilbo får jättemycket beröm när han hittar en fullt synligt och tämligen gigantisk uthuggen trappa i statyn av Thror som tydligen är uthuggen i berget. Well spotted, verkligen. De hittar bergväggen där dörren garanterat finns och börjar hugga lite i den, vilket självklart går åt helvete. Solen på Durins dag (som de tydligen kan beräkna, who knew) sjunker allt lägre tills den helt försvinner. Dvärgarna blir jätteledsna och börjar gå därifrån. Bilbo vill inte ge upp utan muttrar om det som runorna sa, och vips dyker en trast upp och knackar med en snigel varefter månljuset avslöjar nyckethålet och allt är bra igen. Det här med månen visar dock åter igen att PJ the Defiler antingen inte läst Silmarillion eller helt enkelt saknar respekt för den - det sista ljuset av Durins dag kan nämligen inte komma från månen, eftersom den i Tolkiens värld inte, jag repeterar, inte reflekterar solens ljus utan lyser av sig själv. Nåja. Vi går vidare, för det gör de i filmen. Nu är stunden kommen för Bilbo att ta sig ner till draken. Han får (bokenlig) sällskap en bit på vägen av Balin, men skickas inte ner för att spana utan för att hitta the Arkenstone. Det är tydligen därför han är med. Han går ner, klättrar omkring lite på guldhögen och lyckas självklart väcka draken. De snackar lite och Bilbo får syn på både fjället som Girion sköt bort och the Arkenstone. Bilbo flyr från Smaug och man får inte se vad som händer med ädelstenen så uppenbarligen hann han plocka på sig den i sista sekunden. På väg upp blir han stoppad av Thorin som gett sig av efter honom och blir utfrågad om stenen men svarar undvikande - så jäkla smooth av PJ the Defiler det här alltså. Då kommer Smaug och alla dvärgarna springer omkring som dårar - inte tillbaka till sin gång utan runt omkring i berget. Jättesmart, grabbar, jättesmart. Lycka till att smita från den där eldsprutaren.

Under tiden nere i Sjöstad är Kilis tillstånd kritiskt samtidigt som orcherna har hunnit till stan. Bofur ger sig iväg till svinstian för att leta efter athelas (som Aragorn använder mot Frodos sår efter ringvålnaderna i LotR) för tydligen matar man grisarna med det i Sjöstad. Bard och hans son ger sig av för att försöka ta sig med den svarta pilen till någon slags dubbelbåge på ett hustak, men Bard hinner bara gömma pilen innan han blir jagad och fångad av härskaren och hans män som fått syn på honom. Det väcker en del frågor. Eftersom det påpekas väldigt tidigt att härskaren och hans män vet var Bard bor - varför gick de inte bara dit om de nu ville arrestera honom? Mer exakt vad är det han har hunnit göra nu som han inte gjort förut? Hur ska han hinna till den där dubbelbågen med pilen innan draken kommer?

Nåja, det kanske var lika bra att han inte var kvar hemma, för där trillar ett gäng orcher ner genom taket och börjar försöka döda dvärgarna - något de sorgerligen misslyckas med, delvis tack vare att Tauriel och Legolas dyker upp. Medan Legolas sticker iväg för att jaga bort de sista orcherna och börja blöda lite näsblod efter att ha misslyckats med att döda Bolg så väljer Tauriel att trots uppmaning inte följa efter honom utan att istället heala Kili på ett sätt som ser ut som en scen ur True Blood snarare än The Hobbit. (Ja, alltså, hon trycker gräset som Bofur hämtat mot hans ben och blir självlysande, börjar stöna och jucka lite fram och tillbaka. I shit you not.) Kili blir helad och börjar mumla saker om Tauriel halvt utslagen - om att hon vandrar hos stjärnorna och om hon hade kunnat älska honom.

Ja.

Ungefär där fick jag hindra min impuls att resa mig och lämna biosalongen och börja grina.

Shit goes on uppe hos de andra dvärgarna och Bilbo i alla fall. Draken jagar dem och pajar några pelare som ändå ser ut att vara viktiga för hållfastheten - men vi märkte ju redan i förra filmen att PJ the Defiler inte direkt verkar bry sig om sådana saker så länge det ser coolt ut. Dvärgarna lyckas i alla fall lura Smaug att elda igång deras gamla guldsmältor och kastar lite smällare på honom innan de försöker dränka honom i guld genom att öppna formen till den gigantiska guldstaty som Thror tydligen var på gång att bygga åt sig själv innan draken kom. Det funkar självklart ganska dåligt, och Smaug ger sig av mot Ergaroth för att döda typ alla - och där tar det slut. Ja, någonstans mitt i allt detta har också Gandalf gått och blivit tillfångatagen av Sauron, förstås, men det är ingen överraskning.

Det här är ingen bra film. Visst, jag uppskattar de rejäla underarmarna som framförallt Thorin och Dwalin visar upp, och draken är helt acceptabel (bortsett då från att han är fjällig på undersidan). Hell, jag kan till och med uppskatta Thranduils rollprestation. Det jag har problem med är 1) att filmen inte handlar ett dugg om Bilbo, 2) att actionscenerna är för otrobara och uppenbart med för att sälja ett häftigt videospel samt 3) att PJ the Defiler skapar en helt annan historia. Att skicka Thorin & Co efter the Arkenstone och inte efter sitt kungariken och sin skatt är lite som om Frodo i filmerna inte alls hade varit på väg till Mordor för att kasta Ringen i Mount Doom utan för att dricka te med sin faster. Det förändrar hela historien. Det är oerhört, oerhört arrogant att tro att man kan skapa en bättre story än den som Tolkien gjorde i den här boken. Faktum är att det nog kan vara den bästa boken jag någonsin läst, alla kategorier. Den är perfekt på så många sätt - den lättsamma tonen, sina många äventyr, sitt main quest, de olika karaktärerna som dyker upp, Bilbos utveckling och twisten på slutet. Peter Jackson är mitt uppe i att förstöra allt det. För det har jag svårt att förlåta honom.

Centerpartiets framtida riktning

Egentligen hade jag inte tänkt kommentera Markus Uvells debattartikel hos Expressen igår. Både Hannes Hervieu, ordförande för Centerstudenter, och Johan Hedin svarar bra på det här med konfliktytan stad och land.

Men så råkade jag läsa en kort ledare hos ÖP av Sven Olov Lööv som gör ett påstående som jag aldrig någonsin trodde att hans penna skulle kunna åstadkomma:

När vd:n för näringslivets tankesmedja Timbro, Markus Uvell, tar upp frågan om hur Centern ska överleva långsiktigt finns det all anledning att lyssna.

Lööv har nämligen inte riktigt som tradition att hålla med Timbro om allt de säger. Tvärt om. Det märks egentligen på resten av texten, där han menar att "de marknadsliberala åsikter[na]" inom rörelsen har "torgförts av unga centerpartister runt Stureplan". (Själv är jag marknadsliberal, uppvuxen på en gård och fullständigt främmande för Stureplans krogliv, men det passar inte riktigt in i bilden, antar jag.) Lööv tycker nog inte egentligen att man ska fråga Timbro om Centerpartiets framtid - han råkar bara gilla budskapet denna gång.

Låt mig göra en sak klar: Jag tycker också att Centerpartiet ska prata landsbygd. Det är helt självklart. Men man kan vara ett parti för landsbygden på olika sätt, och det är lite det som har legat och gnagt i mig sedan jag läste Uvells artikel igår. Hans råd går nämligen inte ihop.

Uvell börjar med att konstatera att Centerpartiet bör fortsätta vara ett borgerligt parti. Så långt helt korrekt - det var efter en tid präglad av närmanden mot socialdemokraterna som vi landade på femprocentsnivån i riksdagsvalet. Det var tre månader efter att Olof Johansson avgått, så de som under det senaste åren försökt förklara partiets nedgång med nyliberalism och en Timbro takeover får tänka om. Tvärt om, när Maud Olofsson positionerat oss som ett tydligt borgerligt alternativ gick vi upp två val i rad - det hade inte hänt sedan 70-talet. Uvell har alltså alldeles rätt när han säger att vi inte ska lyssna på Börje Hörnlund-typer som påstår att det var bättre förr.

Sen kommer han emellertid in på att vi ska vara ett landsbygdsparti. Han menar dock att det bara går att vara om man överger landsbygden, och lägger till att man tydligt (förutom ett antal värderingsfrågor där jag helt håller med om att vi borde vara skarpare) borde prioritera "landsbygdens företagande, tillväxt och arbetsmarknad". Jag är med så långt också. Problemet är bara att han samtidigt råder partiet att överge marknadsliberalismen.

Vi ska alltså vara ett borgerligt parti som överger marknadsliberalismen men har lösningar på problemen med tillväxten på landsbygden.

Jag får det inte att gå ihop. Hur ska det gå till? Det är ju inte direkt så att det är marknaden som sett till att vi sett en utarmning av landsbygden - tvärt om. Det är en socialdemokratisk politik där lönestrukturer pressats samman, skatter höjts och man på allvar velat göra sig av med företag med mindre marginaler som lett till dagens situation, inte en marknadsliberal. På en fri marknad med lägre skatter och färre regleringar hade fler kunnat driva företag på landsbygden, och kunnat anställa folk för en lön som inte sätts i Stockholm av förhandlande centralorganisationer utan som faktiskt gör det lönsamt att ha anställda.

Uvell föreslår att vi borde sikta mer på konservatism än på liberalism, men det som liberaler och konservativa faktiskt brukar komma överens om är ju just ekonomisk politik.

Helt allvarligt nu, vi ska inte bli ett sossigt bidragsparti i landsbygdsfrågorna, men vi får inte gilla marknaden?

Snälla någon, förklara för mig hur man kan fokusera på företagande, tillväxt och arbetsmarknad på landsbygden utan att vara det ena eller det andra.